Israel–Palestina-konflikten

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Enstatslösningen)
Hoppa till: navigering, sök
Israel–Palestina-konflikten
Del av Mellanösternkonflikten
Karta över Gaza och Västbanken 2007.
Centrala Israel, Västbanken och Gaza, 2007
Började 1948
Plats Israel och Palestina (stat)
Stridande
 Israel  Palestina
Förluster
19 000+ döda (1948-2012).
Fredsprocessen

Israel–Palestina-konflikten är en aspekt av Mellanösternkonflikten och åsyftar de motsättningar som uppstått mellan Israel och de palestinska araberna efter att staten Israel grundades år 1948.

Innehåll

Historia[redigera | redigera wikitext]

Slutet av 1800-talet: Konfliktens ursprung[redigera | redigera wikitext]

Tanken på en judisk stat i Palestina uppstår[redigera | redigera wikitext]

Alltsedan Jerusalem erövrades och förstördes av romerska trupper under Titus ledning år 70 har tanken att återupprätta en judisk statsbildning hållits vid liv inom det judiska folket. I slutet av 1800-talet hade en ny judisk rörelse vuxit fram, sionismen, vars mest kände företrädare var den österrikiske juden Theodor Herzl. Herzls bok ”Judestaten” bidrog till att det judiska folket såg framför sig en ny väg undan det förtryck och den förföljelse de har fått utstå under större delen av de två senaste årtusendena[1], men även undan en tilltagande assimilering. Vid denna tidpunkt i slutet av 1800-talet hade en ny våg av antisemitism vuxit fram, och bland judar stärktes därför tilltron till Herzls tanke om att skapa en fristat för all världens judar.

Löften om arabiskt självstyre[redigera | redigera wikitext]

Under det första världskriget skedde ett flertal förändringar i Mellanöstern. Det Osmanska riket besegrades av britterna, inte minst som ett resultat av att dessa erhållit stöd från araber och judar[källa behövs]. Detta skedde med löften om arabisk självständighet i området. Det mest betydande avtalet om arabisk självständighet skrevs mellan britter och araber år 1915, det så kallade McMahon-Husain-avtalet[2], efter en brevväxling mellan High Commissioner, det vill säga britternas officiella representant för engelskt välde i Egypten, Henry McMahon, och sharifen (guvernören) av Mecka, blivande kungen av Hejaz, Hussein ibn Ali[3][4].

Vitboken 1939[redigera | redigera wikitext]

Inför kriget mot Nazityskland kom Storbritanniens regering till slutsatsen att fred i Palestina var nödvändig för den brittiska militärens säkerhet. Man tog avstånd från tanken på en judisk stat i Palestina och publicerade en vitbok den 17 maj 1939. Den omtolkade radikalt britternas plikter som mandatstat. Vitboken tycktes garantera ett självständigt Palestina med en arabisk majoritet. Den deklarerade att

Hans Majestäts regering tror att mandatets ramar [i vilka Balfour¬deklarationen ingick] inte kunde ha avsett att Palestina skulle omvandlas till en judisk stat mot viljan hos den arabiska befolkningen i landet [...] Hans Majestäts regering deklarerar nu otvetydigt att det inte är en del av dess politik att Palestina ska bli en judisk stat. Den skulle i själva verket betrakta det som stridande mot dess skyldigheter gentemot araberna under mandatet, likaså mot de försäkringar i det förflutna som har getts det arabiska folket, att göra Palestinas arabiska befolkning till undersåtar i en judisk stat mot deras vilja.”[5]

Judarna vädjar till England[redigera | redigera wikitext]

Balfourdeklarationen (1917) av den brittiska regeringen stött inrättandet av ett judiskt hemland i Palestina.
Franska och brittiska intressesfärer enligt Sykes-Picot-avtalet.

Storbritannien var vid denna tidpunkt en stormakt, och därför var det naturligt för sionisterna att söka stöd hos britterna. Sionisternas vädjan till britterna var till en början lönlös. Efter det första världskrigets slut blev England som väntat den stat som kontrollerade Transjordanien (Jordanien), Palestina och Irak. Under första världskriget bestämde sig britterna för att erkänna den sionistiska rörelsens strävan om ett judiskt nationalhem och underförstått att också acceptera en judisk stat, men endast på villkoret att detta skulle stadfästas i en skriven deklaration, vilket gjordes i Balfourdeklarationen (1917). I denna klargörs det att britterna inte skulle komma att godkänna bildandet av ett nationellt hem för judarna om detta skulle komma att innebära att de medborgerliga eller de religiösa rättigheterna hos de icke‑judiska samhällen som redan fanns där kränktes. Britternas strategiska tanke med denna vändning var att försöka vinna stöd hos de judar som levde inom det palestinska områdets gränser och hoppas på sympati och hjälp från andra länder, framförallt från USA. USA var vid denna tid ointresserad av ett judiskt nationalhem. Britterna hade även andra bevekelsegrunder till sitt intresse för regionen, nämligen att säkra resvägen till Indien och att säkra de oljeledningar som var dragna genom Palestina.

Folkgrupperna i Palestina[redigera | redigera wikitext]

1871-1872 uppgick antalet invånare till 382 000 personer: 85% muslimer, 11% kristna och 4% judar. Befolkningen bodde i sammanlagt 657 byar och 13 städer. Judarna var nästan helt samlade i Jerusalem, Hebron, Tiberias och Safed.[6] 1914 hade Palestina en befolkning på 791 000 personer, varav 60 000 (7,6 %) var judar.[7][8] När den brittiska mandatmyndigheten genomförde sin första folkräkning 1922 visade det sig att totalbefolkningen hade minskat på grund av första världskriget, till totalt 757 000, varav muslimer 590 890 (78 %), judar 83 700 (11 %) och resten kristna eller annat.[9] Den judiska invandringen till Palestina tilltog och därmed yishuv, som den judiska bosättningsgemenskapen kallades där. Under perioden 1922 fram till 1944–45 ökade den judiska befolkningen i Palestina från cirka 83 000 till fler än en halv miljon. Tre fjärdedelar av dessa var invandrade judar medan resten var en följd av naturlig folkökning. Samtidigt fördubblades antalet muslimer till närmare en miljon, delvis genom invandring från omkringliggande länder. .[10]

1920–1948: Brittiska mandatet i Palestina[redigera | redigera wikitext]

Se även: Palestinamandatet

San Remo-konferensen 1920-1922[redigera | redigera wikitext]

Efter att de allierade styrkorna hade segrat under första världskriget samlades representanter från Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och USA (som observatör) i San Remo för att dela upp det besegrade Osmanska riket mellan sig. Här beslutades att Storbritannien skulle få i uppgift att uppfylla Balfourdeklarationen från 1917, vilken bekräftade att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i Palestina. 1922 bekräftades judarnas rätt till Palestina då samtliga 52 medlemsländer i Nationernas Förbund röstade för Palestinamandatet och tilldelade Storbritannien det administrativa ansvaret att bygga upp ett judiskt nationalhem. Detta begränsades dock av Storbritannien och Nationernas Förbund då de 80 % av Palestinamandatet som låg öster om Jordanfloden avgränsades för judisk invandring och blev grunden för den palestinsk-arabiska staten Jordanien. FN har senare bekräftat giltigheten av deklarationen genom att innesluta den i FN-stadgan (genom artikel 80). På landområdena väster om Jordanfloden gäller fortfarande deklarationen från 1922.[11]

Konflikten trappas upp[redigera | redigera wikitext]

1936–39 arabiska upproret i Palestina.

Samtidigt som Yishuv byggde upp sin framtida stat ökade oron hos araberna att de skulle bli i minoritet bland en allt större judisk befolkning. Därför växte även den arabiska nationalismen i Palestina under 1920-talet, och främst genom demonstrationer och strejker försökte rörelsen förhindra ett judiskt övertagande av Palestina. De allt större spänningar som uppstod mellan araber och Yishuv började oroa britterna, och under 1933, förövrigt samma år som Adolf Hitler kom till makten i Tyskland begränsade man judarnas invandring till Palestina för att förhindra allvarliga konflikter. Detta gjorde man gång på gång men lyckades inte helt hindra olaglig invandring.

Mellan 1921 och 1948 var Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini ledare för den arabiska nationalistiska rörelsen i Palestina. Genom att starta religiösa uppror emot Palestinas judiska invånare hade han en nyckelroll för den arabiska oppositionen. Detta gjordes bland annat genom ryktesspridning om att judarna i själva verket var ute efter att bygga Jerusalems tredje tempel, där Klippdomen och Al-Aqsamoskén idag står.

De första stora massakern gentemot den judiska befolkningen var de så kallade Jaffaupproren, som skedde 1921. Dessa resulterade i att en judisk försvarsrörelse, Haganah, bildades. 1929 uppstod ännu en serie uppror som resultat av religiös spänning angående Västra muren samt mellan arabiska och judiska grupper. Under dessa uppror skedde bland annat en massaker på judar i Hebron, där de överlevande fick lämna staden. År 1936 inledde det av al-Husseini ledda Högsta muslimska rådet de arabiska upproren, som varade fram till 1939. Upproren innebar att judar blev mördade i ett flertal städer, samt att de brittiska styrkorna ökade sin närvaro i Palestina. Amin al-Husseini blev efterlyst av Storbritannien, och flydde därför 1937 till Libanon, Irak, Italien och slutligen Nazityskland. Med Himmlers välsignelse startade han ett muslimskt SS-förband, 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische Nr. 1).

Även judiska aktivister genomförde väpnade aktioner och terroraktioner mot britterna. Den avgörande aktionen blev sprängningen av deras högkvarter på Hotell King David i Jerusalem 1946 som utfördes av den judiska rörelsen Irgun. Situationen började bli ohållbar för britterna, som dessutom befann sig i sviterna efter ett nyligen avslutat världskrig. De beslöt att försöka finna en lösning på Palestinafrågan genom Förenta Nationerna, FN.

FN:s delningsplan[redigera | redigera wikitext]

FN-organet UNSCOP (United Nations Special Committee on Palestine) lade fram radikala resolutioner för Palestinas framtid. Man tänkte sig att dela upp Palestina i en judisk och en arabisk del med endast Jerusalem under internationell kontroll. Judarna accepterade delningen, men arabländerna och de palestinska araberna förkastade den. Resolutionen godtogs av de båda supermakterna USA och Sovjetunionen (som härmed började spela en betydande roll i denna region), men inte av de övriga medlemmarna i säkerhetsrådet förrän en tid efter Israels självständighetsförklaring. Redan före delningsplanen hade c:a 4/5 av det brittiska palestinamandatet givits till araberna, dvs landmassorna på andra sidan av Jordanfloden. Judarna erbjöds c:a hälften av det som var kvar - c:a 1/10 del av det gamla Palestinamandatet som de blivit lovade i Balfourdeklarationen.

Arabiska angrepp[redigera | redigera wikitext]

Enligt Arab Higher Committees talesman, Jamal al-Husseini, som vittnade i FN:s Säkerhetsråd i den 23 april 1948 hade de palestinska araberna startat stridigheterna direkt efter FN:s omröstning den 29 november 1947 mot judiska samhällen, städer och byar.[12] Irreguljära arabiska styrkor började rekryteras i Syrien och organiserades i Arab Liberation Army, vilken från januari 1948 infiltrerade Palestina från Syrien och Transjordanien. Araberna gick så småningom till attack mot kommunikationer, judiska stadsdelar och judiska kolonier. I slutet av mars hade den judiska delen av Jerusalem isolerats och belägrats av arabstyrkor. Palestinska styrkor mördade också 40 judiska arbetare vid Haifas oljeraffinaderi den 30 december 1947 och dödade cirka 150 Haganah-soldater som gav upp eller var obeväpnade i Kfar Etzion den 13 maj 1948.[13]

Judiska angrepp[redigera | redigera wikitext]

Plan Dalet utarbetades av Haganah, den största sionistiska underjordiska milisen, i mars 1948 med syfte att ta kontroll över territoriet i den planerade judiska staten.[14] En del historiker hävdar att det var en helt defensiv plan, medan andra hävdar att den syftar till en etnisk rensning, som en från början planerad strategi. Enligt planen skulle bland annat en del palestinska byar utplånas. Plan Dalet började genomföras i april 1948 och innebär att Haganah började omvandlingen från en underjordisk organisation till en reguljär armé och övergick från defensiv till offensiv verksamhet.[15] Haganah, Palmach och Irgun erövrade snart bland annat Tiberias, Haifa och Jaffa, vilket resulterade i att ett par hundra tusen palestinier flydde.

I april 1948 gick irreguljära palestinsk-judiska styrkor som Irgun och Sternligan in i byn Deir Yassin i syfte att bryta den jordanska blockaden av Jerusalem. Trupperna möttes av väpnat motstånd (efter att först ha bemötts med vita flaggor) och eldstrider uppstod. På grund av det stora antalet (runt 107) civila palestinska förluster kom detta att kallas Deir Yassin-massakern. Massakern i Deir Yassin är en av de mest kända som judisk milis begått i regionen. Offren dog av gevärseld och av handgranater som slängdes in i deras hem av Irgun och Sternligan. Åtskilliga palestinier tillfångatogs och tvingades paradera på gatorna i västra Jerusalem. Ledare för Haganah, den reguljära judiska armén, och Yishuvs ledare David Ben-Gurion (senare Israels förste premiärminister) tog avstånd från och fördömde illdådet. I juni samma år avväpnades Irgun och Sternligan med våld av Haganah.[16]

I den judiska psykologiska krigföringen ingick terrortaktik och förstörelse av byar. Deir Yassin-massakern utnyttjades i Irguns och Haganahs propaganda för att sätta skräck i araberna. Det arabiska militärkommandot i Haifa flydde den 21–22 april tillsammans med stadens representanter inför väntade attacker. Irgun hotade med ett nytt Deir Yasin om araberna stannade kvar. På tre dagar flydde 50 000 människor. Arabernas militära kraft krossades och det palestinska arabiska samhället, föll samman. Panik rådde, och över 300 000 flydde fram till den 15 maj. Massakern i Deir Yasin blev också en orsak för arabstaterna att intervenera mot Israel. Arabförbundets generalsekreterare, Abd al-Rahman Azzam, sa: "Deir Yasin var i stor utsträckning orsaken till de arabiska nationernas vrede och den viktigaste faktorn för att sända in de arabiska arméerna." [17]

Några dagar efter Deir Yassin inträffade en massaker i Sheikh Jarrah mot en civil judisk medicinsk konvoj på väg till det belägrade Jerusalem. Ca 77 judiska läkare och sjuksköterskor mördades av palestinska styrkor. Invasionen av sex grannländers reguljära arméer startade i samband med den Israeliska statens självständighetsförklaring den 15 maj 1948.[18]

Palestinska byar avfolkas[redigera | redigera wikitext]

Ett stort antal araber (FN:s flyktingorganisation UNRWA uppger siffran 726 000, Morris uppger 700 000) flydde eller fördrevs från sina hem av de judiska miliserna i den del av Palestina som Israel intog. Hundratals arabiska byar avfolkades till följd av detta.[19]

Staten Israel bildas[redigera | redigera wikitext]

När den brittiska kontrollen över området tog slut den 14 maj 1948 kunde David Ben Gurion, den förste israeliske premiärministern, förklara staten Israels självständighet. När självständighetsförklaringen ägde rum, förklarade Egypten, såsom den ledande arabnationen, krig mot Israel. Därmed hade en flera decennier lång mellanstatlig konflikt mellan Israel och dess grannländer inletts, liksom mellan Israel och de araber som bor i de delar av Palestina som inte ingår i staten Israel.

1948–1967[redigera | redigera wikitext]

1948 års arabisk-israeliska krig[redigera | redigera wikitext]

Det arabisk-israeliska kriget 1948–1949 är bland judarna känt som det israeliska självständighetskriget och bland palestinier och andra arabiska nationaliteter som Nakban, al-Nakba (katastrofen).

Händelser efter delningsbeslutet 1947[redigera | redigera wikitext]

Krigshandlingar pågick en lång tid före britternas uttåg och utropandet av staten Israel. Under perioden från 30 november 1947 till 3 april 1948 dödades och sårades enligt en israelisk källa sammanlagt 6 187 personer, varav 2 977 araber, 2 733 judar, 430 britter och 47 andra.[20]

Kriget efter utropandet av staten Israel[redigera | redigera wikitext]

Kriget eskalerade efter det brittiska tillbakadragandet och den därpå följande judiska självständighetsdeklarationen den 14 maj 1948. Araberna hade formellt avvisat FN:s delningsplan från november 1947, vilken innebar skapandet av en arabisk och en judisk stat i Palestina. Judiska och arabiska miliser hade redan inlett stridigheter om territoriet på båda sidor om den gräns som FN anvisat. Den 14 maj utropade Israel ensidigt sin självständighet, och bara dagarna efteråt anfölls det av en allierad front bestående av Libanon, Syrien, Irak, Egypten, Transjordanien (nuvarande Jordanien), Saudiarabien och Jemen. Israels armé uppgick till omkring 35 000 man och var bättre utbildad än den arabiska alliansens, men underlägsen i fråga om viss tung beväpning. Syftet med det panarabiska anfallet var att krossa den nya judiska stat som skapats i Palestina. Azzam Pasha, generalsekreterare i Arabförbundet, uttalade sig strax efter den 15 maj: "Detta blir ett utrotningskrig och en historisk massaker som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen."[21]

Efter några veckors strider hade de arabiska arméerna i stort sett besatt de delar av Palestina som FN:s generalförsamling 1947 tilldelat den föreslagna arabiska staten. Den egyptiska armén hade dessutom ockuperat delar av Negev samt Betlehem. Den transjordanska Arablegionen hade erövrat den gamla staden i Jerusalem.

Efter en del inledande förluster började israelerna få övertaget. Den 11 juni utlyste FN ett vapenstillestånd som övervakades av FN:s sändebud, svensken Folke Bernadotte (senare mördad av den judiska terrorgruppen Sternligan). Vapenvilan varade till den 8 juli, då Egypten återupptog kriget. Ungefär två tredjedelar av palestinierna flydde sitt hemland, dels på grund av krigshandlingarna, dels därför att de israeliska styrkorna fördrev dem. De judar som bodde på västbanken fördrevs och de judar som bodde i arabiska länder upplevde en ökad hotbild och flydde i stort antal till den nybildade judiska staten.

Den Gröna linjen gränser (1949).

Under de följande femton månaderna erövrade Israel ytterligare 26 procent av Palestina och annekterade områdena. Jordanien annekterade å sin sida 21 procent av Palestina (Västbanken). Jerusalem delades i en västlig del som Israel tog i besittning och en östlig del som Jordanien gjorde anspråk på. Gazaremsan erövrades av Egypten men annekterades aldrig.

Flyktingproblemet uppstår[redigera | redigera wikitext]

Omkring 700 000 araber flydde eller fördrevs från den del av Palestina som Israel intog under 1948 års krig.[22] Officiell israelisk uppfattning var länge att flykten var en del av Arabförbundets plan att invadera Palestina 1948. Israeliska historiker som professor Benny Morris menar att det inte var en medveten, aktiv policy för Israel att fördriva de palestinska araberna, utan att det skedde under ett långt intensivt krig då flykt är en naturlig handling. Historikern Ilan Pappe menar istället att det var en medveten och aktiv policy av fördrivning hos den israeliska armén. Enligt beräkningar av den israeliske historikern Benny Morris kan bara en dryg fjärdedel betraktas som ”normalflyktingar” och knappt tre fjärdedelar som ”internflyktingar”.[22]. Morris anser vidare att ca 80 - 90% flydde på grund av kriget medan 10 - 20% blev fördrivna. Flyktingfrågan är fortfarande efter mer än 60 år inte löst.

Absentees Property Law[redigera | redigera wikitext]

Absentees property laws” kallades ett antal lagar som först kom till som extraordinära förordningar, utfärdade av det judiska ledarskapet, men som efter kriget införlivades i Israels lagar. Tack vare dessa lagar konfiskerades egendom från palestinier som flytt. Egendomarna tilldelades i huvudsak Israels nyinflyttade judiska immigranter.

Palestinierna som flydde undan striderna förlorade till följd av ”Absentees Property Law” inte bara marken de brukat och husen de bott i, utan även rätten till medborgarskap.

Palestinier som definieras som ”frånvarande” (abseentees) i lagen är: a) de som var lagliga ägare till egendom inom Israels landgräns eller brukade någons egendom under perioden mellan 29 november 1947 och 19 maj 1948 och samtidigt var medborgare i Libanon, Egypten, Syrien, Saudiarabien Jordanien, Irak eller Jemen. b) de som inte befann sig inom Israels landgränser under samma tid c) de som stred mot etablerandet av staten Israel.[23]

Judiska flyktingar[redigera | redigera wikitext]

Sionismen hade haft mycket mindre lockelse för orientaliska än för europeiska judar. De orientaliska judarna hade historiskt sett inte lidit samma grad av förföljelse och diskriminering som drabbat de europeiska judarna, Under tiden före statens bildande kom endast ungefär 10 % av de judiska invandrarna till Israel från Afrika och Asien. Efter Israels grundande flydde eller fördrevs många judar från arabländer i Västasien och Nordafrika till Israel. I Irak påskyndade judiska terrorister utvandringen genom att utföra bombdåd mot judar (se även artikeln Sionism) [24]

Alla judar på territorium som under kriget erövrades av Egypten och Jordanien fördrevs, dödades eller flydde.

Den allpalestinska staten[redigera | redigera wikitext]

I september 1948 utropas en palestinsk regering i Gaza – detta delvis som en manöver från de övriga arabstaterna att begränsa Jordaniens dominans över den palestinska frågan – och den 1 oktober utropas palestinsk självständighet. Den tidigare muftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, blev utnämnd till president. Hans regering var totalt beroende av Egypten och föll samman när Egypten upplöste staten via ett dekret år 1959.

Lavonaffären[redigera | redigera wikitext]

Lavonaffären kallas den en israeliska konspiration och den politiska skandal som uppstod efter att Israel misslyckats med en terroristattack mot amerikanska civila mål i Egypten år 1954. Attacken, som var tänkt att provocera USA till att inleda ett krig mot Egypten, avslöjades och ledde till den israeliske försvarsministern Pinhas Lavons avgång.

Anfallet på Egypten 1956[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Suezkrisen

Den 29 oktober 1956 anföll israeliska förband Egypten. Fallskärmsjägare landsattes i Sinai, och trupper avancerade snabbt mot Suezkanalen utan att möta motstånd. Följande dag erbjöd sig Frankrike och Storbritannien att temporärt ockupera Suezkanalen för att separera de egyptiska och israeliska styrkorna. Detta förslag blev som väntat avvisat av Egypten och Nasser. Därför initierade Storbritannien och Frankrike en invasion och flygbombade egyptiska baser. Segern väntade runt hörnet för Tripartiten när striderna fick ett abrupt slut. Efter starka påtryckningar i FN från USA och Sovjetunionen tvingades Tripartiten att avbryta invasionen. Planläggning av anfallet hade skett i Paris. Det bestämdes att Israel skulle agera som om de försökte sig på en invasion. De skulle landsätta fallskärmstrupper nära kanalen och sända pansartrupper genom Sinaiöknen. Britterna och fransmännen skulle sedan anmoda båda sidor att dra sig tillbaka från kanalzonen. Man var fullt medvetna om att Egypten skulle vägra. Då skulle brittiska och franska trupper placeras ut för att skydda kanalen. Man räknade med att USA och Sovjetunionen skulle protestera, men eftersom USA var mitt inne i ett presidentval, trodde man att president Eisenhower inte skulle fatta några internationella beslut. Sovjetunionen var upptaget av Ungernrevolten och förväntades därför inte komma med några starka protester.

1967–1993[redigera | redigera wikitext]

Sexdagarskriget 1967[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sexdagarskriget

Klockan 08.45 den 5 juni började Israel bomba Egyptens flygfält. En del plan anföll från väster, andra hade flugit lågt över Sinai för att undgå upptäckt av egyptisk radar. Under de första tre timmarna förstörde Israelerna 286 av de 420 flygplan i det egyptiska flygvapnet. Man hänvisade som orsak till den blockad som upprättats i bland annat Tiransundet, den egyptiska truppförflyttningen till gränsen och den egyptiska uppmaningen till de andra arabstaterna att angripa Israel. På eftermiddagen samma dag anfölls Israel av Egypten och Syrien. Resultatet av kriget blev en israelisk seger och Israel kom att ockupera Sinaihalvön, Golanhöjderna, Västbanken och östra Jerusalem. Kriget har kommit att kallas sexdagarskriget. Den 22 november 1967 antog FN:s Säkerhetsråd resolution nummer 242, vilken kräver ett israeliskt tillbakadragande från mark som landet tagit i den aktuella konflikten.

Libanonkriget 1970[redigera | redigera wikitext]

Efter att PLO efter Svarta September 1970 etablerat sig i Libanon, hävdade Israel att organisationen utgjorde ett hot mot landet. PLO utförde terrordåd riktade mot Israel från sina baser i Libanon. År 1982 gick därför israelisk militär in i Libanon och var under flera år verksam över stora delar av landet. Senare begränsade sig Israel till att ockupera södra Libanon, med avsikten att skapa en demilitariserad zon. Den israeliska armén drog sig tillbaka i maj 2000 efter starkt tryck från det internationella samfundet samt på grund av ökade förluster genom attacker från Hizbollah.

Oktoberkriget 1973[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Oktoberkriget

I oktober 1973 inledde Egypten och Syrien ett krig för att återta sin mark från Israel, vilket misslyckades trots inledande framgångar. USA:s utrikesminister Henry Kissinger hjälpte parterna att förhandla om fred, men han kunde bara övertyga Egyptens president Sadat att helt enkelt sluta fred med Israel. Efter hårda amerikanska påtryckningar på Israel återgick Sinaihalvön till Egypten. Israel behöll dock Gazaremsan, Golanhöjderna och hela Västbanken.

Efteråt har bland annat Jordanien slutit fred med Israel. Jordanien har avsagt sig alla anspråk på Västbanken, som man i stället menar skall utgöra grunden för en palestinsk stat. Syrien säger sig vara villigt att sluta fred med Israel i utbyte mot att återfå Golanhöjderna, men Israel är inte berett att dra sig tillbaka från hela området, i alla fall inte innan man anser sig fått försäkringar om att Syrien menar allvar med sitt löfte om fred. Israel har tidigare tillämpat stegvisa landavträdelser till Egypten.

Den första intifadan[redigera | redigera wikitext]

Första intifadan, det första palestinska upproret (intifadan) mot den israeliska ockupationen utbröt 1987. Detta ledde fram till Osloavtalet 1993 där PLO erkände Israels rätt att existera och tilläts etablera en Palestinsk myndighet i Gaza och på Västbanken.

1993–2000: Oslo fredsprocessen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Osloprocessen
Yitzhak Rabin skakar hand med Yassir Arafat med Bill Clinton i bakgrunden, under ceremonin och signeringen av avtalet i Washington D.C., den 13 september 1993.

Sedan år 2000: Al-Aqsa-intifadan och Gazakrig[redigera | redigera wikitext]

Den andra intifadan[redigera | redigera wikitext]

Al-Aqsa-intifadan (ibland kallad andra intifadan) var det palestinska upproret mot Israels ockupation som inleddes den 28 september 2000 i samband med att Ariel Sharon gjorde ett uppmärksammat besök på mosképlatsen i Jerusalems Gamla Stad

Gazakriget 2008–2009[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Gazakriget

En dramatisk upptrappning av konflikten skedde när Israels krigsmakt genomförde det som den kallade Operation Gjutet bly. Operationen inleddes med flygbombningar av Gaza den 27 december 2008 och fortsattes den 3 januari 2009 med att Israel även gick in i Gaza med marktrupper. Operationen krävde många civila dödsoffer. Enligt en FN-rapport dödades under kriget 1 434 palestinier (varav 235 stridande) och tretton israeler (varav 10 stridande).

Enligt Israel var attacken riktad mot Hamas som svar på Qassam-raketerna från området mot civila mål i Israel. En FN-utredning, Goldstonerapporten, som undersökte brott mot internationella lagar som begicks under kriget, kom fram till att operationen var en medveten attack för att bestraffa, och terrorisera Gazas civilbefolkning.[25] Rapportförfattaren sade efteråt att dessa slutsatser var felaktiga[26]

Gazakriget 2012[redigera | redigera wikitext]

I november 2012 utbröt nya stridshandlingar mellan Israel och Gaza. Under en dryg vecka dödades mer än 150 människor, de allra flesta i Gaza. Efter att Israel utfört en riktad attack mot en av Hamas högsta befälhavare svarade grupper i Gaza med att skjuta raketer mot Israel, varefter Israel flygbombade mer än tusen mål i Gaza. Ett vapenstillestånd kom till stånd den 21 november. Enligt överenskommelsen ska Israel upphöra med alla fientligheter på land, till sjöss och från luften och den palestinska sidan ska sluta med raketattacker mot Israel och attacker vid gränsen.[27]

Konfliktens dödsoffer[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Israel-Palestina-konflikten – antal dödsoffer

Konflikten har ända sedan 1930-talet krävt dödsoffer, framförallt under krigen: 1948 års arabisk-israeliska krig, Suezkrisen, Sexdagarskriget, Libanonkriget 1970, 1982 och 2006, Oktoberkriget 1973 och Gazakriget. Även under fredligare perioder har våldet ständigt funnits med och skördat offer. För tiden efter starten av den Första intifadan december 1987 har den israeliska organisationen B'tselem samlat in och publicerat detaljerade uppgifter, inklusive berättelse om varje enskilt offer.[28]

Fredsprocessen[redigera | redigera wikitext]

En fredsrörelseaffisch: israeliska och palestinska flaggor och orden fred på arabiska och hebreiska.

Osloprocessen (1993)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Osloprocessen

Osloprocessen var en milstolpe i konflikten. Det var den första direkta överenskommelsen mellan israeliska politiker och representativa politiker för palestinier. Syftet var att skapa ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den framtida palestinska staten (”Oslo 1”). Processen avslutades i Oslo, Norge den 20 augusti 1993 och blev officiellt underskriven vid en ceremoni i Washington, D.C. den 13 september 1993 av Yasser Arafat och Yitzhak Rabin. Yassir Arafat, Yitzhak Rabin och Shimon Peres fick 1994 dela Nobels fredspris.

I maj 1994 undertecknades i Kairo ett detaljerat avtal som gav begränsat självstyre över Jeriko och Gazaremsan samt administrativ ledning över hälso- och sjukvård, skola, turism, skatter och polis i övriga delar av Västbanken utom Östra Jerusalem. Ett tusen fångar frigavs från israeliska fängelser. Jeriko överlämnades till den nya Palestinska Myndigheten. Samma år återvände Yassir Arafat till Palestina och etablerade sig i Gaza. Efter president- och parlamentsval 1996 blev Arafat president. 1998 upphävde Palestinska Nationalrådet paragraf 6 i PLO:s grundstadga som av israelerna tolkats som krav på fördrivning av en del av Israels judiska befolkning.

1995 undertecknades ”Oslo 2” i Washington. Det gav PLO begränsat självstyre på begränsade områden.

Camp David (2000)[redigera | redigera wikitext]

I Camp David fördes år 2000 förhandlingar mellan Arafat och Barak under ledning av USA:s president Bill Clinton. Barak erbjöd sig att lämna tillbaka all ockuperad mark och tillåta en palestinsk huvudstad i Östra Jerusalem. Arafat gick med på att släppa kravet på att de palestinska flyktingarna skulle få återvända. Förhandlingarna föll på frågan om statusen för de heliga platserna i Jerusalem där Arafat avfärdade de förslag som lades fram. Strax därefter bröt Al-Aqsa-intifadan ut.

Taba (2001)[redigera | redigera wikitext]

I Taba, på Sinaihalvön, fördes förhandlingar 2001. För första gången sade sig den palestinska sidan acceptera att Israel skulle annektera några delar av Västbanken. Förhandlingarna ledde inte till något avtal, trots att man gjorde stora framsteg och i den sista gemensamma presskonferensen sade att man skulle ha kunnat komma fram till en fullständig lösning på några dagar. Förhandlingarna avbröts av det israeliska valet vars vinnare, Ariel Sharon, vägrade fortsätta förhandlingarna.

Kvartettens färdplan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Färdplanen för fred

Sedan 2002 sker de internationella fredsansträngningarna under ledning av den så kallade Kvartetten (USA, EU, Ryska federationen och FN). De lanserade den så kallade Färdplanen för fred. Processen har ännu inte lett till några genombrott

Arabiska fredsinitiativet[redigera | redigera wikitext]

Den arabiska fredsinitiativet föreslogs först av kronprins Abdullah av Saudiarabien i toppmötet i Beirut. Fredsinitiativet är en föreslagen lösning på den arabisk-israeliska konflikten som helhet, och den israelisk-palestinska konflikten i synnerhet.

Fredsrörelsen i Israel[redigera | redigera wikitext]

Det gemensamma målet för fredsrörelsen i Israel är att få ett slut på ockupationen, slut på illegala bosättningar, slut på trakasserier och våld mot palestinier och upprättandet av ett rättssamhälle för alla. Men i andra avseende finns åtskilliga skillnader. Det kan röra sig om konflikt mellan vänster och höger, Delar av fredsrörelsen har samhörighet med rörelsen för global rättvisa och har på programmet ekonomisk demokrati, ekologi och klasskamp, medan andra ser ockupationen som en fristående politisk fråga. En viktig skillnad har även blivit synen på det framtida Israel. Traditionellt har fredsrörelsen i Israel varit sionistisk. Man vill ha ett säkert hem för världens alla judar och man menar att ockupationen skadar den sionistiska tanken eftersom den i verkligheten hotar den judiska staten. Det är för en sionistisk fredsaktivist självklart med en tvåstatslösning där de ockuperade territorierna bör överlämnas till en palestinsk stat och Jerusalem bli en internationell zon. Stora delar av fredsrörelsen radikaliserades emellertid efter omkring år 2000: Flera förespråkar numera en enstatslösning. Det förekommer att man säger sig vara ”antisionister” och vill ha en sekulär, etniskt mångfaldig stat.[29]

En viktig del av fredsrörelsen arbete handlar om solidaritet. Man hjälper palestinska bönder att skörda och skyddar dem mot fanatiska bosättare som attackerar dem. Man ger juridisk rådgivning och transporterar mediciner till behövande.

Fredsrörelsens aktivister i Israel har det svårare än fredsaktivister i många andra länder. De hatas av sina landsmän, betraktas som landsförrädare och ”självhatande judar”.[30] När de demonstrerar möts de av poliser eller bosättare. De blir beskjutna med tårgas och gummikulor. De arresteras ibland. Samtidigt får de nästan ingen uppmärksamhet i israeliska medier.

Militär och polis är oftast på plats och försöker hindra demonstrationerna. Många i fredsrörelsen anser att de är övervakade av den interna underrättelsetjänsten Shabak. De tror att telefonerna avlyssnas, att deras e-post läses och att Shabak har informatörer inom grupperna, eftersom polisen verkar känna till deras aktioner i förväg.[29]

FN:s syn[redigera | redigera wikitext]

FN:s principer för en lösning framgår bland annat av generalförsamlingens resolution 48/158 från 1993 som inkluderar ett israeliskt tillbakadragande från palestinskt område som ockuperats sedan 1967, inklusive i Jerusalem, en lösning på det palestinska flyktingproblemet enligt generalförsamlingens resolution 181 och påföljande resolutioner, nedmontering av bosättningar etablerade under ockupationen, fastställandet av säkra och internationellt erkända gränser och garanti för fri tillgång till heliga platser och religiösa byggnader genom hela det historiska Palestina.[31]

Aktuella tvistefrågorna[redigera | redigera wikitext]

Kärnfrågor i konflikten[redigera | redigera wikitext]

Jerusalem[redigera | redigera wikitext]

Gränsen till Jerusalem är en särskilt känslig fråga, där varje sida hävdar anspråk på denna stad.

Palestinska flyktingar i 1948 års arabisk-israeliska krig[redigera | redigera wikitext]

Den arabiska åsikten är att de som flydde från de delar av Palestina som kom att bli staten Israel ska ha rätt att återvända. Israel motsätter sig detta. Världssamfundets åsikt är att de som flydde från de delar av Palestina som kom att bli staten Israel ska ha rätt att återvända i enlighet med FN-resolution nummer 194.[32].

De israeliska bosättningarna på Västbanken[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Israeliska bosättningar

Under åren efter sexdagarskriget, och särskilt under 1990-talet etablerades israeliska bosättningar på Västbanken. Det finns nu över 400 bosättningar med totalt mer än en halv miljon invånare på Västbanken.[33][34]

Den arabiska synen, liksom FN:s syn, är att bosättningarna är olagliga och ska bort medan Israels åsikt har varit att stora delar av bosättningarna måste vara kvar.

Israels säkerhetsintresse[redigera | redigera wikitext]

Palestinska våldsdåd, inte minst självmordsattentat, har hotat israelisk civilbefolkning. Ett centralt intresse för Israel är att få säkerhet för sin stat och sina medborgare. Under byggandet av Israels barriär på Västbanken, även kallad muren, som byggts på senare år, har antalet självmordsattentat mot civila israeler minskat och även raketbeskjutningarna mot Israel, men den har samtidigt blivit en symbol för ockupationen och ökat opinionen.

Internationell status[redigera | redigera wikitext]

Vattenresurserna[redigera | redigera wikitext]

I området är vattenresurserna av vital betydelse. Israel hämtar en hel del av sitt vatten från källor belägna på Västbanken. Palestinierna fordrar att i sin kommande stat ha tillgång till naturresurser som möjliggör utveckling av samhället.

I en Amnestyrapport oktober 2009 anklagas Israel för att stoppa vattentillförseln till palestinierna. Israel har total kontroll över de gemensamma vattenresurserna. Brist på vatten har fått förödande konsekvenser på odlingsmark. Israel använder mer än 80 procent av vattnet från den viktigaste undervattenskällan, vilket innebär att palestinierna endast har tillgång till 20 procent. Detta är dessutom palestiniernas enda vattenkälla, medan israeler även har tillgång till vatten från Jordanfloden. Medelförbrukningen för palestinier är 70 liter per person och dag, för israeler är den 300 liter per person och dag. De 450 000 bosättarna använder mer vatten än 2,3 miljoner palestinier.[35]

Övriga frågor[redigera | redigera wikitext]

Israels militära ockupation av Västbanken[redigera | redigera wikitext]

Ömsesidigt erkännande[redigera | redigera wikitext]

Gaza-blockaden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Blockaden av Gaza

Luftrum[redigera | redigera wikitext]

Palestinska armén[redigera | redigera wikitext]

Nuläget[redigera | redigera wikitext]

Åtskilliga försök har gjorts att bilägga den israelisk-palestinska konflikten. En av de viktigaste överenskommelserna beskrivs i vad som kallas Osloprocessen (eller Osloavtalet). Enligt denna skulle palestinierna stegvis få utökad självständighet. Inrikespolitiken i Israel och interna maktkamper på palestinskt håll har dock ett flertal gånger lagt hinder i vägen för denna utveckling. Sedan 1994 finns ett visst mått av självstyrelse genom den Palestinska myndigheten, som handhar vissa inrikespolitiska frågor och upprätthåller en egen poliskår. Under år 2000 genomfördes samtal vid Camp David där en uppgörelse var nära mellan Yassir Arafat och Shimon Peres.

Från Gaza skjuts regelbundet raketer in i Israel, som svar på detta angrips regelbundet de palestinska områdena med bland annat attackflyg och artilleri. Israelerna går även in med bulldozer och sprängämnen och raserar palestinska byggnader, bland annat hem där personer som man menar attackerat israeler bor.[36][37][38][39] Den 28 juni 2006 inledde Israel en offensiv i Gazaremsan, kallad Operation Sommarregn. Israel hävdade att det var ett berättigat svar för att hitta en kidnappad israelisk soldat.[40] Israel sade sig förvänta positiva reaktioner från palestinierna när man lämnade över hela Gazaremsan[källa behövs] med många förbehåll men verkligheten har blivit den motsatta. Sedan det begränsade, villkorade och inte ständigt respekterade tillbakadragandet har dock raketbeskjutningen fortsatt. Det har också de ständiga militära angreppen på palestinierna från israelisk sida. I slutet av 2008 försökte Israel i en offensiv stoppa raketangreppen. Se även Gazakonflikten 2008-2009,

Ockupationen[redigera | redigera wikitext]

Israel ockuperar sedan sexdagarskriget 1967 vissa av före detta Palestinamandatets områden som av omvärlden ses som palestinska. Dessa områden, Gaza, Västbanken och östra Jerusalem, har tidigare varit ockuperade och annekterade av Egypten respektive Jordanien, som dock numera tillerkänner palestinierna överhöghet över båda dessa områden.

Västbanken[redigera | redigera wikitext]

I januari 2006 fanns det omkring 400 000 israeler på Västbanken. Genom att Israel vill möjliggöra en säker och bekväm livsstil för de judiska bosättarna där, har följden blivit att det uppstått svårigheter för palestinier att fritt röra sig inom sitt eget område.

Efter den andra intifadan började Israel uppföra en barriär eller mur på Västbanken. Israel menar att den skyddar landets befolkning från terrorattentat, medan kritiker påpekar att stora avsnitt av muren är placerad långt in på Västbanken[41] och har till syfte att konfiskera palestinsk mark. Israel menar att barriären har fungerat, eftersom antalet självmordsattacker minskat med över 96 procent. Avspärrningen har dock fått kritik[källa behövs] för att den i stora delar är placerad på ockuperat territorium och därmed utgör en svår situation för många palestinier. Barriären har orsakat stora protester bland palestinierna och även bland några israeler, dels eftersom den dragits så att vattenresurser och bördiga jordbruksområden hamnat på den israeliska sidan, dels därför att den påtagligt försvårar palestiniernas tillgänglighet till sjukhus, skolor, ålderdomshem och annan samhällsservice och för att familjer skilts åt. Vid några tillfällen har den israeliska högsta domstolen dömt till palestiniernas fördel och tvingat fram nya sträckningar av barriären.

Efter att FN:s generalförsamling i december 2003 ställt en förfrågan till Internationella domstolen i Haag avgav domstolen i juni 2004 ett rådgivande yttrande, där Israels mur (domstolen använde på engelska ordet ”wall”, på franska ”mur”) på ockuperad mark befanns strida mot internationell rätt. Röstsiffrorna i domstolen var 14 mot 1, bara en amerikansk domare röstade mot. Domstolen menade att ”uppförandet av den mur som byggs av ockupationsmakten Israel på de ockuperade palestinska territorierna, inkluderande i och runtom östra Jerusalem [...] strider mot internationell rätt.” Vidare förklarade domstolen att ”Israel är förpliktigade att avsluta sina brott mot internationell rätt; är förpliktigade att omedelbart upphöra med byggandet av muren på de ockuperade palestinska territorierna, inkluderande i och runtom östra Jerusalem, att omedelbart montera ned den konstruktion som där finns, och dra tillbaka eller upphäva restriktioner som hämmar denna omedelbarhet” vidare att ”Israel är förpliktigade att återgälda för all skada som byggandet av muren åsamkat”. Domstolen säger att ”det är alla staters skyldighet att inte erkänna den illegala situation som uppstått genom byggandet av muren” och att alla stater har skyldighet att se till att Israel följer internationell lagstiftning såsom den är formulerad i Fjärde Genèvekonventionen. Vidare uppmanar domstolen FN:s säkerhetsråd och generalförsamling att ”beakta ytterligare åtgärder för att upphäva den illegala situation som murbygget [...] gett upphov till”.[42]

Blockaden av Gaza[redigera | redigera wikitext]

Hösten 2005 utrymde Israel sina bosättningar i Gaza, och ungefär 14 000 bosättare tvångsevakuerades. Resultatet blev ökade raketanfall från Gaza mot israelisk civilbefolkning. För att en ockupation enligt folkrätten (Genèvekonventionen) skall anses vara hävd, skall den ockuperande makten även upphöra med den militära kontrollen av området i fråga. Då Israel av säkerhetsskäl har behållit kontrollen av luftrummet och sjötrafiken och dessutom stängt Gazas landförbindelser mot Israel råder delade meningar om ockupationen kan anses vara helt avslutad. Israels blockad av Gaza har medfört en humanitär kris, en situation som har liknats vid ett utomhusfängelse där människor har att leva i krigets ruiner. En vanlig uppfattning är att blockaden är en form av kollektiv bestraffning, något som är olagligt enligt internationell rätt.[43][44][45][46] En rapport från Amnesty i januari 2010 säger, att Israels blockad av Gaza innebär en kollektiv bestraffning av Gazas invånare snarare än ett hinder för raketattacker.[47]

Inrikespolitisk fråga i Israel[redigera | redigera wikitext]

Ockupationen och bosättningarna är en svår inrikespolitisk fråga i Israel, där det finns tre politiska huvudlinjer. Högerpartierna och de nationalreligiösa (där bosättarrörelsen har starkt inflytande) anser att Israel har den historiska och religiösa rätten till alla palestinska områden. Bland anhängarna av det nybildade Kadimapartiet är en vanlig uppfattning den, att Israel borde försöka behålla östra Jerusalem och de största bosättningarna och göra barriären till ny gräns men dra tillbaka andra bosättningar. Den israeliska yttersta vänstern liksom fredsrörelsen i Israel anser att Israel bör dra sig tillbaka inom 1967 års gränser.

Det finns också så kallade refuseniks, israeliska soldater och officerare som helt vägrar att göra tjänst på ockuperat palestinskt område, eftersom de anser att ockupationen är orättfärdig och att den därmed förlänger konflikten med palestinierna. Enligt militären uppgick de 2003 till 26. Enligt refusenik-organisationen Yesh Gvul uppgick de till 76. Ett upprop där man förbinder sig att inte tjänstgöra utanför den gröna linjen har undertecknats av 633 reservister. Refuseniks har mött kraftiga avståndstaganden från det israeliska samhället och vunnit stöd endast av den yttersta vänstern. I samband med evakuering av bosättningar har en del soldater vägrat att utföra evakueringarna. Man motiverar det med att de är olagliga. Ett upprop som säger att man kommer att vägra driva ut bosättare publicerades 2002 med 10 000 undertecknare och organisationen som står bakom initiativet har senare hävdat att man har 30 000 undertecknare. Saken ha fördömts av bosättarnas ledare.

Svår situation för palestinierna[redigera | redigera wikitext]

Den israeliska armén upprätthåller påtagliga inskränkningar gällande palestiniers rörelsefrihet inom de ockuperade områdena. Blockaden av Gazaremsan har orsakat mycket stora humanitära svårigheter. I praktiken hålls Gazaremsans hela befolkning fångna. Hundratals patienter med allvarliga sjukdomstillstånd som kräver behandlingar som inte finns tillgängliga på de lokala sjukhusen, förvägras utresa från Gaza och flera har dött. Studenter kan inte ta sig till sina universitet utanför landet eftersom de inte får lämna Gaza. Den israeliska blockaden hindrar FN-organen att undsätta med bistånd och hjälp.[48]

På Västbanken finns drygt 600 israeliska vägspärrar och avspärrningar som hindrar palestiniernas rörelsefrihet. Israeliska soldater och bosättare begår allvarliga övergrepp mot palestinier, inklusive rättsstridigt dödande, misshandel och angrepp på egendom,[49]. De har i de flesta fall åtnjutit straffrihet.

Israeliska bosättares våld mot palestinier har kritiserats i rapporter från FN-organ och olika människorättsorganisationer liksom statliga israeliska utredningar. Israel har upprepade gånger anklagats för att inte fullgöra sina plikter och skydda den palestinska civilbefolkningen mot bosättarnas attacker.[50] Attacker inträffar regelbundet och har blivit rutin i en del palestiniers vardag. Rapporter konstaterar att bosättarvåldet inte sker slumpartat utan ofta är välplanerat, ideologiskt drivet och med målsättningen att uppnå herravälde över ett visst område. I en del fall har bosättarnas attacker varit så systematiska att palestinier känt sig tvungna att flytta. Bland våldshandlingarna nämns hur bosättare hetsat sina hundar mot kvinnor och barn, misshandel med olika tillhyggen, förgiftning av boskap samt nedbrända olivlundar. I Hebron har omkring 40% av lägenheterna och 75% av all affärsverksamhet i den gamla stadsdelen, som tidigare var kommersiellt centrum för hela södra Västbanken, övergivits.

Konflikten kräver fortfarande offer i form av skadade och dödade. Antalet skadade och dödade palestinier är betydligt högre än antalet skadade och dödade israeler.[51]

Människor från andra länder försöker hindra en del av övergreppen genom att finnas på plats, ledsaga barn till skolor och dokumentera det som sker. Sådan hjälp kommer annat från Ekumeniska följeslagare och International Solidarity Movement (ISM).[52] Den kristna befolkningen i Palestina har 2009 genom Kairos Palestina vädjat om stöd från de kristna runtom i världen och uppmanas bland annat till bojkott av varor från de israeliska bosättningarna.

Rättskipning[redigera | redigera wikitext]

Omedelbart efter ockupation av Västbanken 1967 deklarerade den israeliska militären full jurisdiktion över alla personer på ockuperat territorium som gjorde sig skyldiga till brott mot militära lagar.[53]

Militärdomstolar[redigera | redigera wikitext]

Man upprättade militära domstolar belägna på israeliska militärbaser på ockuperat territorium. På Västbanken finns två militärdomstolar i första instans. Den ena är Ofer militärdomstol som ligger mellan Jerusalem och Ramallah och benämns av israeliska myndigheter som Military Court of Judea. Den andra är Salem militärdomstol som ligger nära staden Jenin på norra Västbanken. Israeliska myndigheter benämner denna domstol som Military Court of Samaria

Jurisdiktion[redigera | redigera wikitext]

De israeliska militärdomstolarna har exklusiv jurisdiktion över alla säkerhetsbrott på Västbanken. Domstolen har också jurisdiktion över andra brott som begås på Västbanken såsom trafikbrott, skattebrott och brott mot olika tillståndslagar. IDF delar in brotten i fem olika kategorier. I kategorin "fientlig terroristverksamhet" ingår deltagande i terroristattacker och militär utbildning, samt vapenbrott och vapenhandel, men också brott som gäller medlemskap i "obehöriga föreningar" - förbjudna föreningar som har förbjudits av den militära befälhavaren. Den andra kategorin, "störning av fred ", omfattar brott sådant som stenkastande och uppmaning till våld. "Vanliga" brott - stöld, rån och liknande – går under den tredje kategorin. På senare år har en ny kategori lagts till: "olaglig närvaro i Israel ". Den femte och sista kategorin utgör trafikbrott i de ockuperade områdena.

Tillämpliga lagar i militärdomstolarna[redigera | redigera wikitext]

Tre olika lagstiftningar styr rättsprocessen i militärdomstolarna.

  • den israeliska militärlagstiftningen genom militärorder
  • den brittiska undantagslagstiftningen från 1945
  • jordansk lagstiftning. Vid en situation då israelisk militärlagstiftning står i strid med jordansk lag bedöms militärlagstiftningen vara lex specialis.

Den israeliska militärbefälhavaren på ockuperat territorium utfärdar militärorder som omedelbart gäller som lag på ockuperad mark. Det finns omkring 2500 militärorder som styr stora delar av palestiniernas liv på Västbanken.[53]

Barn och ungdomar[redigera | redigera wikitext]

Varje år frihetsberövas och åtalas ca 700 palestinska barn och döms i israeliska militärdomstolar. Ett vanligt brott är att barnen kastat sten mot militärfordon eller muren. Enligt Artikel 1 i barnkonventionen avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt enligt den lag som gäller barnet. Israelisk militärorder 132 definierar ett barn på följande sätt: ”Child- an individual under twelve years of age”. Enligt både israelisk, jordansk och palestinsk lag är personer under 18 år ett barn. Den israeliska militärordern 132 är således inte i linje med den internationellt accepterade definitionen av ett barn trots att Israel har ratificerat barnkonventionen och följer denna.[53] Enligt en rapport från UNICEF i mars 2013 hade minst 7 000 palestinska barn gripits, förhörts och åtalats i Israel under den senaste tioårsperioden. Grym, omänsklig och nedsättande behandling av barnfångarna syntes vara "utspridd, systematisk och institutionaliserad".[54][55]

Gripande, arrestering och förhör[redigera | redigera wikitext]

Omedelbart när palestinska barn arresteras utsätts de för inhuman behandling som oftast går till på följande sätt. Israelisk militär stormar huset mitt i natten. De slår in dörren, rusar in i huset med dragna vapen och kommenderar ner familjen på golvet. De griper barn som i huvudsak misstänks för att ha kastat sten på israeliska militärjeepar eller på muren. Det är inte ovanligt att militären slår barnet innan det förses med handbojor och ögonbindel, förs ut ur huset och placeras på golvet i en militärjeep. Barnet förs till ett förhörscenter, ofta beläget i en bosättning, där förhöret börjar. Under förhöret utsätts barnet ofta för misshandel och även tortyr förekommer. Misshandelns kan bestå i upprepade slag och sparkar mot kroppen eller att barnet tvingas att stå ute i kallt och regnigt väder, att man tvingar barnets huvud ner i toaletten, att kallt och varmt vatten hälls över barnets huvud, och att barnet inte får mat.[53]

Barnet tvingas skriva under en bekännelse på hebreiska - ett språk som barnet inte förstår.

År 1993 utvärderade Israel riktlinjerna för förhörsmetoder. Av de nya reglerna framgick bl.a. behovet att motivera användningen av “moderate physical pressure” i varje enskilt fall. I september 1999 avkunnade HCJ (Högsta domstolen i Israel) en dom beträffande användandet av “moderate physical pressure”. Domstolen förbjöd ett rutinmässigt användande av ”moderate physical pressure”, men förbjöd inte metoden under exceptionella förhållanden. Domstolen tog inte ställning till om “moderate physical pressure” kunde likställas med tortyr.[53]

Försvarsadvokater[redigera | redigera wikitext]

Barnens försvarsadvokater är civila. De kan vara dels israeliska medborgare vilket inkluderar både judar och araber dels palestinier boende på Västbanken. De palestinska försvarsadvokaterna som bor på Västbanken har sina identitetskort utfärdade av den palestinska myndigheten, förutom de som bor i östra Jerusalem. De har israeliska identitetshandlingar. Denna distinktion är betydelsefull eftersom en palestinsk advokat som har sin identitetshandling från den palestinska myndigheten inte kan besöka sina klienter som sitter i fängslat förvar i Israel. Då måste en advokat med israeliskt medborgarskap ta över ärendet.[53]

Försvarsadvokater har framfört muntliga till domstolen om att de får del av anklagelserna mot sin klient alldeles för sent för att kunna förbereda ett försvar. Oftast får de tillgång till åtalet precis före en domstolsförhandling. Försvarsadvokater har också klagat på att de inte får tillgång till handlingarna på arabiska språket utan endast på hebreiska. De palestinska barnen på Västbanken talar inte hebreiska.[53]

Inrättandet av ungdomsdomstolar[redigera | redigera wikitext]

Den 1 november 2009 införde den israeliska militären för första gången ungdomsdomstolar. Tidigare har de palestinska barnen prövats i samma militärdomstol som vuxna. Då var det vanligt att flera barn fördes in i rättegångssalen samtidigt och tillsammans med vuxna som också skulle dömas. Endast ett barn förs numera in i rättegångssalen åt gången, men fortfarande iförda hand- och fotfängsel.[53]

Fängslande utan rättegång[redigera | redigera wikitext]

Israel håller hundratals palestinier fängslade utan rättegång. Amnesty International har protesterat mot detta.[56] Aktuella siffror över antalet fängslade finns hos den israeliska organisationen B'tselem [57]

Övergrepp mot palestinier[redigera | redigera wikitext]

Palestinier som utsätts för övergrepp från israelisk militär och bosättare har svårt att bli trodda, när de ska anmäla övergreppen. En israelisk människorättsorganisation har försett mer än 200 amatörfilmare med videokameror så det de nu kan dokumentera våldet under ockupationen att använda som bevis vid rättegångar.[58]

Flera tusen palestinier hålls i israeliska fängelser.[57] Tortyr och misshandel utförs av den israeliska säkerhetstjänsten framför allt under förhören av palestinier som misstänktes för att planera eller vara inblandade i väpnade attacker.[48]

Den geografiska konflikten[redigera | redigera wikitext]

Man kan här hitta flera olika uppfattningar.

  • Tvåstatslinjen. Denna linje, företrädd av EU, USA, FN samt av de större israeliska partierna och flera palestinska grupperingar utgår från att de av Israel ockuperade områdena på Västbanken och Gaza skall utgöra grunden för en palestinsk stat. Bland dem som företräder denna linje finns flera olika varianter, från de som anser att 1967 års gräns ska utgöra gränsen mellan Israel och Palestina till de som anser att stora delar av Västbanken ska tillfalla Israel, ofta genom kompensation av andra delar av Israel.
  • Den höger-israeliska linjen. Linjen, som framför allt drivs av den judiska bosättarrörelsen, anser att det "heliga landet", det vill säga hela Palestina, är ett förlovat land som i sin helhet skall utgöra en judisk stat.
  • Enstatslösningen. Det finns fraktioner som har en enstatslösning som krav. Dessa fraktioner har emellertid skilda ståndpunkter i viktiga frågor, exempelvis i frågan huruvida statsbildningen ska vara en muslimsk, judisk eller sekulär stat. Företrädare för Islamiska jihad förfäktar att en palestinsk stat ska vara grundad på sharialagar, medan företrädare för marxist-leninistiska PFLP anser att staten skulle vara sekulär. Enstatslösningen framhålls också som ett alternativ bland ett ökande antal israeliska och judiska intellektuella så som Ilan Pappe, Gilad Atzmon med flera.

Jerusalems framtida ställning utgör ett speciellt problem.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Johnson, Paul: ”A History of the Jews”, Harper Perennial, 1988
  2. ^ www.historylearningsite.co.uk/mcmahon.htm
  3. ^ en.Wikipedia: Sharif of Mecca (engelska)
  4. ^ en.Wikipedia: McMahon-Hussein Correspondence (engelska)
  5. ^ Sören Wibeck: Ett land två folk. Israel-Palestinakonfliktens historia, Historiska media 2009 sid 156–159
  6. ^ Schölch, Alexander: Palästina im Umbruch 1856—82, Stuttgart 1986
  7. ^ Khalidi, Walidi al-: All that remains, the Palestinian villages occupied and depopulated by Israel in 1948, Institute for Palestine Studies, 1992
  8. ^ http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s/377
  9. ^ www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/History/Hope_Simpson.html
  10. ^ Källor: Israels historia, Patrik Öhberg, 2006, 2009, Hillelförlaget Palestinakonflikten, Sune Persson, 1994, Studentlitteratur
  11. ^ http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.374247-israel-har-ratt-till-gaza-och-vastbanken
  12. ^ Sune Persson, Palestinakonflikten s. 53
  13. ^ Morris, B (2001). Righteous Victims. Vintage Books. sid. 198 
  14. ^ http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/History/Plan_Dalet.html
  15. ^ Benny Morris, 1948: A history of the first Arab–Israeli war. Yale University Press, 2008
  16. ^ Morris, B (2001). Righteous Victims. Vintage Books. sid. 236 
  17. ^ Sören Wibeck: Ett land två folk. Israel-Palestinakonfliktens historia, Historiska media 2009 sid 23–25
  18. ^ Persson, Sune (1994). Palestinakonflikten. Lund 
  19. ^ Morris, Benny: The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947-1949 (1988), Revisited 2004 Cambridge University Press, 2004
  20. ^ Persson, Sune. Palestinakonflikten. Studentlitteratur. sid. 53 
  21. ^ Benny Morris, Righteous Victims, s. 219, även Sachar, 1979, s. 333 Morris, Benny (2001). Righteous Victims: A History of the Zionist-Arab Conflict, 1881–2001. Vintage. ISBN 0-679-74475-4 Sachar, Howard M. (1979). A History of Israel, New York: Knopf. ISBN 0-679-76563-8
  22. ^ [a b] Morris, Benny (2004) [1988]. The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947–1949. Cambridge University Press 
  23. ^ Henrik Kowalczyk: Israel, en etnisk demokrati? En studie om Israels demokratiunderskott. Lunds universitet STV102 http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1330867&fileOId=1330868
  24. ^ David Hirst: Geväret och olivkvisten. Alhambra 2011. Sid 140 ff
  25. ^ Goldstonerapporten om Gaza. Sammanfattning, slutsatser och rekommendationer. Översättare Lydia Gall. Leopard förlag, 2010. ISBN 9789173432962
  26. ^ http://www.svd.se/nyheter/utrikes/israel-kraver-att-fn-rapport-skrotas_6062241.svd
  27. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5354388
  28. ^ http://www.btselem.org/statistics
  29. ^ [a b] Carl-Michael Edenborg; Israeler för fred. Ordfront magasin nr 1/2010 s 20
  30. ^ http://mobil.aftonbladet.se/kultur/article12269069.ab?partner=www
  31. ^ http://www.un.org/documents/ga/res/49/a49r062.htm
  32. ^ http://www.un.org/documents/ga/res/3/ares3.htm
  33. ^ http://nwoobserver.wordpress.com/2009/08/04/report-the-number-of-settlement-outposts-rose-to-440-at-the-end-of-2008
  34. ^ http://www.mideastweb.org/map_israel_settlements.htm
  35. ^ http://www.palestinagrupperna.se/ny-amnestyrapport-om-vattenbristen-i-de-ockuperade-palestinska-omr%C3%A5dena
  36. ^ Patience, Martin (28 februari 2008). ”Playing cat and mouse with Gaza rockets” (på engelska). BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7270168.stm. Läst 5 augusti 2008. 
  37. ^ Kershner, Isabel (27 september 2007). ”Israelis Kill Up to 9 in Gaza” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/2007/09/27/world/middleeast/27mideast.html?fta=y. Läst 8 augusti 2008. 
  38. ^ ”Two dead in Gaza-Israel attacks” (på engelska). BBC News. 5 juni 2008. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7437935.stm. Läst 8 augusti 2008. 
  39. ^ McGirk, Tim (19 juni 2008). ”Gaza's storm before the calm” (på engelska). Time. http://www.time.com/time/world/article/0,8599,1816443,00.html?xid=feed-cnn-topics. Läst 8 augusti 2008. 
  40. ^ Rosenberg, David (28 juni 2006). ”Israel Ready to Use 'Extreme' Tactics to Free Soldier” (på engelska). Bloomberg.com. http://www.bloomberg.com/apps/news?pid=20601102&sid=avQ5sj2YpzXI. Läst 5 augusti 2008. 
  41. ^ http://www.btselem.org/english/Separation_Barrier/Statistics.asp
  42. ^ http://www.sweden.gov.se/sb/d/9653
  43. ^ http://www.ohchr.org/EN/NewsEvents/Pages/MajorReportsOnGazaConflict.aspx
  44. ^ http://www.nytimes.com/2005/11/27/world/africa/27iht-gaza.html?_r=1
  45. ^ http://www.sweden.gov.se/sb/d/10168/a/91423
  46. ^ Riksdagens protokoll 2008/09:70
  47. ^ http://www.amnesty.org/en/news-and-updates/israel039s-gaza-blockade-continues-suffocate-daily-life-20100118
  48. ^ [a b] http://www.amnesty.se/ommanskligarattigheter/landinformation/israel/
  49. ^ http://www.shovrimshtika.org/news_item_e.asp?id=32
  50. ^ http://www.settlerwatch.com/publikationer/bosattarvald/
  51. ^ http://www.btselem.org/english/Statistics/Casualties_Data.asp?Category=1&region=GAZA
  52. ^ Majja Solanas Carlsson och Elin Schwartz (red) Vi lovade att berätta. Vi lovade att berätta. Aktivisters vittnesmål från Palestina. Verbal förlag. 2012 ISBN 978-91-977495-4-1
  53. ^ [a b c d e f g h] Rättvis rättegång: Får barn på Västbanken en rättvis rättegång i israeliska militärdomstolar?
  54. ^ http://www.unt.se/varlden/unicefkritik-mot-barnfangar-i-israel-2310553.aspx
  55. ^ http://www.unicef.org/oPt/UNICEF_oPt_Children_in_Israeli_Military_Detention_Observations_and_Recommendations_-_6_March_2013.pdf
  56. ^ http://www.amnesty.org/en/news/israel-injustice-and-secrecy-surrounding-administrative-detention-2012-06-01
  57. ^ [a b] http://www.btselem.org/statistics/detainees_and_prisoners
  58. ^ http://www.svd.se/nyheter/utrikes/valdets-vardag-fangas-av-palestinier_5733417.svd

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Sune Persson: Palestinakonflikten. 2001, Lund, Studentlitteratur;
  • Göran Rosenberg: Det förlorade landet: En personlig historia (2:a uppl. 2002
  • Malm, Andreas: Bulldozers mot ett folk: om ockupationen av Palestina och det svenska sveket. 2002. ISBN 91-89483-17-0
  • Per Gahrton: Palestinas frihetskamp, Historia, analys och personliga iakttagelser (2008) Stockholm, Carlsson bokförlag ISBN 978-91-7331-177-9 (736 sidor)
  • Pappé, Ilan The Ethnic Cleansing of Palestine, London och New York: Oneworld, 2006. ISBN 1851684670
  • Benny Morris, Benny: The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947-1949 (1988), Revisited (2004) Cambridge University Press, 2004.
  • Evert Svensson: Vägen till Palestina : två folk och ett stycke jord. Alhambra AB,, 2002. ISBN 91-88992-77-2
  • Susan Abulhawa: Morgon i Jenin. Norstedts, 2010 (roman)
  • Goldman, Anita: Stenarnas döttrar- Natur och Kultur, 2000 (roman) 9789127081376
  • Tamar S Hermann The Israeli Peace Movement: A Shattered Dream. Cambridge University Press
  • Susan Nathan: Ett annat Israel. Ordfront 2006.
  • Sören Wibeck: Ett land två folk. Israel-Palestinakonfliktens historia, Historiska media 2009
  • David Hirst: Geväret och olivkvisten. Översättn. Ulla Ericsson och Ingvar Rydberg. Alhambra 2011. ISBN 978-91-86063-17-7
  • Ingmar Karlsson: Bruden är vacker men har redan en man. Om sionismens historia. Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2012. ISBN 9789146221388
  • Amos Oz: Hur man botar en fanatiker och om att skriva. Wahlström & Widstrand, 2006