Enkelbeckasin

Enkelbeckasin
Enkelbeckasin
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Vadarfåglar Charadriiformes
Underordning	Vadare Charadrii
Familj	Snäppor Scolopacidae
Underfamilj	Beckasiner Gallinaginae
Släkte	Gallinago
Art	Enkelbeckasin G. gallinago
Vetenskapligt namn
§ Gallinago gallinago
Auktor	Linné, 1758
Underarter
G. g. faroeensis G. g. gallinago
Synonymer
Capella gallinago
En födosökande enkelbeckasin
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Enkelbeckasin (Gallinago gallinago) är en vadarfågel inom familjen snäppor.

Utseende

Enkelbeckasin i Taiwan.

Enkelbeckasinen är en medelstor vadare med lång, smal och rak näbb. Den har korta ben och satt kropp. Den har en längd på 23 till 28 centimeter, vilket inkluderar näbben, och ett vingspann på 39 till 45 centimeter. Den har en hukande kroppsställning. Fjäderdräkten är fint vattrad i beige, brunt, vit och svart. Ansiktet är randat i svart och beige med ett ljust centralband högst upp på hjässan. Till skillnad från dubbelbeckasin har den vit buk och när den flyger upp kan syns en bred vit bakkant på armpennorna.

Utbredning och taxonomi

Enkelbeckasinen häckar i norra Palearktis, från Mellaneuropa och norrut, på Island, Storbritannien, Färöarna, Azorerna och i stora delar av Ryssland och norra Indien. De nordliga häckningspoulationerna är flyttfåglar. Västpalearktiska häckfåglar övervintrar i områden runt Medelhavet, även i norra Afrika, och vid Atlantkusten medan asiatiska häckfåglar övervintrar i bland annat Indien, Kina, Sydostasien och Filippinerna. Fåglarna som häckar i Storbritannien, Danmark, Nederländerna och delar av Frankrike är stannfåglar. Häckningspopulationen på Azorerna är utdöd.

Enkelbeckasinen delas upp i två underarter:

• G. g. faeroeensis (C. L. Brehm, 1831) - häckar på Island, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Övervintrar på Brittiska öarna.
• G. g. gallinago - nominatformen förekommer över merparten av artens utbredningsområde. Övervintrar så långt söderut som i Afrika, Indien och Indonesien.

Wilsonbeckasin (G. delicata) som häckar på Aleuterna och i Alaska till södra USA, behandlades tidigare som en underart till enkelbeckasinen. Wilsonbeckasinen skiljer sig ifrån enkelbeckasinen på läte och den har fler och annorlunda formade stjärtfjädrar och den behandlas idag oftast som en god art.

Ekologi

Enkelbeckasin: Ljudexempel på lätet som uppstår under spelflykten.

Enkelbeckasinen häckar vid kärr och myrar i skogsmarker och på tuvmader vid sjöar och åar. Den håller sig ofta dold och när den tvingas upp flyger den upp högt och flyger i sicksack samtidigt som den lockar. Den brukar flyga undan långt. Vid häckningstiden markerar den revir genom spelflykt då den störtdyker med utbredda stjärtfjädrar, vilket åstadkommer ett brummande, bräkande eller gnäggande läte. Boet är en grund uppskrapad grop i marken. Den lägger i genomsnitt 4 ägg men kullar på 2-5 ägg förekommer. Honan ruvar äggen i 17-20 dagar och efter att de kläcks tar båda föräldrarna hand om ungarna.

Namn

Beckasin är ett lånord från franskan, en diminutivform av becasse som betyder "morkulla". Enkelbeckasinen har tidigare kallats bland annat horsgök, märrgök, himmelsget och vårget vilket syftar på ljudet som uppkommer vid spelflykten.' Mellan svenska och danska råder viss begreppsförvirring - på danska kallas enkelbeckasinen för dobbeltbekkasin, medan den fågel som på svenska kallas dubbelbeckasin istället kallas tredækker på danska.

Referenser

Källor

• Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (utgåva första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 150-151. ISBN 91-34-51038-9 
• Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar

• Sveriges Radio: P2-fågeln - Enkelbeckasin - Läte
• Dansk ornitologisk förening
• Wikimedia Commons har media som rör Enkelbeckasin
  Bilder & media