Epitafium

Från Wikipedia
Version från den 20 oktober 2017 kl. 18.23 av Bulver (Diskussion | Bidrag) (+ref)
Epitafium i Leksands kyrka över Uno Troili Troilius (1586-1664), kyrkoherde i Leksand ca 1618-1664, och hans hustru Margareta Hansdotter Säbroensis, 'Stormor i Dalom', (1594-1657)
Epitafium för riddare Fuchs von Kanneberg i Gundelsheim, Tyskland
Epitafium från Heliga Kors kyrka i Ronneby

Epitafium, plural epitafier, latin epitaphium, av grekiska epitaphios ’hörande till grav’, bildat av epi ’till’ och taphos ’grav’, är en med inskrift försedd minnestavla över en död person. Epitafiet kan vara uppsatt i eller utanför en kyrka. Epitafier placeras normalt inte i anslutning till någon grav och tjänar alltså ett annat syfte än till exempel en gravsten.

Epitafier förekommer i katolska länder sedan 1300-talet (jfr kenotaf). På ett epitafium framhävs vanligen den döde som en god kristen, ofta bedjande inför Kristus tillsammans med sina anhöriga. I de protestantiska länderna blev epitafier vanliga under 1500- och 1600-talen. De gavs ofta en rik arkitektonisk gestaltning, besläktad med samtida predikstolar och altaruppsatser. Epitafier kan vara av trä, sten eller metall och upptar ofta en andaktsbild samt en målad framställning av den döde och hans familj. Tavlans inskrift kan, förutom data om den avlidne, utgöras av bibelspråk, sentenser eller versifierat epigram. Under antiken avsågs med epitafium en gravinskrift, oftast ett epigram.

Under renässansen och barocken kunde epitafierna vara mycket påkostade och rikt utsmyckade.

Epitafier ska inte blandas samman med s.k. huvudbaner. Dessa bars i begravningståget och hängdes därefter upp i kyrkan. Ett epitafium, vilket innehöll gravskrift över den döde, placerades efter begravningen i kyrkan, men medfördes aldrig i själva processionen[1].

Se även

Källor

  1. ^ Sigurd Wallin: Kyrkoinredning för herremän: Om barocktidens begravningsvapen i Södermanland, Skoglunds bokförlag (1948)
  • Kyrkor i Göteborg / materialet är ett urval av församlingarnas förslag, sammanställt av Bodil Pettersson. Göteborg: Svenska kyrkan i Göteborg. 2007. sid. 18. Libris 16817773 
  • Nationalencyklopedin, band 5, sid. 554, 1991.