Erik den helige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Sankt Erik” leder hit. För andra betydelser, se Sankt Erik (olika betydelser).
Erik den helige
Kung Erik som han avbildades på Stockholms stads sigill, känt från 1376
Kung av Sverige
Regeringstid 1150-talet–18 maj 1160
Företrädare Sverker den äldre
Efterträdare Magnus Henriksson
Gemål Kristina Björnsdotter
Barn Knut
Filip
Katarina
Margareta
Ätt Erikska ätten
Född Omkring 1120
Död 18 maj 1160
Uppsala
Begravd Gamla Uppsala kyrka (flyttad till Uppsala domkyrka 1273)

Erik den helige, Erik Jedvardsson, Sankt Erik, (oegentligt Erik IX), räknas som kung av Sverige i slutet av 1150-talet. Inte mycket är känt med säkerhet om honom. Erik skall ha gravsatts i Gamla Uppsala och hans utpekade kvarlevor överfördes senare därifrån till Uppsala domkyrka. Han vördades lokalt som helgon, även om han aldrig kanoniserades av påven. Under medeltiden sågs hans regeringstid av allmogen allmänt som den gamla goda tid då skatter och lagar var rättvisa. En osteologisk undersökning av kvarlevor från hans relikskrin har visat att en av personerna vars ben låg i skrinet dog av yttre våld, troligen halshuggning. Han var far till kung Knut Eriksson.

Den historiska personen[redigera | redigera wikitext]

Sankt Erik avbildad på kolonnen till Birger Jarls staty.
"Erik den heliges jordafärd", del av "Sankt Eriks tavla", ett altarskåp från 1400-talet som fanns i Uppsala domkyrka men förstördes i stadsbranden 1702. Xylografi från 1800-talet efter kopparstick från tidigt 1700-tal.

Utöver det som står ovan finns inte mycket att säga om Erik som historisk person. Uppgiften om hans patronymikon Jedvardsson härrör från västnordiska berättande källor, bland annat Sverre Sigurdssons saga, och är endast indirekt och svagt styrkt i samtida svenska källor genom omnämnandet av Joar Jedvardsson i kretsen kring sonen Knut. Denne Joar har antagits vara identisk med en bror till Erik om vilken man dock med säkerhet vet endast att hans namn började med bokstaven J. Enligt en litterär konstruktion hette brödernas far Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Det har också på mycket lösa grunder antagits att fadern kan ha varit engelsman, men det antagandet bygger i sin tur på ett helt obevisbart antagande om namnets ovanlighet i 1100-talets Sverige.

Uppgifterna om hustrun Kristina och hennes härstamning från Inge Stenkilsson kommer från två olika av varandra oberoende källor, Vitskølkrönikan och Knytlingasagan, och kan därför betraktas som relativt säkra. Exaktare än så kan släktskapen inte fastställas. Beroende på vilken kungalängd man väljer att lita på efterträddes Erik av Magnus Henriksson eller Karl Sverkersson. Den sistnämnda uppgiften finns i Västgötalagens kungalängd som också uppger att Erik dog en våldsam död. En påvebulla utfärdad av Alexander III talar om en kung som blivit ihjälslagen under ett fylleslag - "in potacione et ebrietate" - nu hyllas som helgon, och påven som till sin fasa erfarit att denne man vördas som ett helgon påbjuder därför att denna osed ovillkorligen måste upphöra. Denne kung har ofta tolkats som Erik den helige, men det finns andra kandidater.

Enligt legender skulle han även ha lett det första korståget till Finland 1155. Notisen i Vitskølkrönikan som styrker att Erik 1158 var kung åtminstone över Västergötland handlar om Varnhems kloster. Enligt krönikan ville Eriks hustru Kristina komma åt en del av den egendom som hennes släkting Fru Sigrid skänkt till Varnhem, och trakasserade därför på olika sätt munkarna där. En del av dem flyttade då till Jylland där de grundade Vitskøls kloster. Denna krönika utgör en avskrift från 1609 av en codex från 1400-talet som i sin tur skall bygga på ett original från 1100-talet.[1]

Eftersom ytterst få säkra fakta är kända om Erik har forskare med tiden kommit att betrakta honom som en del av ett legendhistoriskt problemkomplex snarare än ett personhistoriskt. Den mest extrema ståndpunkten intogs av Lauritz Weibull som ansåg att Erik var ett fall där historievetenskapen måste acceptera ett "negativt resultat", det vill säga att källmaterialet är så fragmentariskt att det inte ens i grova huvuddrag går att rekonstruera Erik den heliges liv och regeringstid. Någon historieskrivning om Erik den helige är överhuvudtaget inte möjlig. Weibulls elev Sture Bolin intog en något mildare ståndpunkt och det är i huvudsak hans 1951 publicerade resultat som senare uppslagsverk bygger på. Men redan Bolins artikel handlar mycket mer om helgonkulten och tidigare forskares uppfattningar än om kung Erik och Nationalencyklopedin har lyckats komprimera alla säkert kända fakta om kung Erik till en enda mening.

Det källkritiska huvudproblemet med en helgonlegend är att dess syfte inte är att återge fakta om personen utan att legitimera dennes helgonstatus. Man kan därför inte lita på en enda sakuppgift i en helgonlegend och man kan vara helt säker på att för personen ofördelaktiga uppgifter har utelämnats. Erik verkar ha varit en närmast betydelselös parentes som kung, möjligen inte ens formellt erkänd i hela riket. Att han kom att spela en stor roll som postum symbol för den erikska ätten och som lokalt helgon återspeglar snarare efterträdarnas (ättlingarnas) makt än hans egen.

Helgonlegenden[redigera | redigera wikitext]

En medeltida träskulptur som har ansetts vara ett av underlagen till Eriksbilden i Stockholms stadsvapen. Träskulpturen står i Roslags-Bro kyrka, men anses idag föreställa Sankt Olof.

Utgångspunkten för de legendhistoriska studierna är alltså den legend som författades tidigast omkring 1270 i syfte att få till stånd en kanonisering av Erik. Den äldsta bevarade handskriften med legendens standardversion, Registrum Upsalense, är från 1344 och förvaras i Riksarkivet. I den finns bland annat det tidigaste kända omnämnandet av Eriks påstådda korståg till Finland, ett för hans samtida källor helt okänt företag.

I British Museum finns en äldre och betydligt kortare version i ett breviarium skrivet i slutet av 1200-talet för Linköpings stift. Standardlegenden har levnadsbeskrivning ("vita") och beskrivning av 50 mirakel. Den är ursprungligen författad av priorn i Sigtuna dominikankonvent, sedermera biskopen i Västerås Israel Erlandsson och måste alltså ha varit färdig senast 1311 då han dog. Kort därefter, 1314, nämns för första gången ett S:t Eriks kapell i Uppsala.

Erik den helige dog enligt Erikslegenden den 18 maj 1160. Legenden, som utpekar Magnus Henriksson som Eriks baneman eller som anstiftare till mordet, berättar i en version följande om dödssätt och -plats:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen."

Han sägs då ha svarat: "'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de var få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde, och högg vanvördigt av hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska."

S:t Eriks källa[redigera | redigera wikitext]

S:t Eriks källa med pumphuset från 1850-talet tillverkat vid Hälleforsnäs bruk.

Efter Eriks död rann enligt legenden en källa mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgöts. Avrättningen skall ha skett på den öppna platsen söder om domkyrkan i Uppsala och här stod fram till 1700-talet Sankt Eriks kapell. Sedan 1500-talet utpekas Sankt Eriks källa vid S:t Eriks torg på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån; vissa källor tyder dock på att medeltidens Sankt Eriks källa var den nuvarande Slottskällan, 500 meter söder om domkyrkan. Källan vid S:t Eriks torg var en viktig vattentillgång för människor och djur i flera århundraden. Från mitten av 1600-talet var den ihopkopplad med olika tekniska vattensystem. Källan har tidigare varit inbyggd i en enkel träbyggnad och I samband med att den höga stenmuren byggdes på 1850-talet tillkom i stället den nuvarande gjutjärnspumpen tillverkad vid Hälleforsnäs bruk i Södermanland. I slutet av 1800-talet anslöts källan till pumphuset vid Islandsfallet för att Uppsalaborna via vattenledningar skulle kunna få sitt vatten direkt hem till hushållen.[2] Källan har numera sinat men år 2007 kopplades gjutjärnspumpen samman med det kommunala vattenledningsnätet och genom moderna system rinner det nu åter dricksvatten ur källan.[3]

Erik den heliges krona är en krona av förgyllt koppar av tidigmedeltida typ, som om den burits av Erik är Sveriges äldsta kungakrona. Den kan ursprungligen ha prytt en sedermera okänd helgonbild.

Vid mitten av 1300-talet hade kulten fått enhetliga former i hela riket med ett Officium proprium, bestående av hymner och läsestycken på rimvers. Rimofficiet blev senare kompletterat av Nicolaus Hermanni med antifoner och responsorier.

Ett officium proprium förelåg redan under senare hälften av 1200-talet och innehöll förutom hymner och läsestycken på prosa (inte "rimvers"!), även antifoner och responsorier. Dessutom förelåg sekvens och alleluiavers för mässan. Litt. A-M Nilsson, S:t Eriks hystoria (2000).

Helgonkulten[redigera | redigera wikitext]

Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1195/96. I Vallentunakalendariet finns S:t Eriks dag upptagen bland helgonfesterna omkring 1198. Av ett påvligt indulgensbrev från 1256 framgår att vallfärder till graven i Gamla Uppsala förekommit under en tid och även järtecken omtalas.

Efter de märkliga händelserna kring Eriks död, tog man tillvara hans kvarlevor. Relikskrinet fördes år 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande domkyrkan. Den 18 maj varje år fördes skrinet i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen.

Erik den heliges relikskrin, tillverkat av Hans Rosenfelt i Stockholm och skänkt 1580 av Johan III. I samband med att relikskrinet tillverkades överflyttades Erik den heliges och andra i Uppsala domkyrka förvarade helgons ben över från ett antal äldre skrin till detta.

Ungefär vid den tid (1298) som Israel Erlandsson arbetade med legendframställningen började ärkebiskopen i sin titulatur ta upp martyrerna Laurentius och Erik som förstärkning till apostlarna Petrus och Paulus. Byggandet av det ovannämnda S:t Erikskapellet har förmodligen också påbörjats vid denna tid.

Den heliga Birgitta bidrog till Erikskultens fortlevnad liksom måltavlan för hennes bistra kritik Magnus Eriksson. Kung Magnus föreskrev att en årlig Eriksfest skulle firas även i Oslo. Vid mitten av 1300-talet hade kulten fått enhetliga former i hela riket med ett Officium proprium, bestående av hymner och läsestycken på rimvers. Rimofficiet blev senare kompletterat av Nicolaus Hermanni med antifoner och responsorier.

Från 1376 finns Erik dokumenterad i Stockholms stadssigill och har sedan dess återfunnits i stadens stadsvapen, och även gett namn åt bland annat Sankt Eriksgatan, Samfundet S:t Erik och S:t Eriksmedaljen.

Birgittinerna exporterade på 1400-talet Erikskulten även till Tyskland och England. Kort Rogge den äldre, far till Strängnäsbiskopen Kort Rogge, instiftade ett S:t Eriksaltare i Danzig (nuvarande Gdansk). Eriksofficiet finns bevarat även i breviarier från Nidaros, Lund, Roskilde och Odense.

Erik har fortsatt att figurera i en mängd andra sammanhang ända in i modern tid.

Äktenskap och barn[redigera | redigera wikitext]

Erik var gift med Kristina Björnsdotter, ättling till kung Inge den äldre.

Barn[redigera | redigera wikitext]

  1. Knut, kung av Sverige 1167-1196.
  2. Filip.[4]
  3. Katarina, gift med Nils Blaka.
  4. Margareta, gift med kung Sverre Sigurdsson av Norge.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Sankt Erik bland buskar utefter Torsgatan, en av ett stort antal sådana symboliska bilder som finns över hela Stockholm.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kyrkan på Lurö - Sveriges äldsta kloster? Artikel i Fornvännen 1990 av Ragnar Sigsjö.
  2. ^ Uppsalamuseet
  3. ^ http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=789719,00.html
  4. ^ Lars O. Lagerqvist & Nils Åberg Litet lexikon över Sveriges regenter Vincent förlag, Boda kyrkby 2004 ISBN: 91-87064-43-X s. 14

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]