En olustig början

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En olustig början är den första boken i serien om Syskonen Baudelaires olycksaliga liv av Lemony Snicket.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Violet, Klaus och Sunny Baudelaire är trevliga och begåvade, men deras liv är fullt av olyckor och elände. Från bokens första sida, då barnen leker på stranden och får fruktansvärda nyheter, och vidare genom hela boken lurar olyckan över dem.

Den äldsta av dem, Violet Baudelaire, var en av de bästa fjortonåriga uppfinnarna i världen. Alla som kände Violet väl kunde se att hon grubblade intensivt på någon uppfinning, för hon hade satt upp sitt långa hår med ett hårband för att det inte skulle falla ner i ögonen på henne. Violet var väldigt duktig på att uppfinna och bygga otroliga apparater, så hon hade ofta huvudet fullt av taljor, kugghjul och hävstänger och ville absolut inte bli distraherad av någonting så meningslöst som håret.

Mellanbarnet, Klaus Baudelaire, var lite över tolv år gammal och den enda pojken. Han var mycket förtjust i att läsa och forska. Föräldrarna Baudelaire hade ett enormt bibliotek i huset, ett stort rum fullt av tusentals böcker om nästan alla ämnen. Klaus var ju bara tolv, så han hade självklart inte läst alla böcker i biblioteket, men väldigt många av dem. Och nästan allt han läste kom han ihåg.

Den yngsta, Sunny Baudelaire, älskade att bita i saker. Hon var bara ett spädbarn och väldigt liten för sin ålder. Men det kompenserade hon med fyra och vassa tänder. Sunny var i den ålder då man pratar och uttrycker sig i serier av obegripliga, konstiga läten. Det var mycket svårt för de flesta att förstå vad hon sa, förutom när hon använde något av de få ord som ingick i hennes ordförråd som "bita", "flaska" eller "mamma".

Morgonen då barnen Baudelaire var på Saltstranden, omedvetna om serien olyckssaliga händelser de skulle råka utför en lång, lång tid därefter, fick de syn på någon som kom fram mot dem, men dimman gjorde att de inte kunde se vem det var. Lyckligtvis var det en vän till familjen, Herr Poe. Olyckligtvis hade han fruktanvärda nyheter, att deras föräldrar hade omkommit i en eldsvåda som brände ner deras hus till grunden.

De föräldralösa barnen Baudelaire fick bo hos Herr Poe tills han fick tag på någon släkting de kunde bo hos. Efter en period fick de en ny förmyndare, Greve Olaf, som var en mycket avlägsen släkting till dem och bodde i ett hus i utkanten av staden. Olyckligtvis var greve Olaf en mycket elak människa som var skådespelare och ville lägga vantarna på familjen Baudelaires stora förmögenhet, som Violet skulle ärva så snart hon blev myndig.

Han tvingade barnen att göra hårda och långa arbetspass varje dag och slog dem eller liknande när de inte gjorde som han ville. När barnen Baudelaire berättat för herr Poe om hurdan greve Olaf är, förklarar herr Poe om det latinska uttrycket "In loco parentis" och att greve Olaf kan uppfostra dem på vilket sätt han vill.

När greve Olaf får reda på de föräldralösa barnen Baudelaires samtal med herr Poe, ber han om ursäkt för sitt uppförande. Han berättar också för barnen om en ny pjäs "Det underbara äktenskapet" som han ska sätta upp där han i praktiken kommer försöka lura sig till Violets arv genom ett giftermål.