Eremitibis

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Eremitibis
Status i världen: Akut hotad[1]
Waldrapp Geronticus eremita.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Storkfåglar
Ciconiiformes
Familj Ibisfåglar
Threskiornithidae
Släkte Geronticus
Art Erimitibis
G. eremita
Vetenskapligt namn
§ Geronticus eremita
Auktor Linné, 1758
Eremitibis nära häckningsplatsen vid Tamri i Marocko
Eremitibis nära häckningsplatsen vid Tamri i Marocko
Hitta fler artiklar om fåglar med

Eremitibis (Geronticus eremita) är en akut hotad art som bara häckar på två platser i världen. Den tillhör familjen ibisfåglar och är delvis en flyttfågel.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Eremitibisen är en ganska stor ibisfågel med en längd på mellan 70 till 80 centimeter och ett vingspann på 120 till 135 centimeter. Till formen har den långa och breda vingar, ganska kort bred stjärt (fötterna sticker dock inte ut bakom stjärten när den flyger), kompakt lång hals som är fransig, lång nedåtböjd näbb och dess fjäderdräkt är till största delen helsvart. Den fullvuxna fågeln har röda ben och rödskimrande mellersta täckare, dess huvud är fjäderlöst och rött med en grå panna, och dess näbb är röd. Juvenila fåglar är mörkt svartgråa, med gråa ben och grå näbb med gul spets. Deras huvud är fjäderklätt med mörkgrå fjädrar.

Eremitibisen nyttjar termikvindar och kretsflyger ofta. I flykten verkar den kraftfull och smidig.

Utbredning och status[redigera | redigera wikitext]

Eremitibisen är akut hotad och år 2000 räknade man med att världspopulationen bara uppgick till 220 individer och cirka 74 häckande par.[2] Största orsaken till artens minskning är användningen av miljögifter, exempelvis DDT, men man tror även att den jagas på vissa platser, främst under sina flyttningar. 2004 verkade antalet individer i Marocko ha ökat något, men inte nog för att arten skulle ändra hotstatus från akut hotad (CR).[1]

Länge trodde man att den bara fanns kvar i Parc National Sous-Massa och i Tamri i Marocko där det finns fyra kolonier. Men 2002 upptäcktes ännu en koloni i Talila i Syrien 2002 som består av tre par och en adult fågel. 2006 fann man att denna koloni övervintrar i Etiopien. Senast eremitibis observerades i Etiopien var 1977 men eftersom deras nuvarande övervintringsområde ligger i ett oländigt område kan de ha förekommit där under längre tid. Denna koloni mellanlandar och provianterar i Jemen innan den avslutar sin flytt. Arten har tidigare häckat i Schweiz och Österrike, och i Turkiet häckade den vilt fram till och med 1989, det finns dock en koloni med uppfödda eremitibisar i Bireçik i Turkiet. Tidigare har arten övervintrat i Sudan och Eritrea och kanske i Somalia och Saudiarabien

Biotop, beteende och föda[redigera | redigera wikitext]

Den häckar i stora kolonier om kanske 40 fåglar och de häckar på klipphyllor eller i grunda grottor. De återfinns i karga områden som halvöken men med närhet till rinnande vatten. De äter insekter och smådjur som ofta plockas på torr mark som åkrar eller vid åkanter.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • www.birdlife.org - Bald Ibis adults tracked to wintering ground
  • Northern Bald Ibis - BirdLife Species Factsheet
  • Lars Larsson, Birds of the World, 2001, cd-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2013 Geronticus eremita Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Stattersfield AJ & Capper DR (red) 2000. Threatened Birds of the World. Birdlife International, Cambridge, UK.