Estetik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Estetik (av grekiska: αισθησις, aisthesis, förnimmelse, varseblivning), läran om förnimmandet, i synnerhet förnimmandet av det sköna, läran om det sinnliga, konstens filosofi.

Översikt[redigera | redigera wikitext]

Estetik är från ett individperspektiv ett försök att göra reda för den mänskliga reaktionen på skönhet och konst, vilket kräver att dessa ord definieras och deras relation till varandra klargörs, samt förklara hur människan uppfattar och varseblir konsten. Vidare innebär estetik att avgöra huruvida begrepp som "skönhet" främst har en subjektiv innebörd och förklara vad som händer när en människa står inför en utsikt eller ett konstverk i ett psykologiskt avseende.

Centrala frågor inom estetiken är konstens relation till det sköna och det sublima, förhållandet mellan fiktion och verklighet, samt frågan om konstens kulturella och samhälleliga funktion. Andra centrala frågor är huruvida konsten kan värderas objektivt, att avgöra om upphovsmannens intention eller den objektiva tolkningen har högre validitet än den andre, samt att bedöma konstverks uttryck, originalitet, individualitet och sammanhang.

Sedan Baumgarten samlar estetiken frågor om skönlitteratur, teater, arkitektur, musik, skulptur och måleri. Gastronomi kan ibland avses då den definieras som en konstform och lägger vikt vid att stimulera alla sinnen.

Johann Joachim Winckelmann, Immanuel Kant och John Ruskin är några av estetikens viktigaste teoretiker. Kants definition skilde sig dock från Baumgartens, då han förstod estetik som vetenskapen om det sinnliga och dess former i fråga om till exempel tid och rum.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Estetik under antiken[redigera | redigera wikitext]

Redan under den grekiska antiken var estetiska frågor livligt diskuterade, då särskilt poesin. Pythagoréerna såg skönhet i matematiken och i sfärernas harmoni. Platon är känd för att ha placerat konstnären "två steg från kungen och sanningen" (Staten, 597e) och Aristoteles poetik Peri poietikes (på svenska som Om diktkonsten) är en viktig tidig text inom dramatiken.

Något egentligt begrepp om konst så som vi känner det fanns inte för de antika filosoferna. Poesi under antiken förstods exempelvis som en “musikalisk” framställning, och mousike, det musiska, föregångare till det vi idag benämner som musik, innefattade även dans. Ursprunget till våra dagars poesi är det grekiska begreppet poesis: ”att göra”, ”skapa” eller ”frambringa”. Konstnären sågs under antiken i första hand som en hantverkare, och det ord som användes för att tala om “konst” under antiken, techne, kan närmast översättas i samtida uttryck som teknik, “kunnande” eller konsthantverk. Det är utifrån en sådan horisont vi skall förstå de antika filosofernas beskrivningar av konstuttrycken.[1]

Platons avvisande av konsten[redigera | redigera wikitext]

Platon diskuterar frågor om skönhet och det sinnliga i flera texter. Den mest kända är kanske dialogen Gästabudet där en serie tal hålls till kärlekens ära och där Sokrates förklaring är höjdpunkten. Att höja sig "från det jordiska" (kärleken i synnerhet och "de sköna ting som finns här" i allmänhet) och "hela tiden stiga uppåt för detta skönas skull" och slutligen till ett skådande av det sköna självt beskrivs som en bildningsgång som inordnar skönheten och kärleken i Platons övergripande lära om formerna (idéläran). (Gästabudet 211b-c)

Det är utifrån en sådan grund som Platon utvecklar sin kritik av diktkonsten i tionde boken av Staten, som inleds med konstaterandet att "vi helt vägrade släppa in allt hos den konsten som är efterbildning." (Staten 595) Enligt Platon är allt vi erfar i sinnevärlden bara imperfekta avbilder av de verkligt existerande tingen, det vill säga idéerna. En hantverkare som snickrar en soffa har alltså bara skapat en avbild av soffans fulländade form. Följaktligen kan en konstnär som framställer t ex en skulptur av en soffa bara framställa en efterbildning av en efterbildning. (Staten 597d) Skulptören efterbildar skenet av ett sken, och Platon ställer skenet mot sanningen. Konsten är alltså förkastlig därför att den inte, till skillnad från filosofin, kan säga oss något om världen så som den är.

Å andra sidan finns också en klart pragmatisk hållning hos Platon som vanligtvis beskrivs utifrån diskussionen om väktarnas fostran i idealstaten. Platon skriver i Staten om hur "rytm och tonart tränger djupast in i själens inre". (Staten 401) Konstuttryckens kraftfulla verkan på människan måste därför tyglas och kontrolleras, och även om en sådan hållning framträder starkast i Staten kan den också hållas för gällande i dialoger som Ion, där konsten är opålitlig i fråga om verkligt kunnande; Faidros, där talet måste styras så att det syftar till sanningen, snarare än att bara efterlikna den, som hos sofisterna; eller Gästabudet, där beundran av skönheten i det kroppsliga bara är en ingång till ett kännande av det sköna självt, skönhetens idé.

Aristoteles och poetiken[redigera | redigera wikitext]

Aristoteles poetik kan till viss del läsas som ett gensvar på Platons ifrågasättande av de konstnärliga uttrycken. Efterbildandet är hos Aristoteles inte någonting som representerar en skenbild eller en sämre kopia av en perfekt idé, utan är i stället någonting genuint mänskligt: Människan är zoon mimetikotaton, "det efterbildande djuret". Poesins uppkomst är därför någonting genuint mänskligt, ett uttryck för människans natur. (Om diktkonsten 1448b4-9) I stället för att utgå ifrån diktandets potentiellt farliga verkan på människan ser Aristoteles diktkonstens positiva möjligheter, där det främsta exemplet är katharsis, den rening som Aristoteles menade kunde komma ur en annars tragisk berättelse. Det har dock hävdats att Aristoteles försvar av diktonsten inte så mycket syftade till att försvara poesin från ett filosofins herravälde som till att skydda filosofin från poesins mångfacetterade och tvetydiga språk.[2]

Winckelmann: Från poetik till estetik[redigera | redigera wikitext]

Laokoongruppen, en viktig inspirationskälla för Winckelmann.

Under 1700-talet börjar så småningom de olika konstarterna beskrivas utifrån vissa gemensamma principer.[3] Smak, genialitet, originalitet och kreativitet är exempel på begrepp som konstitueras i denna process och som så småningom började närma sig den betydelse de har idag.[källa behövs]

Johann Joachim Winckelmann har beskrivits som den moderna konsthistoriens fader, och i hans beskrivningar av de antika grekernas konst sker en avgörande vändning bort från de olika poetiker som föreskrev regler för konstnärens tekniska produktion till ett nytt intresse för betraktarens inlevelse och villkoren för den subjektiva upplevelsen av konstverket som blev en bärande del i den moderna estetiken.[4]

Winckelmann skulle få stor betydelse för nyklassicismen och den tyska idealismens och romantikens filosofiska analyser av konsten under 1800-talet, i synnerhet Hegels estetik.[5]

Baumgarten, Kant och den moderna estetiken[redigera | redigera wikitext]

Aesthetica.

Estetik som självständig filosofisk vetenskap introducerades 1735 av Baumgarten i en avhandling om poesi. Därmed blev också estetiken en egen filosofisk disciplin.[6] Baumgarten gick sedan djupare i sin analys i sitt oavslutade huvudverk Aesthetica (två band, 1750 och 1758) där han i den första paragrafen definierade estetik såsom teorin om den sinnliga varseblivningen. För det första skulle estetiken vara vetenskapen om sinnesförnimmelserna, för det andra en teori om konsten.[7] Baumgarten formulerade sin estetik i en rationalistisk tradition, och Aesthetica är inte bara ett omfångsrikt verk utan är, i likhet med den tidigare avhandlingen om poesi, skriven på ett latin som har beskrivits som “avskräckande”, vilket bidrog till att Baumgartens samtida inflytande blev begränsat.[8]

Det är först i och med Kant som estetikens autonomi, och i förlängningen det moderna konstbegreppet, på allvar konstitueras. Den tredje av Kants så kallade “kritiker”, Kritik av omdömeskraften, har blivit ett av de mest inflytelserika arbetena inom det estetiska fältet, och behandlar frågor som skönhet, kreativitet, konstarternas förhållande till varandra och skönhetens förhållande till etiska frågor.[9] Vid sidan av Baumgarten var andra rationalistiska filosofer som Leibniz och Wolff viktiga influenser för Kants estetiska teori, men också brittiska empirister som Francis Hutcheson och David Hume.[10]

Studier i estetik[redigera | redigera wikitext]

I Sverige kan estetik studeras som eget ämne vid Södertörns högskola, Luleå Tekniska Universitet och Uppsala universitet. Det ingår i övrigt i Sverige i kurser i praktisk filosofi. I äldre tid var estetik som universitetsämne en samlingsbenämning på vad som i dag kallas litteraturvetenskap respektive konstvetenskap.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kristeller, Paul Oskar; Sven-Olov Wallenstein (övers.) (1996). Konstarternas moderna system: en studie i estetikens historia. Skriftserien Kairos, nr 2. Stockholm: Konsthögsk. sid. 15-18. Libris 7763173. ISBN 91-87214-70-9 
  2. ^ Bartky, Elliot (1992). ”Plato and the Politics of Aristotle's "Poetics"”. The Review of Politics (Cambridge University Press) 54 (4): sid. 592. http://www.jstor.org/stable/1407670. Läst 2011-08-03. 
  3. ^ Kristeller, sid 13.
  4. ^ Wallenstein, Sven-Olov, "Winckelmann och estetikens födelse" i Winckelmann, Tankar om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen, Daidalos, Göteborg 2007, sid 129; 166-167. Libris 10530121.
  5. ^ Wallenstein, "Winckelmann och estetikens födelse", sid 128-129.
  6. ^ Hammermeister, Kai (2002). The German aesthetic tradition. Cambridge: Cambridge University Press. sid. 4. Libris 8504121. ISBN 0-521-78065-9 (inb.) 
  7. ^ Hammermeister, sid 7.
  8. ^ Hammermeister, sid 6.
  9. ^ Wicks, Robert (2007). Routledge philosophy guidebook to Kant on Judgement. London: Routledge. sid. 1-2. Libris 10624193. ISBN 0-415-28110-5 
  10. ^ Wicks, sid 14.

Karahan, Anne. "Beauty in the Eyes of God. Byzantine Aesthetics and Basil of Caesarea", in: Byzantion. Revue Internationale des Études Byzantines 82 (2012): 165-212.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Socrates blue version2.png
Filosofiportalen — portalen för filosofi på svenskspråkiga Wikipedia.