Europeiska kommissionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet Kommissionen omdirigerar hit. För TV-serien med samma namn, se Kommissionen (TV-serie). För andra betydelser, se Kommission.
Europeiska flaggan Europeiska unionens institutioner
Europeiska kommissionen
Europeiska kommissionen
Sammansättning
Ordförande
Vice ordförande
27 ledamöter
   Olli Rehn (ELDR)
Funktion
Inrättad
Rättslig form
Rättslig grund
verkställande
23 juli 1952
institution
art. 13.1 FEU[1]
Säten
Commflag.jpg
Bryssel, Belgien
Officiellt säte


Europeiska kommissionen är en av Europeiska unionens institutioner och den verkställande makten inom Europeiska unionen (EU). Det är den institution som har till uppgift att tillvarata unionens gemensamma intressen.[2]

Dess främsta roller är dels att föreslå nya lagar,[3] dels att se till så att de verkställs, och att agera som "EU-fördragens försvarare",[4] genom att grundfördragens politiska innehåll ligger till grund för deras lagformulerande.[5] Europeiska kommissionens roll inom EU kan på många sätt liknas vid en stats regering. Till skillnad från de flesta av världens nationella regeringar består dock kommissionen av ledamöter som tillhör partier från både vänster och höger.

Kommissionen består av en kommissionär från varje medlemsstat och därtill en administrativ avdelning med omkring 23 000 europeiska tjänstemän fördelade på olika ”departement”, kallade generaldirektorat. Termen ”kommissionen” refererar generellt både till den administrativa avdelningen i sin helhet men också till de kommissionärer som leder den.

Europeiska kommissionens ledamöter föreslås av rådet men måste godkännas av Europaparlamentet.[6] En kommissionär får inte ta instruktioner från någon nationell regering.[2][7] Hela kommissionen är kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som kan avsätta kommissionen om parlamentet saknar stöd för den.[8]

EU-kommissionens representation i Sverige finns i Europahuset på Regeringsgatan 65 i Stockholm.[9] Det öppnades i november 2008.[10] Huset rymmer också Europaparlamentets informationskontor.

Innehåll

[redigera] Historia

Walter Hallstein var ordförande för den första EEG-kommissionen.

Den första kommissionen bildades 1951 som ”Höga myndigheten” med Jean Monnet som ordförande och ytterligare åtta ledamöter. Myndigheten var den supranationella administrativa verkställande makten inom Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). År 1958 upprättade Romfördraget två nya gemenskaper jämte EKSG: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

Emellertid kallades de verkställande organen oftare för kommissioner än för höga myndigheter.[11] Anledningen till namnbytet var det nya förhållandet mellan den verkställande makten och rådet. Några medlemsstater, såsom Frankrike, uttryckte reservationer över höga myndighetens makt och ville hellre utöka rådets befogenheter än att ge höga myndigheten mer verkställande makt.[12]

Walter Hallstein var ordförande för Europeiska ekonomiska gemenskapens första kommission, som höll sitt första sammanträde den 16 januari 1958 i Belgien. Kommissionen Hallstein uppnådde bland annat ett avtal om en omstridd sädesslagprisöverenskommelse och skapade ett positivt intryck hos tredje länder när kommisisonen gjorde sin internationella debut vid Kennedy-rundan under GATT-förhandlingar.[13]

Hallstein startade också konsoliderandet av europeisk lagstiftning och började utöva ett allt större inflytande över de nationella lagstiftningarna. Hans kommission uppmärksammades först mycket lite, men med hjälp av EG-domstolen banade kommissionen vägen för att kommande kommissioner skulle bli tagna mer på allvar.

Under 1965 spädde kommissionen Hallstein på ”den tomma stolens kris” genom kontroversiella förslag om gemensamma jordbrukspolitiken som var oacceptabla för Frankrike. Även om den institutionella krisen löstes året därpå, kostade det Hallstein ordförandeskapet trots att han annars sågs som den mest "dynamiska" ledaren till dess att Jacques Delors blev ordförande.[13]

[redigera] Tidig utveckling

Kommissionens ordförande deltog vid G7-mötet i USA 1983.

De tre höga myndigheterna fortsatte att existera sida vid sida ända till 1 juli 1967, då fusionsfördraget ersatte dem med en gemensam kommission med Jean Rey som ordförande.[11] På grund av sammanslagningen utökades antalet ledamöter i kommissionen Rey till fjorton. Trots det bestod senare kommissioner fortfarande av nio ledamöter enligt principen att varje liten medlemsstat skulle ha ett mandat och de större medlemsstaterna två.[14] Kommissionen Rey fullföljde gemenskapens tullunion under 1968 och propagerade för ett mer inflytelserikt och direktvalt europeiskt parlament.[15] Även om Rey var den första ordföranden för de sammanslagna gemenskaperna anses Hallstein vara den moderna kommissionens första ordförande.[11] Malfatti och Mansholt fortsatte arbetet med monetärt samarbete och unionens första utvidgning mot norr 1973.[16][17] Genom utvidgningen utökades antal kommissionärer till tretton under kommissionen Ortoli (Storbritannien ansågs vara ett stort medlemsland och erhöll två mandat), som tog itu med den utvidgade gemenskapen under ekonomisk och internationell instabilitet.[14][18] Gemenskapens externa representation utvecklades ytterligare när ordförande Roy Jenkins blev den första ordföranden som närvarade vid ett G8-möte för gemenskapen vägnar.[19] Kommissionen Jenkins efterträddes av kommissionen Thorn under Gaston Thorn, som fortsatte gemenskapens arbete med utvidgningen mot söder och Europeiska enhetsakten.[20]

[redigera] Delors och Santer

Jacques Delors anses vara den mest framgångsrika ordföranden.

En av de mest framgångsrika kommissionerna var den som Jacques Delors var ordförande för, som nådde mer framgång än vad någon senare kommission har lyckats med. Delors är berömd för att ha gett gemenskapen en mening av riktning och dynamik.[21]

Delors kommission anses också vara upphovsmakarna till den gemensamma valutan euron.[22] International Herald Tribune beskrev honom 1992 med: ”Mr. Delors har räddat Europeiska gemenskapen från stagnation. Han tillträdde när europessimismen var som värst. Även om han var en okänd före detta fransk finansminister har han blåst liv och hopp i EG och i den modfällda Bryssel-kommissionen. Under sin första mandatperiod, från 1985 till 1988, samlade han Europa genom krav på den gemensamma marknaden, och när han tillsattes för en andra period började han styra européerna mot betydligt mera ambitiösa ekonomiska, monetära och politiska mål.”[23]

Efterträdaren till Delors var Jacques Santer. Emellertid tvingades hela kommissionen Santer av Europaparlamentet att avgå 1999 efter anklagelser om bedrägeri. Det var första gången som en kommission tvingades att avgå, vilket var en symbolisk händelse för parlamentet.[24]

Emellertid lyckades kommissionen Santer med bland annat Amsterdamfördraget och euron.[25]

[redigera] Senare kommissioner

José Manuel Barroso tillsammans med flera andra höga statsmän.

Efter Santer tillträdde Romano Prodi som ordförande. Amsterdamfördraget hade utökat kommissionens makt och Prodi liknandes ofta vid en premiärminister.[26][27] Inflytandet stärktes ytterligare med Nicefördraget 2001, som gav ordföranden mer makt över kommissionens sammansättning.[11]

2004 blev José Manuel Barroso ordförande, men parlamentet hävdade ännu en gång sig självt genom att motsätta sig den föreslagna sammansättningen av kommissionen Barroso. På grund av motståndet, som främst var riktat mot den föreslagne kommissionären och homofoben Rocco Buttiglione, tvingades Barroso att ändra kommissionens sammansättning och lägga fram ett nytt förslag innan den kunde tillträda.[28] Kommissionen Barroso var den första fullständiga kommissionen sedan utvidgningen 2004 med 25 ledamöter. I slutet av Prodis mandatperiod hade kommissionen bestått av hela 30 ledamöter. Som ett resultat av det ökade antalet medlemsstater reducerade Amsterdamfördraget antalet kommissionärer till en per medlemsstat, istället för två för stora medlemsstater.[14]

[redigera] Sammansättning

Kommissionen leds av ett kollegium av kommissionärer, som består av en från varje medlemsstat, inklusive ordföranden och de vice ordförandena. Även om varje ledamot är tillsatt av en nationell regering representerar de inte sin stats intressen i kommissionen.[29] Det är kommissionens ordförande som bestämmer hur de olika ansvarsområdena fördelas mellan de övriga kommissionärerna, men hela processen sker i samråd med medlemsstaternas ledare.

En kommissionärs inflytande och makt beror till stor del på just ansvarsområdet. Exempelvis är inte kommissionären med ansvar för kultur en särskilt viktig post, medan kommissionären med ansvar för konkurrensfrågor är en inflytelserik post, inte enbart inom unionen utan också på global nivå.[30]

Innan kommissionen kan tillträda måste hela sammansättningen kollektivt godkännas av Europaparlamentet.[6] Varje kommissionär biträds av ett personligt kabinett, som ger dem politisk rådgivning medan generaldirektoraten tar itu med tekniska förberedelser.

[redigera] Tillsättandet

Barroso deltog vid G8-mötet 2007 i Heiligendamm, Tyskland.

Europeiska kommissionens ordförande nomineras av Europeiska rådet men måste godkännas av Europaparlamentet.[6] Den kandidat som Europeiska rådet har valt ut har oftast varit en framstående nationell politiker men detta är inget formellt krav. Genom Lissabonfördraget ändrades dock regelverket så att Europeiska rådet även måste ta hänsyn till utgången i det senaste Europaparlamentsvalet.[6] Den bestämmelsen hade inte trätt i kraft vid nomineringen 2004, men center-högerpartierna tryckte på för att det skulle bli en kandidat från deras egna led. Slutligen valdes José Manuel Barroso från Europeiska folkpartiet.[31] Det finns flera kritierier som påvekar valet av kandidat, såsom från vilket geografiskt område i Europa personen kommer ifrån, kandidatens politiska inflytande, språk (att kunna franska är de facto ett måste) och hemlandets integration i unionen. Ordförandekandidatens hemland bör vara medlem i både euroområdet och Schengensamarbetet.[32][33][34]

Slutligen föreslår kommissionens ordförande och rådet övriga kommissionärer. Hela förslaget måste godkännas av Europaparlamentet.[6]

[redigera] Personal och generaldirektorat

Direktoratet för forskning.

Kommissionen är uppdelad i generaldirektorat (GD). Varje direktorat täcker ett visst sakområde, såsom externa relationer eller översättning, och leds av en generaldirektör, som är ansvarig inför en kommissionär. En kommissionär kan ansvara för flera generaldirektorat. Dess uppgifter är att förbereda lagförslag och om förslaget stöds av majoriteten av kommissionärerna ansvarar direktoratet även för förberedningen inför parlamentets och rådets sammanträden.[5][35][36][37]

Enligt uppgifter publicerade av kommissionen, var 23 043 personer anställda vid kommissionen som tjänstemän och tillfälliga agenter i april 2007. Dessutom var 9 019 personer anställda som extern personal, såsom konsulter, nationella experter och så vidare. Det enskilt största direktoratet är direktoratet för översättning med 2 186 anställda, medan den största nationella gruppen av anställda är belgier (21,4 %). Detta beror troligtvis på att majoriteten av personalen (16 626) jobbar i landet.[38] Kommissionens organisation leds av en generalsekreterare.[39]

[redigera] Politisk stil

José Manuel Barroso tillsammans med flera regeringschefer.

Den första Barrosokommissionen tillträdde i slutet av 2004 efter att ha blivit försenad på grund av Europaparlamentets motsättning. 2007 utökades kommissionen från 25 till 27 ledamöter i och med EU:s utvidgning med Bulgarien och Rumänien, som båda utsåg varsin kommissionär. Med den utökade kommissionen tog ordföranden Barroso en mer och mer presidentlik stil inom kommissionen.[40]

Trots att Barroso har tagit sig an en mer presidentlik och hög profil än sina föregångare har kommissionen börjat förlora stöd hos de större medlemsstaterna, såsom Frankrike, Storbritannien och Tyskland som försöker att minimera kommissionens inflytande. Detta kommer att öka ytterligare i och med skapandet av en ordförande för Europeiska rådet.[41] Dessutom har det blivit en högre grad av politisering inom kommissionen, vilket välkomnades av den tidigare svenska kommissionären Margot Wallström, som menade att det var en nödvändighet för att medborgarna skulle kunna ta del av kommissionens arbete med europeiska frågor.[42]

[redigera] Röstfördelning

Europeiskt parti
#
Europeiska folkpartiet (EPP) 13
Europeiska socialdemokratiska partiet (PES) 6
Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR) 8
Totalt 27
EU-medlemsstaternas kommissionärers partitillhörighet.

Till vänster visas röstfördelningen inom kommissionen. Varje kommissionär har en röst, men partitillhörigheten skiftar mellan ledamöterna. Till skillnad från Europaparlamentet och Europeiska rådet, där de två dominerande partierna är konservativa Europeiska folkpartiet (EPP) och Europeiska socialdemokratiska partiet (PES), domineras kommissionen även av Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR). Antalet representerade europeiska partier i kommissionen är färre än i exempelvis Europeiska rådet.

I motsats till de flesta nationella regeringarna består kommissionen av ledamöter från hela den politiska skalan. Detta har kritiserats för att det ger upphov till att det inte finns någon riktig opposition, när samtliga stora europeiska partier sitter med i kommissionen. I kommissionen sitter det också flera oberoende ledamöter, som varken tillhör något specifikt europeiskt parti och i vissa fall inte heller tillhör något nationellt parti. Detta är betydligt mer ovanligt inom EU:s andra huvudorgan.

[redigera] Ledamöter

Stat
Post
Namn
Medlem sedan
Nationellt parti
Europeiskt parti
Ansvarsområde
Belgien Belgien Ledamot Karel De Gucht 2009-07-17 VLD ELDR Handel
Bulgarien Bulgarien Ledamot Kristalina Georgieva 2010-02-10 Partilös EPP Internationellt samarbete, humanitärt bistånd och krishantering
Cypern Cypern Ledamot Androulla Vassiliou 2008-04-10 ED ELDR Utbildning, kultur, flerspråkighet och ungdom
Danmark Danmark Ledamot Connie Hedegaard 2010-02-10 KF EPP Klimatfrågor
Estland Estland Vice ordförande Siim Kallas 2004-05-01 ER ELDR Transport
Finland Finland Vice ordförande Olli Rehn 2004-07-12 KESK ELDR Ekonomiska och monetära frågor
Frankrike Frankrike Ledamot Michel Barnier 2010-02-10 UMP EPP Inre marknaden och tjänster
Grekland Grekland Ledamot Maria Damanaki 2010-02-10 PASOK PES Havsfrågor och fiske
Irland Irland Ledamot Máire Geoghegan-Quinn 2010-02-10 FF ELDR Forskning, innovation och vetenskap
Italien Italien Vice ordförande Antonio Tajani 2008-05-09 PdL EPP Näringsliv och företagande
Lettland Lettland Ledamot Andris Piebalgs 2004-11-22 TP EPP Utvecklingsbistånd
Litauen Litauen Ledamot Algirdas Šemeta 2009-07-01 Partilös EPP Skatter och tullar, revision och bedrägeribekämpning
Luxemburg Luxemburg Vice ordförande Viviane Reding 1999-09-16 CSV EPP Rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap
Malta Malta Ledamot John Dalli 2010-02-10 PN EPP Hälsa och konsumentpolitik
Nederländerna Nederländerna Vice ordförande Neelie Kroes 2004-11-22 VVD ELDR Digital dagordning
Polen Polen Ledamot Janusz Lewandowski 2010-02-10 PO EPP Ekonomisk planering och budget
Portugal Portugal Ordförande José Manuel Barroso 2004-11-22 PSD EPP Ordförande
Rumänien Rumänien Ledamot Dacian Cioloş 2010-02-10 PD-L EPP Jordbruk och landsbygdsutveckling
Slovakien Slovakien Vice ordförande Maroš Šefčovič 2009-10-01 Partilös PES Kontakter mellan institutionerna och administration
Slovenien Slovenien Ledamot Janez Potočnik 2004-05-01 Partilös ELDR Miljö
Spanien Spanien Vice ordförande Joaquín Almunia 2004-04-24 PSOE PES Konkurrens
Storbritannien Storbritannien Vice ordförande Catherine Ashton 2008-10-06 Labour PES Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik
Sverige Sverige Ledamot Cecilia Malmström 2010-02-10 FP ELDR Inrikes frågor
Tjeckien Tjeckien Ledamot Štefan Füle 2010-02-10 Partilös PES Utvidgning och grannskapspolitik
Tyskland Tyskland Ledamot Günther Oettinger 2010-02-10 CDU EPP Energi
Ungern Ungern Ledamot László Andor 2010-02-10 MZSP PES Sysselsättning, socialpolitik och inkludering
Österrike Österrike Ledamot Johannes Hahn 2010-02-10 ÖVP EPP Regionalpolitik

[redigera] Funktion och befogenheter

Kommissionens ursprungliga syfte var att agera som en supranationell myndighet oberoende av regeringar, och den har beskrivits som "det enda organ som tänker europeiskt".[39] Ledamöterna är föreslagna av deras medlemsstaters regeringar, en för varje medlemsstat,[6] men de är tvungna att agera oavhängigt och utan påverkan från de nationella regeringarna.[43] Detta i kontrast till rådet som representerar regeringarna och Europaparlamentet som representerar unionsmedborgarna.[44][45]

[redigera] Initiativrätt

Kommissionens konferensrum.

Kommissionen skiljer sig från de andra institutionerna, eftersom den är ensam om att ha initiativrätt för att lägga fram lagförslag. Om inte annat föreskrivs i fördragen, får en unionslagstiftningsakt endast antas på förslag från kommissionen.[3]

Europaparlamentet och rådet kan dock uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag.[46][47] Om kommissionen väljer att inte göra så, måste den motivera sitt agerande.[48][49] Parlamentets avsaknad av möjlighet till att själv initiera lagförslag, skiljer det från de nationella parlamenten.

Kommissionens initiativrätt har kritiserats och utgör en kontroversiell fråga.[50] Europaparlamentet kan dock utöva viss press på kommissionen, eftersom parlamentet kan välja att fälla kommissionen om den saknar förtroende för kommissionärerna.[51]

Genom Lissabonfördraget infördes möjligheten att minst en miljon unionsmedborgare kan uppmana kommissionen att utarbeta ett lagförslag.[52]

[redigera] Genomförande

När väl lagstiftning har godkänts av rådet och parlamentet är det kommissionens ansvar att säkerställa att det implementeras i enlighet med fördragen. Detta sker antingen med hjälp av medlemsstaterna eller genom de europeiska organen och byråerna.[4] Kommissionen assisteras av kommittéer som representerar medlemsstaterna för att underlätta implementeringen. Dessutom är kommissionen ansvarig för genomförandet av EU:s budget och, jämte Europeiska revisionsrätten, att EU:s tillgångar används på ett korrekt sätt.[4]

Kommissionen har också som uppgift att se till så att fördragen och lagarna upprätthålls,[4] bland annat genom att ha möjligheten att dra medlemsstater eller andra institutioner inför Europeiska unionens domstol vid konflikter.[53][54] På grund av denna roll kallas kommissionen informellt för ”fördragens beskyddare”.[55] Slutligen representerar kommissionen unionen i externa sammanhang, såsom i Världshandelsorganisationen, utom i frågor som berör gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.[4] Det är också vanligt att ordföranden närvarar vid G8-mötena.[55]

[redigera] Säte

Kommissionen har sitt säte i Belgiens huvudstad Bryssel,[56] i likhet med de flesta andra politiska institutioner i unionen (Europeiska rådet, rådet och Europaparlamentet), med ordförandens kontor och kommissionens mötesrum på trettonde våningen i Berlaymontbyggnaden.

Kommissionen är också verksam i ett antal andra byggnader i Bryssel och Luxemburg.[5][57] När parlamentet möts i Strasbourg möts även kommissionen där för att delta vid parlamentets debatter. Kommissionens ordförande deltar också i Europeiska rådets sammanträden, som äger rum minst två gånger per halvår. Om dagordningen kräver det, kan kommissionens ordförande också bistås av en kommissionär på motsvarande sätt som de nationella ledarna kan bistås av varsin minister.[58]

[redigera] Press

Pressrummet i Berlaymont.

Varje vardag träffar kommissionens chefstalesman pressen för pressgenomgång i kommissionens pressrum i Berlaymontbyggnaden. Vid dessa tillfällen har journalister möjlighet att ställa frågor till kommissionens tjänstemän inom alla olika ämnen och på så sätt få svar på frågor direkt för live-TV. Sådana möjligheter för massmedia är unikt i världen.[59] Det finns ett större antal redaktörer i Bryssel än i exempelvis Washington D.C. då alla större medieföretag i samtliga medlemsstater har en Bryssel-korrespondent.

Det har uppmärksammats av en forskare att pressmeddelandena som kommissionen gör är unika inom politiken. Pressmeddelandena inkluderar ofta flera steg av utkast som betonar kommissionens roll och används för att ”rättfärdiga EU och kommissionen”. Vid de tillfällen då flera direktorat har varit inblandade i meddelandet kan det också förekomma inslag av konkurrens mellan kommissionen och kommissionärerna själva. Detta leder också till ett ovanligt högt antal pressmeddelanden, exempelvis 1 907 under 2006, och ses som ett unikt resultat av EU:s politiska struktur.[37]

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

  1. ^ ”Artikel 13.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  2. ^ [a b] ”Europeiska kommissionen”. EU-upplysningen. http://www.eu-upplysningen.se/Institutioner-och-beslutsprocesser/EUs-institutioner/Europeiska-kommissionen/. Läst 2008-09-25. 
  3. ^ [a b] Artikel 17.2 i Fördraget om Europeiska unionen.
  4. ^ [a b c d e] Artikel 17.1 i Fördraget om Europeiska unionen.
  5. ^ [a b c] ”Europeiska unionens institutioner och andra organ: Europeiska kommissionen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/comm/index_sv.htm. Läst 2007-06-18. 
  6. ^ [a b c d e f] Artikel 17.7 i Fördraget om Europeiska unionen.
  7. ^ Artikel 17.3 i Fördraget om Europeiska unionen.
  8. ^ Artikel 17.8 i Fördraget om Europeiska unionen.
  9. ^ Besök Europahuset i Stockholm, sidan hämtad 27 augusti 2011.
  10. ^ Europahuset slår upp portarna i SverigeTipsa någon om denna sida, pressmeddelande 26 november 2008, hämtat 27 augusti 2011.
  11. ^ [a b c d] ”European Commission” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3202. Läst 2007-06-18. 
  12. ^ ”Council of the European Union” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=5604. Läst 2007-06-24. 
  13. ^ [a b] ”De-commissioning the Empty Chair Crisis : the Community institutions and the crisis of 1965-6” (på engelska). London ekonomiskola. 2006. http://eprints.lse.ac.uk/2422/01/Decommisioningempty.pdf. Läst 2007-09-24. 
  14. ^ [a b c] ”Composition” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3276. Läst 2007-10-17. 
  15. ^ ”Discover the former Presidents: The Rey Commission” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/rey/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
  16. ^ ”Discover the former Presidents: The Mansholt Commission” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/mansholt/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
  17. ^ ”Discover the former Presidents: The Malfatti Commission” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/malfatti/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
  18. ^ ”Discover the former Presidents: The Ortoli Commission” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/ortoli/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
  19. ^ ”EU and the G8” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://www.deljpn.ec.europa.eu/union/showpage_en_union.external.g8.php. Läst 2007-09-25. 
  20. ^ ”Discover the former Presidents: The Thorn Commission” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/thorn/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
  21. ^ ”The new Commission - some initial thoughts” (på engelska). Burson-Marsteller. 2004. http://www.bmbrussels.be/box_bmnewcomm.php. Läst 2007-06-17. 
  22. ^ ”Discover the former Presidents: The Delors Commission” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/delors/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
  23. ^ ”A Bit More Delors Could Revamp the Commission” (på engelska). International Herald Tribune. 1992-01-21. http://www.iht.com/articles/1992/01/21/edgi_0.php. Läst 2007-10-17. 
  24. ^ ”The resignation of the Santer-Commission: the impact of trust and reputation” (på engelska). European Integration Online Papers. 2002-09-30. http://eiop.or.at/eiop/pdf/2002-014.pdf. Läst 2007-06-12. 
  25. ^ ”Discover the former Presidents: The Santer Commission” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/santer/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
  26. ^ ”Prodi to Have Wide, New Powers as Head of the European Commission” (på engelska). International Herald Tribune. 1999-04-16. http://www.iht.com/articles/1999/04/16/eu.2.t_0.php. Läst 2007-06-17. 
  27. ^ ”Commentary: Romano Prodi: Europe's First Prime Minister? (int'l edition)” (på engelska). Business Week. 1999-09-27. http://www.businessweek.com/1999/99_39/b3648256.htm. Läst 2007-06-17. 
  28. ^ ”“We have to democratise procedures”” (på engelska). Café Babel. 2004-11-02. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=T&Id=2620. Läst 2007-06-12. 
  29. ^ Artikel 17.3 i Fördraget om Europeiska unionen.
  30. ^ ”Examining the EU executive” (på engelska). BBC News. 2004-07-23. http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/letter_from_america/3921303.stm. Läst 2007-09-18. 
  31. ^ ”Choosing a New EU Commission President” (på engelska). Deutsche Welle. 2004-06-16. http://www.dw-world.de/dw/article/0,,1237192,00.html. Läst 2007-08-27. 
  32. ^ ”Portuguese premier wants to unite bloc : Barroso nominated to head EU executive” (på engelska). International Herald Tribune. 2004-06-30. http://www.iht.com/articles/2004/06/30/eu_ed3__5.php. Läst 2007-07-01. 
  33. ^ ”Portugal’s Prime Minister Barroso nominated as European Commission president” (på engelska). World Socialist Web Site. 2004-07-21. http://www.wsws.org/articles/2004/jul2004/port-j21.shtml. Läst 2007-07-01. 
  34. ^ ”José Manuel Durão Barroso: The New Commission President” (på engelska). Grayling. 2004. http://www.graylingbrussels.com/Vote4CommissionPresident/index.php?page=barossoprofile. Läst 2007-07-01. 
  35. ^ ”Eurojargon” (på engelska). Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/eurojargon/index_en.htm. Läst 2007-06-18. 
  36. ^ ”Former EU Mandarin Spills the Beans on Commission Intrigue” (på engelska). Deutsche Welle. 2007-09-21. http://www.dw-world.de/dw/article/0,2144,2790009,00.html. Läst 2007-10-17. 
  37. ^ [a b] ”EU carefully manages PR through 1000s of press releases” (på engelska). EUobserver. 2007-10-17. http://euobserver.com/9/24971. Läst 2007-10-17. 
  38. ^ ”Kommissionens förvaltning: Personalstatistik”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/civil_service/about/figures/index_sv.htm. Läst 2007-06-18. 
  39. ^ [a b] ”Interview with European Commission Secretary-General Catherine Day” (på engelska). EurActiv. 2006-09-25. http://www.euractiv.com/en/future-eu/interview-european-commission-secretary-general-catherine-day/article-158149. Läst 2007-06-17. 
  40. ^ ”EU commission sees civil servants' power grow” (på engelska). EUobserver. 2007-02-22. http://euobserver.com/843/23553. Läst 2007-02-27. 
  41. ^ ”Comment Power is slipping from the commission to the council” (på engelska). EUobserver. 2008-01-18. http://euobserver.com/9/25484. Läst 2008-01-18. 
  42. ^ ”Brussels struggles with communication policy” (på engelska). EUobserver. 2007-05-07. http://euobserver.com/9/24016. Läst 2007-05-12. 
  43. ^ Artikel 17.3 i Fördraget om Europeiska unionen.
  44. ^ Artikel 16.2 i Fördraget om Europeiska unionen.
  45. ^ Artikel 14.2 i Fördraget om Europeiska unionen.
  46. ^ Artikel 225 i Fördraget om Europeiska unionen.
  47. ^ Artikel 241 i Fördraget om Europeiska unionen.
  48. ^ Artikel 225 i Fördraget om Europeiska unionen.
  49. ^ Artikel 241 i Fördraget om Europeiska unionen.
  50. ^ ”Reform not or languish later” (på engelska). Centret för Europeiska reform. 2002-09-30. http://www.cer.org.uk/articles/murray_parl_0902.html. Läst 2007-06-18. 
  51. ^ Artikel 234 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  52. ^ Artikel 11.4 i Fördraget om Europeiska unionen.
  53. ^ Artikel 258 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  54. ^ Artikel 265 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  55. ^ [a b] ”Europeiska kommissionen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/comm/index_sv.htm. Läst 2007-06-18. 
  56. ^ Protokoll (nr 6) om lokalisering av säten för Europeiska unionens institutioner och vissa av dess organ, byråer och enheter.
  57. ^ ”After 13 years of hold-ups and incompetence, the EU's 'Berlaymonster' rises like a phoenix” (på engelska). The Independent. 2004-08-05. http://news.independent.co.uk/europe/article50224.ece. Läst 2007-06-18. 
  58. ^ Artikel 15.3 i Fördraget om Europeiska unionen.
  59. ^ ”The peculiar world of the European Union” (på engelska). BBC News. 2007-04-01. http://news.bbc.co.uk/1/hi/business/6496813.stm. Läst 2007-06-17. 

[redigera] Externa länkar

Europeiska unionens flagga EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.

Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk