Europeisk vildkatt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeisk vildkatt
Europeisk vildkatt på Skånes Djurpark
Europeisk vildkatt på Skånes Djurpark
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Kattdjur
Felidae
Släkte Felis
Art Vildkatt
F. silvestris
Underart Europeisk vildkatt
F. s. silvestris
Vetenskapligt namn
§ Felis silvestris
Auktor Schreber, 1775
Hitta fler artiklar om djur med
Europeisk vildkatt.

Europeisk vildkatt (Felis silvestris silvestris) är en underart till vildkatten som förekommer i stora delar av Europa. Vildkatter på Sicilien och Sardinien tillhör en annan underart som kallas falbkatt.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Denna katt är vanligtvis tyngre och tjockare än tamkatten. Vuxna djur är omkring 120 cm långa och cirka 8 kg tunga. Den jämförelsevis korta och tjocka svansen har vid änden, som inte är spetsig, tre typiska mörka ringar. Ögonen ligger långt ifrån varandra. På tassarna finns små svarta fläckar. Pälsen på extremiteternas insida är rödaktig. Annars är pälsen inte särskilt kontrastrik.

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Den europeiska vildkatten behöver stora lugna skogar med några öppna ställen. Den föredrar lövskogar. Skogarna ska vara gamla och uppvuxna med några gamla träd. Bara i dessa skogar finns håligheter i träd eller lyor av rävar eller grävlingar som katten behöver för att uppfostra sina ungar. Bara här har katten möjligheten att jaga ostört. Inom naturskydd är förekomsten av dessa katter ett säkert tecken att skogen har hög biodiversitet.

Under de senaste årtionden har djurets bestånd återhämtat sig på grund av att jaktförbud införts. Trots allt finns katten i västra Europa bara i norra Skottland, i delar av Spanien och i östra Frankrike. I de centraleuropeiska medelhöga bergsområdena finns idag uppskattningsvis 2000 individer, men i mitten av 1900-talet var djuret utrotat i flera regioner. Däremot finns denna underart ganska talrikt i sydöstra Europa.

Under pleistocen hade katten ett vidsträckt utbredningsområde över hela Europa. Omvandlingen till "skogsdjur" försiggick med isens tillbakadragande. Den europeiska vildkatten är vid flera ställen aktiv på dagen men i regioner med tätare civilisation är den aktiv på natten.

Tidigare räknades populationerna i Skottland och Kaukasus som självständiga underarter men senare kom man överens att infoga dem i underarten F. s. silvestris.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Den europeiska vildkatten är mycket skygg. Som hos de flesta kattdjur lever individerna ensamma och har ett utpräglat revir. Katten smyger sig fram till byten och startar sedan ett överraskningsangrepp med ett hopp. Bara i undantagsfall jagar den i öppen terräng.

Revirets storlek är beroende på tillgång till föda och skiljer sig mellan de olika utbredningsområdena. Vid särskilt goda förhållanden är reviret två till tre kvadratkilometer stort och under sämre villkor nio eller fler kvadratkilometer. Hannar har vanligtvis större revir än honor.

Parningstiden ligger för den europeiska vildkatten mellan januari och mars. Efter dräktigheten som varar i cirka nio veckor (63 till 69 dagar) föder honan två till fyra (sällan sex) ungar i ett säkert gömställe. De flesta ungdjur födds i april. Efter sex till åtta månader blir ungarna självständiga och letar efter egna revir. Under optimala förutsättningar blir dessa djur i naturen 7 till 10 år gamla men många katter avlider under de första levnadsåren. Vildkatter i fångenskap har blivit upp till 15 år gamla.

Bortsprungna tamkatter stannar i närheten av människans boplatser men vildkatter undviker dessa områden. I trakter med jordbruk är det möjligt att revir från tamkatter och vildkatter överlappar varandra. Tamkatter och vildkatter kan para sig och det uppstår fertila ungar. Dessa djur har oftast problem i naturen och därför uppkommer inga större populationer av dessa hybrider.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Undersökningar av vildkatternas maginnehåll har visat att de huvudsakligen (cirka 80 %) äter små däggdjur (möss, sorkar). Ibland jagar de även andra djur som fåglar, kaniner, groddjur, ödlor och insekter. As och växtdelar äter de bara på brist på annan föda.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Tamkatter domesticerades inte från den europeiska vildkatten utan från den afrikanska falbkatten.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia