Europeiska enhetsakten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska flaggan Europeiska unionens fördrag
Europeiska enhetsakten
Europeiska enhetsakten
Utfärdat av medlemsstaterna
Undertecknat i Luxemburg, Luxemburg
Depositarie Italiens regering
Offentliggjort i EGT L 169 1987
Celexnummer 11986U
Juridiskt bindande ja, med direkt effekt
Undertecknat 1986-02-17 : 1986-02-28
Ikraftträdande 1987-07-01


Annan lagstiftning





Ändrar EEG-fördraget
Euratom-fördraget
EKSG-fördraget













Utgör en del av primärrätten
Status: Gällande unionsrätt

Europeiska enhetsakten är ett av Europeiska unionens fördrag och trädde i kraft den 1 juli 1987. Fördraget undertecknades i Luxemburg den 17 februari 1986 av alla Europeiska gemenskapernas medlemsstater utom Danmark, Grekland och Italien, som signerade fördraget den 28 februari 1986 i Haag, Nederländerna.

Syftet med fördraget var att effektivisera beslutsfattandet inom Europeiska gemenskaperna, som hade expanderats till tolv medlemsstater. Enhetsakten möjliggjorde att fler beslut kunde tas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet. Denna reform var viktig för etablerandet av den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital inom gemenskaperna.

Enhetsakten utökade också det europeiska samarbetet till att även omfatta utrikespolitiska frågor. För att träda i kraft var fördraget tvunget att godkännas i samtliga medlemsstater enligt deras respektive konstitutionella bestämmelser. I Danmark avslogs dock fördraget av folketinget innan det hade undertecknats. Därför utlyste den danska regeringen, som förespråkade ett godkännande av fördraget, en folkomröstning, som slutade med ett ja till fördraget. Först därefter undertecknade Danmark, Grekland och Italien fördraget.

För att träda i kraft var fördraget tvunget att ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras egna konstitutionella bestämmelser. Förutom Danmark höll också Irland en folkomröstning. Fördraget deponerades i Rom hos den italienska regeringen och är giltigt på alla Europeiska unionens officiella språk.

Historia[redigera | redigera wikitext]

President François Mitterrand och förbundskansler Helmut Kohl.

Under 1980-talet började det europeiska samarbetet ta fart på riktigt. Frankrikes och Tysklands nyvalda ledare, president François Mitterrand respektive förbundskansler Helmut Kohl, var inriktade på att skapa en gemensam inre marknad. Vid ett toppmöte i Stuttgart i juni 1983 uttalade Europeiska rådet en vilja om att skapa en europeisk union, som inte enbart skulle omfatta ekonomiskt samarbete utan också politiskt, polisiärt och straffrättsligt samarbete. Efter att Europeiska rådet först hade varit mycket oenigt om hur det nya samarbetet skulle se ut, beslutades i juni 1985 vid rådets möte i Milano att en regeringskonferens skulle sammankallas. Regeringskonferensens uppgift var att utarbeta ett nytt ändringsfördrag, som skulle anpassa det europeiska samarbetet till den inre marknaden och ett utrikespolitiskt samarbete. I slutet av 1985 tillträdde kommissionen Delors, som leddes av den tidigare franske finansministern Jacques Delors. Delors hade som mål att den inre marknaden skulle upprättas från den 1 januari 1993 och förespråkade ett närmare samarbete mellan de europeiska länderna.

Undertecknandet[redigera | redigera wikitext]

Jacques Delors ville ha ett fördjupat europeiskt samarbete.

Efter att Europeiska rådet vid sitt möte den 2 december till 3 december 1985 slutligen nått en överenskommelse, antogs fördraget medlemsstaternas utrikesministrar. Den första utmaningen för fördraget var att bli godkänt i Danmark och Italien, där man ifrågasatte om fördraget var förenligt med ländernas konstitutioner. Den 21 januari 1986 avslog folketinget i Danmark fördraget med 80 röster mot 75. På så sätt krävde de danska parlamentarikerna att fördraget skulle omförhandlas. Den danska regeringen förespråkade dock att fördraget skulle godkännas, och utlyste därför en folkomröstning. Den 27 januari samma år beslutade rådet, utan att ens invänta resultaten från Danmarks folkomröstning, om att fördraget skulle signeras den 17 februari 1986. Den 13 februari blev det dock klart att den italienska regeringen, liksom den grekiska, var tvungen att invänta resultaten från Danmark innan undertecknandet av fördraget kunde ske.[1]

Trots detta signerades fördraget som planerat den 17 februari i Luxemburg, men endast av Belgien, Frankrike, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien och Västtyskland. Den 27 februari 1986 var folkomröstningen i Danmark genomförd, och en majoritet hade röstat för fördraget. Därmed signerade Danmark, Grekland och Italien fördraget den 28 februari 1986 i Haag.[1] Efter undertecknandet av fördraget påbörjades ratificeringsprocessen i samtliga medlemsstater. Fördraget trädde i kraft den 1 juli 1987, efter att alla medlemsstater hade godkänt fördraget.

Syfte och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Sammanfattning av förändringar[redigera | redigera wikitext]

  • Institutionerna
Europaparlamentets makt utökas, Europeiska rådet omnämns för första gången.
  • Inre marknaden
En inre marknad upprättas.
  • Utrikespolitiskt samarbete
Europeiska politiska samarbetet (EPS) formaliseras.

Fördragets huvudsakliga syfte var att fullfölja den inre marknaden. Därutöver skedde viss institutionella förändringar.

Institutionerna[redigera | redigera wikitext]

Enhetsakten utökade Europaparlamentets roll vid lagstiftning. För första gången omnämndes också Europeiska rådet i ett fördrag. Kvalificerad majoritet introducerades för beslut rörande den inre marknaden, vilket var en förutsättning för att kunna få en effektiv fungerande politik. På så sätt kunde många av de förslag som kommissionen Delors senare lade fram antas.

Inre marknaden[redigera | redigera wikitext]

Fördraget innebar att den inre marknaden, med en momsunion, blev verklighet från den 1 januari 1993, då gränskontrollerna för varor upphörde. Den fria rörligheten för personer och tjänster förblev dock begränsad, även om vissa förbättringar skedde med enhetsakten. Även idén om en ekonomisk och monetär union omnämndes i Europeiska enhetsakten.

Utrikespolitiskt samarbete[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens tre pelare.

Enhetsakten innebar också att Europeiska politiska samarbetet (EPS) formaliserades. Detta var grunden till det som senare blev den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Europaparlamentet fick inflytande i frågor som rörde associeringsavtal med tredje länder och framtida anslutningsfördrag. I och med Europeiska enhetsakten fick parlamentet möjlighet att yttra sig vid framtida utvidgningar.

Fördraget innebar bara början på det utrikespolitiska samarbetet. Genom fördraget om Europeiska unionen fördjupades det samarbete som enhetsakten hade påbörjat. Till exempel ersattes Europeiska politiska samarbetet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som blev en av Europeiska unionens tre pelare. Genom Lissabonfördraget ersattes pelarstrukturen i sin tur av Europeiska unionen som en enda juridisk person.

Enhetsakten blev därmed det första fördraget som innebar ett fördjupat politiskt samarbete, något som redan hade föreslagits på 1950-talet men då inte hade kunnat förverkligas.

Årtal 1952 1954 1958 1967 1987 1993 1999 2003 2009
Europeiska gemenskaperna:
Europeiska atomenergigemenskapen
Europeiska kol- och stålgemenskapen Europeiska unionen
Europeiska ekonomiska gemenskapen Europeiska gemenskapen
Rättsliga och inrikes frågor
Polissamarbete och straffrättsligt samarbete
Europeiska politiska
samarbetet
Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Västeuropeiska unionen

Ratificering[redigera | redigera wikitext]

  Slutgiltig deposition avklarad
  Ratificeringsförfarandet avklarat
  Ratificeringsförfarandet ej klart
  Ratificeringsförfarandet stoppat

För att kunna träda i kraft var Europeiska enhetsakten tvungen att ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras egna konstitutionella bestämmelser. I alla medlemsstater utom Danmark och Irland skedde detta genom parlamentariska omröstningar utan folkomröstningar.

I Danmark hölls en folkomröstning efter att parlamentet hade röstat ner fördraget med 80 röster mot 75 på grund av att man ansåg att det inte var förenligt med den danska konstitutionen. Eftersom regeringen förespråkade ett godkännande av fördraget, utlystes en folkomröstning. Folkomröstningens resultat var 56 % för och 44 % emot. Valdeltagandet var över 75 %. Därmed kunde Danmark underteckna fördraget och senare även ratificera det.

Även Irland höll en folkomröstning, något som regeringen inte avsåg att göra från första början. Regeringen blev dock tvungen att hålla en folkomröstning efter att Irlands högsta domstol kommit fram till att fördraget krävde att landets konstitution behövde ändras. Domstolen ansåg att den irländska regeringen var tvungen att vid alla kommande större ändringar av Europeiska unionens fördrag underställa dessa det irländska folket. I en folkomröstning den 26 maj 1986 röstade nästan 70 % för fördraget och ungefär 30 % emot, med ett valdeltagande på endast 44 %. Efter folkomröstningen kunde det irländska parlamentet godkänna fördraget.

I övriga länder ratificerades Europeiska enhetsakten av respektive medlemsstats nationella parlament. Fördraget trädde i kraft den 1 juli 1987 efter att samtliga medlemsstater godkänt det. Ratificeringsdokumenten deponerades hos den italienska regeringen i likhet med fördraget. Irland var sist med att deponera sina ratificeringsinstrument.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”The signing of Single European Act” (på engelska). CVCE. http://www.cvce.eu/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/6d24b681-9251-4e31-8246-6f6ada5bc5e9/Resources#d29e6c74-ba4d-4160-abc0-1f1d327bfaae. Läst 2014-02-21. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.