Erinaceus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Erinaceus
Igelkott (Erinaceus europaeus)
Igelkott (Erinaceus europaeus)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Äkta insektsätare
Eulipotyphla
Familj Igelkottdjur
Erinaceidae
Underfamilj Igelkottar
Erinaceinae
Släkte Erinaceus
Vetenskapligt namn
§ Erinaceus
Auktor Linnaeus, 1758
Arter
se text
Hitta fler artiklar om djur med

Erinaceus är ett släkte i underfamiljen igelkottar. I släktet finns fyra arter som förekommer i Europa och Asien. Ingen art är hotade i beståndet och alla listas av IUCN som livskraftig (LC).[1]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Dessa djur når en kroppslängd (huvud och bål) mellan 14 och 30 centimeter och en vikt mellan 400 och 1100 gram. Därtill kommer en 1 till 5 centimeter lång svans. Kroppens ovansida är täckt med taggar och på buken, i ansiktet och på extremiteterna finns en gulbrun päls. Taggarnas färg kan variera mellan brun med gula spetsar och svart. Erinaceus skiljer sig främst i detaljer av skallens konstruktion från andra igelkottar.[2]

Arter och utbredning[redigera | redigera wikitext]

I släktet finns enligt Wilson & Reeder (2005) samt IUCN fyra arter.[3][1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Arterna vistas i skogar, buskskogar, gräsmarker och urbaniserade områden som jordbruksmark, trädgårdar och stadsparker. De undviker vanligen barrskogar. Individerna är aktiva på natten och vilar på dagen gömd i buskar, under ett lövtäcke, i bergssprickor eller i andra håligheter. Allmänt håller bara den vanliga igelkotten (Erinaceus europaeus) vinterdvala.[2]

När individerna känner sig hotade rullar de ihop sig till en boll med endast taggar på utsidan. Erinaceus äter främst ryggradslösa djur som daggmaskar. Födan kompletteras med små ryggradsdjur som grodor, ödlor, fåglar och gnagare.[2]

Hannar och honor lever utanför parningstiden ensamma. Hannarnas revir är tre gånger större än honornas revir och territorier av olika kön kan överlappas. Fortplantningssättet är främst känt för den vanliga igelkotten. Honor kan ha två kullar per år med upp till sju ungar per kull. Livslängden för denna art går upp till sju år.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Erinaceus på IUCN:s rödlista, besökt 26 mars 2014.
  2. ^ [a b c d] Nowak, R. M. (1999) sid.174/76 Google books
  3. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Erinaceus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak (1999): Walker's Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press, Baltimore, ISBN 0-8018-5789-9.