Enkelbeckasin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Enkelbeckasin
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Enkelbeckasin
Enkelbeckasin
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Vadare
Charadrii
Familj Snäppor
Scolopacidae
Underfamilj Beckasiner
Gallinaginae
Släkte Gallinago
Art Enkelbeckasin
G. gallinago
Vetenskapligt namn
§ Gallinago gallinago
Auktor Linné, 1758
Underarter

G. g. faroeensis

G. g. gallinago
Synonymer
Capella gallinago
En födosökande enkelbeckasin
En födosökande enkelbeckasin
Hitta fler artiklar om fåglar med

Enkelbeckasin (Gallinago gallinago) är en vadarfågel inom familjen snäppor.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Enkelbeckasin i Taiwan.

Enkelbeckasinen är en medelstor vadare med lång, smal och rak näbb. Den har korta ben och satt kropp. Den har en längd på 23 till 28 centimeter, vilket inkluderar näbben, och ett vingspann på 39 till 45 centimeter. Den har en hukande kroppsställning. Fjäderdräkten är fint vattrad i beige, brunt, vit och svart. Ansiktet är randat i svart och beige med ett ljust centralband högst upp på hjässan. Till skillnad från dubbelbeckasin har den vit buk och när den flyger upp kan syns en bred vit bakkant på armpennorna.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Enkelbeckasinen häckar i norra Palearktis, från Mellaneuropa och norrut, på Island, Storbritannien, Färöarna, Azorerna och i stora delar av Ryssland och norra Indien. De nordliga häckningspoulationerna är flyttfåglar. Västpalearktiska häckfåglar övervintrar i områden runt Medelhavet, även i norra Afrika, och vid Atlantkusten medan asiatiska häckfåglar övervintrar i bland annat Indien, Kina, Sydostasien och Filippinerna.[2] Fåglarna som häckar i Storbritannien, Danmark, Nederländerna och delar av Frankrike är stannfåglar. Häckningspopulationen på Azorerna är utdöd.[2]

Enkelbeckasinen delas upp i två underarter:[3]

Wilsonbeckasin (G. delicata) som häckar på Aleuterna och i Alaska till södra USA, behandlades tidigare som en underart till enkelbeckasinen. Wilsonbeckasinen skiljer sig ifrån enkelbeckasinen på läte och den har fler och annorlunda formade stjärtfjädrar och den behandlas idag oftast som en god art.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Enkelbeckasin: Ljudexempel på lätet som uppstår under spelflykten.
Ägg av enkelbeckasin.

Enkelbeckasinen häckar vid kärr och myrar i skogsmarker och på tuvmader vid sjöar och åar. Den håller sig ofta dold och när den tvingas upp flyger den upp högt och flyger i sicksack samtidigt som den lockar. Den brukar flyga undan långt. Vid häckningstiden markerar den revir genom spelflykt då den störtdyker med utbredda stjärtfjädrar, vilket åstadkommer ett brummande, bräkande eller gnäggande läte.[4] Boet är en grund uppskrapad grop i marken. Den lägger i genomsnitt 4 ägg men kullar på 2-5 ägg förekommer. Honan ruvar äggen i 17-20 dagar och efter att de kläcks tar båda föräldrarna hand om ungarna.[2]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Beckasin är ett lånord från franskan, en diminutivform av becasse som betyder "morkulla". Enkelbeckasinen har tidigare kallats bland annat horsgök, märrgök, himmelsget och vårget vilket syftar på ljudet som uppkommer vid spelflykten.[5]' Mellan svenska och danska råder viss begreppsförvirring - på danska kallas enkelbeckasinen för dobbeltbekkasin, medan den fågel som på svenska kallas dubbelbeckasin istället kallas tredækker på danska.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Gallinago gallinago Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c] Larsson, 2001
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, & C. L. Wood (2010) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.5 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2011-02-27
  4. ^ K. Mullarney, L. Svensson, D. Zetterström. Fågelguiden, Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält, 1999
  5. ^ Horsgök i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 150-151. ISBN 91-34-51038-9 
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]