Eskil (helgon)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sankt Eskil, kalkmålning från 1400-talet i Överselö kyrka.

Sankt Eskil, är ett svenskt helgon och Södermanlands skyddshelgon.

Eskil som tros ha avlidit omkring år 1080, omtalas som helgon första gången på 1120-talet i munken Ailnots legend om Knut den helige. Under 1100-talet möter man Eskils namn i kyrkliga källor.

De huvudsakliga biografiska upplysningarna om Eskil är däremot betydligt senare, och förekommer första gången i ett Eskilsofficium från omkring 1300, som antas ha författats av biskop Brynolf Algotsson.[1] Att Brynolf Algotsson skulle ha författat Eskilsofficiet och andra officier som tillskrivits honom har ifrågasatts av senare forskning.[2]. Enligt officiet var Eskil en engelsk munk som under sin kristna mission stenades till döds på uppdrag av den hedniske kung Blot-Sven. Eskil är det ena av Södermanlands två skyddshelgon. Den andra är Sankt Botvid som slog sig ned i Botkyrka. S:t Eskil är även Närkes apostel.

Enligt biskop Brynolfs officium hade Eskil i sällskap med Sankt Sigfrid lämnat England i slutet[källa behövs] på 1000-talet för att missionera i Sverige, där den kristne kung Inge den äldre regerade, och med kungens och andras samtycke valdes han till "biskop över den delen, som kallas Nordanskog, och han invigdes högtidligen av den helige Sigfrid". Hans kristna förkunnelse uppväckte folket som byggde nya, kristna helgedomar medan de gamla avgudatemplen revs och de barbariska offerlundarna höggs bort. Efter en tid fördrevs dock kung Inge av Blot-Sven som återinförde de hedniska traditionerna.

En stor blotfest anordnades i Strängnäs och dit begav sig Eskil för att hålla en straffpredikan. Orädd stod han mitt bland folket tills de började smäda hans ord. Han bad då Gud om ett himmelskt under och med ett dån utbröt en väldig snö, regn- och hagelstorm som förstörde deras offeraltare, allt medan Eskil själv inte ens blev träffad av en enda droppe. Hedningarna blev då mycket vredgade och en spåman med namnet Spåbodde slog en sten i hans huvud och en annan drämde till med en yxa. Svårt sårad släpades Eskil till Blot-Sven som dömde honom till döden och han stenades i en backe som än idag kallas Munkbacken. Hans döda, sargade kropp bars därefter hemåt för att jordas i hans egen kyrka. Vidare nämner Brynolf att "då de kom till den plats, som nu kallas Eskilstuna, förmörkades luften av en tjock dimma, att de ej kunde gå längre och så tung blev kroppen, att de ej alls kunde rubba den. Samma natt blev det uppenbarat för den, som kastat första stenen på honom, att på samma ställe skulle byggas en kyrka till martyrens ära, vilket också skedde".

I andra berättelser står att Sankt Eskils källa utmed vägen från Strängnäs, skulle ha sprungit fram ur berget i samma ögonblik som hans kropp bars förbi. Johanniterna lät bygga ett kloster vid hans hem i Tuna varmed orten började kallas Eskils-Tuna. Namnet är känt sedan 1266. Johannitermunkarna som kom till Tuna omkring 1170, lät även bygga en kyrka över hans grav där hans välgörande reliker bidrog till många underverk. Dessa reliker spreds efter att kyrkan brunnit 1535 och deras sista spår ingår i fogdarnas räkenskaper till Gustav Vasa. Sankt Eskils förgyllda huvud och ett förgyllt armrelikvarium beslagtogs 1523 och var sedan försvunna tills en skatt hittades 1676 i en åker utanför Linköping. I skatten som sannolikt kommit från Linköpings domkyrka, men blivit gömd under reduktionen, hittades ett förgyllt kärl i form av en upprest underarm med en pekande hand och enligt en inskrift innehåller den helgonets armben. Detta föremål finns nu på Statens historiska museum. Dessutom hittades 1913 i ruinerna efter S:t Eskils nedbrunna kyrka, en märklig stenkista med höga runstenslika gavlar, som är rikt dekorerad med runornamentik. Den så kallade Eskilstunakistan lär vara från 1000-talets mitt.

Sankt Eskil firas den 12 juni och han framställes som en biskop med mitra och hans attribut består av tre stenar.

En kyrka uppkallad efter den sörmländske aposteln är Sankt Eskils kyrka i Österhaninge församling.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Legender från Sveriges medeltid, Fogelklou, Lindblom & Wessén, Stockholm 1917
  • Svensk uppslagsbok. Malmö 1939.
  • Vikingatidens ABC, utg. av Statens Historiska Museum 1995.
  • Södermanland, utg. av Allhems förlag, Malmö, med text av Ivar Schnell
  • Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, ikonografiskt lexikon, Eskil sid 285

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
  2. ^ Milveden Ingmar. Neue Funde zur Brynolphus-Kritik. Svensk tidskrift för musikforskning 1972; 54: 5-51.