Europeiska kommissionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet kommissionen omdirigerar hit. För TV-serien med samma namn, se Kommissionen (TV-serie). För andra betydelser, se kommission.
Europeiska flaggan Europeiska unionens institutioner
Europeiska kommissionen
Europeiska kommissionen
Sammansättning en medborgare från varje medlemsstat
Ordförande


Vice ordförande


Funktion – Främja unionens allmänna intresse och ta lämpliga initiativ i detta syfte
– Övervaka tillämpningen av unionsrätten
– Genomföra budgeten och förvalta program
– Representera unionen utåt
Inrättad 23 juli 1952
Rättslig form institution
Rättslig grund art. 13.1 FEU[1]
Säten
Banderas europeas en la Comisión Europea.jpg
Berlaymontbyggnaden
Bryssel, Belgien
Officiellt säte


Webbplats
ec.europa.eu

Europeiska kommissionen, även känd som EU-kommissionen, är en av Europeiska unionens institutioner,[1] bestående av en unionsmedborgare från varje medlemsstat.[2] Kommissionen är en av unionens mäktigaste institutioner, bland annat eftersom den har ensamrätt att lägga fram lagförslag inom nästan alla befogenhetsområden. Därmed kan inte nya lagstiftningsakter antas och redan existerande lagstiftningsakter ändras utan kommissionens medgivande. Dess centrala funktion är att tillvarata unionens allmänna intresse; att söka förslag och lösningar som i första hand ligger i hela unionens intresse.[3] Kommissionen övervakar tillämpningen av unionens fördrag och unionsrätten. Detta sker under kontroll av Europeiska unionens domstol.[2] Utöver dessa befogenheter har kommissionen också till uppgift att genomföra på unionsnivå de lagstiftningsakter som Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antar samt att representera unionen utåt. Därmed har kommissionen ungefär samma roll inom unionen som de nationella regeringarna har på nationell nivå.[2]

Kommissionen är organiserad i administrativa avdelningar, ”generaldirektorat”, som motsvarar departement. Varje generaldirektorat leds av en generaldirektör och är underställt en kommissionsledamot. Benämningen ”kommissionen” kan dels syfta på institutionen i sin helhet, dels på kollegiet bestående av de 28 kommissionsledamöterna. Kommissionen har sitt säte i Bryssel, Belgien.[4] Den nuvarande kommissionen tillträdde den 10 februari 2010, något försenat på grund av motsättningar från Europaparlamentet, och leds av José Manuel Barroso, som även var ordförande i den föregående kommissionen. Kommissionens mandatperiod sträcker sig fram till den 31 oktober 2014. Den 1 november 2014 planeras en ny kommission att tillträda med hänsyn till valresultatet i Europaparlamentsvalet 2014.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Walter Hallstein var ordförande för den första EEG-kommissionen.

Den första kommissionen bildades 1952 som ”Höga myndigheten” med Jean Monnet som ordförande och ytterligare åtta ledamöter. Myndigheten fungerade som den supranationella administrativa verkställande makten inom Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). År 1958 upprättades två nya gemenskaper jämte EKSG: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Istället för var sin ny hög myndighet, inrättades två så kallade kommissioner för de nya gemenskaperna.[5] Anledningen till namnbytet var det nya förhållandet mellan den verkställande makten och rådet. Några medlemsstater, såsom Frankrike, uttryckte reservationer över Höga myndighetens makt och ville hellre utöka rådets befogenheter än att ge Höga myndigheten mer verkställande makt.[6]

Walter Hallstein var ordförande för Europeiska ekonomiska gemenskapens första kommission, som höll sitt första sammanträde den 16 januari 1958 i Belgien. Kommissionen Hallstein uppnådde bland annat ett avtal om en omstridd sädesslagprisöverenskommelse och skapade ett positivt intryck hos tredje länder när kommissisonen gjorde sin internationella debut vid Kennedy-rundan under GATT-förhandlingar. Hallstein startade också konsoliderandet av europeisk lagstiftning och började utöva ett allt större inflytande över medlemsstaternas nationella lagstiftning. Hans kommission uppmärksammades först mycket lite, men med hjälp av domstolen banade kommissionen vägen för att kommande kommissioner skulle bli tagna mer på allvar.

Under 1965 spädde kommissionen Hallstein på ”den tomma stolens kris” genom kontroversiella förslag om den gemensamma jordbrukspolitiken som ansågs helt oacceptabla av Frankrike. Även om den institutionella krisen löstes året därpå, kostade det Hallstein ordförandeskapet trots att han annars sågs som den mest ”dynamiska” ledaren till dess att Jacques Delors blev ordförande 1985.

Tidig utveckling[redigera | redigera wikitext]

Kommissionens ordförande deltog vid G7-mötet i USA 1983.

Höga myndigheten och de två kommissionerna fortsatte att existera sida vid sida ända fram till den 1 juli 1967, då fusionsfördraget ersatte dem med en gemensam kommission med Jean Rey som ordförande.[5] På grund av sammanslagningen utökades antalet ledamöter i kommissionen Rey till fjorton. Trots det bestod senare kommissioner fortfarande av nio ledamöter enligt principen att varje mindre medlemsstat skulle ha ett mandat och de större medlemsstaterna två.[7] Kommissionen Rey fullföljde gemenskapens tullunion under 1968 och propagerade för ett mer inflytelserikt och direktvalt europeiskt parlament. Även om Rey var den första ordföranden för de sammanslagna gemenskapernas kommission, anses Hallstein vara den moderna kommissionens första ordförande.[5] Kommissionen Malfatti och kommissionen Mansholt fortsatte arbetet med monetärt samarbete och unionens första utvidgning mot norr 1973. Genom utvidgningen utökades antalet kommissionsledamöter till tretton under kommissionen Ortoli (Storbritannien ansågs vara en stor medlemsstat och erhöll två mandat), som tog itu med den utvidgade gemenskapen under ekonomisk och internationell instabilitet.[7] Gemenskapens internationella representation utvecklades ytterligare när ordförande Roy Jenkins blev den första ordföranden som närvarade vid ett G8-möte på gemenskapernas vägnar.[8] Kommissionen Jenkins efterträddes av kommissionen Thorn under Gaston Thorn, som fortsatte gemenskapernas arbete med utvidgningen mot söder och europeiska enhetsakten.

Delors och Santer[redigera | redigera wikitext]

Jacques Delors anses vara den mest framgångsrika ordföranden.

En av de mest framgångsrika kommissionerna var kommissionen Delors, ledd av Jacques Delors, som bland annat realiserade den inre marknaden. Delors är berömd för att ha gett gemenskaperna en mening av riktning och dynamik. Kommissionen Delors anses också vara upphovsmakarna till den gemensamma valutan euron. The New York Times beskrev honom 1992 med: ”Mr. Delors har räddat Europeiska gemenskapen från stagnation. Han tillträdde när euroskepticismen var som värst. Även om han var en okänd före detta fransk finansminister har han blåst liv och hopp i EG och i den modfällda Bryssel-kommissionen. Under sin första mandatperiod, från 1985 till 1988, samlade han Europa genom krav på den gemensamma marknaden, och när han tillsattes för en andra period började han styra européerna mot betydligt mer ambitiösa ekonomiska, monetära och politiska mål.”[9]

Efterträdaren till Delors var Jacques Santer. Emellertid tvingades kommissionen Santer att avgå under påtryckningar från Europaparlamentet på grund av anklagelser om bedrägeri och korruption. Det var första gången som en kommission tvingades att avgå, vilket också var en symbolisk markering från parlamentet.[10] Innan dess hade dock kommissionen Santer drivit igenom viktiga förändringar, däribland Amsterdamfördraget och euron.

Prodi och Barroso[redigera | redigera wikitext]

José Manuel Barroso tillsammans med flera andra höga statsmän.

Efter Santer tillträdde Romano Prodi som ordförande. Amsterdamfördraget hade utökat kommissionens makt och Prodi liknades ibland vid en premiärminister för unionen.[11][12] Inflytandet stärktes ytterligare med Nicefördraget, som trädde i kraft under 2003 och som gav ordföranden mer makt över kommissionens egen sammansättning.[5]

2004 blev José Manuel Barroso ordförande, men parlamentet hävdade ännu en gång sig självt genom att motsätta sig den föreslagna sammansättningen av kommissionen Barroso. På grund av motståndet, som främst var riktat mot den föreslagne kommissionsledamoten Rocco Buttiglione, tvingades Barroso att ändra förslaget till kommissionens sammansättning. Kommissionen Barroso var den första fullständiga kommissionen sedan utvidgningen 2004 med totalt 25 ledamöter. I slutet av Prodis mandatperiod hade kommissionen bestått av hela 30 ledamöter. Som ett resultat av det ökade antalet medlemsstater reducerade Amsterdamfördraget antalet kommissionsledamöter till en per medlemsstat, istället för två för de stora medlemsstaterna.[7]

Sammansättning och funktionssätt[redigera | redigera wikitext]

Europeiska kommissionen är en av Europeiska unionens institutioner.[1] Dess sammansättning och funktionssätt är fastställda i fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.[13][14] Kommissionen antar med absolut majoritet en arbetsordning,[15] som fastställer ytterligare bestämmelser om dess funktionssätt.[16] Utöver dessa bestämmelser kan kommissionen sluta interinstitutionella avtal med Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Dessa avtal reglerar de tre institutionernas ömsesidiga arbets- och funktionssätt inom ramen för vad fördragen tillåter.[17]

Kommissionen leds av sitt kollegium, bestående av en unionsmedborgare från varje medlemsstat.[18][19] Den sammankallas av sin ordförande,[20] och sammanträder i regel minst en gång i veckan;[21] vanligtvis på onsdagar i Bryssel eller, om Europaparlamentet sammanträder, på tisdagar i Strasbourg.[22] Ledamöterna är skyldiga att närvara vid sammanträdena och vid förhinder måste de i god tid meddela ordföranden om detta.[23] Om en ledamot inte kan närvara kan han eller hon företrädas av sin kanslichef.[24] Utöver ledamöterna närvarar generalsekreteraren och ordförandens kanslichef vid alla sammanträden.[25] Även andra personer kan bjudas in efter beslut av kommissionen.[26] För att vara beslutsmässig måste en majoritet av ledamöterna vara närvarande vid ett sammanträde.[27] Även om alla nationaliteter finns representerade i kollegiet, ska inte ledamöterna agera i sina egna medlemsstaters intressen, utan i hela unionens intresse. De är valda av Europaparlamentet och utsedda av Europeiska rådet med uppgiften att tjäna unionens allmänna intresse.[2] Varje ledamot av kommissionen biträds av ett personligt kabinett, som ger honom eller henne politisk rådgivning.[28] Därutöver finns generaldirektorat, som fungerar som departement och ansvarar för att ta itu med tekniska frågor och bereda förslag.[29] Kommissionen arbetar utifrån ordförandens politiska program och kommissionens årliga arbetsprogram.[30]

Utnämningsförfarande[redigera | redigera wikitext]

Europeiska kommissionen utses i enlighet med ett utnämningsförfarande som fastställs i unionens fördrag. Förfarandet inleds med att Europeiska rådet med kvalificerad majoritet föreslår en ny ordförande för kommissionen med hänsyn till det senaste Europaparlamentsvalet. Denna kandidat måste, efter att ha presenterat sitt politiska program,[31] väljas av Europaparlamentet med absolut majoritet; i annat fall måste Europeiska rådet föreslå en ny kandidat till dess att parlamentet har gett sitt godkännande. Den valda ordföranden ska därefter utarbeta ett förslag till ny kommission i samförstånd med Europeiska unionens råd. De föreslagna ledamöterna utfrågas i Europaparlamentet, innan parlamentet röstar om den föreslagna kommissionen i sin helhet. Utan godkännande av Europaparlamentet kan inte den föreslagna kommissionen utses. Om parlamentet godkänner förslaget utses slutligen den nya kommissionen av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet.[32]

Kommissionen är kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet även under sin mandatperiod. Unionen grundar sig på ett parlamentariskt system som innebär att parlamentet genom en misstroendeförklaring kan avsätta hela kommissionen om det är missnöjt.[33]

Antalet ledamöter i kommissionen skulle enligt Lissabonfördraget minskas ned till två tredjedelar av antalet medlemsstater den 1 november 2014, men en särskild bestämmelse möjliggjorde för Europeiska rådet att med enhällighet besluta om en annan sammansättning.[34] Med syfte att tillgodose de irländska väljarna efter den första irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget garanterade Europeiska rådet att antalet mandat i kommissionen även i fortsättningen skulle motsvara antalet medlemsstater. Det formella beslutet fattades den 22 maj 2013. Beslutet kommer att ses över så snart antalet medlemsstater uppgår till 30 eller när nästa kommission ska tillträda efter den som tillträder den 1 november 2014.[35]

Ordförande, höga representanten och vice ordförande[redigera | redigera wikitext]

Europeiska kommissionens ordförande leder kommissionen och dess kollegium.[36] Han eller hon fyller en central funktion både vid utnämningen av en ny kommission och under kommissionens fortlöpande arbete. Ordföranden anger riktlinjer för kommissionens uppgifter,[36] beslutar om kommissionens interna organisation,[37] fastställer dagordningen[38] samt utser vice ordförande utöver unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. En kommissionsledamot måste avgå om ordföranden begär det.[39][40] Ordföranden företräder också kommissionen i olika sammanhang.[41] Om ordföranden har förhinder, övertas hans eller hennes uppgifter av en vice ordförande eller en ledamot av kommissionen i den turordning ordföranden har fastställt.[42]

Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik har en särställning inom kommissionen. Han eller hon är vice ordförande i kommissionen,[43] men utses i enlighet med ett annat förfarande än de övriga ledamöterna. Den höga representanten utses av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet efter godkännande av ordföranden,[44] och leder unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.[45] I egenskap av ledamot av kommissionen utfrågas och väljs den höga representanten av Europaparlamentet i samband med varje utnämning av en ny kommission. Den höga representanten är också ordförande i rådet för utrikes frågor.[46]

Generaldirektorat och tjänstemän[redigera | redigera wikitext]

Direktoratet för forskning.

Kommissionen är uppdelad i generaldirektorat (GD). Varje direktorat täcker ett visst ämnesområde, såsom externa relationer eller översättning, och leds av en generaldirektör, som är ansvarig inför en kommissionsledamot. En kommissionsledamot kan ansvara för flera generaldirektorat. Dess uppgifter är att förbereda lagförslag och om förslaget stöds av majoriteten av kommissionsledamöterna ansvarar direktoratet även för beredningen inför parlamentets och rådets sammanträden.[47][48][49]

Enligt uppgifter offentliggjorda av kommissionen, var 23 043 personer anställda vid kommissionen som tjänstemän och tillfälliga agenter i april 2007. Dessutom var 9 019 personer anställda som extern personal, såsom konsulter, nationella experter och liknande. Det enskilt största direktoratet är direktoratet för översättning med 2 186 anställda, medan den största nationella gruppen av anställda är belgier (21,4 procent). Detta är inte särskilt förvånande med hänsyn till att majoriteten av personalen (16 626) jobbar i Belgien.[50] Kommissionens organisation leds av en generalsekreterare.

Politisk stil[redigera | redigera wikitext]

José Manuel Barroso tillsammans med flera regeringschefer.

Den politiska stilen hos kommissionens ordförande och i övriga kollegiet har förändrats över tiden. Genom Europaparlamentets gradvis ökade inflytande över kommissionens sammansättning och politik har kommissionen blivit allt mer politiserad. Romano Prodi, som ledde kommissionen Prodi mellan 1999 och 2004, kallas därför ibland för Europas första premiärminister. José Manuel Barroso, som leder kommissionen sedan 2004, har istället intagit en mer ordförandelik stil inom kommissionen.[51]

Samtidigt har kommissionen under 2000-talet förlorat stöd hos de större medlemsstaterna, såsom Frankrike, Storbritannien och Tyskland, som försöker minimera kommissionens inflytande till förmån för sitt eget inflytande. Denna trend förstärktes ytterligare genom inrättandet av en egen ordförande för Europeiska rådet, som genom Lissabonfördraget fick en tydligare struktur.[52] Den ökade politiseringen av kommissionen har välkomnats av bland annat den tidigare svenska kommissionsledamoten Margot Wallström, som menade att det är nödvändighet för att medborgarna ska kunna ta del av kommissionens arbete med europeiska frågor.[53]

Kommissionsledamöter[redigera | redigera wikitext]

Parti Mandat Röster
   EPP
13 13
   ALDE
8 8
   PES
7 7
Totalt 28 28
Kommissionsledamöternas partitillhörighet efter hemland.

Europeiska kommissionen består av en unionsmedborgare från varje medlemsstat, men dessa ska inte representera sina medlemsstaters intressen, utan unionens allmänna intresse. De ska väljas för en period av fem år ”på grundval av sin allmänna duglighet och sitt engagemang för Europa och bland personer vars oavhängighet inte kan ifrågasättas”. Kommissionen och dess ledamöter är fullständigt oavhängiga vid utövandet av sina befogenheter.[54]

Kommissionen har alltid bestått av en stor koalition av konservativa, liberala och socialdemokratiska partier. Den politiska sammansättningen i kommissionen Barroso avspeglar i viss mån sammansättningen i Europaparlamentet och medlemsstaternas regeringar. Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) har en särskilt hög överrepresentation i kommissionen jämfört med Europaparlamentet.

Namn Partitillhörighet Medlem sedan Befattning Utsedd från
José Manuel Barroso
José Manuel Barroso EPP
(PSD)
2004-11-23 Europeiska kommissionens ordförande  Portugal
Catherine Ashton
Catherine Ashton PES
(Labour)
2008-10-06 Första vice ordförande: Hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik  Storbritannien
Viviane Reding
Viviane Reding EPP
(CSV)
1999-09-16 Andra vice ordförande: Kommissionär för rättsliga frågor, grundläggande rättigheter och medborgarskap  Luxemburg
Joaquín Almunia
Joaquín Almunia PES
(PSOE)
2004-04-24 Tredje vice ordförande: Kommissionär för konkurrens  Spanien
Siim Kallas
Siim Kallas ALDE
(ER)
2004-05-01 Fjärde vice ordförande: Kommissionär för transport  Estland
Neelie Kroes
Neelie Kroes ALDE
(VVD)
2004-11-22 Femte vice ordförande: Kommissionär för digital agenda  Nederländerna
Antonio Tajani
Antonio Tajani EPP
(PdL)
2008-05-09 Sjätte vice ordförande: Kommissionär för näringsliv och företagande  Italien
Maroš Šefčovič
Maroš Šefčovič PES 2009-10-01 Sjunde vice ordförande: Kommissionär för kontakter mellan institutionerna och administration  Slovakien
Olli Rehn
Olli Rehn ALDE
(KESK)
2004-07-12 Åttonde vice ordförande: Kommissionär för ekonomiska och monetära frågor samt euron  Finland
Janez Potočnik
Janez Potočnik ALDE 2004-05-01 Kommissionär för miljö  Slovenien
Andris Piebalgs
Andris Piebalgs EPP 2004-11-22 Kommissionär för utvecklingsbistånd  Lettland
Michel Barnier
Michel Barnier EPP
(UMP)
2010-02-10 Kommissionär för inre marknaden och tjänster  Frankrike
Androulla Vassiliou
Androulla Vassiliou ALDE
(ED)
2008-04-10 Kommissionär för utbildning, kultur, flerspråkighet och ungdom  Cypern
Algirdas Šemeta
Algirdas Šemeta EPP 2009-07-01 Kommissionär för skatter och tullar, revision och bedrägeribekämpning  Litauen
Karel De Gucht
Karel De Gucht ALDE
(VLD)
2009-07-17 Kommissionär för handel  Belgien
Tonio Borg
Tonio Borg EPP
(PN)
2012-11-28 Kommissionär för hälsa  Malta
Máire Geoghegan-Quinn
Máire Geoghegan-Quinn ALDE
(FF)
2010-02-10 Kommissionär för forskning, innovation och vetenskap  Irland
Janusz Lewandowski
Janusz Lewandowski EPP
(PO)
2010-02-10 Kommissionär för ekonomisk planering och budget  Polen
Maria Damanaki
Maria Damanaki PES
(PASOK)
2010-02-10 Kommissionär för havsfrågor och fiske  Grekland
Kristalina Georgieva
Kristalina Georgieva EPP 2010-02-10 Kommissionär för internationellt samarbete, humanitärt bistånd och krishantering  Bulgarien
Günther Oettinger
Günther Oettinger EPP
(CDU)
2010-02-10 Kommissionär för energi  Tyskland
Johannes Hahn
Johannes Hahn EPP
(ÖVP)
2010-02-10 Kommissionär för regionalpolitik  Österrike
Connie Hedegaard
Connie Hedegaard EPP
(C)
2010-02-10 Kommissionär för klimatfrågor  Danmark
Štefan Füle
Štefan Füle PES 2010-02-10 Kommissionär för utvidgning och grannskapspolitik  Tjeckien
László Andor
László Andor PES
(MZSP)
2010-02-10 Kommissionär för sysselsättning, socialpolitik och inkludering  Ungern
Cecilia Malmström
Cecilia Malmström ALDE
(FP)
2010-02-10 Kommissionär för inrikes frågor  Sverige
Dacian Cioloş
Dacian Cioloş EPP
(PD-L)
2010-02-10 Kommissionär för jordbruk och landsbygdsutveckling  Rumänien
Neven Mimica
Neven Mimica PES
(SDP)
2013-07-01 Kommissionär för konsumentpolitik  Kroatien

Beslutsförfarande[redigera | redigera wikitext]

Kommissionen fattar sina beslut med absolut majoritet.[15] Det kan ske enligt fyra olika förfaranden: muntligt förfarande vid sammanträde, skriftligt förfarande, bemyndigande eller delegationsförfarande.[55] Muntligt förfarande vid sammanträde innebär att kommissionen fattar beslut vid sitt sammanträde på förslag från en eller flera ledamöter, med omröstning om någon ledamot kräver det. Ett förslag antas om majoriteten av kommissionens ledamöter stöder det.[56] Det skriftliga förfarandet kräver inget sammanträde. Istället skickas förslaget ut till alla ledamöter, som inom en viss tidsfrist måste meddela reservationer eller ändringsförslag. En ledamot kan begära hos ordföranden att förslaget ska diskuteras. Om ingen ledamot reserverar sig mot förslaget inom tidsfristen är det antaget av kommissionen.[57] Kommissionen kan i vissa fall också bemyndiga en eller en grupp av ledamöter att på kommissionens vägnar utföra vissa funktioner eller fatta vissa beslut. Om beslutet om bemyndigande inte uttryckligen hindrar det, kan ledamoten eller ledamöterna i sin tur delegera uppgifterna till generaldirektörer eller avdelningschefer.[58] Slutligen kan också kommissionen i sin helhet enligt delegationsförfarandet delegera förvaltningsmässiga eller administrativa uppgifter till generaldirektörer eller avdelningschefer.[59]

Funktioner och befogenheter[redigera | redigera wikitext]

Kommissionens funktion inom unionen motsvarar de nationella regeringarnas funktioner i medlemsstaterna. Dess centrala funktion är att tillvarata unionens allmänna intresse; att söka förslag och lösningar som i första hand ligger i hela unionens intresse.[60] Kommissionens funktion är å ena sidan att utarbeta lagförslag, å andra sidan att genomföra de lagstiftningsakter som Europaparlamentet och rådet antar. Den representerar också unionen utåt, till exempel i olika internationella organisationer. Europaparlamentet och rådet kan delegera befogenheter till kommissionen genom lagstiftningsakter. Trots sina delegerade befogenheter och genomförandebefogenheter saknar kommissionen egna lagstiftande befogenheter.

Kommissionen är kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som genom en misstroendeförklaring kan avsätta den.[33] I samband med utnämningen av en ny ordförande för kommissionen presenterar han eller hon ett politiskt program för parlamentet.[31] Sedan 2010 håller kommissionens ordförande ett årligt ”tal om tillståndet i unionen” inför Europaparlamentet i september månad. Talet är inspirerat av den amerikanska presidentens årliga ”tal om tillståndet i nationen” inför USA:s kongress och följs av en allmän debatt i kammaren. I oktober månad antar kommissionen sitt arbetsprogram för nästföljande år som innehåller övergripande mål och en detaljerad sammanställning av vilka lagförslag som kommer att läggas fram mot bakgrund av ordförandens politiska program och tal om tillståndet i unionen. I december månad håller Europaparlamentet en debatt om arbetsprogrammet.[61][62][63] Varje år presenterar kommissionen också en allmän rapport om unionens verksamhet för Europaparlamentet.[64] Mot bakgrund av rapporterna från kommissionen och Europeiska revisionsrätten beviljar parlamentet kommissionen ansvarsfrihet.[65]

Fördragens väktare[redigera | redigera wikitext]

En av kommissionens ursprungliga funktioner och som ännu utgör en av de viktigaste är att garantera att unionens fördrag efterlevs.[2] Därför kallas kommissionen ibland för ”fördragens väktare”.[66] Kommissionen har därmed också till uppgift att granska huruvida unionsrätten tillämpas korrekt, i synnerhet om direktiven införlivas fullständigt i den nationella lagstiftningen.[2] Om en medlemsstat bryter mot sina förpliktelser översänder kommissionen ett officiellt brev till medlemsstaten i fråga med krav om ändringar i till exempel den nationella lagstiftningen. Om medlemsstaten inte rättar sig kan kommissionen väcka talan om fördragsbrott vid Europeiska unionens domstol.[67] Domstolens domar är bindande för såväl medlemsstaterna som unionens institutioner. Den kan utdöma böter mot en medlemsstat som inte rättar sig efter en dom.[66]

Initiativrätt[redigera | redigera wikitext]

Kommissionens konferensrum.

En av kommissionens viktigaste funktioner är att ta lämpliga initiativ med syfte att främja unionens allmänna intresse. Kommissionen gör detta genom att lägga fram förslag till lagstiftningsakter. Normalt får en lagstiftningsakt endast antas på förslag av kommissionen,[68][69][70] vilket gör den till en av unionens mäktigaste institutioner. Kommissionen har också möjlighet att ändra sitt förslag till lagstiftningsakt så länge rådet inte har fattat något beslut.[71] Därutöver kan kommissionen tvinga rådet att behöva fatta beslut med enhällighet genom att avstyrka förslag till ändringar från Europaparlamentet och rådet.[72][73]

Både Europaparlamentet och rådet har dock möjlighet att uppmana kommissionen att lägga fram ett lagförslag. Om kommissionen väljer att inte lägga fram ett sådant förslag, måste den motivera sitt agerande gentemot den begärande institutionen.[74][75] Genom det europeiska medborgarinitiativet infördes också en möjlighet för minst en miljon unionsmedborgare att på motsvarande sätt uppmana kommissionen att, inom sitt befogenhetsområde, lägga fram ett lagförslag.[76][77]

Delegerade befogenheter[redigera | redigera wikitext]

Europeiska kommissionen kan erhålla delegerade befogenheter genom lagstiftningsakter. En delegerad befogenhet innebär att kommissionen inom vissa ramar kan anta egna unionsakter med allmän räckvidd. De måste dock antas inom ramen för den delegerande lagstiftningsakten. Kommissionen kan också genom delegering erhålla möjligheten att ändra i icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt.[78] I lagstiftningsakten som delegerar befogenheter till kommissionen måste villkoren för delegeringen fastställas. Till exempel kan det vara ett krav att Europaparlamentet och rådet måste godkänna den delegerade akten innan den kan träda i kraft eller att Europaparlamentet och rådet kan besluta att återkalla delegeringen.[79]

Genomförandebefogenheter[redigera | redigera wikitext]

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är det unionens medlemsstater som i första hand ansvarar för att genomföra de rättsligt bindande unionsakterna.[80] I vissa fall kan det dock krävas genomförandeåtgärder på europeisk nivå, och genom en lagstiftningsakt kan därför Europaparlamentet och rådet ge kommissionen sådana befogenheter.[81] Genomförandebefogenheterna innebär att en lagstiftningsakt överlåter till kommissionen att anta unionsakter för att genomföra lagstiftningsaktens bestämmelser, till exempel vissa detaljfrågor. De allmänna bestämmelserna om kommissionens genomförandebefogenheter regleras genom fördragen och en förordning antagen av Europaparlamentet och rådet.[82][83] Några generella genomförandebefogenheter har kommissionen dock inte, utan dess befogenheter baserar sig helt och hållet på vad som föreskrivs i den enskilda lagstiftningsakten.[84] Förordningen fastställer att kommissionens genomförandeakter ska antas i enlighet med ett kommittéförfarande.

Kommittéförfarande[redigera | redigera wikitext]

Kommittéförfarande innebär att alla lagförslag bereds av kommittéer bestående av företrädare för medlemsstaterna. Det finns runt 300 kommittéer som ansvarar för olika politikområden och som tillsammans täcker in alla unionens befogenhetsområden. Kommittéernas inflytande beror på vilket kommittéförfarande som tillämpas; granskningsförfarandet eller det rådgivande förfarandet. Granskningsförfarandet innebär att godkännande av kommittén krävs för att kommissionen ska kunna anta en genomförandeakt. Om kommittén avslår ett utkast till genomförandeakt, måste kommissionen antingen ändra sitt förslag inom två månader eller hänskjuta frågan till en omprövningskommitté. För att genomförandeakten ska kunna antas krävs att omprövningskommittén istället ger sitt godkännande. Granskningsförfarandet tillämpas framför allt för genomförandeakter med allmän räckvidd, som rör den gemensamma jordbrukspolitiken eller den gemensamma fiskeripolitiken, den gemensamma handelspolitiken eller beskattning.[84] I övriga fall tillämpas det rådgivande förfarandet, då kommittéerna endast har en rådgivande funktion. Exakt vilket förfarande som ska tillämpas fastställs i den lagstiftningsakt som ger kommissionen genomförandebefogenheten i fråga.[84]

Genomförandet av budgeten[redigera | redigera wikitext]

Europeiska kommissionen fyller en viktig funktion i budgetförfarandet då unionens budget utarbetas. Det är kommissionen som lägger fram ett budgetförslag årligen innan den 1 september. Kommissionen är också aktiv i den fortsatta processen då budgeten antas av Europaparlamentet och rådet.[85] Europeiska kommissionen ansvarar tillsammans med medlemsstaterna för att genomföra budgeten.[86] Europaparlamentet beviljar kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten på rekommendation av rådet och mot bakgrund av rapporter från Europeiska revisionsrätten.[65] Kommissionen måste årligen överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet där utgången av genomförandet av föregående års budget redogörs.[87]

Representation utåt[redigera | redigera wikitext]

Utöver sina befogenheter inom unionen har kommissionen också en viktig funktion som representant för unionen i olika internationella sammanhang. Kommissionen ansvarar till exempel för att förhandla fram internationella avtal på unionens vägnar och representerar unionen i diverse internationella organisationer, däribland i Världshandelsorganisationen där unionen ingår som en enda entitet.[66] Den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitiken, som är vice ordförande i kommissionen, fyller en central funktion i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Säte och administration[redigera | redigera wikitext]

Europeiska kommissionen har sitt säte i Bryssel, Belgien,[4] i likhet med Europeiska unionens råd. I Bryssel håller kommissionen till i bland annat Berlaymontbyggnaden, där ordföranden och övriga ledamöter har sina kontor. Kommissionen är också verksam i ett flertal andra byggnader i Bryssel och Luxemburg.[88] När parlamentet möts i Strasbourg möts även kommissionen där för att delta vid parlamentets debatter. Den 2 maj 2010 hölls kommissionens tvåtusende sammanträde.[89]

Press[redigera | redigera wikitext]

Pressrummet i Berlaymont.

Varje vardag träffar kommissionens chefstalesman pressen för pressgenomgång i kommissionens pressrum i Berlaymontbyggnaden. Vid dessa tillfällen har journalister möjlighet att ställa frågor till kommissionens tjänstemän inom alla olika politikområden och på så sätt få svar på frågor direkt för direktsänd teve. Sådana möjligheter för massmedia är unikt i världen.[90] Det finns ett större antal redaktörer i Bryssel än i till exempel Washington D.C. då alla större medieföretag i samtliga medlemsstater har en Brysselkorrespondent.

Det har uppmärksammats av en forskare att kommissionens pressmeddelanden har vissa karaktäristiska drag. Pressmeddelandena inkluderar ofta flera steg av utkast som betonar kommissionens funktion och används för att ”rättfärdiga EU och kommissionen”. Vid de tillfällen då flera direktorat har varit inblandade i meddelandet kan det också förekomma inslag av konkurrens mellan kommissionen och kommissionsledamöterna själva. Detta leder också till ett ovanligt högt antal pressmeddelanden, till exempel 1 907 under 2006, och ses som ett unikt resultat av EU:s politiska struktur.[49]

Öppenhet och tillgång till handlingar[redigera | redigera wikitext]

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska ”unionens institutioner, organ och byråer utföra sitt arbete så öppet som möjligt”. Kommissionens sammanträden är dock inte offentliga och dess överläggningar omfattas av sekretess.[91] Däremot offentliggörs dagordningar och protokoll från sammanträdena.[22] Tillgången till kommissionens handlingar regleras, i likhet med tillgången till Europaparlamentets och rådets handlingar, genom en förordning.[92]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Artikel 13.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  2. ^ [a b c d e f] ”Artikel 17 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 25-26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  3. ^ ”Artikel 17.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 25. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  4. ^ [a b] ”Protokoll 6 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 265. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  5. ^ [a b c d] ”European Commission” (på engelska). CVCE. 2011-08-11. http://www.cvce.eu/obj/european_navigator-en-281a3c0c-839a-48fd-b69c-bc2588c780ec. Läst 2012-04-15. 
  6. ^ ”The Council of the European Union” (på engelska). CVCE. 2011-08-11. http://www.cvce.eu/obj/european_navigator-en-de23700c-e50a-4e0e-a7de-80665e4caf9f. Läst 2012-04-15. 
  7. ^ [a b c] ”Composition of the European Commission” (på engelska). CVCE. 2011-08-11. http://www.cvce.eu/obj/european_navigator-en-4b39ad5f-6376-44e4-8144-07e1f84647aa. Läst 2012-04-15. 
  8. ^ ”EUとG8サミット” (på japanska). Europeiska kommissionen. http://www.deljpn.ec.europa.eu/modules/world/g8/. Läst 2012-04-15. 
  9. ^ ”A Bit More Delors Could Revamp the Commission” (på engelska). The New York Times. 1992-01-21. http://www.nytimes.com/1992/01/21/opinion/21iht-edgi_0.html. Läst 2012-04-15. 
  10. ^ ”The resignation of the Santer-Commission: the impact of trust and reputation” (på engelska). European Integration Online Papers. 2002-09-30. http://eiop.or.at/eiop/pdf/2002-014.pdf. Läst 2007-06-12. 
  11. ^ ”Prodi to Have Wide, New Powers as Head of the European Commission” (på engelska). The New York Times. 1999-04-16. http://www.nytimes.com/1999/04/16/news/16iht-eu.2.t_0.html. Läst 2007-06-17. 
  12. ^ ”Commentary: Romano Prodi: Europe's First Prime Minister? (int'l edition)” (på engelska). Business Week. 1999-09-27. http://www.businessweek.com/1999/99_39/b3648256.htm. Läst 2007-06-17. 
  13. ^ ”Avdelning III i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 22-27. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  14. ^ ”Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 47-200. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  15. ^ [a b] ”Artikel 250 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 157. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  16. ^ ”Kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 61-67. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  17. ^ ”Artikel 295 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 175. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  18. ^ ”Artikel 17.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 25. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  19. ^ ”Artikel 1 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 61. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  20. ^ ”Artikel 5.1 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 62. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  21. ^ ”Artikel 5.2 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 62. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  22. ^ [a b] ”Kommissionens veckosammanträde”. Europeiska kommissionen. 2012-07-29. http://ec.europa.eu/atwork/collegemeetings/index_sv.htm. Läst 2012-07-21. 
  23. ^ ”Artikel 5.3 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 62. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  24. ^ ”Artikel 10.2 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 63. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  25. ^ ”Artikel 10.1 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 63. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  26. ^ ”Artikel 10.3 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 63. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  27. ^ ”Artikel 7 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 62. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  28. ^ ”Artikel 19.1 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 65. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  29. ^ ”Artikel 21 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 66. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  30. ^ ”Artikel 2 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 61. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  31. ^ [a b] ”Punkt 2 i ramavtal om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen”. EUT L 304, 20.11.2010, s. 48. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:304:0047:0062:SV:PDF. 
  32. ^ ”Artikel 17.7 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  33. ^ [a b] ”Artikel 17.8 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  34. ^ ”Artikel 17.5 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 25. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  35. ^ ”Europeiska rådets beslut av den 22 maj 2013 om antalet ledamöter i Europeiska kommissionen (2013/272/EU)”. EUT L 165, 18.6.2013, s. 98. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2013:165:0098:0098:SV:PDF. 
  36. ^ [a b] ”Artikel 3.1 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 61. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  37. ^ ”Artikel 3.2 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 61. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  38. ^ ”Artikel 6.1 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 62. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  39. ^ ”Artikel 17.6 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 25-26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  40. ^ ”Artikel 3.6 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 61. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  41. ^ ”Artikel 3.5 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 61. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  42. ^ ”Artikel 25 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 67. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  43. ^ ”Artikel 18.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 27. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  44. ^ ”Artikel 18.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  45. ^ ”Artikel 18.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  46. ^ ”Artikel 18.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  47. ^ ”Eurojargon” (på engelska). Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/eurojargon/index_en.htm. Läst 2007-06-18. 
  48. ^ ”Former EU Mandarin Spills the Beans on Commission Intrigue” (på engelska). Deutsche Welle. 2007-09-21. http://www.dw-world.de/dw/article/0,2144,2790009,00.html. Läst 2007-10-17. 
  49. ^ [a b] ”EU carefully manages PR through 1000s of press releases” (på engelska). EUobserver. 2007-10-17. http://euobserver.com/9/24971. Läst 2007-10-17. 
  50. ^ ”Kommissionens förvaltning: Personalstatistik”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/civil_service/about/figures/index_sv.htm. Läst 2007-06-18. 
  51. ^ ”EU commission sees civil servants' power grow” (på engelska). EUobserver. 2007-02-22. http://euobserver.com/843/23553. Läst 2007-02-27. 
  52. ^ ”Comment Power is slipping from the commission to the council” (på engelska). EUobserver. 2008-01-18. http://euobserver.com/9/25484. Läst 2008-01-18. 
  53. ^ ”Brussels struggles with communication policy” (på engelska). EUobserver. 2007-05-07. http://euobserver.com/9/24016. Läst 2007-05-12. 
  54. ^ ”Artikel 17.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  55. ^ ”Artikel 4 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 61-62. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  56. ^ ”Artikel 8 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 62. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  57. ^ ”Artikel 12 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 63. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  58. ^ ”Artikel 13 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 63. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  59. ^ ”Artikel 14 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 64. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  60. ^ ”Interview with European Commission Secretary-General Catherine Day” (på engelska). EurActiv.com. 2006-09-26. http://www.euractiv.com/future-eu/interview-european-commission-secretary-general-catherine-day/article-158149. Läst 2012-04-11. 
  61. ^ ”Artikel 35 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2011:116:0001:0151:SV:PDF. 
  62. ^ ”Bilaga IV i ramavtal om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen”. EUT L 304, 20.11.2010, s. 62. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:304:0047:0062:SV:PDF. 
  63. ^ ”Tillståndet i unionen”. Europeiska kommissionen. 2012-01-31. http://ec.europa.eu/news/eu_explained/110928_sv.htm. Läst 2012-03-20. 
  64. ^ ”Artikel 249.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 157. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  65. ^ [a b] ”Artikel 319 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 186-187. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  66. ^ [a b c] ”Europeiska kommissionen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/about-eu/institutions-bodies/european-commission/index_sv.htm. Läst 2012-04-12. 
  67. ^ ”Artikel 258 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 160. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  68. ^ ”Artikel 17.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 25. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  69. ^ ”Artikel 289.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  70. ^ ”Artikel 294.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  71. ^ ”Artikel 293.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  72. ^ ”Artikel 293.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  73. ^ ”Artikel 294.9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 174. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  74. ^ ”Artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 150. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  75. ^ ”Artikel 241 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 155. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  76. ^ ”Artikel 11.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  77. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 211/2011 av den 16 februari 2011 om medborgarinitiativet”. EUT L 65, 11.3.2011, s. 1-22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2011:065:0001:0022:SV:PDF. 
  78. ^ ”Artikel 290.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  79. ^ ”Artikel 290.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  80. ^ ”Artikel 291.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  81. ^ ”Artikel 291.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  82. ^ ”Artikel 291.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  83. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter”. EUT L 55, 28.2.2011, s. 13-18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2011:055:0013:0018:SV:PDF. 
  84. ^ [a b c] ”Kommissionens genomförandebefogenheter”. Europa (webbportal). 2011-05-13. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/ai0043_sv.htm. Läst 2012-04-12. 
  85. ^ ”Artikel 314 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 183-185. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  86. ^ ”Artikel 314 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 186. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  87. ^ ”Artikel 318 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 186. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  88. ^ ”After 13 years of hold-ups and incompetence, the EU's 'Berlaymonster' rises like a phoenix” (på engelska). The Independent. 2004-08-05. http://news.independent.co.uk/europe/article50224.ece. Läst 2007-06-18. 
  89. ^ ”Agenda of the 2000th meeting of the Commission to be held in Brussels on Wednesday 2 May 2012 at 0900 hours” (på engelska). Europeiska kommissionen. 2012-04-27. http://ec.europa.eu/transparency/regdoc/rep/10060/2012/EN/10060-2012-2000-EN-3-0.Pdf. Läst 2012-07-21. 
  90. ^ ”The peculiar world of the European Union” (på engelska). BBC News. 2007-04-01. http://news.bbc.co.uk/1/hi/business/6496813.stm. Läst 2007-06-17. 
  91. ^ ”Artikel 9 i kommissionens arbetsordning”. EUT L 55, 5.3.2010, s. 62. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:055:0060:0067:SV:PDF. 
  92. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar”. EGT L 145, 31.5.2001, s. 43-48. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2001:145:0043:0048:SV:PDF. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.