Eric von Rosen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Greve Eric von Rosen
von Rosen utanför det Adelswärdska huset med skjutna björnar, mars 1904
Corkfighting på Balmoral Castle skepp

Carl Gustaf Bloomfield Eric von Rosen, född 2 juni 1879 i Stockholm, död 25 april 1948Skeppsholmen, Stockholm, var en svensk greve, etnograf, forskningsresande, och godsägare.

På sin egendom Rockelsta inrättade han de första av staten skyddade privata naturparkerna i Sverige, däribland Jaktstuguskogens naturreservat. 1929 donerade han en värdefull samling svenska frimärken till Postmuseum i Stockholm.[1]

Han var aktiv inom svensk nazism under 1930- och 1940-talet.

Etnograf och forskningsresande[redigera | redigera wikitext]

Eric von Rosen studerade etnografi vid Riksmuseet. Som etnograf deltog han i den expedition, som Erland Nordenskiöld 1901–02 företog till gränstrakterna mellan Argentina och Bolivia och som till stor del bekostades av von Rosen. De etnografiska samlingar som gjordes bland flera indianstammar skänktes till Riksmuseet. 1911–12 utrustade han och ledde en forskningsfärd genom Afrika, den så kallade Rhodesia-Kongoexpeditionen, bland annat för att studera det skygga och därför så gott som okända träskfolket batwa vid Bangveolosjön, vilket dittills blivit sett av få vita. De stora etnografiska samlingarna, huvudsakligen från Rhodesia, men även spridda föremål från stammar i Kongo, Uganda och Tyska Öst-Afrika samt en liten samling från bushmännen överlämnades till Riksmuseet.

Han erhöll Vetenskapsakademiens äldre Linnémedalj i guld och blev 1938 filosofie hedersdoktor i Köln.[2] För sina resor och därunder gjorda forskningsresultat har han redogjort i vetenskapliga skrifter. Erik von Rosen var hedersledamot vid Gotlands nation i Uppsala.

Flygplan till Finland[redigera | redigera wikitext]

von Rosen anskaffade 1918 ett Thulin-flygplan och flög det tillsammans med dåvarande löjtnanten Nils Kindberg från Umeå till Vasa. Han skänkte planet till Finland och lade därmed grunden till det finländska flygvapnet. Eftersom von Rosen använde svastikan som ett personligt bomärke som symbol för ljus och lycka (utan politiska konnotationer), märkte han flygplanet med blå svastika på vit botten, och denna symbol kom att fortsätta att användas som igenkänningstecken på det finländska flygvapnets plan ända fram till efter andra världskriget.[3] Han erhöll Frihetskorset av andra klass 1918.[4]

Nazistisk aktivism[redigera | redigera wikitext]

I likhet med brodern Clarence var Eric von Rosen under 1930- och 1940-talet aktiv nazist, bland annat som en av grundarna av Nationalsocialistiska Blocket vilket hade starka nazistiska värderingar.[5][6].

… sedan återfann jag i Tyskland just vad jag hoppats för vårt eget land: pånyttfödelse av nordisk anda, nordiskt väsen inom så gott som livets alla områden …

… folksjälen, det är något så viktigt så att om folksjälen dör, då dör det folket om också dess fysiska ättlingar är hur talrika som helst. Vi har greker idag som kanske stammar fysiskt från de gamla hellenerna, men det helleniska folket är utdött sedan ett par tusen år. Den hellenska anden är död och på samma sätt fruktar jag den nordiska anden ska undergrävas, den svenska anden …

— Eric von Rosen, intervjuad av Knut Hagberg i Radiotjänst-programmet Svenska lynnen och landskap den 16 september 1936[7]

Eric von Rosen lärde känna den senare tyske nazistledaren Hermann Göring då denne 1920 fick i uppdrag att flyga honom till von Rosens slott Rockelstad. I samband med detta träffade Göring von Rosens svägerska Carin von Kantzow och bekantskapen ledde till deras giftermål 1923. Göring umgicks under tiden fram till andra världskriget med sina svenska ingifta släktingar och greveparet von Rosen hälsade ofta på i Tyskland.[3]

Svenska utrikesdepartementet tillkallade 1997 en kommission med uppgift att skapa klarhet i vad som kan ha hänt i Sverige när det gällde egendom av judiskt ursprung som förts hit i samband med judeförföljelserna före och under andra världskriget. Kommissionen försökte särskilt utröna om Hermann Göring genom sina svenska kontakter överförde rövad egendom till Sverige. Kommissionen gjorde vissa efterforskningar, bland annat i Eric von Rosens arkiv, men kunde dock inte i detta arkiv finna något belägg för att rövade tillgångar, juveler eller andra värdeföremål som Göring kommit över, hamnat i Sverige.[8]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Eric von Rosen var son till greve Carl Gustaf von Rosen och Ella von Rosen, född Carlton Moore. Syskonen var generallöjtnant Reinhold von Rosen, hovstallmästare Clarence von Rosen, överceremonimästare Eugéne von Rosen och Maud von Rosen. Modern var amerikansk miljonärsdotter och genom mormodern Clara Jessup Moore åtnjöt barnen von Rosen ekonomisk trygghet.[9] Han var gift med friherrinnan Mary Fock (1886-1967) och far till författaren, grafikern och målaren Björn von Rosen, flygaren Carl Gustaf von Rosen och författaren Birgitta Wolf.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • The chorotes indians in the Bolivian Chaco 1904,
  • Archæological researches on the frontier of Argentina and Bolivia in 1901-02 1904
  • Från Kap till Alexandria 1912
  • Träskfolket 1916
  • En förgången värld 1919
  • Bland indianer 1921
  • Ethnographical research work during the Swedish Chaco-Cordillera-expedition 1901-02 1924
  • Did prehistoric Egyptian culture spring from a marsh-dwelling people? 1029
  • Trolltiven. Anteckningar och bilder från Tiveden 1952 postumt

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sylwan, Björn (1997). Eric von Rosen och hans frimärksdonation till Postmuseum. Postryttaren 
  2. ^ Svensk biografisk handbok (1943)
  3. ^ [a b] http://www.rockelstad.se/ny/historia/goring.asp
  4. ^ Aftonbladet 10/7 1918
  5. ^ Nilsson, Karl N. Alvar (2000). Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet. Stockholm: Federativ. sid. 75. ISBN 91-86474-34-0 
  6. ^ Lööw, Heléne (2004). Nazismen i Sverige. Stockholm: Ordfront. sid. 18. ISBN 91-7324-684-0 
  7. ^ Sveriges Radios arkiv
  8. ^ ”Utrikesdepartementets rapport SOU 1999:20, Stockholm den 3 mars 1999, sid. 31” (PDF). regeringen.se. http://www.regeringen.se/content/1/c4/18/18/950400da.pdf. 
  9. ^ Cassel-Pihl, Eva Helena; Daniel J Gargola, Richard J A Talbert (1990). De sista privatpalatsen : fyra Stockholmsbyggnader från sekelskiftet. Stockholm: Hallwylska museet. ISBN 0282-0471 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]