Europeiska kommissionen

Uppslagsordet Kommissionen omdirigerar hit. För TV-serien med samma namn, se Kommissionen (TV-serie). För andra betydelser, se Kommission.

Europeiska unionens institutioner
Europeiska kommissionen
Sammansättning Ordförande Vice ordförande	27 ledamöter    José Manuel Barroso (EPP)    Catherine Ashton (PES)    Viviane Reding (EPP)    Joaquín Almunia (PES)    Siim Kallas (ELDR)    Neelie Kroes (ELDR)    Antonio Tajani (EPP)    Maroš Šefčovič (PES)    Olli Rehn (ELDR)
Funktion Inrättad Rättslig form Rättslig grund	verkställande 23 juli 1952 institution art. 13.1 FEU
Säten
	Bryssel, Belgien Officiellt säte

Europeiska kommissionen är en av Europeiska unionens institutioner och den verkställande makten inom Europeiska unionen (EU). Det är den institution som har till uppgift att tillvarata unionens gemensamma intressen.

Dess främsta roller är dels att föreslå nya lagar, dels att se till så att de verkställs, och att agera som "EU-fördragens försvarare", genom att grundfördragens politiska innehåll ligger till grund för deras lagformulerande. Europeiska kommissionens roll inom EU kan på många sätt liknas vid en stats regering. Till skillnad från de flesta av världens nationella regeringar består dock kommissionen av ledamöter som tillhör partier från både vänster och höger.

Kommissionen består av en kommissionär från varje medlemsstat och därtill en administrativ avdelning med omkring 23 000 europeiska tjänstemän fördelade på olika ”departement”, kallade generaldirektorat. Termen ”kommissionen” refererar generellt både till den administrativa avdelningen i sin helhet men också till de kommissionärer som leder den.

Europeiska kommissionens ledamöter föreslås av rådet men måste godkännas av Europaparlamentet. En kommissionär får inte ta instruktioner från någon nationell regering. Hela kommissionen är kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som kan avsätta kommissionen om parlamentet saknar stöd för den.

EU-kommissionens representation i Sverige finns i Europahuset på Regeringsgatan 65 i Stockholm. Det öppnades i november 2008. Huset rymmer också Europaparlamentets informationskontor.

Historia

Walter Hallstein var ordförande för den första EEG-kommissionen.

Den första kommissionen bildades 1951 som ”Höga myndigheten” med Jean Monnet som ordförande och ytterligare åtta ledamöter. Myndigheten var den supranationella administrativa verkställande makten inom Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). År 1958 upprättade Romfördraget två nya gemenskaper jämte EKSG: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

Emellertid kallades de verkställande organen oftare för kommissioner än för höga myndigheter. Anledningen till namnbytet var det nya förhållandet mellan den verkställande makten och rådet. Några medlemsstater, såsom Frankrike, uttryckte reservationer över höga myndighetens makt och ville hellre utöka rådets befogenheter än att ge höga myndigheten mer verkställande makt.

Walter Hallstein var ordförande för Europeiska ekonomiska gemenskapens första kommission, som höll sitt första sammanträde den 16 januari 1958 i Belgien. Kommissionen Hallstein uppnådde bland annat ett avtal om en omstridd sädesslagprisöverenskommelse och skapade ett positivt intryck hos tredje länder när kommisisonen gjorde sin internationella debut vid Kennedy-rundan under GATT-förhandlingar.

Hallstein startade också konsoliderandet av europeisk lagstiftning och började utöva ett allt större inflytande över de nationella lagstiftningarna. Hans kommission uppmärksammades först mycket lite, men med hjälp av EG-domstolen banade kommissionen vägen för att kommande kommissioner skulle bli tagna mer på allvar.

Under 1965 spädde kommissionen Hallstein på ”den tomma stolens kris” genom kontroversiella förslag om gemensamma jordbrukspolitiken som var oacceptabla för Frankrike. Även om den institutionella krisen löstes året därpå, kostade det Hallstein ordförandeskapet trots att han annars sågs som den mest "dynamiska" ledaren till dess att Jacques Delors blev ordförande.

Tidig utveckling

Kommissionens ordförande deltog vid G7-mötet i USA 1983.

De tre höga myndigheterna fortsatte att existera sida vid sida ända till 1 juli 1967, då fusionsfördraget ersatte dem med en gemensam kommission med Jean Rey som ordförande. På grund av sammanslagningen utökades antalet ledamöter i kommissionen Rey till fjorton. Trots det bestod senare kommissioner fortfarande av nio ledamöter enligt principen att varje liten medlemsstat skulle ha ett mandat och de större medlemsstaterna två. Kommissionen Rey fullföljde gemenskapens tullunion under 1968 och propagerade för ett mer inflytelserikt och direktvalt europeiskt parlament. Även om Rey var den första ordföranden för de sammanslagna gemenskaperna anses Hallstein vara den moderna kommissionens första ordförande. Malfatti och Mansholt fortsatte arbetet med monetärt samarbete och unionens första utvidgning mot norr 1973. Genom utvidgningen utökades antal kommissionärer till tretton under kommissionen Ortoli (Storbritannien ansågs vara ett stort medlemsland och erhöll två mandat), som tog itu med den utvidgade gemenskapen under ekonomisk och internationell instabilitet. Gemenskapens externa representation utvecklades ytterligare när ordförande Roy Jenkins blev den första ordföranden som närvarade vid ett G8-möte för gemenskapen vägnar. Kommissionen Jenkins efterträddes av kommissionen Thorn under Gaston Thorn, som fortsatte gemenskapens arbete med utvidgningen mot söder och Europeiska enhetsakten.

Delors och Santer

Jacques Delors anses vara den mest framgångsrika ordföranden.

En av de mest framgångsrika kommissionerna var den som Jacques Delors var ordförande för, som nådde mer framgång än vad någon senare kommission har lyckats med. Delors är berömd för att ha gett gemenskapen en mening av riktning och dynamik.

Delors kommission anses också vara upphovsmakarna till den gemensamma valutan euron. International Herald Tribune beskrev honom 1992 med: ”Mr. Delors har räddat Europeiska gemenskapen från stagnation. Han tillträdde när europessimismen var som värst. Även om han var en okänd före detta fransk finansminister har han blåst liv och hopp i EG och i den modfällda Bryssel-kommissionen. Under sin första mandatperiod, från 1985 till 1988, samlade han Europa genom krav på den gemensamma marknaden, och när han tillsattes för en andra period började han styra européerna mot betydligt mera ambitiösa ekonomiska, monetära och politiska mål.”

Efterträdaren till Delors var Jacques Santer. Emellertid tvingades hela kommissionen Santer av Europaparlamentet att avgå 1999 efter anklagelser om bedrägeri. Det var första gången som en kommission tvingades att avgå, vilket var en symbolisk händelse för parlamentet.

Emellertid lyckades kommissionen Santer med bland annat Amsterdamfördraget och euron.

Senare kommissioner

José Manuel Barroso tillsammans med flera andra höga statsmän.

Efter Santer tillträdde Romano Prodi som ordförande. Amsterdamfördraget hade utökat kommissionens makt och Prodi liknandes ofta vid en premiärminister. Inflytandet stärktes ytterligare med Nicefördraget 2001, som gav ordföranden mer makt över kommissionens sammansättning.

2004 blev José Manuel Barroso ordförande, men parlamentet hävdade ännu en gång sig självt genom att motsätta sig den föreslagna sammansättningen av kommissionen Barroso. På grund av motståndet, som främst var riktat mot den föreslagne kommissionären och homofoben Rocco Buttiglione, tvingades Barroso att ändra kommissionens sammansättning och lägga fram ett nytt förslag innan den kunde tillträda. Kommissionen Barroso var den första fullständiga kommissionen sedan utvidgningen 2004 med 25 ledamöter. I slutet av Prodis mandatperiod hade kommissionen bestått av hela 30 ledamöter. Som ett resultat av det ökade antalet medlemsstater reducerade Amsterdamfördraget antalet kommissionärer till en per medlemsstat, istället för två för stora medlemsstater.

Sammansättning

Kommissionen leds av ett kollegium av kommissionärer, som består av en från varje medlemsstat, inklusive ordföranden och de vice ordförandena. Även om varje ledamot är tillsatt av en nationell regering representerar de inte sin stats intressen i kommissionen. Det är kommissionens ordförande som bestämmer hur de olika ansvarsområdena fördelas mellan de övriga kommissionärerna, men hela processen sker i samråd med medlemsstaternas ledare.

En kommissionärs inflytande och makt beror till stor del på just ansvarsområdet. Exempelvis är inte kommissionären med ansvar för kultur en särskilt viktig post, medan kommissionären med ansvar för konkurrensfrågor är en inflytelserik post, inte enbart inom unionen utan också på global nivå.

Innan kommissionen kan tillträda måste hela sammansättningen kollektivt godkännas av Europaparlamentet. Varje kommissionär biträds av ett personligt kabinett, som ger dem politisk rådgivning medan generaldirektoraten tar itu med tekniska förberedelser.

Tillsättandet

Barroso deltog vid G8-mötet 2007 i Heiligendamm, Tyskland.

Europeiska kommissionens ordförande nomineras av Europeiska rådet men måste godkännas av Europaparlamentet. Den kandidat som Europeiska rådet har valt ut har oftast varit en framstående nationell politiker men detta är inget formellt krav. Genom Lissabonfördraget ändrades dock regelverket så att Europeiska rådet även måste ta hänsyn till utgången i det senaste Europaparlamentsvalet. Den bestämmelsen hade inte trätt i kraft vid nomineringen 2004, men center-högerpartierna tryckte på för att det skulle bli en kandidat från deras egna led. Slutligen valdes José Manuel Barroso från Europeiska folkpartiet. Det finns flera kritierier som påvekar valet av kandidat, såsom från vilket geografiskt område i Europa personen kommer ifrån, kandidatens politiska inflytande, språk (att kunna franska är de facto ett måste) och hemlandets integration i unionen. Ordförandekandidatens hemland bör vara medlem i både euroområdet och Schengensamarbetet.

Slutligen föreslår kommissionens ordförande och rådet övriga kommissionärer. Hela förslaget måste godkännas av Europaparlamentet.

Personal och generaldirektorat

Direktoratet för forskning.

Kommissionen är uppdelad i generaldirektorat (GD). Varje direktorat täcker ett visst sakområde, såsom externa relationer eller översättning, och leds av en generaldirektör, som är ansvarig inför en kommissionär. En kommissionär kan ansvara för flera generaldirektorat. Dess uppgifter är att förbereda lagförslag och om förslaget stöds av majoriteten av kommissionärerna ansvarar direktoratet även för förberedningen inför parlamentets och rådets sammanträden.

Enligt uppgifter publicerade av kommissionen, var 23 043 personer anställda vid kommissionen som tjänstemän och tillfälliga agenter i april 2007. Dessutom var 9 019 personer anställda som extern personal, såsom konsulter, nationella experter och så vidare. Det enskilt största direktoratet är direktoratet för översättning med 2 186 anställda, medan den största nationella gruppen av anställda är belgier (21,4 %). Detta beror troligtvis på att majoriteten av personalen (16 626) jobbar i landet. Kommissionens organisation leds av en generalsekreterare.

Politisk stil

José Manuel Barroso tillsammans med flera regeringschefer.

Den första Barrosokommissionen tillträdde i slutet av 2004 efter att ha blivit försenad på grund av Europaparlamentets motsättning. 2007 utökades kommissionen från 25 till 27 ledamöter i och med EU:s utvidgning med Bulgarien och Rumänien, som båda utsåg varsin kommissionär. Med den utökade kommissionen tog ordföranden Barroso en mer och mer presidentlik stil inom kommissionen.

Trots att Barroso har tagit sig an en mer presidentlik och hög profil än sina föregångare har kommissionen börjat förlora stöd hos de större medlemsstaterna, såsom Frankrike, Storbritannien och Tyskland som försöker att minimera kommissionens inflytande. Detta kommer att öka ytterligare i och med skapandet av en ordförande för Europeiska rådet. Dessutom har det blivit en högre grad av politisering inom kommissionen, vilket välkomnades av den tidigare svenska kommissionären Margot Wallström, som menade att det var en nödvändighet för att medborgarna skulle kunna ta del av kommissionens arbete med europeiska frågor.

Röstfördelning

	Europeiskt parti	#
	Europeiska folkpartiet (EPP)	13
	Europeiska socialdemokratiska partiet (PES)	6
	Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR)	8
	Totalt	27

EU-medlemsstaternas kommissionärers partitillhörighet.

Till vänster visas röstfördelningen inom kommissionen. Varje kommissionär har en röst, men partitillhörigheten skiftar mellan ledamöterna. Till skillnad från Europaparlamentet och Europeiska rådet, där de två dominerande partierna är konservativa Europeiska folkpartiet (EPP) och Europeiska socialdemokratiska partiet (PES), domineras kommissionen även av Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR). Antalet representerade europeiska partier i kommissionen är färre än i exempelvis Europeiska rådet.

I motsats till de flesta nationella regeringarna består kommissionen av ledamöter från hela den politiska skalan. Detta har kritiserats för att det ger upphov till att det inte finns någon riktig opposition, när samtliga stora europeiska partier sitter med i kommissionen. I kommissionen sitter det också flera oberoende ledamöter, som varken tillhör något specifikt europeiskt parti och i vissa fall inte heller tillhör något nationellt parti. Detta är betydligt mer ovanligt inom EU:s andra huvudorgan.

Ledamöter

		Stat	Post	Namn	Medlem sedan	Nationellt parti	Europeiskt parti	Ansvarsområde
		Belgien	Ledamot	Karel De Gucht	2009-07-17	VLD	ELDR	Handel
		Bulgarien	Ledamot	Kristalina Georgieva	2010-02-10	Partilös	EPP	Internationellt samarbete, humanitärt bistånd och krishantering
		Cypern	Ledamot	Androulla Vassiliou	2008-04-10	ED	ELDR	Utbildning, kultur, flerspråkighet och ungdom
		Danmark	Ledamot	Connie Hedegaard	2010-02-10	KF	EPP	Klimatfrågor
		Estland	Vice ordförande	Siim Kallas	2004-05-01	ER	ELDR	Transport
		Finland	Vice ordförande	Olli Rehn	2004-07-12	KESK	ELDR	Ekonomiska och monetära frågor
		Frankrike	Ledamot	Michel Barnier	2010-02-10	UMP	EPP	Inre marknaden och tjänster
		Grekland	Ledamot	Maria Damanaki	2010-02-10	PASOK	PES	Havsfrågor och fiske
		Irland	Ledamot	Máire Geoghegan-Quinn	2010-02-10	FF	ELDR	Forskning, innovation och vetenskap
		Italien	Vice ordförande	Antonio Tajani	2008-05-09	PdL	EPP	Näringsliv och företagande
		Lettland	Ledamot	Andris Piebalgs	2004-11-22	TP	EPP	Utvecklingsbistånd
		Litauen	Ledamot	Algirdas Šemeta	2009-07-01	Partilös	EPP	Skatter och tullar, revision och bedrägeribekämpning
		Luxemburg	Vice ordförande	Viviane Reding	1999-09-16	CSV	EPP	Rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap
		Malta	Ledamot	John Dalli	2010-02-10	PN	EPP	Hälsa och konsumentpolitik
		Nederländerna	Vice ordförande	Neelie Kroes	2004-11-22	VVD	ELDR	Digital dagordning
		Polen	Ledamot	Janusz Lewandowski	2010-02-10	PO	EPP	Ekonomisk planering och budget
		Portugal	Ordförande	José Manuel Barroso	2004-11-22	PSD	EPP	Ordförande
		Rumänien	Ledamot	Dacian Cioloş	2010-02-10	PD-L	EPP	Jordbruk och landsbygdsutveckling
		Slovakien	Vice ordförande	Maroš Šefčovič	2009-10-01	Partilös	PES	Kontakter mellan institutionerna och administration
		Slovenien	Ledamot	Janez Potočnik	2004-05-01	Partilös	ELDR	Miljö
		Spanien	Vice ordförande	Joaquín Almunia	2004-04-24	PSOE	PES	Konkurrens
		Storbritannien	Vice ordförande	Catherine Ashton	2008-10-06	Labour	PES	Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik
		Sverige	Ledamot	Cecilia Malmström	2010-02-10	FP	ELDR	Inrikes frågor
		Tjeckien	Ledamot	Štefan Füle	2010-02-10	Partilös	PES	Utvidgning och grannskapspolitik
		Tyskland	Ledamot	Günther Oettinger	2010-02-10	CDU	EPP	Energi
		Ungern	Ledamot	László Andor	2010-02-10	MZSP	PES	Sysselsättning, socialpolitik och inkludering
		Österrike	Ledamot	Johannes Hahn	2010-02-10	ÖVP	EPP	Regionalpolitik

Funktion och befogenheter

Kommissionens ursprungliga syfte var att agera som en supranationell myndighet oberoende av regeringar, och den har beskrivits som "det enda organ som tänker europeiskt". Ledamöterna är föreslagna av deras medlemsstaters regeringar, en för varje medlemsstat, men de är tvungna att agera oavhängigt och utan påverkan från de nationella regeringarna. Detta i kontrast till rådet som representerar regeringarna och Europaparlamentet som representerar unionsmedborgarna.

Initiativrätt

Kommissionens konferensrum.

Kommissionen skiljer sig från de andra institutionerna, eftersom den är ensam om att ha initiativrätt för att lägga fram lagförslag. Om inte annat föreskrivs i fördragen, får en unionslagstiftningsakt endast antas på förslag från kommissionen.

Europaparlamentet och rådet kan dock uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag. Om kommissionen väljer att inte göra så, måste den motivera sitt agerande. Parlamentets avsaknad av möjlighet till att själv initiera lagförslag, skiljer det från de nationella parlamenten.

Kommissionens initiativrätt har kritiserats och utgör en kontroversiell fråga. Europaparlamentet kan dock utöva viss press på kommissionen, eftersom parlamentet kan välja att fälla kommissionen om den saknar förtroende för kommissionärerna.

Genom Lissabonfördraget infördes möjligheten att minst en miljon unionsmedborgare kan uppmana kommissionen att utarbeta ett lagförslag.

Genomförande

När väl lagstiftning har godkänts av rådet och parlamentet är det kommissionens ansvar att säkerställa att det implementeras i enlighet med fördragen. Detta sker antingen med hjälp av medlemsstaterna eller genom de europeiska organen och byråerna. Kommissionen assisteras av kommittéer som representerar medlemsstaterna för att underlätta implementeringen. Dessutom är kommissionen ansvarig för genomförandet av EU:s budget och, jämte Europeiska revisionsrätten, att EU:s tillgångar används på ett korrekt sätt.

Kommissionen har också som uppgift att se till så att fördragen och lagarna upprätthålls, bland annat genom att ha möjligheten att dra medlemsstater eller andra institutioner inför Europeiska unionens domstol vid konflikter. På grund av denna roll kallas kommissionen informellt för ”fördragens beskyddare”. Slutligen representerar kommissionen unionen i externa sammanhang, såsom i Världshandelsorganisationen, utom i frågor som berör gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är också vanligt att ordföranden närvarar vid G8-mötena.

Säte

Parlamentet i Strasbourg.

Kommissionen har sitt säte i Belgiens huvudstad Bryssel, i likhet med de flesta andra politiska institutioner i unionen (Europeiska rådet, rådet och Europaparlamentet), med ordförandens kontor och kommissionens mötesrum på trettonde våningen i Berlaymontbyggnaden.

Kommissionen är också verksam i ett antal andra byggnader i Bryssel och Luxemburg. När parlamentet möts i Strasbourg möts även kommissionen där för att delta vid parlamentets debatter. Kommissionens ordförande deltar också i Europeiska rådets sammanträden, som äger rum minst två gånger per halvår. Om dagordningen kräver det, kan kommissionens ordförande också bistås av en kommissionär på motsvarande sätt som de nationella ledarna kan bistås av varsin minister.

Press

Pressrummet i Berlaymont.

Varje vardag träffar kommissionens chefstalesman pressen för pressgenomgång i kommissionens pressrum i Berlaymontbyggnaden. Vid dessa tillfällen har journalister möjlighet att ställa frågor till kommissionens tjänstemän inom alla olika ämnen och på så sätt få svar på frågor direkt för live-TV. Sådana möjligheter för massmedia är unikt i världen. Det finns ett större antal redaktörer i Bryssel än i exempelvis Washington D.C. då alla större medieföretag i samtliga medlemsstater har en Bryssel-korrespondent.

Det har uppmärksammats av en forskare att pressmeddelandena som kommissionen gör är unika inom politiken. Pressmeddelandena inkluderar ofta flera steg av utkast som betonar kommissionens roll och används för att ”rättfärdiga EU och kommissionen”. Vid de tillfällen då flera direktorat har varit inblandade i meddelandet kan det också förekomma inslag av konkurrens mellan kommissionen och kommissionärerna själva. Detta leder också till ett ovanligt högt antal pressmeddelanden, exempelvis 1 907 under 2006, och ses som ett unikt resultat av EU:s politiska struktur.

Se även

• Europaparlamentet
• Europeiska rådet
• Generaldirektorat

Externa länkar

• Europeiska kommissionens officiella webbplats
• Europeiska kommissionen i Sverige

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.