Erasmus av Rotterdam

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Erasmus” leder hit. För andra betydelser, se Erasmus (olika betydelser).
Erasmus av Rotterdam, målning av Hans Holbein d.y. (1523).

Erasmus av Rotterdam (Desiderius Erasmus, Gerrit Gerrits), född 27 oktober troligen år 1466 i Rotterdam, död 12 juli 1536 i Basel, var en nederländsk humanist.

Erasmus försökte förena den kristna tron med antikens bildning. Genom utgivningen av Nya Testamentets grekiska text år 1516 inledde han en ny epok i bibelöversättningens och det vetenskapliga bibelstudiets historia. Hans kritik av kyrkliga missförhållanden och religiös förflackning beredde vägen för reformationen. När Luther angrep viljans frihet kom det dock till en brytning mellan dem. Erasmus eftersträvade reformer inom kyrkan, inte en splittring av den.

Barndom och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Desiderius Erasmus hette från början Gerrit Gerritszoon, eller Herasmus Gerritszoon.[1] Han föddes i Rotterdam den 28 oktober 1466 eller 1469 (Det råder en viss osäkerhet kring hans födelsedatum). Möjligen döptes han som Erasmus efter helgonet som bär detta namn.[2] Trots att han kommit att förknippas med staden Rotterdam levde han där bara fyra år. Den information vi har om hans familj och tidiga liv kommer huvudsakligen från svepande beskrivningar och vaga referenser i Erasmus egna skrifter.

Med största sannolikhet var Erasmus föräldrar inte lagligen gifta. Hans far, Roger Gerard, blev senare präst i Gouda, och om hans mor vet vi i princip ingenting förutom att hon hette Margaret, hade arbetat som hushållerska hos Roger Gerard, och var dotter till en läkare.[3] Trots att han inte föddes inom äktenskapet togs Erasmus om hand av sina föräldrar fram till deras förtida död i pesten 1483. Därefter erhöll han den bästa utbildning en pojke under denna tid kunde få, i en serie av skolor som styrdes av kyrkan. Här lärdes han att det var viktigt att utveckla ett personligt förhållande till Gud, samtidigt som han kom att vända sig mot de hårda reglerna och stränga undervisningsmetoder som användes.

År 1492 tvingades Erasmus på grund av sina ekonomiska omständigheter att gå i kloster.[4] Han valde att gå in i en Augustinerorden i Steyn där han sedermera prästvigdes vid 25 års ålder. Det förefaller dock inte som om Erasmus verkade som präst någon längre tid, och vissa aspekter av klosterväsendet kom att tillhöra de företeelser Erasmus riktade sina skarpaste attacker mot när han senare ägnade stora delar av sitt liv åt att kämpa för reformer inom den katolska kyrkan.

När Erasmus kort efter sin prästvigning erbjöds möjligheten att lämna klostret och bli sekreterare åt biskopen av Cambray, skyndade han sig att ta denna chans. Att han erbjöds tjänsten berodde främst på hans stora verbala skicklighet och hans framstående kunskaper i latin.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Teckning av Dårskapen i 1515 års upplaga (tryckt av Froben) av Dårskapens lov av Hans Holbein d.y.

År 1495, med biskopens tillåtelse, valde Erasmus att åka till Paris för att studera vid Collège de Montaigu, som då var ett centrum för tänkare vilka ivrade för utveckling och förändring av kyrkan. Universitetets företrädare hade länge varit anhängare av skolastiken, men vid Erasmus inträde hade redan renässanshumanismen börjat slå igenom.

Erasmus kom senare att resa vidare till bland annat Louvain, England och Basel för att fortsätta sin utbildning. Hans vistelse i England blev betydelsefull då han kom att stifta bekantskap, och i vissa fall inleda en livslång vänskap, med många av de ledande personerna inom den omvälvande förändring av idévärlden och det religiösa livet som ägde rum i England under Henrik VIII: John Colet, Thomas More, John Fisher, Thomas Linacre och William Grocyn. Han undervisade en tid i teologi vid Lady Margaret’s College i Cambridge, och hade, om han velat, kunnat stanna och förbli lärare i England, vilket han dock valde att inte göra.

I England imponerades Erasmus särskilt av Colets studier av Bibeln, som var starkare influerad av de tidiga kyrkofäderna än av den senare skolastiken. Detta ledde till att han, när han lämnade England, valde att studera grekiska så att han skulle kunna läsa Bibeln och studera teologi genom att återvända till äldre källor. Han började även förbereda en nyöversättning av Bibeln från grekiskan. Trots att han ständigt hade ont om pengar lyckades han ägna de närmaste tre åren åt att lära sig grekiska genom att be vänner att skänka honom böcker och medel att betala lärare med.[5] 1506 upptäcktes Lorenzo Vallas Anteckningar om Nya Testamentet vilket föranledde Erasmus att koncentrera sina bibelstudier på Nya Testamentet.[6]

Liksom när han lämnade Cambridge valde Erasmus även fortsättningsvis att undvika att ta antällning vid universiteten, då det var viktigt för honom att vara en, och framstå som en, oberoende forskare. Från 1506 till 1509 var han i Italien och 1506 tog han examen vid universitetet i Turin. Han kom att umgås med till exempel förläggaren Aldus Manutius och naturfilosofen Giulio Camillo i Venedig, men i övrigt var hans samröre med de italienska akademikerna mindre än man kanske kunde ha väntat sig.[7]

När han sedan undrvisade vid det katolska universitetet i Louvain drog han på sig kritik från de akademiker, asketer och präster som var fientligt inställda till reformer och de nya renässansideal som Erasmus var på väg att göra sig till representant för. 1517 stödde Erasmus inrättandet vid universitetet av en institution för studier i latin, hebreiska och grekiska. Därefter valde dock Erasmus att lämna universitetet i Louvain, där han upplevde att kritiken mot hans åsikter var som en intellektuell förföljelse, och istället bege sig till Basel. Här hade han många vänner och han upplevde även att möjligheterna att studera och uttrycka sig fritt var större.

I Basel inledde han ett samarbete med förläggaren Johann Froben, och efter att ytterligare ha fördjupat sina kunskaper i latin började han publicera skrifter som avhandlade den tidens stora frågor inom litteratur och religion. I sann renässansanda levde han efter mottot Till källorna, och han använde tidiga källor för att kritisera sin samtids tolkning av religionen.[8] Erasmus förblev alltid den katolska kyrkan trogen, men han inriktade sig på att kritisera de tankegångar och sedvanor inom kyrkan som baserade sig på vad han uppfattade som medeltida vidskepligheter istället för på förnuftet och akademisk läsning av källorna. Hans övertygelse om det rättfärdiga i hans sak innebar att han kände sig fri att öppet och utan att skräda orden kritisera i princip vad som helst och vem som helst. Erasmus kom att bilda navet i en brevväxling mellan mer än femhundra av samtidens främsta tänkare inom filosofi och politik.

Teologiska verk[redigera | redigera wikitext]

År 1516 publicerade Erasmus en ny, granskad, version av det grekiska Nya Testamentet, med en översättning till latin av honom själv, samt en kommentar till texterna. Erasmus deklarerade att det var viktigt att man bifogade originalversionen till en nyöversättning då det var hans mening att många av de tvister och felaktiga traditioner som uppstått inom kyrkan berodde på dåliga översättningar av bibeln och kyrkofädernas skrifter. Med originaltexten bifogad var en kritisk läsning möjlig. På detta sätt förenade Erasmus även den grekiska och den latinska bibeltraditionen.[9] Verket publicerades under namnet Novum Instrumentum Omne, diligenter ab Erasmo Rot. Recognitum et Emendatum. I den andra utgåvan (1519) ersattes ordet Instrumentum i titeln med det mer välbekanta Testamentum. Det var denna utgåva som sedan kom att användas av Martin Luther då han översatte Nya Testamentet till tyska. Dessa två första utgåvor sålde i närmast otroliga 3 300 exemplar. Den tredje utgåvan som kom 1522 användes av Tyndale då han översatte Nya Testamentet till engelska. Tyndales översättning publicerades 1526, och kom att bilda underlag för den senare King James Version of the English Bible. Den sista utgåvan Erasmus färdigställde 1535 dedicerade han till påven Leo X.

I Sileni Alcibiadis (1515) attackerar Erasmus det han uppfattar som irrläror och felaktiga traditioner inom den katolska kyrkan, och ivrar för reformer. 1536 publicerade Erasmus sitt sista teologiska verk: De puritate ecclesiae Christianae där han resonerar kring kristendomens sanna innehåll utifrån psalm 14.

Övriga verk[redigera | redigera wikitext]

Det förefaller som om Erasmus profana skrifter främst tillkommit som ett tidsfördriv, eller underhållande intellektuella övningar.

År 1509 skrev Erasmus det verk som i våra dagar kanske är hans mest välkända Dårskapens lov. Boken publicerades 1511, och var dedicerad till Erasmus gode vän sir Thomas More. I detta verk driver Erasmus med den katolska kyrkans traditioner och folkliga fördomar. 1516 publicerades Institutio principis Christiani, där Erasmus ger råd om hur en kristen prins bör uppfostras. Verket skrevs till den unge kungen av Spanien som kom att bli kejsare Karl V. Detta verk publicerades alltså 16 år tidigare än Machiavellis Fursten och understryker till skillnad från detta senare verk att det är viktigare för en furste att vara älskad än fruktad. Erasmus understryker även vikten av akademisk bildning.

Erasmus, Luther och reformationen[redigera | redigera wikitext]

Martin Luther

Erasmus och Luther lärde aldrig känna varandra personligen, men de brevväxlade mer eller mindre offentligt från 1519. De två var inledningsvis överens i sina krav på reformer av kyrkan. Efterhand kom de dock att bli meningsmotståndare kring hur långt dessa reformer skulle drivas, och på vilket sätt.[10] Erasmus eftersträvade alltid reformer inom kyrkan, medan det snart blev uppenbart att Luthers mål var mycket mer revolutionärt. Luther ville att Erasmus tydligt skulle uttala sig för en reformerad kyrka, men detta stred mot både Erasmus intentioner, och hans princip att söka stå utanför alla institutioner och partibildningar för att kunna hävda sin ställning som oberoende forskare. Luther hävdade då att Erasmus inställning snarare berodde på feghet.

Erasmus valde då att i en skrift 1533 öppet ta ställning mot Luther, och istället hävda traditionens heliga ställning så som den uppfattades av den katolska kyrkan. Som en följd av detta kallade Luther Erasmus, i ett brev till Nikolaus von Amsdorf, för en huggorm, en lögnare och djävulens verktyg.[11]

En av de främsta tvistepunkterna mellan Luther och Erasmus var synen på den fria viljan. Lika bestämt som Luther hävdade att människan inte hade någon fri vilja förklarade Erasmus att den fria viljan existerade, och att möjligheten att göra egna val var nödvändig för människans existens som Guds avbild.

Erasmus och Luther hade även olika syn på sakramenten. Erasmus hävdade att Kristus var sant och kroppsligen närvarande i nattvarden, en synpunkt som förnekades av Luther.[12]

Erasmus död[redigera | redigera wikitext]

När Basel, där Erasmus bodde, konverterade och gick över till reformationen, valde Erasmus att flytta. Han slog sig istället ner i den kejserliga staden Freiburg. Under ett besök i Basel 1536 ådrog sig Erasmus dysenteri, som ledde till hans död.[13] Erasmus begravdes i katedralen i Basel. Enligt Erasmus vän Beatus Rhenanus var hans sista ord lieve God, vilket är holländska för Käre Gud.[14]

Arvet efter Erasmus[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1500-talet har Erasmus verk översatts och givits ut i nya utgåvor otaliga gånger i de flesta av världens länder. Hans anseende har dock växlat genom historien.

Direkt efter hans död sörjde både katoliker, som betraktade honom som en förkämpe för moderata reformer, och reformerta som uppskattade hans ursprungliga stöd åt Luther. Mot slutet av 1500-talet kom dock många katoliker att anklaga Erasmus för att ha sått de tankefrön som ledde till reformationen. Man menade att Erasmus inte varit tillräckligt skarp i sin senare kritik mot Luther, och att han varit naiv då han trott att öppen kritik mot kyrkan inte skulle kunna leda till en splittring. Påven Paulus IV lät till och med förbjuda Erasmus verk. De reformerta kom istället att fördöma Erasmus för hans tvist med Luther, och särskilt puritanerna kom att betrakta honom som en vidskeplighetens förkämpe.

Under upplysningen återupprättades Erasmus rykte, och hans akademiska kritik mot kyrkan, hans satiriska kritik mot fördomar och förtryck och hans litterära förmåga kom åter att uppskattas.

Utbytesprogrammet Erasmus är uppkallat efter Erasmus och flera skolor och universitet är uppkallade efter honom.

Svenska översättningar[redigera | redigera wikitext]

  • Dese. Erasmi Roterodami Trogna förmaning til alla christna, att the skole medh aldrastörsta flijt läsa, lära, ähra och wyrda Gudz h. ord och euangelium ... (Vttålkat och vthgångin aff Petro Iohannis Gotho Norcopense, med sinne egna bekåstning, Rostock, 1612)
  • Paraklēsis Thet är: een trogen förmaningh till alle christne, at the Gudz helgha och salighgörande ordh, lijka som then alldradyrbaresta skatt i heela werldenne, medh allsomstörsta flijth, läsa, lära, och wyrda skole (översättning Jonas Hambræus, Stockholm, 1620)
  • Liber aureus de civilitate morum puerilium: thet ähr: En gyldenne book, om vnga personers sedhers höffweligheet (översättning Jonas Hambræus, Stockholm, 1620). Ny uppl. Sällskapet Bokvännerna, 1960
  • En christelig furstes uptuchtelse uti wissa reglor och läre-puncter förestäld (Institutio principis christiani) (översättning Gustaf Cronhielm, Stockholm, 1721)
  • Dårskapens låf och beröm ... (Encomium moriæ) (översättning Samuel Paulson Lundberg, Stockholm, 1728)
  • Förtroliga samtal (översättning E. Weer (dvs. Ellen Wester), Geber, 1910)
  • Erasmi De civilitate samt Matthiaes Ratio och Libellus: i översättning och urval utgivna till Riddarhusskolans 300-årsjubileum (Föreningen för svensk undervisningshistoria, 1926)
  • Dårskapens lov (Encomium moriæ) (översättning Sven Rosén, Björck & Börjesson, 1935)
  • Dårskapens lov (Encomium moriæ) (översättning Michael Nordberg, Artos, 2012)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Diarmaid MacCulloch, The Reformation, p. 98.
  2. ^ Huizinga, Erasmus, pp. 4 and 6 (Dutch language version)
  3. ^ Den berömda 1800-talsromanen The Cloister and the Hearth, av Charles Reade, handlar om Erasmus föräldrar.
  4. ^ Galli, Mark, and Olsen, Ted. 131 Christians Everyone Should Know. Nashville: Holman Reference, 2000, p. 343.
  5. ^ Huizinga, Dutch edition, pp. 52-53.
  6. ^ Anderson, Marvin (1969), ”Erasmus the Exegete”, Concordia Theeological Monthly 40 (11): 722-746 
  7. ^ Opus Epistolarum Des. Erasmi Roterdami, Ed. H.M.Allen, (Oxford University Press, 1937), Ep.3032: 219-22; 2682: 8-13.
  8. ^ "Epistle 305" in Collected Works of Erasmus. Vol. 3: Letters 298 to 445, 1514-1516 (tr. R.A.B. Mynors and D.F.S. Thomson; annotated by James K. McConica; Toronto: University of Toronto Press, 1976), 32.
  9. ^ "Epistle 337" in Collected Works of Erasmus Vol. 3, 134.
  10. ^ Galli, Mark, andm, Olsen, Ted. 131 Christians Everyone Should Know. Nashville: Holman Reference, 2000, p. 344.
  11. ^ D. Martin Luthers Werke: Kritische Gesamtausgabe. Briefwechsel, vol. 7, Weimar: Böhlau, pp. 27-40.
  12. ^ Opera omnia Desiderii Erasmi Roterodami, vol. V/1, Amsterdam: Norht-Holland, pp. 278-290
  13. ^ Catholic Encyclopedia: Desiderius Erasmus
  14. ^ Huizinga, Dutch edition, p. 202.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Dårskapens lov (Encomium Moriae) av Desiderius Erasmus
  • Erasmus av Rotterdam av Stefan Zweig (1935)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]