Enstatslösningen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Enstatslösningen är ett förslag till lösning av Israel–Palestina-konflikten. Den innebär att hela nuvarande Israel, Västbanken och Gaza ska ingå i ett gemensamt styre där alla ges samma medborgarskap och samma rättigheter. Förslaget lanserades första gången 1947 av representanter från tre av länderna i den FN-kommitté som hade till uppgift att komma med förslag för den framtida ställningen för det brittiska mandatet Palestina.

Historik[redigera | redigera wikitext]

FN-kommitténs två förslag 1947[redigera | redigera wikitext]

Efter Andra Världskrigets slut tillsattes en kommitté bestående av representanter från 11 länder med uppgift att komma med förslag till FN:s generalförsamling angående det brittiska mandatet Palestina. Två förslag lades fram. Dels ett förslag om att dela landet i två delar, vilket stöddes av en majoritet av länderna i kommittén. Men även ett motsatt förslag, stött av Jugoslavien, Indien och Iran, om att skapa en gemensam stat för såväl judar som palestinier. Huvuddragen i detta förslag var: ett enda medborgarskap, lika medborgerliga rättigheter för alla oavsett religion och etnicitet, fri tillgång till landets heliga platser samt skydd för gruppernas religiösa intressen. Ett huvudmotiv för förslaget var att en bibehållen territoriell integritet för Palestina var väsentligt för att förhindra övergrepp, våld och fördrivning av en stor del av landets arabiska befolkning vid en eventuell delning.[1]

Allmänhetens attityder[redigera | redigera wikitext]

Stödet för enstatslösningen bland israeliska judar och bland judar generellt är lågt. Detta eftersom många av dem befarar att judarna då skulle bli en minoritet i denna nya statsbildning.[2][3] Däremot är stödet för idén större bland palestinierna och bland arabiska israeler.[4]

Opinionsundersökningar[redigera | redigera wikitext]

Enligt en opinionsstudie av Dialog Institute i juni 2014 skulle 60 procent av israelerna stödja en separat Palestinsk stat, vid sidan om Israel, under förutsättning att premiärministern nådde en sådan överenskommelse med sin palestinska motpart. På frågan om långsiktig lösning föredrog 28 procent en delad stat (tvåstatslösning), 25 procent att dagens situation fortsätter, 23 procent en s.k. apartheidmodell (en stat, men begränsade medborgerliga rättigheter för palestinier) samt 10 procent en enstatslösning med samma medborgerliga rättigheter för alla. I studien ingick 504 respondenter och felmarginalen var 4.4 procent[5]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Böcker[redigera | redigera wikitext]

Artiklar[redigera | redigera wikitext]

Ett urval av artiklar som argumenterar för enstatslösningen

Ett urval av artiklar som argumenterar mot enstatslösningen

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Shakrah, Hanin Comeback för enstatslösningen Arbetaren 2007
  2. ^ ”Haifa Declaration”. The Haifa Declaration. Arab Center for Applied Social Research. 2007. http://www.mada-research.org/UserFiles/file/haifaenglish.pdf. Läst 25 January 2011. 
  3. ^ ”Palestinians in statehood warning”. BBC News. 4 November 2009. http://news.bbc.co.uk/2/hi/8341929.stm. Läst 3 September 2011. 
  4. ^ ”Palestinians in Israel”. The Future Vision of the Palestinian Arabs in Israel. Reut Institute. 2006. http://reut-institute.org/data/uploads/PDFVer/ENG.pdf. Läst 25 January 2011. 
  5. ^ Despite it all, most Israelis still support the two-state solution Haaretz 26 oktober 2014