Europeiska unionens egna medel

Från Wikipedia
Version från den 12 januari 2018 kl. 10.41 av Nablicus (Diskussion | Bidrag) (uppdaterar)






Egna medel och övriga inkomster 2016

  BNI-avgift (72,9 %)
  Momsbaserad avgift (13,1 %)
  Traditionella egna medel (tull- och sockeravgifter) (12,9 %)
  Övriga inkomster (1,1 %)

Europeiska unionens egna medel är de medel som Europeiska unionen förfogar över och som används för finansieringen av dess budget. Unionens egna medel utgörs av BNI-avgifter, momsbaserade avgifter och de så kallade traditionella egna medel.

Innan 1970 finansierades unionens budget av nationella bidrag från medlemsstaterna. Sedan dess finansieras budgeten istället av olika avgifter, som visserligen uppbärs av unionens medlemsstater, men som följer ett system med enhetliga bestämmelser. Systemet med egna medel innebär att unionen är mer självständig från sina medlemsstater när den utformar sin budget än de flesta andra internationella organisationer.

Historia

Redan i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, som trädde i kraft den 1 januari 1958, föreskrevs att det europeiska samarbetet skulle finansieras genom ett system med egna medel. Till skillnad från andra internationella organisationer skulle de europeiska gemenskaperna finansieras med medel som gemenskaperna själva förfogade över, utan att de nationella myndigheterna skulle behöva fatta något beslut. Under en övergångsperiod skulle gemenskapsbudgeten dock finansieras med bidrag från medlemsstaterna, vilket i praktiken innebar att de fick ett större inflytande över gemenskapspolitikens utformning.[1]

Under 1965 gjordes ett försök att övergå till ett system med egna medel vars finansiering skulle basera sig på de tull- och jordbruksavgifter som uppbars som en del av gemenskapspolitiken. Förslaget stoppades dock av Frankrike i samband med den tomma stolens kris, vilken utmynnade i Luxemburgkompromissen 1966. Gemenskapernas stats- eller regeringschefer enades 1969 i Haag, Nederländerna, om att slutligen övergå till ett system med egna medel för att täcka samarbetets alla utgifter. Genom ett beslut av rådet den 21 april 1970 inrättades systemet med egna medel, som baserade sig dels på traditionella egna medel, dels på momsbaserade avgifter. De traditionella egna medlen, som huvudsakligen bestod av tull-, jordbruks- och sockeravgifter så som ursprungligen tänkt, var de enda ”egentliga” egna medlen, eftersom dessa var de enda egna medel som var direkt kopplade till gemenskapspolitiken i form av tullunionen och den gemensamma jordbrukspolitiken.[1]

Eftersom de traditionella egna medlen inte var tillräckliga för att finansiera hela gemenskapsbudgeten infördes även momsbaserade avgifter. De momsbaserade avgifterna var en del av det ursprungliga beslutet från 1970, men på grund av komplikationer med harmoniseringen av mervärdesskatterna kunde de inte införas förrän 1980. 1984 enades rådet om att bevilja en rabatt till Storbritannien för att minska det brittiska nettotillskottet till gemenskapsbudgeten.[1]

1988 infördes en tredje typ av egna medel i form av BNI-avgifter. Syftet var att gradvis ersätta de momsbaserade avgifterna med BNI-avgifter. Samtidigt infördes ett tak för hur stor andel gemenskapernas utbetalningsåtaganden fick utgöra av gemenskapernas samlade bruttonationalinkomst. Taket uppgick till 1,14 procent under 1988 och 1,27 procent under 1999. I 2007 års beslut sänktes taket till 1,24 procent för att ytterligare sjunka till 1,23 procent i 2014 års beslut.[1]

Fastställande av unionens egna medel

Systemet med egna medel fastställs av Europeiska unionens råd genom ett beslut i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande efter samråd med Europaparlamentet. Rådet beslutar med enhällighet på förslag av Europeiska kommissionen. Efter att rådet har antagit sitt beslut måste det godkännas av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan det kan träda i kraft.[2] Detta innebär att unionens institutioner inte kan ändra unionens totala utgiftstak eller finansieringsmodellen för dess budget utan att alla medlemsstater måste godkänna det i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. I praktiken innebär detta att beslutet om systemet med egna medel i stor utsträckning fattas enligt samma beslutsprocess som en fördragsändring.

Beslutet om systemet med egna medel har ingen fastställd giltighetstid, utan gäller på obestämd tid till dess att ett nytt beslut antas. I praktiken löper beslutet dock över samma period som den fleråriga budgetramen, det vill säga sju år. Rådet kan även anta en förordning i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande efter godkännande av Europaparlamentet för att fastställa genomförandebestämmelser för systemet med egna medel.[2]

Olika typer av egna medel

Det finns tre typer av egna medel: BNI-avgifter, momsbaserade avgifter och traditionella egna medel. Momsbaserade avgifter infördes i samband med inrättandet av systemet med egna medel för att täcka de utgifter som inte kunde täckas med traditionella egna medel. Under slutet av 1980-talet infördes även BNI-avgifter, som gradvis har ökat i betydelse på framför allt de momsbaserade avgifternas bekostnad.

Egna medel och övriga inkomster

  BNI-avgift
  Momsbaserad avgift
  Traditionella egna medel (tull- och sockeravgifter)
  Övriga inkomster

Traditionella egna medel

Traditionella egna medel är skatter eller avgifter som är gemensamma inom hela unionen, däribland de avgifter som fastställs av unionens institutioner för handel med tredjeländer, tullar på produkter som tidigare omfattades av fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen samt bidrag och avgifter inom ramen för den gemensamma sockermarknaden. Traditionella egna medel består således huvudsakligen av tull- och sockeravgifter.

Precis som för andra typer av egna medlen ansvarar medlemsstaterna för uppbörden av de traditionella egna medlen. Som ersättning för de administrativa kostnaderna för uppbörden får medlemsstaterna behålla en bestämd procentsats av de traditionella egna medlen. Storleken på denna procentsats fastställs genom rådets beslut om systemet med egna medel. I 2007 års beslut är procentsatsen 25 procent,[3] medan i 2014 års beslut är den 20 procent.[4]

Momsbaserad avgift

Den momsbaserade avgiften utgörs av en bestämd enhetlig procentsats av medlemsstaternas harmoniserade mervärdesskattebas. Den beskattningsbara mervärdesskattebasen för en medlemsstat får dock inte överstiga 50 procent av dess bruttonationalinkomst. I både 2007 års beslut och 2014 års beslut är den enhetliga procentsatsen 0,3 procent.[5][6]

Den momsbaserade avgiften infördes ursprungligen för att täcka de utgifter som inte kunde täckas med traditionella egna medel. Ett tak på 55 procent infördes 1988 för hur stor andel av en medlemsstats mervärdesskattebas som skulle vara beskattningsbar. 1995 sänktes taket till 50 procent för de medlemsstaters vars bruttonationalprodukt understeg 90 procent av unionens genomsnitt. Under senare delen av 1990-talet fasades denna bestämmelse ut och ersattes av ett tak på 50 procent för alla medlemsstater.[1]

Under 1990- och 2000-talet ersattes de momsbaserade avgifterna gradvis av en BNI-avgift. Den ursprungliga procentsatsen för hur stor del av medlemsstaternas mervärdesskattebas som skulle vara beskattningsbar höjdes den 1 januari 1986 från 1 procent till 1,4 procent för att täcka de ökade kostnaderna till följd av att Portugal och Spanien anslöt sig till gemenskaperna. Sedan dess har den enhetliga procentsatsen sänkts. Mellan 1995 och 1999 sänktes den gradvis tillbaka till 1 procent för att sedan sänkas till 0,5 procent under 2000 och 0,3 procent under 2007.[1]

BNI-avgift

BNI-avgiften utgörs av en enhetlig procentsats av medlemsstaternas bruttonationalinkomst. Procentsatsen bestäms så att BNI-avgiften täcker alla unionens utgifter som inte täcks av andra egna medel.

BNI-avgiften infördes under 1988 som en tredje typ av egna medel. Den har sedan dess ökat i betydelse och är sedan 2000-talets början den största inkomstkällan till unionens budget.

Övriga inkomster

Utöver de egna medlen kommer en mindre andel av budgetens inkomster från bland annat skatter som unionens anställda betalar, bidrag från tredjeländer för diverse olika projekt och program samt böter från företag som bryter mot konkurrenslagstiftningen.[7]

Rabatter för vissa medlemsstater

Trots att systemet med egna medel är tänkt att vara byggt på enhetliga procentsatser som är lika för alla medlemsstater, har vissa medlemsstater förhandlat sig till rabatter som reducerar deras avgifter till unionens egna medel. Detta är en konsekvens av att vissa medlemsstater har ansetts ha haft en alltför stor budgetbörda. Rabatterna finansieras med ökade avgifter för resterande medlemsstater.

Momsbaserade rabatter

I 2014 års beslut om systemet med egna medel åtnjuter Nederländerna, Sverige och Tyskland en momsbaserad rabatt under perioden 2014–2020 som innebär att deras momsbaserade avgift ska vara 0,15 procent av mervärdesskattebasen, det vill säga hälften av den avgift som skulle ha gällt enligt den enhetliga procentsatsen.[6]

BNI-rabatter

I 2014 års beslut om systemet med egna medel åtnjuter Danmark, Nederländerna och Sverige en rabatt under perioden 2014–2020 på sina BNI-avgifter. Danmark, Nederländerna och Sverige har med 2011 års priser en rabatt på 130 miljoner euro, 695 miljoner euro respektive 185 miljoner euro.

Även Österrike åtnjuter under perioden 2014–2016 en rabatt på sin BNI-avgift. Denna rabatt uppgår med 2011 års priser till 30 miljoner euro under 2014, 20 miljoner euro under 2015 och 10 miljoner euro under 2016.

Storbritanniens rabatt

1984 enades rådet om att ge Storbritannien en ”rabatt” på sin avgift till budgeten motsvarande 66 procent av det brittiska nettotillskottet. Rabatten motsvarar ungefär 20 procent av den brittiska avgiften.

Tak för egna medel

Rådets beslut om systemet med egna medel sätter ett tak på hur stor andel av unionens samlade bruttonationalinkomst som betalningsbemyndigandena och åtagandebemyndigandena får utgöra. I 2007 års beslut är taken 1,24 respektive 1,31 procent,[8] medan de i 2014 års beslut är 1,23 respektive 1,29 procent.[9]

Inbetalning

Det är medlemsstaterna som ansvarar för uppbörden av unionens egna medel. De egna medlen överförs till ett konto kallat ”egna medel” som Europeiska kommissionen har öppnat vid de nationella centralbankerna. De traditionella egna medlen överförs varje månad i den takt de uppbärs. BNI-avgiften och den momsbaserade avgiften betalas in den första arbetsdagen varje månad jämnt fördelat över hela året.[1]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e f g] ”Systemet med egna medel”. EUR-Lex. 4 september 2007. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=URISERV:l34011. Läst 30 juli 2015. 
  2. ^ [a b] ”Artikel 311 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 181-182. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  3. ^ ”Artikel 2.3 i rådets beslut av den 7 juni 2007 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (2007/436/EG, Euratom)”. EUT L 163, 23.6.2007, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32007D0436. 
  4. ^ ”Artikel 2.3 i rådets beslut av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel (2014/335/EU, Euratom)”. EUT L 168, 7.6.2014, s. 107. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32014D0335. 
  5. ^ ”Artikel 2.4 i rådets beslut av den 7 juni 2007 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (2007/436/EG, Euratom)”. EUT L 163, 23.6.2007, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32007D0436. 
  6. ^ [a b] ”Artikel 2.4 i rådets beslut av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel (2014/335/EU, Euratom)”. EUT L 168, 7.6.2014, s. 107. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32014D0335. 
  7. ^ ”Council agrees on own resources package” (på engelska). Europeiska unionens råd. 22 januari 2014. http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-5587-2014-INIT/en/pdf. Läst 30 juli 2015. 
  8. ^ ”Artikel 3 i rådets beslut av den 7 juni 2007 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (2007/436/EG, Euratom)”. EUT L 163, 23.6.2007, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32007D0436. 
  9. ^ ”Artikel 3 i rådets beslut av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel (2014/335/EU, Euratom)”. EUT L 168, 7.6.2014, s. 107-108. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32014D0335. 
Europeiska flaggan EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.