Stig Bergling

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Eugen Sandberg)
Hoppa till: navigering, sök
Stig Bergling
Född 1 mars 1937 (77 år)
Stockholm, Sverige
Vistelseort Södermalm, Stockholm[1] (skriven)
Stockholms sjukhem (2013)[2]
Nationalitet Svensk
Andra namn Eugén Sandberg[3]
Yrke/uppdrag Polis, reservofficer
Känd för Spionerat på Sverige åt Sovjetunionen
Åtal Grovt spioneri[4]
Straff Livstids fängelse 1979, rymmer 1987. Åter i fängelse 1994, villkorligt frigiven 1997.
Brottslig status Frisläppt, är idag pensionär.
Maka Elisabeth Sandberg (1986–1997)
Elisabeth Robertsson (1997–????)
Helena Smejko (????–2004)
Barn 1 son[5]
Släktingar Eva (syster)[5]

Stig Svante Eugén Sydholt,[1] tidigare Eugén Sandberg,[3] mest känd som Stig Bergling, född 1 mars 1937 i Stockholm, är en svensk landsförrädare och före detta polis och spion som arbetade för Sovjetunionen. Stig Bergling-affären är en av svensk historias största spionskandaler som började när han greps i Israel 1979 och dömdes samma år i Sverige till fängelse för grovt spioneri. Han avvek dock under en permission 1987 och rymde till Moskva efter en mycket uppmärksammad flykt. Bergling bodde i Ryssland, Libanon, Ungern och Israel under flera år innan han 1994 återvände frivilligt till Sverige av hälsoskäl.[3] Han fortsatte avtjäna sitt straff på livstids fängelse fram till 1997 då han blev villkorligt frigiven.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Säpo, Fst/Säk och utlandstjänstgöringarna[redigera | redigera wikitext]

Bergling studerade på Carlssons skola på Östermalm i Stockholm.

Berglings far, som kom från ett välbärgat hem i Sala, var ingenjör och arbetade med skadeförsäkringar på ett försärkingsbolag. Berglings mor kom från ett arbetarhem i Falun, hon var strängt religiös uppfostrad och arbetade som sekreterare under Berglings uppväxt. Bergling hade en yngre syster. Han placerades i privatskola, Carlssons skola, på Östermalm. Han studerade därefter vidare på Östra Real.[6]

År 1957 gjorde han värnplikten som kustjägare vid KA 1 i Vaxholm[7]. 1958 började han arbeta på Östermalms polisstation, samtidigt som Tore Forsberg. Forsberg var mannen som kom att bli chefen för det svenska kontraspionaget och senare vara med att avslöja Bergling.[8] Efter en tid kom Bergling vidare till radiopolisen och sedan utlänningsroteln. Efter ha arbetat som polis i 10 år sökte Bergling sig vidare inom kåren och anställdes 1969 vid Säkerhetspolisen (Säpo) och arbetade på Byrå II, spaningsenheten, den rotel som bedrev kontraspionage mot Sovjetunionens agenter i Sverige.[9] 1971 var Bergling tjänstledig från Säpo och började arbeta på Försvarsstabens säkerhetsavdelning Fst/Säk. I sin nya roll som förbindelseman mellan Säpo och Försvarsstaben deltog han i arbetet att kartlägga ryska diplomaters aktiviteter i Sverige. Under tiden på Fst/Säk kopierade Bergling en pärm med hemligstämplade handlingar och la kopiorna i sitt kassafack på Erik Dahlbergsgatan i Stockholm.[9]

Berglings kortvågsradio via vilken han fick sina order från Moskva.

Parallellt med jobbet hemma i Sverige tjänstgjorde Bergling i flera omgångar i olika FN-bataljoner runt om i världen. Bergling var reservofficer vid Kustartilleriet och 1968 stationerades han på Cypern som militärpolischef. I november 1972 kom han till Mellanöstern som FN-observatör, först i Israel och året därpå Libanon.[9] På den sovjetiska ambassaden i Beirut arbetade då den ryska militärattachén och GRU-officeren Alexander Nikiforov som Bergling fick kontakt med på den sovjetiska ambassaden och erbjöd honom den kopierade pärmen med hemliga uppgifter. Uppgifterna Bergling hade kommit över året innan på Fst/Säk var den så kallade FO-koden, den topphemliga förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobiliseringsförråd.[9] I november 1973 bytte Bergling tjänstgöringspass i Libanon med en belgisk major för att åka till Stockholm och hämta pärmen. Via Budapest återvände Bergling till Beirut och den 30 november 1973 sålde han den kopierade pärmen med handlingarna till ryssarna. Stig Bergling stannade som UNTSO-observatör ytterligare ett år i Mellanöstern och återvände hem först i januari 1975 och var då tillbaka på Säpo och den så kallade "Ryssroteln" där han tidigare tjänstgjort. Berglings kontaktman, Alexander Nikiforov, hade insett att som nyförvärvad sovjetisk agent skulle Bergling kunna göra mer nytta hemma i Sverige. Vid den tiden på Säpo fick Bergling i uppdrag att kontrollera vad de ryska underrättelsemännen gjorde för fel. De fel som gjordes rapporterades av Bergling till Moskva som kallade hem dessa.[9] För att ta kontakt med ryssarna skrev han brev med "osynlig skrift", vilket gjordes med hjälp av karbonpapper. Skriften togs sedan fram med en speciell vätska. Tillbaka fick han kortvågsmeddelanden via en kortvågsradio.

Det var dock inte i Mellanöstern som Bergling fick sin utbildning till spion utan i Östtyskland.[9] Som anställd på Säpo var det inte tillåtet att åka till öststaterna så resorna till sina uppdragsgivare i Östberlin gjordes i största hemlighet. Det var dock inte bara arbetet på Säpo som gav Bergling möjlighet att spionera. Som svensk reservofficer tjänstgjorde han flera gånger i samband med olika krigsförbandsövningar runt om i Sverige. Hösten 1975 placerades han vid det topphemliga kustartilleribatteriet "OD" (Femörefortet) i Oxelösund som vid den här tiden var en viktig del av de svenska kustförsvaret och skyddet mot Sovjetunionen i öst. Som hög stabsofficer och chef för sektion II i staben så hade Bergling tillgång till säkerhetsskåpet och hade alla möjligheter att titta igenom handlingarna när han var vakthavande officer själv.[9]

Bergling misstänks och grips[redigera | redigera wikitext]

Bergling greps den 12 mars 1979 på Ben Gurions internationella flygplats.

I mars 1976 placerades Bergling vid spaningsexpeditionen vid Säpo och fick då en unik inblick i det pågående projekten som gick ut på att dels avslöja de ryska underrättelsemännen samt att värva egna informatörer hos ryssarna. I takt med att Bergling allt oftare kom att kunna avslöja sina ryska uppdragsgivare växte också misstankarna på Säpo att något inte stod rätt till, att man hade en mullvad i organisationen. Bergling blev snart misstänkt och Säpo började följa honom. Vid den här tiden hade även den civila ryska underrättelsetjänsten KGB en mullvad högt upp i sin egen organisation, Oleg Gordievskij, som sedan några år tillbaka regelbundet hade försett väst med information. Via kontakter med sina militära kolleger vid GRU har han förstått att de hade en agent placerad på Säpo i Sverige. Dessa uppgifter delgav Gordievskij väst via brittiska MI6.[9]

År 1977 sökte Bergling ny FN-tjänst och kommenderades till Suez. Säpo hade då mottagit material över Berglings kontakter med en identifierad GRU-tjänsteman i Mellanöstern. Bergling befann sig i Jordanien när han hade bestämt sig för att flyga hem till Sverige igen. Dock gick inga flyg till Sverige från Jordanien, så Bergling begav sig istället till Israel. Den 12 mars 1979 greps Bergling av det israeliska kontraspionaget och säkerhetspolisen Shin Bet i passkontrollen på Ben Gurions internationella flygplats efter att israelerna blivit informerade av Säpo. Säpo ansåg dock att de själva inte kunde gripa honom då deras material inte hade varit användbart i svensk domstol. Samtidigt informerades israelerna av byråchefen på Säpo, Olof Frånstedt, att Bergling hade för avsikt att återvända till Israel. Gripandet av Bergling skedde därför på egen hand av Israel och anledningen till detta var för Shin Bet att ta reda på om Bergling även hade spionerat på israeliska intressen under sin tid i Mellanöstern. När förhören var över sattes Bergling på ett flyg till Köpenhamn där han möttes av gamla kolleger från Säpo samt personal från den danska säkerhetstjänsten. Han fördes vidare till Stockholm där Säpo tog över hela ansvaret.[9] Allt som allt hade Bergling tjänat 67 000 kronor på sitt spioneri.[5]

Åtal, tiden i fängelset och permissioner[redigera | redigera wikitext]

Bergling satt av en del av sin fängelsetid på Norrköpingsanstalten.

Bergling häktades i mars 1979. Den 7 december 1979 dömdes han i Sverige till livstids fängelse för grovt spioneri och grov obehörig befattning med hemlig uppgift[10] genom att ha lämnat ut befästningskoden för hela Sverige - en dataförteckning över alla försvarsanläggningar.[4] Efter domen underkastades Bergling, av hänsyn till rikets säkerhet, mycket sträng isolering. Den dåvarande regeringen under justitieminister Håkan Winberg beslutade den 10 januari 1980 om särskilda restriktioner med stöd av kriminalvårdslagen. Brev till och från Bergling granskades av Säpo och kvarhölls. Besök och telefonsamtal kunde förbjudas om de var till men för rikets säkerhet. Föreskrifterna beträffande Berglings behandling i fängelset uppdrogs åt kriminalvårdsstyrelsen att samråda med rikspolisstyrelsen om tillämpningen. Det var rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning som skulle stå för den säkerhetsmässiga bedömningen och avgöra vad hänsynen till rikets säkerhet krävde i form av restriktioner.[10]

Den 12 juni 1980 erbjöd sig Stig Bergling att bli utbytt mot Raoul Wallenberg, men Sovjetunionen lämnade inget besked. Enligt uppgifter därifrån hade Wallenberg dött i ett fängelse 1947.[11]

I 39 månader satt Bergling i isoleringscell på Kumlaanstalten innan han hamnade i mentalvården, först på Karsuddens sjukhus och sedan Västerviks fasta paviljong i Västervik 1982.[9][12] År 1983 ansåg man att Bergling inte var i behov av någon ytterligare vård och samma år kom han till Norrköpingsanstalten. På Norrköpingsanstalten hade han redan på tidigt stadium fått tillåtelse att ta emot besök. En barndomsvän, Elisabeth Sandberg, kom för att hälsa på Bergling mer och mer frekvent. Relationen utvecklades och under fängelsetiden bytte Stig Bergling namn till Eugén Sandberg i samband med att han till slut ingick äktenskap med Elisabeth Sandberg. De gifte sig i fängelset den 1 mars 1986, dagen efter det att Olof Palme hade mördats.[12] De hade återupptagit bekantskapen genom korrespondens under straffverkställandet. Elisabeth var vid den tiden hemtjänstkvinna i Spånga, frånskild med fyra barn[5]. Under de många besöken i Norrköping och permissionerna i Elisabeths bostad i Rinkeby gavs de tillfälle att planera en rymning.[9]

Sedan början av 1985 hade Bergling beviljats totalt 15 bevakade eller beledsagade permissioner. I juli 1985 avslog regeringen Berglings ansökan om nåd. Ett halvår senare avslogs också hans begäran om upphävande av de särskilda restriktio­nerna. Sedan han i oktober 1985 smugglat ut ett brev, där han bland annat berättade om avancerade flyktplaner, upphörde de beledsagade permissionerna. Fram till maj 1987 medgavs han sedan endast bevakade permis­sioner. I mars 1987 ansökte han på nytt om nåd och om att de särskilda restriktionerna skulle hävas. Regeringen avslog nådeansökan den 27 augusti. Enligt överbefälhavarens (ÖB) yttrande skulle det dröja ytterligare en tid innan de viktigaste åtgärderna för att minska skadeverkningarna av Berglings spioneri var avslutade. Det fanns också, enligt ÖB, en påtaglig risk för att Bergling fortfarande hade kunskaper som, om de kom främmande makt till del, skulle medföra men för rikets säkerhet. Något senare remitterade justitiedepartementet framställningen om ändring i föreskrifterna för Bergling till berörda myndigheter. Den 24 september 1987 överlämnade generaldirektören för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson en promemoria om Bergling till justitiedepartementet. Han gav samtidigt besked om att kriminalvårdsstyrelsen, mot bakgrund av regeringens avslag på nådeansökan och skälen för det, avstyrkte lättnader i föreskrifterna för Bergling. Den 24 september beslutade kriminalvårdsstyrelsens avdelningschef Clas Amilon, utan att ha informerats om Larssons remissyttrande till departementet, att bevilja Bergling en ny beledsagad permission med samma uppläggning som i juli då han besökte Gröna Lund i Stockholm - med inkluderat restaurangbesök. Den beledsagade permission som inleddes på morgonen den 5 oktober 1987 var den första efter regeringens avslag på nådeansökan i augusti.[10]

Rymningen[redigera | redigera wikitext]

Opel Ascona var en av flyktbilarna som användes under Berglings fängelserymning i oktober 1987.

Under permissionen från Norrköpingsanstalten lyckades han tillsammans med sin dåvarande hustru Elisabeth genomföra en uppmärksammad flykt den 6 oktober 1987. Under tre års tid hade Bergling planerat flykten från fängelset.[3] På måndagsmorgonen den 5 oktober 1987 lämnade Bergling på permission anstalten tillsammans med en tillsyningsman från fängelset. De hade under dagen träffat hustrun och senare på kvällen hade alla tre ätit middag tillsammans på restaurang Stallmästargården.[12][9] Tillsyningsmannen hade lämnat paret i hustruns lägenhet i Rinkeby cirka klockan 23:00 på kvällen och skulle återkomma klockan 13:00 dagen efter. Den enda bevakningen Bergling hade var Säpos spanare i en bil på framsidan av huset.[12] Hustrun hade ordnat tre hyrbilar som skulle fungera som flyktfordon. Den första stod parkerad framför huset för att locka till sig spanarna. Vid midnatt satte man planerna i verket och hustrun lämnade lägenheten förklädd och passerade Säpos spaningsbil.[12] Bergling gick ner i garaget i huset klädd som joggare och ut genom porten. Det var dimma och spanarna kunde inte upptäcka Bergling.

Planen var nu att mötas vid den andra flyktbilen, som stod på en parkeringsplats i Rinkeby, en kilometer bort.[12] Innan han hann nå fram till bilen hade en av Säpos spaningsbilar ställt sig bakom den eftersom man kontrollerade alla bilar i området. Hustrun for iväg för att ta sig till den tredje flyktbilen som stod parkerad i Djursholm. Över Järvafältet upp mot Tensta tog sig nu Bergling joggande och upp på E18 där han hittade en ledig taxi. Han beordrade taxin till Djursholms Ösby och sprang därifrån sista biten till Djursholms torg. Han mötte upp som planerat vid den tredje flyktbilen, en Opel Ascona[12], som hade stått parkerad bara 50 meter från där den tidigare dömde spionen Stig Wennerström bodde.[13]

Från Djursholm tog de sig vidare norrut till Grisslehamn där Ålandsfärjan avgick klockan 09.00.[12] De tog sig via EckeröÅland till ryska konsulatet i Mariehamn där de var framme klockan 13:00, samtidigt som tillsyningsmannen knackade på dörren till lägenheten i Rinkeby.[12] Härifrån instruerades paret att ta sig med färja till det finska fastlandet och vidare till den sovjetiska ambassaden i Helsingfors. Där stannade de i en vecka.[14] I stadsdelen Hagalund i Esbo hittade polisen paret Berglings flyktbil. Rikslarmet efter Bergling utgick först 10 timmar efter hans försvinnande upptäckts[9]. Med diplomatbil och Stig Bergling i bagageutrymmet kördes paret de 20 milen till den finsk-sovjetiska gränsstation Vaalimaa och hans gamla uppdragsgivare.[14]

Regeringskansliet underrättades om Bergling rymmning under eftermiddagen den 6 oktober 1987, genom ett telefonmeddelande från kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör till justitieminister Sten Wickbom. Cirka klockan 16:00 hade justitiemi­nistern själv talat med generaldirektören, och en halvtimme senare med byråche­fen P-G Näss hos polisens säkerhetsavdelning. Justitieministern och hans medar­betare var under hela natten till onsdagen, fram till klockan 05:30 på morgonen, verksamma i departementet. De hade haft fortlöpande kontakt med framför allt Säpo. Vid sin första kontakt med säkerhetsavdelningen klockan 16:30 frågade justitieminister Wickbom om rikslarm hade gått ut och fick svaret att något sådant larm ännu inte hade utgått, men att så omedelbart skulle ske. Larmet gick först ut klockan 22:14,[10] nästan 24 timmar efter det att tillsyningsmannen hade lämnat av paret i lägenheten i Rinkeby.

Politiska konsekvenser[redigera | redigera wikitext]

Den 8 oktober 1987 beslutade regeringen att ge uppdrag åt Justitiekanslern (JK) att utreda omständigheterna kring den permission som Bergling hade beviljats, vilken bevakning som hade förekommit och ansvarsförhållandena i samband med denna samt de ansvariga myndigheternas åtgärder under tiden närmast hans avvikande. Den 19 oktober 1987 redovisade JK sin bedömning. Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och dess personal kunde inte läggas ansvariga för avvikandet utan istället låg det på kriminalvårdsstyrelsens klientavdelning. Avseende den påföljande handläggningen av frågan om efterlysning och larm sedan det visat sig att Bergling hade avvikit menade JK att "efterlysning och rikslarm fördröjdes på ett oacceptabelt sätt" och att ansvaret för detta låg hos en befattningshavare vid polismyndigheten i Norrköping.[15]

Justitieminister Wickbom tvingades avgå efter Berglings rymning. Wickbom hade hävdat att han inte hade informerats om att Bergling hade beviljats ​​regelbundna permissioner och att hans flykt var ett resultat av en rad förväxlingar mellan polismyndigheten och kriminalvården. Informationen om Berglings permissioner fanns på justitiedepartementet vid tiden för flykten, fast han inte hade sett den.[16] Statsminister Ingvar Carlsson sade att han accepterade Wickboms avgång, men berömde hans mod i sitt beslut att avgå.[17] Den 20 oktober 1987 avgick även generaldirektören för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson, statssekreteraren Harald Fälth, informationssekreteraren på justitiedepartementet Björn Fougelberg och Pär Nuder, politiskt sakkunnige till den före detta ministern.[18]

Tiden utomlands och återkomsten till Sverige[redigera | redigera wikitext]

Under namnen Ivar och Elisabeth Straus levde de en tid i Moskva.[19] 1988-89 bodde de i Ungerns huvudstad Budapest innan de flyttade tillbaka till Moskva. Under andra halvan av 1990 flyttades de dock till Libanon. Där var Bergling verksam under namnet Ronald Abi och utgav sig för att vara en brittisk jordbruksingenjör när han arbetade som säkerhetspolitisk rådgivare åt drusledaren Walid Jumblatt under slutet av inbördeskriget[20]. Han bodde först i Jumblatts hem i Moukhtara i Choufbergen innan han fick ett eget hus. Jumblatt bad senare Sverige om ursäkt för att ha skyddat en dömd spion i fyra år men hade gjort så på begäran av sina tidigare vänner i det sovjetiska kommunistpartiet.[20]

Den 3 augusti 1994 återvände paret frivilligt till Sverige.[14] Vid hemkomsten visste inte Bergling om hans mor ens levde.[21] Bergling tillbringade tre år till i fängelse fram till sin frigivning den 17 juli 1997.[22] Den sista tiden på Asptunanstalten.[23] Under slutet av fängelsetiden blev hans dåvarande fru akut sjuk i en långvarig cancer. Bergling hann inte till sjukhuset i tid innan hon dog på deras bröllopsdag.[3] 1997 gifte Bergling om sig med den 20 år yngre psykologen Elisabeth Robertsson.[5]

Senare liv[redigera | redigera wikitext]

Den 8 oktober 2003 mötte Bergling för första gången inför publik Tore Forsberg, förre chefen för Sveriges kontraspionage, i ett möte i Akademiska Föreningens lokaler i Lund.[13]

I mitten av 2006 blev Bergling medlem i vänsterpartiet, men han lämnade senare partiet i september samma år, besviken på valresultatet enligt Aftonbladet.[24] Under 2008 uttalade Bergling i media sitt stöd för FRA-lagen[25].

Bergling har sedan 1992[2] Parkinsons sjukdom och förflyttar sig i rullstol.[26][13] Han är sedan 2004 skild från en polsk kvinna han har varit gift med två gånger. Bergling har en vuxen son som hans exfrus nye man adopterat som sin egen.[27] Sonen adopterades bort vid 1,5 års ålder[5]. Bergling vårdas sedan oktober 2012 på Stockholms sjukhem.[2]

Fiendens fiende[redigera | redigera wikitext]

I romanen Fiendens fiende (1989) av författaren Jan Guillou får Carl Hamilton uppgiften av sina uppdragsgivare att bege sig till Moskva och mörda spionen Stig Bergling (som i boken heter Stig Sandström) som rymt från sin permission, mördat sin fru och åkt till Moskva för att arbeta åt ryssarna.[28] Efternamnet Sandström var hämtat från dåvarande Säpochefen Sune Sandström[29]. Bergling blev varken mördad eller mördade sin fru utan återvände senare till Sverige för att sitta av sitt återstående straff för spioneri. I 2006 års utgåva av Fiendens fiende skriver Guillou: "En morgon ringde han (Bergling) från Hall-fängelset och väckte mig. Han ansåg att han hade rätt till ett dedicerat exemplar av boken. Jag kunde bara instämma och skrev sanningsenligt att detta är den mest märkliga dedikation jag någonsin har skrivit. Man får nog säga att jag därmed kom rätt billigt undan".[30]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Personrapport:Stig Svante Eugén Sydholt”. Ratsit. http://www.ratsit.se/BC/ReportSmall.aspx?ID=xXLMtHwOwV_Hmd6ErKlIiXNP4vHbqQJkVXeDH9PAx6g. Läst 24 januari 2012. 
  2. ^ [a b c] Schönstedt, Tommy (7 april 2013). ”Bergling: "Jag sköt aldrig mot vårdaren"”. Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/bergling-jag-skot-aldrig-mot-vardaren/. Läst 23 maj 2013. 
  3. ^ [a b c d e] Petersson, Claes (20 april 2003). ””Jag spionerade för flera länder””. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article135045.ab. Läst 9 mars 2009. 
  4. ^ [a b] Stig Bergling lämnade uppgifter till kartorna”. Aftonbladet. 9 mars 2009. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article64672.ab. Läst 22 mars 2002. 
  5. ^ [a b c d e f] Trägårdh, Maria (5 juni 2004). ”"Kanske stoppade vi ett tredje världskrig"”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10461854.ab. Läst 24 januari 2012. 
  6. ^ Wall, Gunnar (2007). Historiens största spioner. Sundbyberg: Semic. sid. 6-7. Libris 10415486. ISBN 9789155234799. http://books.google.se/books?id=cn5dAgAAQBAJ&pg=PP1&lpg=PP1&dq=Historiens+st%C3%B6rsta+spioner&source=bl&ots=jUnVFLz3Oj&sig=r7iqFr5ZbsaoMgPiH_FigeKlJqw&hl=sv&sa=X&ei=sPp4U_3YFYWp4gThrIDIDg&ved=0CGgQ6AEwDQ#v=onepage&q=Historiens%20st%C3%B6rsta%20spioner&f=false 
  7. ^ ”Närförsvarsskolan, NärfS, Kgl Waxholms Kustartilleriregemente, KA1, Oskar-Fredriksborg, Vaxholm*) - bildkvalkad utbildningsåret 1956-1957”. Kustjägare-Sällskapet, KJS. http://urkustjagarna.dinstudio.se/gallery_3.html. Läst 19 mars 2011. ”...NärfS-57, Korsö, 2a plut, löjtnant Högelin, cox, Stig Sydholt (hette 1957 Stig Bergling, en av Sveriges största spioner)...”  3:e bildgalleriet
  8. ^ Svahn, Clas (2 oktober 2008). ”Historien om en svensk spionjägare”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/sverige/historien-om-en-svensk-spionjagare-1.777167. Läst 15 december 2009. 
  9. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Hansson, Kristofer & Johnsson, Fredrik (producenter) (2009-07-01). Spioner på riktigt: Stig Bergling - i fiendens tjänst. [TV-produktion]. Stockholm: SVT Dokumentär 
  10. ^ [a b c d] ”Protokoll 1987/88:10”. Sveriges riksdag. 20 oktober 1987. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Kammaren/Protokoll/Riksdagens-protokoll-1987881_GB0910/?html=true. Läst 23 maj 2013. 
  11. ^ Anno. [19]80. Malmö: Corona. 1981. sid. 24. Libris 3759329. ISBN 91-85556-14-9 
  12. ^ [a b c d e f g h i] Hansson, Kristofer & Johnsson, Fredrik (6 juni 2005). ”P3 Dokumentär - Stig Bergling - Del 1” (MP3). P3 Dokumentär. Sveriges Radio P3. http://www.sr.se/laddahem/P3/dokumentar/Stig_Bergling_del_1.mp3. Läst 9 mars 2009. 
  13. ^ [a b c] Ericson, Jens (9 oktober 2003). ”Stig Bergling mötte sin infångare”. Sveriges Radio. http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=303574. Läst 9 mars 2009. 
  14. ^ [a b c] Hansson, Kristofer; Johnsson, Fredrik (6 juni 2005). ”P3 Dokumentär - Stig Bergling - Del 2” (MP3). P3 Dokumentär. Sveriges Radio P3. http://www.sr.se/laddahem/P3/dokumentar/Stig_Bergling_del_2.mp3. Läst 9 mars 2009. 
  15. ^ Strukturella brister inom polisen. Ds : departementsserien, 0284-6012 ; 2004:34. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. 2004. sid. 40-41. Libris 9575589. ISBN 91-38-22180-2. http://books.google.se/books?id=_s9o82tNe-wC&printsec=frontcover&dq=Strukturella+brister+inom+polisen&hl=sv&sa=X&ei=bM0eT9v6IpHV4QTlpcWzDw&ved=0CDwQ6AEwAA#v=onepage&q=Strukturella%20brister%20inom%20polisen&f=false 
  16. ^ Lohr, Steve (20 oktober 1987). ”A SWEDE RESIGNS OVER SPY'S ESCAPE” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1987/10/20/world/a-swede-resigns-over-spy-s-escape.html. Läst 24 januari 2012. 
  17. ^ Reuters (20 oktober 1987). ”Swedish Aide Quits Over Spy's Escape on Conjugal Visit” (på engelska). The Los Angeles Times (Stockholm). http://articles.latimes.com/1987-10-20/news/mn-14728_1_conjugal-visit. Läst 14 februari 2012. 
  18. ^ AP (20 oktober 1987). ”Four More Officials Quit in Spy-Escape Scandal” (på engelska). Stockholm: Associated Press. http://www.apnewsarchive.com/1987/Four-More-Officials-Quit-in-Spy-Escape-Scandal/id-3fdc051da5e957960ed552b6db5094f0. Läst 14 februari 2012. 
  19. ^ ”Berglings bakdörr”. 123 saker. SVT. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=96963&a=1296116&lid=puff_1296116&lpos=rubrik. Läst 24 januari 2012. 
  20. ^ [a b] People: Druze says sorry to the Swedes” (på engelska). The Independent. 16 september 1994. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/people-druze-says-sorry-to-the-swedes-1449064.html. Läst 24 januari 2012. 
  21. ^ Associated Press (3 augusti 1994). ”Notorious Swedish spy turns self in”. Deseret News (Stockholm): s. A4. http://news.google.com/newspapers?nid=336&dat=19940803&id=I8QRAAAAIBAJ&sjid=Ce0DAAAAIBAJ&pg=6800,656025. Läst 14 februari 2012. 
  22. ^ Esbjörnsson, Erik (18 juli 2006). ”Bergling blir vänsterpartist”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/sthlm/bergling-blir-vansterpartist-1.532833. Läst 9 mars 2009. 
  23. ^ Sjölund, Jill (25 maj 2006). ”Han kommer få stryk i fängelset”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article380805.ab. Läst 9 mars 2009. 
  24. ^ Thurfjell, Karin (26 september 2006). ”Storspionen: Politik var inte så kul”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,893959,00.html. Läst 9 mars 2009. 
  25. ^ Bergling, Stig (13 juli 2008). ”Stig Bergling: "Därför behöver vi FRA-lagen"”. Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/fra-lagen/1.1229612/stig-bergling-darfor-behover-vi-fra-lagen. Läst 24 januari 2012. 
  26. ^ Hamberg, Thomas; TT (9 oktober 2003). ”Stig Bergling: KGB "tappade bort" Wallenberg”. Helsingborgs Dagblad. http://hd.se/skane/2003/10/09/stig-bergling-kgb-tappade-bort/. Läst 9 mars 2009. 
  27. ^ Holmén, Christian (2 juli 2009). ”Stig Bergling: Jag ska se till att den riktiga storspionen avslöjas”. Expressen. http://www.expressen.se/Nyheter/1.1626254/stig-bergling-jag-ska-se-till-att-den-riktiga-storspionen-avslojas. Läst 22 december 2009. 
  28. ^ Landström, Lars (4 juni 2010). ”Historien om Jan Guillou”. Örnsköldsviks Allehanda. http://allehanda.se/mer/kultur/kronikor/1.2074324-historien-om-jan-guillou. Läst 24 januari 2012. 
  29. ^ Tapper, Michael (2011). Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och på film 1965-2010. Lund: Nordic Academic Press. sid. 373. Libris 12280103. ISBN 978-91-85509-62-1 (inb.). http://books.google.se/books?id=YM9iPj94SVMC&printsec=frontcover&dq=Snuten+i+skymningslandet.Svenska+polisber%C3%A4ttelser+i+roman+och+film&hl=sv&sa=X&ei=HdAeT4SPKoLl4QTBnfG3Dw&ved=0CDYQ6AEwAA#v=onepage&q=Snuten%20i%20skymningslandet.Svenska%20polisber%C3%A4ttelser%20i%20roman%20och%20film&f=false 
  30. ^ Guillou, Jan (2006) [1989]. Fiendens fiende. Berättelsen om Carl Hamilton. Stockholm: Piratförlaget. Libris 10187569. ISBN 91-642-0145-7 (korr.) 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Sandberg, Elisabeth (1995). Mitt liv med Stig Bergling. Stockholm: Norstedt. Libris 7156967. ISBN 91-1-959002-4 (inb.) 
  • 1979 års särskilda juristkommission (1979). Fallet Bergling: rapport. Ds Ju, 0346-5640 ; 1979:18. Stockholm: LiberFörlag/Allmänna förl. Libris 7259909. ISBN 91-38-05236-9 
  • 1979 års särskilda juristkommission (1980). Fallet Bergling: överväganden angående åtgärder : slutrapport. Ds Ju, 0346-5640 ; 1980:2. Stockholm: LiberFörlag/Allmänna förl. Libris 7260048. ISBN 91-38-05449-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]