Erik Lindegren

Erik Lindegren, 1950. Foto av Lennart Nilsson.

Johan Erik Lindegren, född 5 augusti 1910 i Luleå, död 31 maj 1968 i Stockholm, var en svensk författare, översättare och ledamot av Svenska Akademien 1962-1968, stol 17. Erik Lindegren var litteraturrecensent i BLM, Stockholms-Tidningen och Dagens Nyheter. 1948-50 var han redaktör för tidskriften Prisma. Han var sonson till kompositören Johan Lindegren (1842-1908), gift i sitt andra äktenskap med konstvetaren Karin Lindegren, och far till professorn i historia vid Uppsala universitet Jan Lindegren (född 1949).

Biografi

Under gymnasietiden i Östersund publicerade Lindegren dikter i ÖGF Lyrans interna tidning Heimdall. År 1935 debuterade han i bokform med diktsamlingen Posthum ungdom. Snart väcktes hans intresse för finlandssvensk, fransk och engelsk modernism. Betydelsefull för Lindegrens utveckling var också Birger Sjöbergs sena diktsamling Kriser och kransar. Lindegrens beläsenhet i utländsk modernistisk diktning möjliggjordes genom hans verksamhet som översättare och kritiker och genom personliga kontakter med till exempel Artur Lundkvist och de finlandssvenska modernisterna. Rabbe Enckell spelade en viktig roll som poetisk mentor.

Efter flera år av motigt arbete på att hitta sin egen lyriska orientering och samtidigt försöka leva på sitt skrivande och sin kritiska verksamhet kom Lindegren till ett genombrott 1939-40; hans dikter blev mer förtätat bildrika än någonsin och samtidigt mer rytmiskt säkra. Under intryck av en diktsvit av Lawrence Durrell, The Sonnets of Hamlet (1939), som fick hjälpa till med det metriska, och de första månaderna av andra världskriget, dess absurditet och likgiltighet för människoliv, tillkom mannen utan väg, som i en första någorlunda färdig version avslutades i augusti 1940. Lindegren erbjöd dikterna till Bonniers och fick en solklar refusering; genom vännen Artur Lundkvist fick han senare höra att man hade citerat dem i förlagskorridoren som om de vore dårdikter. Ett urval av dikterna publicerades 1941 i tidskriften Horisont men i övrigt hade Lindegren fått synnerligen litet i tryck och han verkar ha fått en hel del ekonomiskt understöd av fadern, som också backade upp utgivningen av mannen utan väg.

1942 plockades han upp till ett jobb på kulturredaktionen på Aftontidningen; dess kulturchef Stig Ahlgren hade lagt märke till honom. Här fick han äntligen ett forum och gjorde sig känd som en pigg och stilsäker ung kritiker med ovanlig internationell utblick.

Samma år kom den banbrytande diktsamlingen mannen utan väg ut på eget förlag. Genom sitt avancerade, komprimerade bildspråk, sin associationsrikedom och teckningen av samtiden fick den mycket stor betydelse för fyrtiotalismen och den svenska modernismen över huvud taget. Vid första publiceringen gick den nästan spårlöst förbi, den blev dock ett slags kultbok under de närmaste åren. En ny utgåva kom 1945 på Bonniers och uppkallade bland annat Sten Selander och Karl Vennberg till debatt om poesi, språk och obegriplighet.

Diktsamlingen Sviter gavs ut 1947. Här visar sig Lindegren från en ny sida, som kärlekslyriker med många referenser till 1800-talets engelsk- och tyskspråkiga romantik. Viktig är också Vinteroffer från 1954 som blev hans sista diktsamling, liksom Lindegrens roll som huvudredaktör och mångkunnig skribent i Prisma (1948-50), "en granskning av de olika konstarternas läge i nuet". Här medverkade bland andra Karl-Birger Blomdahl, Hjalmar Gullberg och Ilmar Laaban.

Lindegrens allomfattande kulturintresse resulterade i samarbeten med bland andra konstnärerna i Halmstadgruppen, vars målningar han tolkade i dikter (Deviser, 1947), kompositören Karl-Birger Blomdahl (som tonsatte hans dikter Pastoralsvit 1948 och oratoriet I speglarnas sal 1953, efter dikter i mannen utan väg) och koreografen Birgit Åkesson (libretton till baletterna Sisyfos 1954, Minotaurus 1958 och Riter 1961).

Lindegren hade ett stort intresse för musik och var under 1950- och 1960-talen framför allt verksam som operalibrettist. Bland annat bearbetade han Harry Martinsons versepos Aniara som libretto för Karl-Birger Blomdahls opera Aniara 1958-59. Ännu ett samarbete med Blomdahl var librettot till operan Herr von Hancken efter Hjalmar Bergmans roman 1963. En annan insats på detta område var den ofta spelade svenska versionen av operan Maskeradbalen. Lindegren förlade handlingen till Gustav III:s hov, så som tonsättaren Giuseppe Verdi på sin tid ursprungligen planerat. Lindegren fångade tidsandan bland annat genom att använda citat ur svensk 1700-talslyrik, till exempel av Johan Henrik Kellgren. Han gjorde också en nyöversättning av Mozarts opera Don Juan 1961.

Som översättare har han bland annat tolkat Saint-John Perse, Rainer Maria Rilke, T.S. Eliot och William Faulkner till svenska.

Efter Dag Hammarskjölds död valdes Erik Lindegren till hans efterträdare på stol nummer 17 i Svenska akademien. Han efterträddes där av Johannes Edfelt som i sin minnesteckning vid inträdet bland annat sa: "Erik Lindegren uppfattar jag först och främst som ett renodlat poetiskt instrument, en diktare med en bildskapande förmåga av i svensk lyrik sällan uppnådd intensitet."

Hans gravvård återfinns på Ingarö kyrkogård öster om Stockholm. Gravstenen bär inskriptionen "Cor cordium" ("Hjärtanas hjärta").

Till Erik Lindegrens hundraårsdag 2010 publicerades Erik Lindegrens Samlade dikter av Themis förlag. Den innehåller även dikter som tidigare inte är publicerade i bokform.

Erik Lindegren-priset utdelas vartannat år sedan 1992.

Bibliografi

• Posthum ungdom 1935 (lyrik)
• mannen utan väg 1942 (lyrik)
• Sviter 1947 (lyrik)
• Dikter 1942-1947 1953
• Vinteroffer 1954 (lyrik)
• Dikter 1960
• Dag Hammarskjöld 1962
• Herr von Hancken 1965
• Tangenter 1974 (essäer)
• Operakritik 1994
• Samlade dikter 2010

Priser och utmärkelser

• Svenska Dagbladets litteraturpris 1947
• Litteraturfrämjandets stora pris 1954
• Bellmanpriset 1958
• De Nios stora pris 1961

Litteratur

• Anders Cullhed, Tiden söker sin röst. Studier kring Erik Lindegrens mannen utan väg. Stockholm 1982 (diss.).
• Roland Lysell, Erik Lindegrens imaginära universum. Stockholm 1983 (diss.).
• Lars Bäckström, Erik Lindegren. En biografi. Stockholm 1962, 2 upplagan 1978.

Externa länkar

• mannen utan väg i fulltext på Litteraturbanken
• Norrbottensförfattare Erik Lindegren
• En studie i Erik Lindegrens ungdomsdiktning av Magnus Westerberg
• Erik Lindegren i Libris

Företrädare: Dag Hammarskjöld

Svenska Akademien, Stol nr 17 1962-1968

Efterträdare: Johannes Edfelt