Erwin Rommel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Erwin Rommel
Bundesarchiv Bild 146-1973-012-43, Erwin Rommel.jpg
Erwin Rommel Signature.svg
Generalfältmarskalk Erwin Rommel år 1942.
Information
Smeknamn "Wüstenfuchs" (Ökenräven)
Född 15 november 1891
Heidenheim, Württemberg, Tyskland
Död 14 oktober 1944 (52 år)
Herrlingen, Württemberg, Tyskland
Begravningsplats Herrlingens kyrkogård
I tjänst för Kejsardömet Tyskland (till 1918)
Weimarrepubliken (till 1933)
Nazityskland
Tjänstetid 1911–1944
Grad Rank insignia of Generalfeldmarschall of the Wehrmacht.svg Generalfältmarskalk
Befäl 7. Panzer-Division
Afrikakåren
Panzerarmee Afrika
Panzergruppe Afrika
Armégrupp B
Slag/krig Första världskriget

Andra världskriget

Utmärkelser Pour le Mérite (1917)
Riddarkorset av järnkorset med eklöv och svärd och diamanter
Militärförtjänstkorset (Österrike-Ungern)
Relationer Maka: Lucia "Lucie" Maria Mollin (1894–1971; giftermål 1916)
Son: Manfred Rommel (född 1928)

Erwin Johannes Eugen Rommel,[1] född 15 november 1891 i Heidenheim, död 14 oktober 1944 i Herrlingen, populärt kallad Ökenräven, var en tysk militär; generalmajor 1939 och generalfältmarskalk 22 juni 1942. Rommel tilldelades Riddarkorset av Järnkorset med eklöv, svärd och briljanter 1943. Rommel var inte uttalad anhängare av nazismen.

Rommel blev mest känd som befälhavare för Afrikakåren, den tyska enhet i Nordafrika som stred mot britterna 1941–1943. Under hans ledning lyckades Afrikakåren besegra de brittiska styrkorna upprepade gånger, tills förlusten vid slaget vid el-Alamein, cirka 100 km väster om Alexandria. Stor del av dess framgång brukar tillskrivas Rommels militärstrategiska sinne.

Rommel var även med och utformade Ardennerplanen 1940, i vilken Tyskland lyckades besegra Frankrike under loppet av bara några veckor genom att låta stridsvagnar slå igenom de belgiska Ardennerna och på så vis kringgå Maginotlinjen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Erwin Rommel var son till rektor Erwin Rommel (1854–1913) och dennes hustru Helene (1862–1940), född von Lutz. Rommel tänkte som ung studera till ingenjör eftersom han var duktig på matematik, men efter påtryckningar från fadern och ställd inför valet att bli antingen lärare eller officer, mönstrade han efter studentexamen 1910 i juli samma år in som kadett vid 124. infanteriregementet König Wilhelm I i Württembergs armé, vilket låg förlagt i Weingarten i södra Württemberg. En av de viktigaste anledningarna till att han började inom armén var att på den här tiden hade alla militära yrken hög social status.

Officersyrket var vid den här tiden i stort sett hela Europa förbehållet adeln. Kejsar Vilhelm II ville öka basen för rekrytering till krigsskolorna och redan 1890 proklamerades att man även sökte unga män med ädel karaktär utanför bördsadeln. Att Rommel inte var adlig innebar att han fick arbeta ännu hårdare under sin utbildning.

I Weingarten hade Rommel en kärlekshistoria med Walburga Stemmer (1892–1928), som kom från orten. I december 1913 föddes deras dotter, Gertrude (1913–2000). Vid en bal på krigsskolan i Danzig 1911 hade Rommel träffat Lucia "Lucie" Maria Mollin (1894–1971) och de gifte sig i november 1916. Tillsammans fick de en son, Manfred Rommel, som föddes 24 december 1928.

Vid utbrottet av första världskriget 1914 var Rommel sedan två år Leutnant (fänrik). Han deltog de första dagarna av kriget i området runt Longuyon vid Meuse. I september erhöll han järnkorset av 2:a klass samt blev sårad i ena låret nära Varennes väster om Verdun. Han återkom till sitt förband vid fronten i Argonne efter tre månader och erhöll järnkorset av 1:a klass i januari 1915. I september 1915 blev han befordrad till Oberleutnant (löjtnant) och sårad i benet en andra gång. I oktober placerades han som kompanichef vid Württembergisches Gebirgsbataillon. Bataljonen blev 1916 förflyttad till rumänska fronten och 1917 deltog han vid offensiven vid Isonzofronten, vid vilken de italienska trupperna led svåra nederlag. I oktober samma år stormade han med sina soldater Monte Matajur i de juliska alperna, vilket var höjdpunkten av hans insatser under första världskriget. I samband med detta erhöll Rommel det tyska kejsardömets högsta militära utmärkelse Pour le Mérite (även kallad Blauer Max). I januari 1918 blev Rommel placerad vid staben i "generalkommando 64" och blev i oktober befordrad till Hauptmann (kapten). Efter krigsslutet återvände han till 124. infanteriregementet i Weingarten.

Efter kriget stannade Rommel kvar i armén, och 1929 fick han tjänst som instruktör på infanteriskolan i Dresden. I oktober 1935 började han som lärare på krigsakademin i Potsdam. Han författade också den inom militära kretsar vida bekanta boken Infanterie greift an som skildrar hans upplevelser från första världskriget och de slutsatser han dragit på ett synnerligt målande sätt.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Rommel var en framstående lärare. Hans föreläsningar om infanteritaktik publicerades i bokform 1937. När Hitler läste boken blev han djupt imponerad och tilldelade honom militära uppdrag i Österrike, Tjeckoslovakien och senare även Polen. Rommel tilldelades därpå 7. Panzer-Division, och i maj 1940 deltog han i invasionen av Frankrike. Rommels trupper förflyttade sig snabbare och längre än någon annan trupp någonsin gjort tidigare. Efter att ha nått Engelska kanalen styrde han söderut och stannade inte förrän han nådde gränsen till Spanien.

Efter sin succé i Frankrike blev Rommel 1 juli 1941 befordrad till general (General der Panzertruppe). När Mussolini bad om hjälp i Nordafrika utnämnde Hitler Rommel till generalöverste (30 januari 1942) och därefter till chef över Afrikakåren (senare utvidgad och omdöpt till Panzerarmee Afrika), som sedan oväntat lyckades driva britterna ut ur Libyen och hösten 1942 rycka fram till el-Alamein i Egypten. Nordafrika var då för länge sedan prisgivet av tyska krigsledningen, och Rommel saknade i allt väsentligt underhåll. Hans uppgift var egentligen att föra uppehållande strider och därmed binda brittiska styrkor i området. Det var dock inte en av Rommels starka sidor, varför han i stället startade en offensiv. Vid el-Alamein var det emellertid stopp, och man kan ifrågasätta det kloka i att tvinga de numerärt överlägsna brittiska styrkorna till ett avgörande slag. När de amerikanska trupperna sedan landsteg i Marocko och Algeriet i november 1942 tvingades Rommel lämna Afrika. Hans trupper blev till stor del krigsfångar.

I början av 1944 blev Rommel kontaktad av generalöverste Ludwig Beck och Carl Goerdeler för att få hans stöd i julikomplotten. Rommel vägrade och ansåg att det fanns en risk att Hitler skulle bli martyr om han mördades. Han föreslog istället att Hitler skulle arresteras och dömas i domstol.

Rommel skickades nu till Frankrike att vidta försvarsåtgärder inför en allierad invasion. Han ansåg att de dåvarande fortifikationerna i Atlantvallen var otillräckliga och satte genast igång med att förstärka dem. Under hans ledning byggdes en kedja av bunkrar i armerad betong längs stränderna eller en bit inåt land för att inrymma kulsprutor, pansarvärnsvapen eller lätt artilleri. Minfält och hinder för pansarfordon lades ut på själva stränderna och undervattenshinder och minor placerades en bit ut i vattnet för att förstöra landstigningsfarkoster innan de ens hann lasta av. Vid troliga landningsplatser för glidflygplan och fallskärmsjägare satte tyskarna upp pålar, så kallade Rommelspargel (Rommelsparris).

Men till och med Rommel var oförmögen att stoppa de allierade trupperna under slaget om Normandie, och den 15 juli 1944 varnade Rommel Hitler att Tyskland var på väg att bli besegrat och uppmanade Hitler att avsluta kriget.

Rommels död[redigera | redigera wikitext]

En minnessten vid platsen där Rommel begick självmord, utanför byn Herrlingen, cirka fem km väster om Ulm i Baden-Württemberg i Tyskland.

Efter 20 juli-attentatet mot Hitler 1944 upptäcktes det att Rommel stod högt på den lista som de sammansvurna hade tänkt tillsätta i landets ledning efter Hitlers död; Hitler beordrade att Rommel måste dö. Rommels prestige hade blivit så stark att den bedömdes kunna konkurrera med Hitlers. Man vågade dock varken döma eller arkebusera Rommel på vanligt sätt. Man gav honom alternativet att begå självmord och få en statsbegravning och garantier för att hans fru och barn inte skulle skadas. Om han vägrade självmord skulle hans familj skickas till koncentrationsläger och själv skulle han bli dömas till döden för högförräderi och avrättas.

Två generaler från Hitlers högkvarter, Wilhelm Burgdorf och Ernst Maisel, anlände till Rommels bostad den 14 oktober 1944. Rommel erbjöds ett snabbverkande gift och accepterade efter kort tvekan denna lösning. Efter självmordet kördes kroppen till sjukhuset i Ulm, där Rommels familj senare fick se honom. Den officiella dödsorsaken var "Hjärtslag till följd av tjänsteolycksfall på västfronten".[2]

Rommels statsbegravning hade all den pompa, ståt och propagandautspel som propagandaminister Goebbels kunde uppbåda.

Huruvida Rommel bar på nazistiska övertygelser under någon period av sitt liv är en fråga som än är omdebatterad. En betydande del av historieskrivningen kring Rommel och dennes förehavanden är romantiserad, delvis till följd av Rommels taktiska genialitet och ridderlighet gentemot sina motståndare. Klarlagt är dock att Rommel uttryckte beundran och vördnad för Hitler och dennes ledarskap samt i ett brev till sin fru påtalat att "Führern vet precis vad som är rätt för oss".[3] Däremot sägs det att när fångade britter förolämpade tyskarna och kallade dem judemördare, åkte Rommel till Hitler och frågade honom om det låg sanning i detta. Rommel var likväl en av få framträdande medlemmar av den tyska krigsmaskinen som friades från misstankar om krigsförbrytelser efter Tysklands kapitulation.

Sonen Manfred Rommel var borgmästare i Stuttgart från 1974 till 1996.

Befordringar[redigera | redigera wikitext]

Erwin Rommels befordringar[4]
Datum Grad
19 juli 1910 Fanjunkare
27 januari 1912 Löjtnant
September 1915 Överlöjtnant
Oktober 1917 Kapten
10 oktober 1933 Major
1 mars 1935 Överstelöjtnant
1 augusti 1937 Överste
1 augusti 1939 Generalmajor
1 januari 1941 Generallöjtnant
1 juli 1941 General av pansartrupperna
30 januari 1942 Generalöverste
22 juni 1942 Generalfältmarskalk

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Första världskriget
Mellankrigstiden
Andra världskriget

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Erwin Rommel” (på engelska). History.com. http://www.history.com/topics/erwin-rommel-erwin. Läst 13 april 2012. 
  2. ^ Remy, Maurice Philip (2010). Myten Rommel. Stockholm: Fischer & Co. sid. 349. Libris 11810958. ISBN 978-91-85183-91-3 
  3. ^ Marshall, Charles F. (2002). Discovering the Rommel Murder: The Life and Death of the Desert Fox. Stackpole Books. ISBN 978-0811724722. http://books.google.se/books?id=diF6jjpgpfgC&pg=PT40&dq=rommel+letters+to+wife+fuhrer&hl=sv&sa=X&ei=LiNmU9CdD8qp4AT6pYC4Cg&ved=0CDAQ6AEwAA#v=onepage&q&f=false 
  4. ^ Miller, Michael D. & Collins, Gareth. ”Generalfeldmarschall Erwin Johannes Eugen Rommel” (på engelska). Axis Biographical Research. Arkiverad från originalet den 2 februari 2013. http://www.webcitation.org/6E8NqidmR. Läst 25 januari 2013. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Bierman, John & Smith, Colin: The Battle of Alamein: Turning Point, World War II. (eng) (2002). ISBN 0-670-03040-6
  • Ellis, Chris: 21st Panzer Division: Rommel's Africa Korps Spearhead (Spearhead Series) (eng) ISBN 0-7110-2853-2
  • Greene, Jack: Rommel's North Africa Campaign: September 1940 - November 1942. (eng) ISBN 1-58097-018-4
  • Heckmann, Wolf; Löfgren Svante (1980). Rommels krig i Afrika: "ökenrävar" mot "ökenråttor". Malmö: Bergh. Libris 7401015. ISBN 91-502-0558-7 (inb.) 
  • Kelly, Orr: Meeting the Fox: The Allied Invasion of Africa, from Operation Torch to Kasserine Pass to Victory in Tunisia. (eng) ISBN 0-471-41429-8
  • Latimer, Jon: Alamein (eng) ISBN 0-674-01016-7
  • Latimer, John; Chandler David (2001) (på eng). Tobruk 1941: Rommel's opening move. Campaign ; 80. Oxford: Osprey Military. Libris 6419820. ISBN 1-84176-092-7 (pbk) 
  • Mitcham, Samuel W.: Rommel's Greatest Victory. (eng) ISBN 0-89141-730-3
  • Norén, Karl-Gunnar (2005). El Alamein 1942: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget. Stockholm: Nielsen & Norén. Libris 9887868. ISBN 91-972615-9-9 (inb.) 
  • INSIDE THE AFRIKA KORPS: The Crusader Battles, 1941-1942. (eng) ISBN 1-85367-322-6
  • Young, Desmond (1950). Rommel. Stockholm. Libris 818778 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]