Europeiska unionen

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Europeiska Unionen)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”EU” leder hit. För andra betydelser, se EU (olika betydelser).
Europeiska unionen Mottagare av Nobels fredspris
Flag of Europe.svg
Flag of the Western European Union.svg
1993
Europeiska flaggan
Europeiska flaggan
Valspråk: Förenade i mångfalden
Hymn: Till glädjen
Europeiska unionens utbredning
Huvudsäten Bryssel, Belgien
Frankfurt am Main, Tyskland
Luxemburg, Luxemburg
Strasbourg, Frankrike
Officiella språk 24 officiella språk



Grundfördrag
EU-fördraget 1 november 1993
EUF-fördraget 1 januari 1958


Politiska ledare
Rådsordförande Herman Van Rompuy
Kommissionsordförande José Manuel Barroso


Yta 4 381 376 km² (7:e)
 • varav vatten 3,08 %
Demografi
 • folkmängd  (2014) 507 416 600[1] (3:e)
 • befolkningstäthet 116,3[2] (57:e)
BNP (PPP)
 • totalt  (2012) 12 945 miljarder euro[2] (1:a)
 • per capita 25 500 euro[2]
HDI (2012) 0,862 (14:e)
Ginikoefficient (2011) 30,7 ()
Valuta euro[3] (EUR)
Tidszon normaltid UTC 0 till +2,[4] sommartid tillämpas[5]
Topografi
 • högsta punkt Mont Blanc
4 807 m ö.h.
 • största sjö Vänern
5 648 km²
 • längsta flod Donau
2 860 km
Europadagen 9 maj
Toppdomän .eu

Europeiska unionen (EU) är sedan den 1 november 1993 en fördragsbunden union mellan 28 europeiska demokratier och det mest långtgående överstatliga samarbetet i världen. Unionen bär huvudansvaret för fullföljandet av den europeiska integrationsprocess som påbörjades 1952 genom upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen och som syftade till att få slut på krigen i Europa.

Sedan den 1 juli 2013 består unionen av följande 28 medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Med syfte att nå sina gemensamma mål har dessa stater frivilligt överfört en del av sin egen suveränitet till unionens sju institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.[6]

Unionens övergripande mål är enligt fördraget om Europeiska unionen att främja freden, unionens värden (såsom frihet, demokrati och jämlikhet) och folkens välfärd.[7] Unionen har som ambition att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, en inre marknad med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, en ekonomisk och monetär union med en gemensam valuta samt verka för sina värden runt om i världen, bland annat genom en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.[8]

EU-samarbetet har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i stora delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att unionen är odemokratisk, byråkratisk och för centraliserad och komplex, medan förespråkarna hävdar att unionen utgör ett viktigt samarbete för att utveckla det ekonomiska och sociala välståndet i Europa samt för att bevara freden sedan andra världskriget.

Europeiska unionen tilldelades 2012 Nobels fredspris med motiveringen ”för att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”.[9]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionen har sina rötter i bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) efter andra världskrigets slut. Efter ett misslyckat försök med att bilda en försvarsgemenskap, fokuserades samarbetet istället på ekonomiska och energipolitiska frågor. En ekonomisk gemenskap bildades 1958, vilket innebar etablerandet av en tullunion och en gemensam marknad. Det var dock först 1993 som en fullständig inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer inrättades, med en gemensam valuta och en monetär politik från och med den 1 januari 1999. Utvecklandet av det europeiska samarbetet har skett successivt genom antagandet av nya fördrag. Denna process har till stor del varit beroende av dynamiken mellan Frankrike och Tyskland, som formaliserades under Charles de Gaulles och Konrad Adenauers tid genom undertecknandet av Élysée-fördraget den 22 januari 1963. Fördraget innebär att Frankrike och Tyskland alltid ska stämma av med varandra i viktiga frågor. Relationen mellan Frankrike och Tyskland präglades under första halvan av 1970-talet av Georges Pompidou och Willy Brandt, därefter av Valéry Giscard d'Estaing och Helmut Schmidt under andra halvan av 1970-talet, François Mitterrand och Helmut Kohl under 1980- och 1990-talet, Jacques Chirac och Gerhard Schröder vid 2000-talets början samt Nicolas Sarkozy och Angela Merkel vid 2010-talets början.

Schumandeklarationen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Schumandeklarationen

Europeiska kol- och stålgemenskapen bildades på initiativ av den franske tjänstemannen Jean Monnet och Frankrikes utrikesminister Robert Schuman. Den 9 maj 1950 lade Schuman fram ett förslag, Schumandeklarationen, där han bland annat hävdade att ”världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror” och att ett enat Europa var en nödvändighet för att undvika nya krig. Idén innebar att en överstatlig organisation skulle inrättas och att den franska och tyska kol- och stålproduktionen, som var en förutsättning för att producera krigsmateriel, skulle underställas denna organisation. Organisationen skulle innefatta en hög myndighet, som skulle vara oberoende av medlemsstaterna och vars beslut skulle vara rättsligt bindande för dem. Förutom att bevara freden i Europa, syftade organisationen även till att skapa ekonomiskt och socialt välstånd. Detta välstånd skulle senare användas för att utveckla den afrikanska kontinenten. Samarbetet skulle vara fördragsbundet och stå öppet för andra europeiska stater att ansluta.[10] Den 18 april 1951 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG-fördraget), som realiserade Schumans tankar och idéer, i Paris. Förutom Frankrike och Västtyskland, ingick även Italien och Benelux-länderna Belgien, Nederländerna och Luxemburg i samarbetet. Fördraget trädde i kraft den 23 juli 1952 för en period av 50 år. Genom fördraget upprättades världens första överstatliga organisation. Den oberoende Höga myndigheten, som utgjorde organisationens verkställande institution och bestod av nio ledamöter, kunde utfärda beslut som var direkt bindande för medlemsstaterna i syfte att garantera målen i fördraget. Jean Monnet utsågs till Höga myndighetens första ordförande. Förutom en hög myndighet, inrättades också en rådgivande parlamentarisk församling, ett ministerråd och en gemensam domstol.[11]

Strax efter undertecknandet av EKSG-fördraget, påbörjades arbetet med att fördjupa det försvarspolitiska samarbetet mellan medlemsstaterna. Den 27 maj 1952 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen, som innebar inrättandet av ett gemensamt försvar. Ratificeringen av fördraget drog emellertid ut på tiden och den 30 augusti 1954 avslogs fördraget av den franska nationalförsamlingen med röstsiffrorna 264–319. Därmed kunde fördraget aldrig träda i kraft, och utvecklandet av ett europeiskt försvarssamarbete skedde istället inom ramen för Nato och Västeuropeiska unionen. Efter detta bakslag fokuserades det europeiska samarbetet på ekonomiska och energipolitiska frågor. Framför allt Benelux-länderna förespråkade etablerandet av en gemensam tullunion, vilket redan sedan tidigare existerade inom Benelux. Samtidigt hade kärnkraften utvecklats till att bli en minst lika viktig resurs som kol och stål. Benelux-länderna lyckades tillsammans med Italien få igenom en resolution om att samarbetet borde utvecklas ytterligare. En kommitté, ledd av Belgiens utrikesminister Paul-Henri Spaak, fick i uppdrag att utarbeta ett förslag om hur samarbetet skulle kunna utvecklas. Kommittén föreslog bildandet av två nya organisationer: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), som skulle bestå av en tullunion med en gemensam handelspolitik och en gemensam marknad, samt Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), som skulle innefatta samarbete kring kärnkraft och forskning. På sikt skulle den gemensamma marknaden inte enbart innefatta varor, utan även tjänster, kapital och personer. Den 1 januari 1958 upprättades EEG och Euratom med EKSG som föregångsmodell. Till skillnad från EKSG-fördraget, ingicks EEG- och Euratom-fördragen på obestämd tid. Parallella institutioner inrättades för EEG och Euratom; en kommission istället för en hög myndighet samt ett ministerråd för varje organisation. Endast den parlamentariska församlingen och domstolen var gemensamma för de tre organisationerna. Till skillnad från EKSG, präglades EEG och Euratom inte av lika långtgående överstatlighet, vilket främst var ett krav från Frankrike. Den lagstiftande makten behölls av medlemsstaterna genom ministerråden, medan de nya kommissionerna endast hade till uppgift att föreslå och verkställa beslut. Beslut kunde dock fortfarande fattas genom kvalificerad majoritet, för att förhindra blockeringar från enskilda medlemsstater.[12]

De tre gemenskaperna[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Europeiska gemenskaperna

Den 1 juli 1965 drabbades gemenskaperna av en kris när Frankrike lämnade rådet för EEG i protest mot kommissionens förslag om hur jordbrukspolitiken skulle finansieras. Frankrike återkallade sin representant vid organisationen, vilket gav upphov till ”den tomma stolens kris” som benämning på konflikten. Krisen var främst en konsekvens av Frankrikes motstånd till kommissionens försök att utöka sina och den parlamentariska församlingens maktbefogenheter på rådens bekostnad. I september 1965 fördjupades krisen ytterligare av Frankrikes president Charles de Gaulle. Krisen löstes slutligen under januari 1966 i Luxemburg. Luxemburgkompromissen innebar att medlemsstaterna kom överens om att sträva efter att fatta beslut med enhällighet, även om fördragen föreskrev att endast kvalificerad majoritet var nödvändigt. Detta gällde framför allt beslut kring viktigare frågor. Året därpå, den 1 juli 1967, trädde fusionsfördraget i kraft. Fördraget innebar att de tre gemenskaperna förenades under Europeiska gemenskaperna (EG). De parallella institutionerna slogs samman till en gemensam kommission och ett gemensamt ministerråd. Samtidigt ombildades den parlamentariska församlingen till Europaparlamentet. De tre gemenskaperna bestod dock som skilda juridiska personer och de institutionella befogenheterna förändrades inte jämfört med tidigare bestämmelser.[12] Den 1 januari 1973 ägde gemenskapernas första utvidgning rum. Då anslöt sig Danmark, Irland och Storbritannien till samarbetet. Deras anslutning hade försenats på grund av blockering från Frankrike, eftersom den franske presidenten Charles de Gaulle motsatte sig ett brittiskt medlemskap.[13] 1981 anslöt sig även Grekland och 1986 anslöt sig Portugal och Spanien.[12][14]

Bildandet av en politisk union[redigera | redigera wikitext]

I juni 1979 hölls det första direkta valet till Europaparlamentet, efter att rådet hade enats om hur valsystemet skulle utformas.[15] Under 1980-talet ökade entusiasmen för det europeiska samarbetet på nytt. Europeiska rådet uttryckte vid sitt sammanträde under juni 1983 i Stuttgart sin vilja för att etablera en politisk union, med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, viss harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor. 1985 tillträdde Jacques Delors som ny ordförande för kommissionen. Den nya kommissionen påbörjade ett omfattande arbete med att förbättra den fria rörligheten. Resultatet var 310 åtgärder för att förbättra rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer. Den 1 juli 1987 trädde europeiska enhetsakten i kraft, vilken innebar att en fullständig inre marknad skulle etableras från och med den 1 januari 1993. 1985 slöt också flera av gemenskapernas medlemsstater ett avtal, Schengenavtalet, om att avskaffa sina systematiska personkontroller vid de gemensamma gränserna.[16] Enhetsakten följdes 1992 av fördraget om Europeiska unionen, som undertecknades i Maastricht, Nederländerna, och trädde i kraft den 1 november 1993 efter en utdragen ratificeringsprocess. Fördraget innebar etablerandet av Europeiska unionen, vilken innefattade bland annat en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och rättsliga och inrikes frågor.[17][18] Europeiska ekonomiska gemenskapen ersattes av Europeiska gemenskapen, som utgjorde en del av unionen.

Införandet av euron[redigera | redigera wikitext]

Eurosedlarna infördes den 1 januari 2002 i euroområdet.

Den nya unionen hade även som mål att införa en gemensam valuta före 1990-talets slut. Under 1997 antog Europeiska rådet två viktiga beslut i Amsterdam. Det första gällde stabilitets- och tillväxtpakten, som innebar att medlemsstaterna åtog sig att hålla goda offentliga finanser. Det var en förutsättning för bildandet av en valutaunion, som skulle verkställas under de kommande åren.[19] Det andra beslutet gällde Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. Fördraget införlivade Schengensamarbetet inom unionens ramar och överförde en del uppgifter och funktioner från Västeuropeiska unionen till EU. Den 1 juni 1998 inrättades Europeiska centralbanken (ECB) med uppgift att föra den gemensamma monetära politiken i euroområdet. I början av 1999 infördes den gemensamma valutan euron som elektronisk valuta i elva av medlemsstaterna; alla utom Danmark, Grekland, Storbritannien och Sverige. Grekland anslöt sig dock till eurosamarbetet den 1 januari 2001. Riktiga euromynt och eurosedlar infördes i de tolv medlemsstaterna under 2002 och ersatte då de nationella valutorna.

Efter det kalla kriget[redigera | redigera wikitext]

Berlinmurens fall 1989 var en förutsättning för östutvidgningen.

Järnridåns och Berlinmurens fall under 1989 var en förutsättning för unionens utvidgning åt öst. Året därpå återförenades Östtyskland med Västtyskland.[20] Kalla krigets slut innebar att de neutrala staterna Finland, Sverige och Österrike ansökte om medlemskap i samarbetet och 1995 blev de fullvärdiga medlemmar i unionen. Även Norge hade ansökt om medlemskap, men röstade för andra gången nej till anslutningen i en nationell folkomröstning. Därefter riktades fokus mot Östeuropa. Den 23 juli 2002 upplöstes EKSG till följd av att EKSG-fördraget upphörde att gälla. EKSG:s resurser överfördes då till Europeiska gemenskapen. För att anpassa unionen inför den kommande utvidgningen antogs Nicefördraget, som trädde i kraft den 1 februari 2003. Den 1 maj 2004 ägde slutligen unionens dittills största utvidgning rum, då åtta östeuropeiska stater samt Cypern och Malta anslöt sig till unionen. Parallellt med utvidgningen utarbetades också en europeisk konstitution, men denna avslogs 2005 i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Istället utarbetades ett annat fördrag, Lissabonfördraget, som efter en utdragen ratificeringsprocess trädde i kraft den 1 december 2009. Fördraget innebar att EU slutligen ersatte Europeiska gemenskapen och blev en egen juridisk person.[21] 2007 blev även Bulgarien och Rumänien medlemmar i unionen, trots omfattande kritik mot korruptionen och den organiserade brottsligheten i de båda staterna. Under 2010 och 2011 avvecklades Västeuropeiska unionen och dess kvarstående uppgifter och funktioner övertogs av EU. Mot slutet av 2009 drabbade den djupa och långvariga eurokrisen valutaområdet. Den 1 juli 2013 blev Kroatien som första land på västra Balkan medlem i unionen.

Utbredning och utvidgning[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionen består av följande 28 demokratiska och suveräna medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.[22] Vid Europeiska kol- och stålgemenskapens grundande ingick Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland i samarbetet. Sedan dess har det successivt utökats till att omfatta flera andra europeiska stater. Till en början blockerades utvidgningen av Frankrikes president Charles de Gaulle, eftersom han motsatte sig ett brittiskt medlemskap i samarbetet. Efter att de Gaulle hade ersatts av Georges Pompidou, kunde den första utvidgningen med Danmark, Irland och Storbritannien äga rum 1973. Den följdes 1981 av Grekland och 1986 av Portugal och Spanien. I och med Berlinmurens fall 1989, kunde Östtyskland återförenas med Västtyskland 1990 och samtidigt bli en del av gemenskaperna. 1995 anslöt sig även Finland, Sverige och Österrike, som alla hade varit neutrala stater under kalla kriget. Den 1 maj 2004 skedde den dittills största utvidgningen; då anslöt sig Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern till samarbetet. Dessa tio stater följdes av Bulgarien och Rumänien den 1 januari 2007 och Kroatien den 1 juli 2013.[23]

  Europeiska unionen
  Kandidatländer
  Potentiella kandidatländer

Fortfarande väntar flera europeiska stater på att få ansluta sig till unionen. De sex officiella kandidatländerna är: Albanien, Island, Makedonien, Montenegro, Serbien och Turkiet. Av dessa har Island, Montenegro och Turkiet påbörjat medlemskapsförhandlingar. Övriga stater på västra Balkan, som varken är medlemmar i unionen eller erkända officiella kandidatländer, har erhållit statusen som potentiella kandidatländer. Det innebär att de har utlovats medlemskap på längre sikt. I denna grupp av stater ingår Bosnien och Hercegovina och Kosovo.[24] Därutöver finns några västeuropeiska stater som har valt att stå utanför samarbetet. Norge har ansökt om medlemskap vid tre tillfällen och folkomröstat två gånger, vid samtliga tillfällen har anslutningsprocessen avbrutits. Liechtenstein och Schweiz ansökte om medlemskap under 1992, men drog tillbaka sina ansökningar efter att Schweiz röstade nej till EES-avtalet i en folkomröstning samma år. Mikrostaterna Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten står också av olika skäl utanför unionen, inte minst med tanke på deras ringa storlek. De upprätthåller dock goda förbindelser med unionen kring bland annat tull-, handels- och valutafrågor.

För att kunna bli medlem i EU måste den ansökande staten uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna, som definierades 1993 av Europeiska rådet. Staten måste bland annat vara en stabil demokrati som respekterar de mänskliga rättigheterna och har ett fungerande rättsväsen. Därutöver ställs även krav om marknadsekonomi, låg korruption, medlemskap i Europarådet och att staten implementerar hela unionsrätten.[25][26] Samtidigt har en medlemsstat möjlighet att utträda ur unionen. En medlemsstat ska då anmäla sin avsikt till Europeiska rådet. Ett avtal som fastslår bestämmelserna för utträdet ska upprättas. Om så inte sker, upphör medlemsstatens förpliktelser efter två år.[27] Hittills har ingen stat lämnat unionen. Av medlemsstaternas områden med inre självstyre har endast Grönland och Saint-Barthélemy lämnat det europeiska samarbetet.[28]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Topografisk karta över EU i Europa.

Europeiska unionens territorium upptar större delen av norra, västra, södra och centrala Europa. Den totala ytan av unionens 28 medlemsstater är 4 381 376 km²,[29] vilket kan jämföras med Europas totala area på ungefär 10 180 000 km². Tillsammans har medlemsstaterna en 12 770 kilometer lång gräns till 22 andra europeiska stater, däribland Norge, Ryssland, Ukraina, Vitryssland och västra Balkan.[30][31][32] Drygt 40 procent av EU:s landyta är täckt av skog, men det skiljer sig åt mellan medlemsstaterna och räcker från 5 procent i Malta till 76 procent i Sverige.[33] EU har också världens största exklusiva ekonomiska zon med 25 miljoner km².[34]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Unionens folkmängd uppgick till 507 416 600 den 1 januari 2014 enligt officiell statistik.[1] En viss befolkningsökning är väntad, främst på grund av invandring.[35][36] Trots ökad medellivslängd väntas befolkningen minska efter år 2050.[37][38] Med en befolkningstäthet på 116,2 personer per km² utgör EU en av världens befolkningstätaste regioner. 80 procent av medborgarna lever i storstadsområden och en tredjedel lever i städer med mer än en miljon invånare.[39] EU har flest världsstäder i världen.[40] Unionen omfattar även flera befolkningstäta regioner som inte har någon enskild stadskärna utan består av flera städer som har vuxit samman. De största regionerna är Rhen-Ruhr-området (Köln, Dortmund och Düsseldorf i Tyskland) med runt 10,5 miljoner invånare, Randstad (Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht i Nederländerna) med runt 7,0 miljoner invånare, Frankfurt-Rhen-området (Frankfurt am Main och Wiesbaden i Tyskland) med runt 5,8 miljoner invånare och Schlesien-området (Katowice och Sosnowiec i Polen) med runt 3,5 miljoner invånare.[41]

Anslöt Medlemsstat Folkmängd Yta (km²) Valuta
1952  Belgien &&&&&&&011204000.&&&&&011 204 000 &&&&&&&&&&030528.&&&&&030 528 euro
1952  Frankrike &&&&&&&065856600.&&&&&065 856 600 &&&&&&&&&0674843.&&&&&0674 843 euro
1952  Italien &&&&&&&060782700.&&&&&060 782 700 &&&&&&&&&0301318.&&&&&0301 318 euro
1952  Luxemburg &&&&&&&&&0549700.&&&&&0549 700 &&&&&&&&&&&02586.&&&&&02 586 euro
1952  Nederländerna &&&&&&&016829300.&&&&&016 829 300 &&&&&&&&&&041526.&&&&&041 526 euro
1952  Tyskland &&&&&&&080780000.&&&&&080 780 000 &&&&&&&&&0357050.&&&&&0357 050 euro
1973  Danmark &&&&&&&&05627200.&&&&&05 627 200 &&&&&&&&&&043094.&&&&&043 094 krona
1973  Irland &&&&&&&&04604000.&&&&&04 604 000 &&&&&&&&&&070273.&&&&&070 273 euro
1973  Storbritannien &&&&&&&064308300.&&&&&064 308 300 &&&&&&&&&0244820.&&&&&0244 820 pund
1981  Grekland &&&&&&&010992600.&&&&&010 992 600 &&&&&&&&&0131990.&&&&&0131 990 euro
1986  Portugal &&&&&&&010427300.&&&&&010 427 300 &&&&&&&&&&092391.&&&&&092 391 euro
1986  Spanien &&&&&&&046507800.&&&&&046 507 800 &&&&&&&&&0506030.&&&&&0506 030 euro
1995  Finland &&&&&&&&05451300.&&&&&05 451 300 &&&&&&&&&0338145.&&&&&0338 145 euro
1995  Sverige &&&&&&&&09644900.&&&&&09 644 900 &&&&&&&&&0449964.&&&&&0449 964 krona
1995  Österrike &&&&&&&&08507800.&&&&&08 507 800 &&&&&&&&&&083871.&&&&&083 871 euro
2004  Cypern &&&&&&&&&0858000.&&&&&0858 000 &&&&&&&&&&&09251.&&&&&09 251 euro
2004  Estland &&&&&&&&01315800.&&&&&01 315 800 &&&&&&&&&&045226.&&&&&045 226 euro
2004  Lettland &&&&&&&&02001500.&&&&&02 001 500 &&&&&&&&&&064589.&&&&&064 589 euro
2004  Litauen &&&&&&&&02943500.&&&&&02 943 500 &&&&&&&&&&065303.&&&&&065 303 litas
2004  Malta &&&&&&&&&0425400.&&&&&0425 400 &&&&&&&&&&&&0316.&&&&&0316 euro
2004  Polen &&&&&&&038495700.&&&&&038 495 700 &&&&&&&&&0312683.&&&&&0312 683 złoty
2004  Slovakien &&&&&&&&05415900.&&&&&05 415 900 &&&&&&&&&&049037.&&&&&049 037 euro
2004  Slovenien &&&&&&&&02061100.&&&&&02 061 100 &&&&&&&&&&020273.&&&&&020 273 euro
2004  Tjeckien &&&&&&&010512400.&&&&&010 512 400 &&&&&&&&&&078866.&&&&&078 866 krona
2004  Ungern &&&&&&&&09879000.&&&&&09 879 000 &&&&&&&&&&093030.&&&&&093 030 forint
2007  Bulgarien &&&&&&&&07245700.&&&&&07 245 700 &&&&&&&&&0110910.&&&&&0110 910 lev
2007  Rumänien &&&&&&&019942600.&&&&&019 942 600 &&&&&&&&&0238391.&&&&&0238 391 leu
2013  Kroatien &&&&&&&&04246700.&&&&&04 246 700 &&&&&&&&&&056594.&&&&&056 594 kuna
 Europeiska unionen &&&&&&0507416600.&&&&&0507 416 600 &&&&&&&&04381376.&&&&&04 381 376 euro

Institutioner, organ och byråer[redigera | redigera wikitext]

Institutionerna[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens sju institutioner utgör samarbetets ramverk. De sju institutionerna är Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd (”rådet”), Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.[42][43] Varje institutions befogenheter och funktioner är fastställda i fördragen. I utövandet av sina funktioner kan institutionerna anta unionsakter. Europaparlamentet, bestående av 751 direktvalda ledamöter, och rådet, bestående av en företrädare på ministernivå för varje medlemsstat, utövar gemensamt den lagstiftande funktionen. Varje lagstiftningsakt som antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet måste godkännas av båda dessa institutioner för att kunna träda i kraft.[44][45][46] Europeiska kommissionen fungerar som en regering och ansvarar för att lägga fram lagförslag och genomföra de unionsakter som parlamentet och rådet har antagit, samt representerar unionen vid internationella förhandlingar och rättsliga tvister.[47][48] Den utses av Europeiska rådet efter godkännande av Europaparlamentet och i samförstånd med rådet.[47][49] Kommissionen står under parlamentarisk kontroll av parlamentet, som kan avsätta kommissionen genom en misstroendeförklaring.[47][50] Unionens domstol, som består av en domare från varje medlemsstat, ansvarar för en enhetlig tolkning av fördragen och har möjlighet att döma i tvister mellan medlemsstaterna och institutionerna, till exempel vid fördragsbrott.[51][52] Europeiska centralbanken, ledd av en direktion, ansvarar för att genomföra den gemensamma monetära politiken inom euroområdet.[53][54] Slutligen ansvarar Europeiska revisionsrätten för att revidera unionens räkenskaper,[55] och lämnar varje år en rapport med sina slutsatser till Europaparlamentet, som därefter tar ställning till om unionens institutioner, organ och byråer ska beviljas ansvarsfrihet.[56][57][58]

Ordförande och ordförandeskap[redigera | redigera wikitext]

Varje institution leds av en ordförande. Vilka uppgifter som åligger denna ordförande skiljer sig från institution till institution. Vissa befattningar är av mer administrativ karaktär, till exempel ordförandeskapen i Europeiska unionens domstol och Europeiska revisionsrätten, medan andra befattningar är av mer politisk karaktär.

Kommissionens ordförande fungerar som unionens premiärminister eller statsminister och fyller en central funktion i kommissionens politiska arbete. Han eller hon utses av Europeiska rådet för en period av fem år i taget efter att ha valts av Europaparlamentet med absolut majoritet.[59] Nuvarande ordförande är José Manuel Barroso (EPP), som tillträdde sin första mandatperiod den 22 november 2004 och sin andra mandatperiod den 10 februari 2010 efter att ha blivit återvald på sin post.[60] Sedan 2010 håller kommissionens ordförande ett årligt tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet i september månad. I talet utvärderar ordföranden det gångna året samt redogör för övergripande politiska riktlinjer inför nästkommande år.[61]

Andra ordförandeskap innefattar Europaparlamentets talman, Europeiska rådets ordförande och Europeiska centralbankens ordförande. Ordförandeskapet i Europeiska unionens råd roterar mellan medlemsstaterna var sjätte månad.[62][63] I alla konstellationer utom rådet för utrikes frågor leds rådet av den rådsmedlem som företräder den medlemsstat som utövar det halvårsvisa roterande ordförandeskapet.[62] Rådet för utrikes frågor leds istället av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik.[64]

Lagstiftningsförfarande[redigera | redigera wikitext]

Lagstiftningsakter är unionsakter som har antagits av Europaparlamentet och rådet i enlighet med ett lagstiftningsförfarande.[65] Det finns två olika typer av lagstiftningsförfaranden: det ordinarie lagstiftningsförfarandet och särskilda lagstiftningsförfaranden.[44] Vilket lagstiftningsförfarande som ska tillämpas avgörs av lagförslagets rättsliga grund i fördragen.[66] I regel har Europeiska kommissionen ensamrätt att lägga fram lagförslag.[44][67][68] Det ordinarie lagstiftningsförfarandet består i att Europaparlamentet och rådet lagstiftar gemensamt.[69][70][71] Lagförslaget behandlas av parlamentet och rådet i olika ”behandlingar”. Beroende på om de två lagstiftande institutionerna kan enas eller inte, varierar antalet behandlingar. Om de inte har kunnat enas efter den andra behandlingen, upprättas en förlikningskommitté. Kommittén har till uppgift att under en begränsad tidsfrist utarbeta ett förslag som både parlamentet och rådet kan acceptera. Om förlikningskommittén enas om ett förslag måste detta slutligen godkännas av parlamentet och rådet i en tredje behandling. Om förslaget inte blir godkänt av båda institutionerna kan det inte antas.[70] Ett särskilt lagstiftningsförfarande består i att Europaparlamentet med medverkan av rådet, eller rådet med medverkan av Europaparlamentet, lagstiftar.[72] I regel fattar Europaparlamentet beslut med enkel majoritet,[73] medan rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet när det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas och med enhällighet när ett särskilt lagstiftningsförfarande tillämpas.[74] Alla lagstiftningsakter måste offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.[75]

Organ och byråer[redigera | redigera wikitext]

Utöver institutionerna finns ett flertal organ och byråer med uppgifter som antingen specificeras i fördragen eller i de unionsakter som institutionerna har antagit med fördragen som rättslig grund. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och Regionkommittén är två rådgivande organ till institutionerna.[76] EESK består av arbetsgivare, fackföreningar, företagare och andra representanter från det civila samhället och syftar till att förankra vissa av unionens beslut.[77] Regionkommittén består av nationella politiker som är engagerade på regional och kommunal nivå. Dess uppgift är att ge synpunkter i frågor som rör regionalpolitiken.[78] Förutom EESK och Regionkommittén, återfinns även bestämmelser om Europeiska investeringsbanken (EIB), Europeiska ombudsmannen, Eurojust och Europol i fördragen. Även en europeisk datatillsynsman har inrättats inom unionen. Därutöver finns samtliga byråer, som var och en utgör en juridisk person med ansvar för vissa tekniska, vetenskapliga eller administrativa uppgifter. Byråernas verksamheter är decentraliserade i unionen.[43]

Unionsrätten[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Europeiska unionsrätten

Europeiska unionens rättsordning baserar sig på tre typer av rättskällor: ”primärrätten”, ”sekundärrätten” och den subsidiära rätten. Primärrätten består av de mellanstatliga fördrag som antagits mellan medlemsstaterna och som utgör den rättsliga grunden för EU:s existens. Grundfördragen reglerar unionens värden och mål, dess befogenheter och funktionssätt samt dess inre och yttre åtgärder. Primärrätten inkluderar, förutom grundfördragen, även ändringsfördragen, anslutningsfördragen, protokollen fogade till fördragen samt akten om val till Europaparlamentet.[79] Sekundärrätten innefattar de internationella avtal som unionen ingått, de avtal och konventioner som medlemsstaterna har ingått mellan varandra samt de unionsakter och interinstitutionella avtal som unionens institutioner, organ och byråer har antagit med primärrätten som rättslig grund.[80] Därutöver finns även den subsidiära rätten, som består av rättspraxis från Europeiska unionens domstol baserad på allmänna rättsprinciper och rättsregler inom internationell rätt.[81] Det är till exempel praxis att unionsrätten har företräde framför medlemsstaternas egen lagstiftning,[82] och att den har direkt effekt, vilket innebär att den kan åberopas på nationell nivå.[82] Alla medlemsstater har förbundit sig att lösa tvister som rör tolkningen eller tillämpningen av fördragen på det sätt som föreskrivs i fördragen.[83]

Befogenheter[redigera | redigera wikitext]

I grundfördragen fastslås inom vilka områden unionen har befogenhet att agera. Det finns tre olika huvudtyper av befogenheter.[84] Den mest långtgående befogenheten, ”exklusiv befogenhet”, innebär att endast unionen får lagstifta och anta bindande unionsakter. Medlemsstaterna får lagstifta inom sådana områden enbart för att tillämpa unionens beslut eller efter unionens medgivande.[85] Unionen har exklusiv befogenhet inom fem områden.[86] Den andra befogenheten, ”delad befogenhet”, innebär att både unionen och medlemsstaterna får lagstifta. Medlemsstaterna får dock endast göra det så länge inte unionen redan har antagit lagstiftning inom området. Unionen kan välja att inte längre utöva sin befogenhet, vilket möjliggör för medlemsstaterna att på nytt utöva sin befogenhet.[87] Den tredje befogenheten innebär att unionen får vidta åtgärder enbart för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas politik.[88] Sådana åtgärder kan vidtas i frågor som rör människors hälsa, industri, kultur, turism och utbildning.[89] Därutöver har unionen även befogenhet att bedriva en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik och sysselsättningspolitik. Unionen kan också inleda samordning inom frågor som rör socialpolitik.[90] Enligt fördragen tillhör varje befogenhet som inte tilldelats unionen medlemsstaterna. Inom dessa områden kan unionen inte vidta några åtgärder alls.[91]

Exklusiva befogenheter
Endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter.
Delade befogenheter
Medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Unionen kan utöva sin befogenhet, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina.
  • forskning, teknisk utveckling och rymden
  • utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd
Medlemsstaterna ska samordna sin politik inom unionen.
Stödjande befogenheter
Unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden.
  • skydd för och förbättring av människors hälsa
  • industri
  • kultur
  • turism
  • utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
  • civilskydd
  • administrativt samarbete

Rättsliga principer[redigera | redigera wikitext]

Det europeiska samarbetet har under sin utveckling byggts och formats enligt vissa grundläggande principer. Enligt fördraget om Europeiska unionen ska EU bygga på representativ demokrati.[92] Den ska i all sin verksamhet sträva efter att respektera principen om jämlikhet mellan medborgarna.[93] En grundläggande princip för samarbetet har varit subsidiaritetsprincipen, som innebär att beslut ska fattas på lägsta möjliga politiska nivå. Unionen får därför endast vidta en åtgärd där den inte har exklusiv befogenhet om målen för den planerade åtgärden inte kan uppnås i tillräcklig utsträckning av medlemsstaterna och därför kräver lagstiftning på unionsnivå.[94] De nationella parlamenten har möjlighet att granska om subsidiaritetsprincipen efterföljs. En annan viktig princip, proportionalitetsprincipen, innebär att de vidtagna åtgärderna ska stå i proportion till ändamålet och nyttan. Denna princip ska tillämpas vid all lagstiftning på unionsnivå.[95] När fördragen inte specificerar vilken typ av unionsakt en institution ska välja vid lagstiftning, ska proportionalitetsprincipen vara vägledande.[66]

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

De fem största ekonomierna i världen under 2011 enligt IMF.

Europeiska unionen utgör med sin bruttonationalprodukt på 12 945 miljarder euro världens största ekonomi.[2][96][97] Mellan medlemsstaterna har handelsbarriärer, inklusive handelstullar, avskaffats i syfte att upprätta fri handel. En gemensam valuta infördes 1999 mellan de flesta av medlemsstaterna för att ytterligare fördjupa den ekonomiska integrationen. Finanskrisen 2008–2009 slog hårt mot unionens ekonomi, vilket gav upphov till en skuldkris under de efterföljande åren. Mellan 2010 och 2013 beviljade euroområdets medlemsstater nödlån till Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Cypern, då dessa medlemsstater inte längre klarade av att låna från marknaden till rimliga räntor eller för att stabilisera deras banksystem. Under 2010 etablerades Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten och Europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen för att garantera unionens finansiella stabilitet. Under 2012 inrättades Europeiska stabilitetsmekanismen. Ett system för finansiell tillsyn upprättades under slutet av 2010. Under senare delen av 2010 och under 2011 stärktes stabilitets- och tillväxtpakten med syfte att i framtiden förhindra osunda offentliga finanser hos medlemsstaterna. Under 2011 hade större delen av medlemsstaterna återvänt till tillväxt efter en tid med recession, men en ekonomisk nedgång återkom under 2012. Det långsiktiga ekonomiska problemet för unionen är den åldrande befolkningen.[97]

Budget[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens verksamhet finansieras genom dess budget. Budgeten uppgår till ungefär 133,8 miljarder euro per år och finansieras av medlemsstaterna.[98][99] Större delen av EU:s egna medel kommer från avgifter som baserar sig på medlemsstaternas bruttonationalinkomst. Dessa avgifter täcker ungefär tre fjärdedelar av budgeten. Övriga delen av budgeten finansieras främst genom tull- och momsavgifter. 75 procent av de tullavgifter som medlemsstaterna tar ut på import av varor och tjänster från stater utanför EU tillfaller unionens budget. Tio procent av budgeten täcks med momsavgifter, som motsvarar 0,3 procent av medlemsstaternas momsbaser. Därutöver tillkommer mindre övriga inkomster, inklusive Europeiska ekonomiska samarbetsområdets avgifter. Den exakta fördelningen av medlemsavgifterna för medlemsstaterna avgörs i förhandlingar. Rikare medlemsstater betalar i regel mer i avgift än fattigare medlemsstater räknat per invånare.[100]

Själva utarbetandet av budgeten påbörjas året före det aktuella budgetåret. Det inleds med att Europeiska kommissionen lägger fram ett förslag om hur inkomster och utgifter ska fördelas mellan unionens verksamheter. Det är därefter Europaparlamentets och rådets uppgift att komma överens om den slutgiltiga budgeten. Förslaget måste ligga i linje med långtidsbudgeten, som sträcker sig över sju år i taget.[99] Unionens överlägset största utgifter är hållbar tillväxt och skydd för förvaltning av naturresurser. Det innefattar stöd till jordbruk och fiskeri, forskning, utbildning och regionalpolitik. I de flesta fallen ansvarar de nationella myndigheterna i varje medlemsstat för att administrera de EU-stöd som finns. Administrationen på unionsnivå uppgår till 6,5 procent av budgeten.[101]

Offentliga finanser[redigera | redigera wikitext]

1997 antog Europeiska rådet stabilitets- och tillväxtpakten med syftet att garantera sunda offentliga finanser i medlemsstaterna inför införandet av en gemensam valuta. Pakten innebar dels att medlemsstaterna skulle hålla sina budgetunderskott under 3 procent av BNP, dels att medlemsstaterna skulle hålla sina statsskulder under 60 procent av BNP. Under början av 2000-talet urvattnades emellertid pakten av Frankrike och Tyskland, som från början hade varit de främsta förespråkarna för pakten men som senare inte själva uppfyllde paktens krav. I samband med finanskrisen 2008–2009 tillät Europeiska rådet medlemsstaterna att tillfälligt bryta mot pakten. Under 2010 bröt nästintill samtliga medlemsstater mot pakten, och rådet inledde förfarandet vid alltför stora budgetunderskott mot dessa medlemsstater.

Under första kvartalet 2012 uppgick unionens medlemsstaters samlade statsskuld till 10 592 499 miljoner euro, motsvarande 83,4 procent av dess BNP. Av detta utgjorde skulden för euroområdet 8 328 564 miljoner euro, motsvarande 88,2 procent av dess BNP. Högst skuldsättning hade Grekland, med 132,4 procent av BNP.[102] Budgetunderskottet för unionen var under 2011 4,5 procent av BNP, medan motsvarande siffra för euroområdet var 4,1 procent.[96] Det var framför allt medlemsstaternas utgifter som ökade, och inte intäkterna som minskade, som var finanskrisens följd för de offentliga finanserna.[103]

Levnadsstandard[redigera | redigera wikitext]

Levnadsstandarden i unionen är mycket hög jämfört med omvärlden. HDI uppgår till 0,862,[104][105] varav alla medlemsstater utom Bulgarien och Rumänien har ett HDI över 0,800, vilket svarar mot att de är mycket högt utvecklade stater. Bulgarien och Rumänien har ett HDI strax under 0,800, vilket svarar mot att de är högt utvecklade stater.[105] Inkomstfördelningen i unionen är också relativt jämn; unionen i sin helhet har en ginikoefficient på 30,7.[106] Inte desto mindre finns stora variationer mellan medlemsstaterna, framför allt mellan de västeuropeiska och östeuropeiska. Bruttonationalprodukten är i snitt betydligt högre i Västeuropa och Nordeuropa än i Östeuropa och Sydeuropa.

Politik och åtgärder[redigera | redigera wikitext]

Grundläggande rättigheter, icke-diskriminering och unionsmedborgarskapet[redigera | redigera wikitext]

Artikel 2 slår fast att dödsstraff ska vara förbjudet inom unionen.

I enlighet med fördragen och inom deras tillämpningsområde är all diskriminering på grund av nationalitet förbjuden.[107] Institutionerna och medlemsstaterna, när dessa tillämpar unionsrätten, omfattas av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som har samma rättsliga värde som fördragen.[108] Stadgan slår fast rättigheter, friheter och principer som gäller inom unionen, däribland att människans värdighet är okränkbar, att ingen får dömas till döden eller avrättas, att alla människor har rätt till integritet samt att tortyr och slaveri är förbjudet.[109] Bland de friheter som fastslås återfinns religions-, yttrande-, mötes- och näringsfrihet.[109] Likhet inför lagen, icke-diskriminering, mångfald och barns och äldres rättigheter inkluderas också, tillsammans med arbetares rättigheter, hälso- och konsumentskydd, rösträtt, rättsstatens principer.[109] Europeiska unionen har också möjlighet att ansluta sig till Europakonventionen,[110] men en sådan anslutning har blockerats av Frankrike och Storbritannien.[111] Om en medlemsstat allvarligt åsidosätter unionens värden, kan Europeiska unionens råd frånta vissa rättigheter som en medlemsstat har enligt fördragen, inbegripet rösträtten i rådet. Medlemsstatens skyldigheter enligt fördragen fortsätter dock under alla omständigheter att vara bindande.[112]

Genom fördragen har ett unionsmedborgarskap införts. Varje medborgare i en medlemsstat är även unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet kompletterar, och ersätter inte, det nationella medborgarskapet.[113] Unionsmedborgarskapet innebär bland annat rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet samt vid kommunala val i den medlemsstat unionsmedborgaren är bosatt i på samma villkor som den egna medlemsstatens medborgare, rätt till skydd inom ett tredjelands territorium av en annan medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter, om den egna medlemsstaten inte är representerad i landet, samt rätt att göra framställningar till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen och rätt att vända sig till någon av unionens institutioner, organ eller byråer på ett av Europeiska unionens officiella språk och få svar på samma språk.[113] Dessutom kan minst en miljon unionsmedborgare gå samman och kräva att Europeiska kommissionen lägger fram ett lagförslag i enlighet med ett europeiskt medborgarinitiativ. Det är dock inte bindande för kommissionen, men kommissionen måste förklara sig om den avstår från att lägga fram ett lagförslag.[114]

Rörlighetsdirektivet utgör en av de viktigaste unionsakterna inom detta politikområde. Direktivet innehåller bestämmelser om varje unionsmedborgares och tillhörande familjemedlemmars rätt att få röra sig och uppehålla sig inom unionen. Bland annat ger direktivet varje unionsmedborgare rätt till in- och utresa samt uppehåll med ett giltigt identitetskort eller pass. Dessa bestämmelser gäller inom hela unionen, även de medlemsstater som inte har avskaffat sina systematiska personkontroller vid de inre gränserna i enlighet med Schengenregelverket och därmed står utanför Schengenområdet.[115]

Inre åtgärder[redigera | redigera wikitext]

Inre åtgärder utgör den politik som unionen bedriver internt, inom och mellan dess medlemsstater. Enligt fördraget om Europeiska unionen ska unionen ”ha som mål att främja freden, sina värden och folkens välfärd”.[7] De inre åtgärderna var hos EU:s föregångare fokuserade till den inre marknaden och andra ekonomiska och handelspolitiska frågor, men utvidgades genom bildandet av EU den 1 november 1993 till att omfatta även rättsliga och inrikes frågor. Den 1 januari 1999 utökades samarbetet till att innefatta en valutaunion med en gemensam monetär politik. Därutöver bedrivs politiska åtgärder inom områden såsom jordbruk och fiskeri, infrastruktur, miljö, energi, utbildning och forskning.

Inre marknaden och tullunionen[redigera | redigera wikitext]

Enligt fördraget om Europeiska unionen ska unionen upprätta en inre marknad och verka för hållbar utveckling som ”bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt och på prisstabilitet, på en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, samt på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö”.[116] Europeiska unionen har delad befogenhet i frågor som rör den inre marknaden,[117] och exklusiv befogenhet i frågor som rör tullunionen och fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion.[86] Målet med den inre marknaden är fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Ett företag ska till exempel kunna etablera sig fritt i flera medlemsstater och en person ska kunna ta arbete i en annan medlemsstat på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. Den inre marknaden omfattar även Island, Liechtenstein och Norge genom EES-avtalet. En förutsättning för att den inre marknaden ska fungera är att konkurrensreglerna garanterar lika villkor för företagen i de olika medlemsstaterna. Därför finns det särskilt strikta regler mot statsstöd inom unionen. Europeiska kommissionen har till uppgift att granska medlemsstaternas statsstöd och har möjlighet att förbjuda ett statsstöd om den finner det oförenligt med fördragen. I regel är monopol förbjudet inom unionen, utom om det kan motiveras med hänsyn till den allmänna säkerheten eller folkhälsan. Dessutom finns gemensamma bestämmelser om offentlig upphandling.[118]

Jordbruk och fiskeri[redigera | redigera wikitext]

En stor del av unionens budget går till dess jordbrukspolitik.

I frågor som rör jordbruk och fiskeri har unionen delad befogenhet,[117] utom i frågor som rör bevarandet av havets biologiska resurser, där unionen har exklusiv befogenhet.[86] EU:s jordbrukspolitik innefattar stöd till jordbrukare och företagare på landsbygden. Unionen har också ett regelverk för hur import och export av jordbruksprodukter får ske och hur dessa produkter ska säljas. EU garanterar alla jordbrukare ett lägsta pris för deras produkter. Om marknadspriset understiger det pris som garanteras av unionens institutioner, köper EU upp varor av den aktuella produkten och höjer därmed efterfrågan till dess att priset motsvarar den nivå som är garanterad. Vidare har unionen importtullar och exportsubventioner på jordbruksprodukter för att gynna det inhemska jordbruket. Jordbrukspolitiken innefattar även stöd till landsbygden för utveckling och bevarande. Drygt 40 procent av EU:s budget används för att finansiera jordbrukspolitiken. Den gemensamma jordbrukspolitiken är till stor del ett resultat av matbristen som rådde i samband med bildandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen i slutet av 1950-talet.[119] EU har även ett regelverk kring fiskeriet, vilket innefattar begränsningar för hur mycket fisk som får fångas, minimipriser för fisk, märkning av fisk samt stöd till fiskerinäringen. Unionens politik syftar bland annat till att garantera en fungerande fiskerinäring samt för att förhindra utfiske, som är ett utbrett problem. En reform av fiskeripolitiken pågår och väntas vara avklarad 2013.[120]

Området med frihet, säkerhet och rättvisa[redigera | redigera wikitext]

Enligt fördraget om Europeiska unionen ska unionen ”erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende kontroller vid yttre gränser, asyl, invandring samt förebyggande och bekämpande av brottslighet”.[121] Grunden till området med frihet, säkerhet och rättvisa lades i början av 1990-talet. Då blev rättsliga och inrikes frågor en del av det europeiska samarbetet. Genom Amsterdamfördraget överfördes en del av dessa frågor, däribland asyl- och invandringsfrågor och civilrättsligt samarbete, till överstatlig nivå medan polisiärt och straffrättsligt samarbete kvarstod på mellanstatlig nivå. Det var också första gången som området med frihet, säkerhet och rättvisa omnämndes i fördragen. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, överfördes den resterande delen av rättsliga och inrikes frågor till överstatlig nivå. EU har erhållit delad befogenhet inom området med frihet, säkerhet och rättvisa.[117] Bland de mest konkreta och viktigaste delarna av samarbetet återfinns Schengensamarbetet, som omfattar de flesta av medlemsstaterna. Samarbetet innebär att de systematiska personkontrollerna har slopats vid de inre gränserna, samtidigt som de yttre gränserna har förstärkts. Fri rörlighet för personer gäller även de medlemsstater som inte ingår i Schengensamarbetet, men då krävs giltig legitimation för att få passera den nationella gränsen. Visum behövs dock aldrig för en unionsmedborgare inom unionen och en unionsmedborgare kan bara nekas inträde i en annan medlemsstat under särskilda omständigheter.

Ekonomiska och monetära unionen[redigera | redigera wikitext]

Euron infördes som mynt och sedlar i tolv medlemsstater 2002.

Enligt fördraget om Europeiska unionen ska unionen ”upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta”.[122] Ekonomiska och monetära unionen utgör en fördjupning av den ekonomiska integration som påbörjades genom inrättandet av en tullunion och den inre marknaden.[123] Det mest konkreta resultatet av detta samarbete var införandet av euron den 1 januari 1999. Då övergick elva av de dåvarande femton medlemsstaterna till den gemensamma valutan. Euromynt och eurosedlar infördes den 1 januari 2002 i tolv av medlemsstaterna. I samband med övergången till euron inrättades också en gemensam monetär politik för euroområdet. Alla medlemsstater, utom Danmark och Storbritannien, är förpliktade att införa euron så snart de uppfyller vissa ekonomiska krav. Förutom monetär politik, som inom euroområdet utgör en exklusiv befogenhet för unionen,[86] innefattar samarbetet även samordning i ekonomiska frågor. Framför allt ska medlemsstaterna hålla goda offentliga finanser i enlighet med stabilitets- och tillväxtpakten. Unionen antar också tioårsstrategier, som syftar till att förbättra unionens långsiktiga konkurrenskraft i omvärlden. Den senaste tioårsstrategin som antogs var Europa 2020.

Transeuropeiska nät[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Transeuropeiska nät
Byggandet av Citytunneln i Malmö finansierades delvis med EU-medel.

För att möjliggöra för unionsmedborgare, ekonomiska aktörer och regionala och lokala samhällen att fullt ut ta del av den inre marknaden har Europeiska unionen delad befogenhet[117] att vidta åtgärder som rör de transeuropeiska näten. Dessa nät innefattar infrastrukturerna inom transport-, telekommunikations- och energisektorerna.[124] Unionens politik inom detta område innefattar satsningar på att göra de nationella infrastruktursystemen kompatibla med varandra samt förbättra tillträdet till dessa system.[125] De transeuropeiska näten består av tre delar: transeuropeiska transportnät, transeuropeiska energinät och transeuropeiska telenät. Projekt som ingår i de transeuropeiska näten kan erhålla ekonomiskt stöd från unionen genom till exempel sammanhållningsfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. Lån och särskilda garantiinstrument kan även beviljas av Europeiska investeringsbanken. De transeuropeiska transportnäten innefattar vägtrafik, höghastighetståg och trafik till sjöss. EU har till exempel utvecklat ett standardiserat säkerhetssystem för järnvägarna för att underlätta järnvägstrafik mellan olika medlemsstater. Även det europeiska systemet för satellitbaserad navigering, Galileo, ingår i denna kategori. De transeuropeiska energinäten syftar till att trygga energiförsörjningen inom unionen och etablera en inre marknad för energi. Inom transeuropeiska telenät är investeringarna fokuserade kring modernisering av de redan befintliga näten.[126]

Miljö och energi[redigera | redigera wikitext]

I frågor rörande miljö och energi har unionen delad befogenhet.[117] Energipolitiken har sitt ursprung i Europeiska kol- och stålgemenskapen, som redan från första början fokuserade på resurs- och energifrågor. Introducerandet av en europeisk energipolitik godkändes vid Europeiska rådets sammanträde i oktober 2005. EU:s första energiplan offentliggjordes i januari 2007. Europeiska kommissionen har fem nyckelpunkter i sin energipolitik: att öka konkurrensen på den inre marknaden, uppmuntra investeringar och förbättra sammankopplandet av olika elnät; öka mängden energiresurser som kan motstå krissituationer; upprätta ett nytt regelverk för energisamarbete med Ryssland och samtidigt förbättra relationen med energirika stater i Centralasien och Nordafrika; använda redan existerande energitillgångar mer effektivt och samtidigt öka användandet av förnybara energikällor; och slutligen öka mängden investeringar i ny energiteknologi.[127] EU importerar 82 procent av all sin råolja och 57 procent av all sin naturgas, vilket gör unionen till världens ledande importör av dessa bränslen.[128] Det finns en oro över att EU är för beroende av energi från andra länder. Denna oro har vuxit efter Rysslands gaskonflikter med sina grannländer. EU försöker därför att variera sina energitillgångar.[129] Den totala energiförbrukningen i unionen utgjordes 2010 av olja (35 procent), gas (27 procent), kol (16 procent), kärnkraft (13 procent) och förnybara alternativ (10 procent). Elproduktionen varierar mellan medlemsstaterna, till exempel är elproduktionen i Sverige och Österrike till stor del baserad på vattenkraft medan elproduktionen i Frankrike är baserad på kärnkraft.[130] Energipolitiken är också viktig med hänsyn till miljön och klimatet. Kommissionen har därför föreslagit bindande mål om att öka andelen förnybara energikällor från 7 procent år 2007 till 20 procent till år 2020.[131]

Den första miljöpolitiken inom Europeiska gemenskaperna påbörjades 1972. Sedan dess har den riktat sig mot surt regn, det uttunnade ozonlagret, luftkvalitet, för höga bullernivåer, slöseri och vattenföroreningar. Vattendirektivet är ett exempel på vattenpolitik, med mål att sjöar, floder, mark och kustvatten ska vara av ”god kvalité” senast 2015. Vildliv är skyddat genom Natura 2000 och täcker mer än 30 000 platser genom hela Europa.[132] Under 2007 försökte den polska regeringen bygga en motorväg genom Rospudadalen, men Europeiska kommissionen har hindrat byggandet med hänsyn till dalens vildliv.[133] REACH-förordningen är en del av EU:s lagstiftning med syfte att försöka garantera så att de cirka 30 000 kemikalier som dagligen används är säkert testade.[134] Under 2006 skedde ett läckage av kemikalier från ett europeiskt fartyg utanför Elfenbenskusten. Detta fick kommissionen att omgående se över kemikalielagstiftningen. Under 2007 enades medlemsstaterna om att övergå till minst 20 procent förnybara energikällor och att minska koldioxidutsläppen till 2020 med minst 20 procent jämfört med utsläppsnivån under 1990.[135] Detta inkluderar bland annat att en tiondel av alla bilar och lastbilar i dagens medlemsstater år 2020 ska drivas på biobränsle. Detta anses som ett av de hittills mest ambitiösa stegen för en viktig industrialiserad region att begränsa den globala uppvärmningen.[136] Vid FN:s klimatförändringskonferens år 2007 föreslog EU en minskning på 50 procent av alla växthusgaser fram till år 2050.[137] EU:s försök att minska sina koldioxidutsläpp verkar också ha gynnat tillväxten av Europas skogar, som mellan 1990 och 2005 växte med 10 procent i Västeuropa och 15 procent i Östeuropa. Under denna period absorberade de 126 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar 11 procent av EU:s utsläpp från människoverksamhet.[138]

Yttre åtgärder[redigera | redigera wikitext]

EU och dess medlemsstater är världens största biståndsgivare.

Yttre åtgärder utgör den politik och de åtgärder som unionen kan vidta i internationella sammanhang. Den ska enligt fördragen utövas i enlighet med de mål och principer som ligger till grund för unionen.[139][140] De yttre åtgärderna inkluderar särskilt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, den gemensamma handelspolitiken, samarbete med tredjeländer och humanitärt bistånd, internationella avtal och unionens förbindelser med internationella organisationer och tredjeländer. EU upprätthåller samarbete i olika former med Förenta nationernas organ och dess fackorgan, Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).[141] Dessutom upprätthåller EU förbindelser med de flesta av världens suveräna stater genom sina delegationer.[142] Unionens befogenheter varierar bland de yttre åtgärderna. Inom den gemensamma handelspolitiken har unionen exklusiv befogenhet,[86] medan den inom utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd har möjlighet att vidta åtgärder och bedriva en gemensam politik, men utan att begränsa medlemsstaternas möjligheter att själva utöva sina befogenheter inom området.[143] Inom utrikes- och säkerhetspolitiken krävs i allmänhet enhällighet i rådet för att beslut ska kunna fattas.[144]

Utrikes- och säkerhetspolitik[redigera | redigera wikitext]

Europeiska förband i Tchad.

Genom bildandet av Europeiska unionen den 1 november 1993 infördes en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Denna förstärktes genom Amsterdamfördraget den 1 maj 1999 genom att dels uppgifter och funktioner överfördes från Västeuropeiska unionen till EU, dels genom inrättandet av en hög representant för gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I och med Lissabonfördraget infördes möjligheten till upprättandet av ett gemensamt försvar, vilket dock kräver ett enhälligt beslut i Europeiska rådet som måste antas i enlighet med medlemsstaternas respektive konstitutionella bestämmelser.[145] Dessutom inrättades en ny hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som ersatte dels den gamla representanten, dels kommissionären med ansvar för utrikes frågor. Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik är dessutom ordförande för rådet när det sammanträder i konstellationen för utrikes frågor.

Unionens befogenheter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattar alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet, inklusive möjligheten till ett gemensamt försvar.[146] Europaparlamentet har begränsat inflytande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Istället fyller Europeiska rådet, bestående av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, en mycket viktig funktion, liksom rådet, bestående av företrädare för medlemsstaternas regeringar.

Kultur och utbildning[redigera | redigera wikitext]

Kultur och utbildning utgör en stödjande befogenhet för unionen, vilket innebär att EU endast kan stödja, samordna och komplettera medlemsstaternas åtgärder.[89][147] Kulturellt samarbete mellan medlemsstaterna blev en gemensam angelägenhet genom fördraget om Europeiska unionen.[148] Europas kulturhuvudstäder är ett resultat av unionens kulturpolitik.[149] Dessutom stöder EU flera kulturprojekt och har startat en webbportal ägnad åt Europa och kultur, vilket är ett svar på Europeiska rådets vilja att se kommissionen och medlemsstaterna förbättra nätverket av kulturinformation så att alla medborgare ska ha tillgång till den europeiska kulturen.[150] Förespråkare av den europeiska integrationen lyfter ofta fram det gemensamma europeiska historie- och kulturarvet, som inkluderar bland annat antikens Grekland och Romerska riket, feodalismen under Medeltiden, renässansen, upplysningen, 1800-talets liberalism och (ibland) negativa inslag såsom världskrigen. De europeiska värdena antas vara grundade i denna gemensamma historia.[151] I Europa finns det totalt 371 världsarv, varav mer än 300 finns inom EU. Detta motsvarar ungefär 37 procent av världens totala antal världsarv. Inom det utbildningspolitiska området utgör utbytesprogrammet Erasmus en av de mest konkreta åtgärderna. Varje år deltar ungefär 200 000 studenter i Erasmus.

Officiella språk[redigera | redigera wikitext]

Mångspråkiga skyltar utanför Europaparlamentet i Bryssel.

Europeiska unionen har 24 officiella språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.[152] Alla lagstiftningsakter översätts till samtliga officiella språk. Europaparlamentet är dock den enda institution som brukar översätta alla sina handlingar, och inte enbart lagstiftningsakter, till samtliga EU-språk. Övriga institutioner använder ett begränsat antal språk, främst engelska, franska och tyska, som interna arbetsspråk.[153] Under en övergångsperiod har iriskan en särställning som innebär att inte alla handlingar måste översättas till det språket. Även maltesiskan hade under en övergångsperiod efter Maltas anslutning till unionen en särställning till följd av bristen på tolkar som kunde översätta till språket.

De flesta officiella EU-språken tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen, förutom estniska, finska och ungerska, som tillhör den uraliska språkfamiljen, och maltesiska, som är ett semitiskt språk. De flesta officiella EU-språken använder också det latinska alfabetet, förutom bulgariskan, som använder det kyrilliska alfabetet, och grekiskan, som använder det grekiska alfabetet.[154] Turkiska och luxemburgiska är de enda två språken som är officiella i en medlemsstat, men inte på unionsnivå. Dessutom finns en stor minoritet som talar ryska, framför allt i Baltikum.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”EU28 population 507.4 million at 1 January 2014” (på engelska). Eurostat. 2014-07-10. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/3-10072014-BP/EN/3-10072014-BP-EN.PDF. Läst 2014-07-11. 
  2. ^ [a b c d] ”Croatia within the EU in figures” (på engelska). Eurostat. 2013-06-25. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/1-25062013-AP/EN/1-25062013-AP-EN.PDF. Läst 2013-06-30. 
  3. ^ Medlemsstaterna Bulgarien, Danmark, Kroatien, Litauen, Polen, Rumänien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien och Ungern använder egna nationella valutor.
  4. ^ Azorerna (UTC-1), Franska Guyana (UTC-3), Guadeloupe (UTC-4), Kanarieöarna (UTC±0), Madeira (UTC±0), Martinique (UTC-4) och Réunion (UTC+4)
  5. ^ ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/84/EG av den 19 januari 2001 om bestämmelser beträffande sommartid”. EGT L 31, 2.2.2001, s. 21-22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2001:031:0021:0022:SV:PDF. 
  6. ^ ”Artikel 13.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  7. ^ [a b] ”Artikel 3.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  8. ^ ”Artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  9. ^ ”The Nobel Peace Prize 2012: European Union (EU)”. Nobelstiftelsen. 2012-10-12. http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laureates/2012/. Läst 2012-10-12. 
  10. ^ ”Deklarationen av den 9 maj 1950”. Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/symbols/9-may/decl_sv.htm. Läst 2011-06-06. 
  11. ^ ”The Treaties establishing the European Communities” (på engelska). CVCE. http://www.cvce.eu/collections/unit-content/-/unit/d5906df5-4f83-4603-85f7-0cabc24b9fe1/7550d654-18b4-4e04-86d1-9bd3a8dddf5a/Resources#4a537592-d9d0-41a7-853a-f6cd74aed386. Läst 2014-02-21. 
  12. ^ [a b c] ”Från kol och stål till en inre marknad”. EU-upplysningen. 2011-05-29. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Sa-bildades-EU/Kol--och-stalgemenskapen/. Läst 2011-06-06. 
  13. ^ ”The first enlargement” (på engelska). CVCE. http://www.cvce.eu/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/203b890b-5028-4f36-ac2b-70190aab2b10/Resources#fa871903-53b5-497e-855f-01c9842c7b94. Läst 2014-02-21. 
  14. ^ ”Negotiations for enlargement” (på engelska). CVCE. http://www.cvce.eu/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/3fac8928-b0a0-4f17-9e99-f55abb594239/Resources#19a4fd81-119d-4090-bfac-c7cc8ae64a20. Läst 2014-02-21. 
  15. ^ ”The new European Parliament” (på engelska). CVCE. http://www.cvce.eu/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/f68a1a98-e070-4dab-ab58-a5a6f53c6101/Resources#e40aba1b-45f1-43bf-bbd1-a34bb52f15db. Läst 2014-02-21. 
  16. ^ ”Ett Europa utan gränser”. Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/history/1990-1999/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
  17. ^ ”Treaty of Maastricht on European Union”. Activities of the European Union. Europeiska kommissionen. http://europa.eu/scadplus/treaties/maastricht_en.htm. Läst 2007-10-20. 
  18. ^ Craig, Paul; Grainne De Burca , P. P. Craig (2006). EU Law: Text, Cases and Materials (Fjärde upplagan). Oxford: Oxford University Press. sid. s. 15. ISBN 978-0-19-927389-8 
  19. ^ ”Europeiska rådets resolution från Amsterdam om stabilitets- och tillväxtpakten”. Europa (webbportal). 2005-11-04. http://europa.eu/legislation_summaries/economic_and_monetary_affairs/stability_and_growth_pact/l25021_sv.htm. Läst 2011-04-18. 
  20. ^ ”1980-1989 The changing face of Europe - the fall of the Berlin Wall”. Europeiska kommissionen. http://europa.eu/abc/history/1980-1989/index_en.htm. Läst 2007-06-25. 
  21. ^ ”Artikel 47 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 41. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  22. ^ ”Artikel 52.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 44. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  23. ^ ”EU har 27 medlemsländer”. EU-upplysningen. 2011-05-29. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Medlemskap-och-historik/EU-har-27-medlemslander/. Läst 2011-06-07. 
  24. ^ ”Flera länder vill gå med i EU”. EU-upplysningen. 2011-05-29. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Medlemskap-och-historik/Flera-lander-vill-ga-med-i-EU/. Läst 2011-06-07. 
  25. ^ ”Artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 43. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  26. ^ ”Så går ett land med i EU”. EU-upplysningen. 2011-05-29. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Medlemskap-och-historik/Sa-gar-ett-land-med-i-EU/. Läst 2011-06-07. 
  27. ^ ”Artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 43-44. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  28. ^ ”Att gå ur EU”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Medlemskap-och-historik/Att-ga-ur-EU/. Läst 2011-06-07. 
  29. ^ ”The World Factbook -- European Union” (på engelska). CIA. 2009-11-11. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ee.html. Läst 2009-11-23. 
  30. ^ ”Europas länder”. Europa (webbportal). 2007. http://europa.eu/abc/european_countries/index_sv.htm. Läst 2007-06-29. 
  31. ^ ”European Union” (på engelska). The World Factbook. 2007. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ee.html. Läst 2007-08-08. 
  32. ^ ”Countries of the Earth” (på engelska). home.comcast.net. 2006. Arkiverad från originalet den 2003-08-04. http://web.archive.org/20030804212007/home.comcast.net/~igpl/Countries.html. Läst 2007-08-08. 
  33. ^ ”Buildings, roads and other artificial areas cover 5% of the EU and forests 40%” (på engelska). Eurostat. 2013-10-25. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/5-25102013-AP/EN/5-25102013-AP-EN.PDF. Läst 2013-11-13. 
  34. ^ ”Glossary: Outermost regions” (på engelska). Europa (webbportal). http://europa.eu/legislation_summaries/glossary/outermost_regions_en.htm. Läst 2011-06-15. 
  35. ^ ”EU25 population rises until 2025, then falls” (på engelska) (PDF). Eurostat. 2005-04-08. Arkiverad från originalet den 2006-07-23. http://web.archive.org/web/20060723043900/http://intranet.icea.es/pensiones/documentacion/Proy_demog_2004_2050.pdf. Läst 2007-07-14. 
  36. ^ Muenz, Rainer (2006). ”Europe: Population and Migration in 2005” (på engelska). Migration Information. http://www.migrationinformation.org/Feature/display.cfm?ID=402. Läst 2007-07-14. 
  37. ^ ”European life expectancy up by 2-3 months each year” (på engelska). EUobserver. 2011-04-01. http://euobserver.com/9/32111. Läst 2011-04-02. 
  38. ^ ”EU27 population is expected to peak by around 2040” (på engelska). Eurostat. 2011-06-08. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/3-08062011-BP/EN/3-08062011-BP-EN.PDF. Läst 2011-06-08. 
  39. ^ ”A densely populated area” (på engelska). Telsat Guide. http://telsat.belspo.be/beo/en/profs/europe-population.asp?section=6.3.3. Läst 2007-07-22. 
  40. ^ ”The World According to GaWC” (på engelska). Loughborough University. http://www.lboro.ac.uk/gawc/citymap.html. Läst 2007-06-29. 
  41. ^ ”Indicators for larger urban zones 1999 - 2003” (på engelska). Eurostat. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1996,45323734&_dad=portal&_schema=PORTAL&screen=welcomeref&open=/&product=EU_MASTER_urban_audit&depth=2. Läst 2007-01-25. 
  42. ^ ”Artikel 13 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  43. ^ [a b] ”Kort om EU:s institutioner”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/Kort-om-EUs-institutioner/. Läst 2011-06-07. 
  44. ^ [a b c] ”Artikel 289 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  45. ^ ”Europaparlamentet”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/Europaparlamentet/. Läst 2011-06-08. 
  46. ^ ”Ministerrådet beslutar om nya lagar”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/Ministerradet/. Läst 2011-06-08. 
  47. ^ [a b c] ”EU-kommissionen föreslår och följer upp lagar”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/EU-kommissionen/. Läst 2011-06-08. 
  48. ^ ”Artikel 335 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 192. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  49. ^ ”Artikel 17 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 25-26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  50. ^ ”Artikel 234 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 152. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  51. ^ ”Artikel 19 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 27. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  52. ^ ”EU-domstolen”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/EU-domstolen/. Läst 2011-06-08. 
  53. ^ ”Artikel 282.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 167. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  54. ^ ”Europeiska centralbanken beslutar om räntor”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/Europeiska-centralbanken-ECB/. Läst 2011-06-08. 
  55. ^ ”Artikel 285 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 169. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  56. ^ ”Artikel 287 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 170-171. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  57. ^ ”Artikel 319 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 186-187. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  58. ^ ”Revisionsrätten granskar hur EU:s medel används”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/Revisionsratten/. Läst 2011-06-08. 
  59. ^ ”Artikel 17.7 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  60. ^ ”Europeiska rådets beslut av den 9 februari 2010 om utnämning av Europeiska kommissionen (2010/80/EU)”. EUT L 38, 11.2.2010, s. 7-8. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:038:0007:0008:SV:PDF. 
  61. ^ ”Tillståndet i unionen”. Europeiska kommissionen. 2012-01-31. http://ec.europa.eu/news/eu_explained/110928_sv.htm. Läst 2012-03-20. 
  62. ^ [a b] ”Artikel 16 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 24. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  63. ^ ”Europeiska rådets beslut av den 1 december 2009 om utövande av rådets ordförandeskap (2009/881/EU)”. EUT L 315, 2.12.2009, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2009:315:0050:0050:SV:PDF. 
  64. ^ ”Artikel 18.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  65. ^ ”Artikel 289.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  66. ^ [a b] ”Artikel 296 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 175-176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  67. ^ ”Artikel 17.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 25. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  68. ^ ”Artikel 294.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  69. ^ ”Artikel 289.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  70. ^ [a b] ”Artikel 294 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173-175. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  71. ^ ”Ordinarie lagstiftningsförfarande”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/aboutparliament/sv/0080a6d3d8/Ordinarie-lagstiftningsf%C3%B6rfarande.html. Läst 2012-03-18. 
  72. ^ ”Artikel 289.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  73. ^ ”Artikel 231 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 152. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  74. ^ ”Artikel 16.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 24. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  75. ^ ”Artikel 297.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  76. ^ ”Artikel 13.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  77. ^ ”Ekonomiska och sociala kommittén”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/Ekonomiska-och-sociala-kommitten/. Läst 2011-06-08. 
  78. ^ ”Regionkommittén”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/Regionkommitten/. Läst 2011-06-08. 
  79. ^ ”Europa: Primärrätten”. Europa (webbportal). 2010-08-12. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/l14530_sv.htm. Läst 2012-02-01. 
  80. ^ ”Europa: Europeiska unionens rättskällor”. Europa (webbportal). 2010-08-18. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/l14534_sv.htm. Läst 2012-02-01. 
  81. ^ ”Europa: Oskrivna källor till EU-rätten: den subsidiära rätten”. Europa (webbportal). 2010-08-20. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/l14533_sv.htm. Läst 2012-02-01. 
  82. ^ [a b] ”EU-rättsliga principer styr EU-domstolen och nationella domstolar”. EU-upplysningen. 2011-05-30. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Om-EUs-lagar-och-beslutsfattande/EU-rattsliga-principer/. Läst 2011-06-08. 
  83. ^ ”Artikel 344 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 194. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  84. ^ ”Artikel 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  85. ^ ”Artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  86. ^ [a b c d e] ”Artikel 3.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 51. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  87. ^ ”Artikel 2.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  88. ^ ”Artikel 2.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  89. ^ [a b] ”Artikel 6 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 52-53. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  90. ^ ”Artikel 5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 52. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  91. ^ ”Artikel 5.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  92. ^ ”Artikel 10.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  93. ^ ”Artikel 9 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  94. ^ ”Artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  95. ^ ”Protokoll 2 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 206-209. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  96. ^ [a b] ”Euro area and EU27 government deficit at 4.1% and 4.5% of GDP respectively” (på engelska). Eurostat. 2012-04-23. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/2-23042012-AP/EN/2-23042012-AP-EN.PDF. Läst 2012-07-23. 
  97. ^ [a b] ”The World Factbook: European Union” (på engelska). Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ee.html. Läst 2011-06-09. 
  98. ^ ”Budget”. Europa (webbportal). 2011-05-26. http://europa.eu/pol/financ/index_sv.htm. Läst 2011-06-10. 
  99. ^ [a b] ”Kort om EU:s budget”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-budget/Kort-om-EUs-budget/. Läst 2011-06-09. 
  100. ^ ”EU-ländernas avgifter”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-budget/EU-landernas-avgifter/. Läst 2011-06-09. 
  101. ^ ”EU:s utgifter för olika verksamheter”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-budget/EUs-utgifter/. Läst 2011-06-09. 
  102. ^ ”Euro area government debt up to 88.2% of GDP” (på engelska). Eurostat. 2012-07-23. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/2-23072012-AP/EN/2-23072012-AP-EN.PDF. Läst 2012-07-23. 
  103. ^ ”Euro area and EU27 government deficit at 6.0% and 6.4% of GDP respectively” (på engelska). Eurostat. 2011-04-26. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/2-26042011-AP/EN/2-26042011-AP-EN.PDF. Läst 2011-06-09. 
  104. ^ Beräknad som det aritmetiska medelvärdet av HDI för medlemsstaterna enligt officiell statistik från Förenta nationerna.
  105. ^ [a b] ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  106. ^ ”Distribution of family income - gini index” (på engelska). The World Factbook. 2011. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/fields/2172.html. Läst 2013-04-20. 
  107. ^ ”Artikel 18 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 56. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  108. ^ ”Artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  109. ^ [a b c] ”Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 389-403. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0389:0403:SV:PDF. 
  110. ^ ”Artikel 6.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  111. ^ ”MEPs clash over EU accession to ECHR” (på engelska). BBC News. 2012-04-19. http://news.bbc.co.uk/democracylive/hi/europe/newsid_9709000/9709051.stm. Läst 2012-07-27. 
  112. ^ ”Artikel 7 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 19-20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  113. ^ [a b] ”Artikel 20 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 56-57. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  114. ^ ”Artikel 11.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  115. ^ ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004, s.77-123. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2004:229:0035:0048:SV:PDF. 
  116. ^ ”Artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  117. ^ [a b c d e] ”Artikel 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 51-52. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  118. ^ ”Handel och tjänster inom EU”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/Handel-och-tjanster-inom-EU/. Läst 2011-06-08. 
  119. ^ ”EU:s jordbrukspolitik – hit går nästan halva budgeten”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/EUs-jordbrukspolitik/. Läst 2011-06-09. 
  120. ^ ”EU:s fiskepolitik”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/EUs-fiskepolitik/. Läst 2011-06-09. 
  121. ^ ”Artikel 3.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  122. ^ ”Artikel 3.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  123. ^ ”Ekonomiska och monetära unionen”. Europeiska kommissionen. 2010-10-30. http://ec.europa.eu/economy_finance/euro/emu/index_sv.htm. Läst 2011-06-08. 
  124. ^ ”Artikel 170.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 124. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  125. ^ ”Artikel 170.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 125. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  126. ^ ”Transeuropeiska nät: mot en samordnad strategi”. Europa (webbportal). 2008-04-02. http://europa.eu/legislation_summaries/transport/intermodality_transeuropean_networks/l24481_sv.htm. Läst 2011-06-10. 
  127. ^ ”Q&A: EU energy plans” (på engelska). BBC News. 2007-03-09. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/4783996.stm. Läst 2007-07-13. 
  128. ^ ”'Low-carbon economy' proposed for Europe” (på engelska). MSNBC. http://www.msnbc.msn.com/id/16560106/. Läst 2007-01-24. 
  129. ^ ”Ukraine-Russia gas dispute - call for stronger EU energy policy” (på engelska). Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/news/public/story_page/051-4234-012-01-02-909-20060112STO04233-2006-12-01-2006/default_en.htm. Läst 2007-08-21. 
  130. ^ ”EU:s energimix i framtiden”. Europaparlamentet. 2013-03-19. http://www.europarl.europa.eu/news/sv/headlines/content/20130318STO06602/html/EUs-energimix-i-framtiden. Läst 2013-03-19. 
  131. ^ ”Communication from the Commission to the European Parliament and the Council: Renewable Energy Roadmap” (PDF). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/energy/energy_policy/doc/03_renewable_energy_roadmap_en.pdf. Läst 2007-01-27. 
  132. ^ Dimas, Stavros (2007-03-23). ”Celebrating the Environmental Union” (på engelska). BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/sci/tech/6476273.stm. Läst 2007-08-15. 
  133. ^ Easton, Adam (2007-07-31). ”Poland ends stand-off with EU over road plans” (på engelska). Financial Times. http://www.ft.com/cms/s/640968f2-3f5b-11dc-b034-0000779fd2ac.html. Läst 2007-08-15. 
  134. ^ ”EU chemicals directive agreed” (på engelska). RTÉ News. 2006-12-01. http://www.rte.ie/news/2006/1201/reach.html. Läst 2007-08-15. 
  135. ^ Rettman, Andrew (2007-03-09). ”EU sticks out neck in global climate change battle” (på engelska). EUobserver. http://euobserver.com/9/23665. Läst 2007-03-09. 
  136. ^ Ames, Paul (2007-03-09). ”European Union agrees on ambitious plan to fight global warming” (på engelska). Discovery Channel. http://reports.discoverychannel.ca/servlet/an/discovery/1/20070309/030907_discovery_europe_warming/20070309?hub=DiscoveryReport. Läst 2007-03-09. 
  137. ^ ”In Bali, EU Floats 50% Greenhouse Gas Cut” (på engelska). Business Week. 2007-12-04. http://www.businessweek.com/globalbiz/content/dec2007/gb2007124_968205.htm?chan=globalbiz_europe+index+page_top+stories. Läst 2007-12-07. 
  138. ^ ”Expanding EU forests may aid climate goals” (på engelska). Reuters. 2007-11-29. http://uk.reuters.com/article/environmentNews/idUKL2920316220071129. Läst 2007-12-07. 
  139. ^ ”Artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 28-29. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  140. ^ ”Artikel 205 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 139. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  141. ^ ”Artikel 220.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 147. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  142. ^ ”Artikel 221 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 147. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  143. ^ ”Artikel 4.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 52. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  144. ^ ”Artikel 31.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 33. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  145. ^ ”Artikel 42.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 38. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  146. ^ ”Artikel 24.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 30. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  147. ^ ”EU:s makt varierar mellan olika politikområden”. EU-upplysningen. 2011-05-28. http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Om-EUs-lagar-och-beslutsfattande/EUs-makt-varierar-mellan-olika-politikomraden/. Läst 2011-06-08. 
  148. ^ Bozoki, Andras. ”Cultural Policy and Politics in the European Union” (på engelska) (PDF). Arkiverad från originalet den 2006-05-11. http://web.archive.org/web/20060511015217/http://137.204.115.130/activities/download/Bozoki/Cultural%20Policy%20and%20Politics%20in%20the%20European%20Union.pdf. Läst 2007-07-13. 
  149. ^ Bozoki, Andras. ”European Capitals of Culture” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/culture/eac/other_actions/cap_europ/cap_eu_en.html. Läst 2007-07-13. 
  150. ^ ”Cultural heritage as a vehicle of cultural identity” (på engelska). philatelism.com. 2007-07-05. http://ec.europa.eu/culture/portal/activities/heritage/cultural_heritage_vehic_en.htm. Läst 2007-07-13. 
  151. ^ Hans-Gert Poettering (2007-02-13). ”Hans-Gert Pöttering anger riktlinjerna för sitt mandat”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+IM-PRESS+20070208IPR02888+0+DOC+XML+V0//SV. Läst 2007-07-18. 
  152. ^ ”Språk inom EU”. Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/european_countries/languages/index_sv.htm. 
  153. ^ ”Europa:Languages and Europe. FAQ: Is every document generated by the EU translated into all the official languages?” (på engelska). Europa (webbportal). 2004. http://europa.eu/languages/en/document/59#5. Läst 2007-02-03. 
  154. ^ ”Many tongues, one family. Languages in the European Union” (på engelska) (PDF). Office for Official Publications of the European Communities. 2004. http://ec.europa.eu/publications/booklets/move/45/en.pdf. Läst 2007-02-03. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.