Erik Palmstierna

Erik Kule Palmstierna, född 10 november 1877 i Stockholm, död 22 oktober 1959 i Florens, var en svensk friherre, sjöofficer, diplomat och politiker (till 1911 liberal, därefter socialdemokrat). Han var sjöminister 1917-1920, utrikesminister 1920 samt envoyé i London 1920-1937. Eftersom han trots sin högadliga börd var socialdemokrat, brukade han kallas "Röde baronen" (ett epitet som annars, och av helt andra skäl, oftast har tillkommit Manfred von Richthofen).

Biografi

Palmstierna var ursprungligen sjöofficer, blev 1906 kapten men övergick samma år till reserven och blev sekreterare i Centralförbundet för socialt arbete.^[1]

Palmstierna grundade hösten 1908 diskussionsklubben "Vi", som kom att samla en stor del av sin tids yngre radikala politiker.^[2]

Erik Palmstierna var riksdagsledamot i andra kammaren 1909-1920, åren 1909-1911 för Stockholms stads valkrets och därefter för Stockholms stads andra valkrets. Han tillhörde Liberala samlingspartiet fram till 1911 men övergick 1912 till socialdemokraterna. I riksdagen var han bland annat ordförande för andra kammarens fjärde tillfälliga utskott 1910-1911 och ledamot i bevillningsutskottet 1912-1917. Som riksdagspolitiker arbetade han bland annat med socialpolitiska frågor, men lämnade också in motioner om exempelvis grundlagsfästande av Sveriges permanenta neutralitet. Palmstierna var drivande för grundandet av Svenska stadsförbundet 1908, och blev dess förste sekreterare, med andre sekreteraren och vännen Yngve Larsson vid sin sida.^[3]

Hans krav på utredning om monopolen på svenska arbetsmarknaden resulterade i tillsättandet av 1911 års trust- och kartellkommitté, där han var medlem. Palmstierna var 1916-17 riksgäldsfullmäktig, och var en av de fyra socialdemokrater, sonisattes i den Edénska regeringen där han var sjöminister 19 oktober 1917 - 10 mars 1920. I den första Brantingregeringen var Palmstierna 10 mars - 27 oktober 1920 utrikesminister.^[1]

Palmstierna tillhörde de ledande bland de svenskar, som förespråkade att Sverige skulle ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland till Sverige, och på det viset lösa den så kallade Ålandsfrågan.^[4] Han var Sveriges delegerade i Ålandsfrågan inför Nationernas förbund 1920.^[1]

Palmstierna har bland annat utgett Vattenkraftens socialisering (1908), Fred och krig (1914) och Internationell ordningsmakt (1916).^[1]

Palmstierna var son till diplomaten Carl Fredrik Palmstierna och fick två söner, läkaren Kule Palmstierna och historikern Carl-Fredrik Palmstierna, och dottern Margareta, gift de Seynes.

Palmstiernas grav återfinns på Protestantiska kyrkogården i Florens.^[5]

Referenser

Noter

^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1214-1215
^ Hayen, Mats (2008). Ett sekel i självstyrelsens tjänst: Sveriges kommuner och landsting 100 år. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting. Libris 11173788. ISBN 978-91-7164-374-2. https://webbutik.skr.se/sv/artiklar/ett-sekel-i-sjalvstyrelsens-tjanst-sveriges-kommuner-och-landsting-100-ar.html
^ Larsson 1977, s. 68.
^ Linder, Jan: Finlands fyra krig, Infomanager förlag, 2004, ISBN 91-631-4818-8, s. 20
^ Åstrand, Göran; Aunver, Kristjan (1999). Här vilar berömda svenskar: uppslagsbok och guide. Bromma: Ordalaget. sid. 101. Libris 7777883. ISBN 91-89086-02-3

Litteratur

Tvåkammarriksdagen 1867-1970, band 1 (Almqvist & Wiksell International 1988), band 1, s. 159-160
Humble, Sixten (1958). Svenska stadsförbundet 1908-1958. Stockholm: P.A. Norstedt & Söner. Libris 8206179
Larsson, Yngve (1977). Mitt liv i Stadshuset – Första delen: Från fåvälde till demokratisk ordning (1900–1954). Stockholm: Stockholms kommunalförvaltning. Libris 7751621. ISBN 91-85676-00-4 (Digital version, s. 1–342)
Palmstierna, Erik, Orostid I. 1914-1916. Politiska dagboksanteckningar. Tidens förlag: Stockholm 1952

Vidare läsning

Andrén, Mats (2007). Den europeiska blicken och det lokala självstyrets värden. Hedemora: Gidlund. Libris 10415974. ISBN 9789178447381. http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2009-1/pdf/HT_2009_1_089-151_kortrecensioner.pdf

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Erik Palmstierna.
Bilder & media
Wikiquote har citat av eller om Erik Palmstierna.
Citat

Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren	Svenska stadsförbundets förste sekreterare 1908–1915	Efterträdare: Yngve Larsson
Företrädare: Hans Ericson	Sveriges sjöminister 1917–1920	Efterträdare: Bernhard Eriksson
Företrädare: Johannes Hellner	Sveriges utrikesminister 1920	Efterträdare: Herman Wrangel
Företrädare: Herman Wrangel	Sveriges ambassadör i London 1920–1937	Efterträdare: Björn Prytz

[Carlquist-1] [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1214-1215

[2] Hayen, Mats (2008). Ett sekel i självstyrelsens tjänst: Sveriges kommuner och landsting 100 år. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting. Libris 11173788. ISBN 978-91-7164-374-2. https://webbutik.skr.se/sv/artiklar/ett-sekel-i-sjalvstyrelsens-tjanst-sveriges-kommuner-och-landsting-100-ar.html

[3] Larsson 1977, s. 68.

[4] Linder, Jan: Finlands fyra krig, Infomanager förlag, 2004, ISBN 91-631-4818-8, s. 20

[5] Åstrand, Göran; Aunver, Kristjan (1999). Här vilar berömda svenskar: uppslagsbok och guide. Bromma: Ordalaget. sid. 101. Libris 7777883. ISBN 91-89086-02-3

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]