Envarsgripande

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Envarsgripande är det svenska juridiska begreppet för den rättighet som envar (det vill säga vem som helst) har att i vissa speciella situationer gripa personer som har begått brott.

Rättegångsbalkens 24 kap. 7 § lyder: "Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman." [1] Det är av stor vikt att den gripne ställs inför polis så snart som möjligt.[2]

Enligt praxis krävs inte att den som gör ett envarsgripande till fullo har utrett den gripnes skuld till brottet, men ingripandet kan inte ske utan någon konkret indikation på att det är just denna personen som begått brottet, till exempel kan det vara bra om den som utför gripandet har sett den misstänkte begå brottet.[3] I den händelse ett envarsgripande i själva verket inte är skäligt, kan den gripne eller tredje part äga rätt till nödvärn.[4]

I ett utslag i Svea hovrätt 2009, fastslogs att det inte finns någon exakt tidsgräns för hur länge ett envarsgripande är lagligt efter brottsögonblicket. Rätten fastslog att, så länge den misstänkte oavbrutet befinner sig inom synhåll, vilket därmed utesluter risken för att fel person grips, kan det anses att gärningsmannen gripits "på bar gärning eller flyende fot", vilket därmed gör envarsgripandet lagligt.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”24 Kap. Om häktning och anhållande. 7 § andra stycket”. Rättegångsbalken (1942:740). Justitiedepartementet. 1987. https://lagen.nu/1942:740#K24P7. Läst 4 januari 2012. 
  2. ^ ”RH 2008:58”. Rättsfall från hovrätterna. Hovrätten för Västra Sverige. 7 oktober 2008. https://lagen.nu/dom/rh/2008:58. Läst 4 januari 2012. ”Vidare kan konstateras att den som utför ett envarsgripande skyndsamt skall överlämna den gripne till närmaste polisman. Att mot den gripnes vilja och med våld föra denne en längre sträcka till ett kontorsutrymme och där placera den gripne på en toalett, då det uppenbarligen funnits möjlighet att invänta polis på parkeringsdäcket, får anses gå utöver den rätt som tillkommer envar enligt bestämmelsen.” 
  3. ^ [a b] ”RH 2009:20”. Rättsfall från hovrätterna. Svea hovrätt. 8 maj 2009. https://lagen.nu/dom/rh/2009:20. Läst 4 januari 2012. ”En väktare som observerade stölden avvaktade förstärkning i cirka tio minuter innan ett gripande skedde. Under denna tid hade väktaren oavbrutet gärningsmannen inom synhåll vilket uteslöt risken för att fel person skulle gripas. Den kollega till väktaren som grep gärningsmannen har haft rätt att göra ett s.k. envarsgripande eftersom gärningsmannen påträffats ’på bar gärning eller flyende fot’.” 
  4. ^ ”RH 1998:90”. Rättsfall från hovrätterna. Hovrätten över Skåne och Blekinge. 20 oktober 1998. https://lagen.nu/dom/rh/1998:90. Läst 4 januari 2012. ”Rätt enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken för envar att gripa den som påträffas på bar gärning eller flyende fot har inte ansetts föreligga för någon som inte sett brottet förövas och som inte heller kunnat utpeka en enskild gärningsman. Den som under sådana förhållanden hjälper den gripne att komma loss har ansetts ha rätt till nödvärn.”