Euroområdet

  Euroområdet

  EU-länder utanför området

Euroområdet, även känt som eurosystemet, euroland och eurozonen, är det område som utgörs av de medlemsstater i Europeiska unionen (EU) som har infört euron som valuta. Europeiska centralbankssystemet (ECBS) är ansvarigt för penningpolitiken inom euroområdet. Antalet medlemsstater i euroområdet är sjutton, och det totala antalet stater med euro som valuta uppgår till tjugotre.

Euron skapades som elektronisk valuta på finansmarknaden år 1999, men infördes som fysisk valuta först 2002. Förutom de tolv EU-länder som då deltog i eurosamarbetet, införde också mikrostaterna Monaco, San Marino och Vatikanstaten euron som valuta genom särskilda monetära avtal. I praktiken övergick även Andorra, Kosovo och Montenegro till den nya valutan. Sedan dess har området utökats till att omfatta Slovenien sedan den 1 januari 2007, Cypern och Malta sedan den 1 januari 2008, Slovakien sedan den 1 januari 2009 och Estland sedan den 1 januari 2011. Alla Europeiska unionens medlemsstater, utom Danmark och Storbritannien, är förpliktade att införa euron så snart de uppfyller vissa kriterier, kallade konvergenskriterierna. Dessa syftar till att anpassa medlemsstaternas ekonomier inför den gemensamma penningpolitiken.

Euroområdet utgör idag en av världens största ekonomier. För att hålla euroområdets ekonomi stabil på sikt infördes dels krav på vilka länder som fick gå med i eurozonen, dels en överenskommelse, stabilitets- och tillväxtpakten som innebär att eurozonens medlemmar ska fortsätta hålla sina statsfinanser i skick. På grund av att dessa regler inte följts i flera euroländer har valutaområdet, likt stora delar av övriga världen, drabbats hårt av finanskrisen 2008–2009 och den efterföljande skuldkrisen. I juni 2010 inrättades därför Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten med syfte att bevara stabiliteten i euroområdet, utfästelser från alla euroländer att låna ut pengar till euroländer i kris.

Historia

En staty utanför Europeiska centralbanken i Frankfurt am Main.

Den 3 maj 1998 beslutade Europeiska unionens råd att införa en gemensam valuta, vilket var ett utsatt mål i fördraget om Europeiska unionen. Samtidigt konstaterade rådet att elva av de dåvarande medlemsstaterna, Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike, uppfyllde konvergenskriterierna. Däremot uppfyllde inte Grekland och Sverige kraven. Den 31 december 1998 beslutade rådet att oåterkalleligen låsa omräkningskurserna mellan euron och valutorna för de medlemsstater som skulle införa euron. Den 1 januari 1999 infördes euron som elektronisk valuta på finansmarknaden.

Den 19 juni 2000 beslutade rådet att Grekland uppfyllde konvergenskriterierna, och att landet skulle bli en del av euroområdet från och med den 1 januari 2001. Samma dag fastställdes också den oåterkalleliga omräkningskursen. Den 1 januari 2002 infördes eurosedlar och euromynt, samtidigt som de nationella valutorna togs ur bruk.

Den 1 maj 2004 anslöt sig tio nya medlemsstater till EU och den 1 januari 2007 anslöt sig ytterligare två nya medlemsstater till unionen. Slovenien blev det första av dessa länder att införa euron som sin valuta.

Rådet beslutade den 11 juli 2006 att Slovenien skulle införa euron från och med den 1 januari 2007, den 10 juli 2007 att Cypern och Malta skulle införa euron från och med den 1 januari 2008, den 8 juli 2008 att Slovakien skulle införa euron från och med den 1 januari 2009, och den 13 juli 2010 att Estland skulle införa euron från och med den 1 januari 2011.

Utbredning

Officiella medlemsstater

  Officiella medlemsstater

  Andra stater med euro som valuta

Det officiella euroområdet utgörs av de medlemsstater i Europeiska unionen som använder euron som sin valuta. Dessa sjutton stater är Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike. Från början bestod euroområdet av elva medlemsstater, men har sedan dess bildande utökats med Grekland 2002, Slovenien 2007, Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009 och Estland 2011. Euron utgör således officiellt betalmedel för mer än 330 miljoner människor och euroområdet räknas som en av världens största ekonomier.

Utanför eurosamarbetet står tio medlemsstater i Europeiska unionen: Bulgarien, Danmark, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien och Ungern. Alla medlemsstater i EU utom Danmark och Storbritannien är förpliktade att införa euron när de väl uppfyller kriterierna. Danmark och Storbritannien har genom särskilda protokoll fogade till Europeiska unionens fördrag erhållit undantag från förpliktelsen att införa euron.

Sverige har undvikit att uppfylla kriterierna, eftersom utfallet av en folkomröstning under 2003 var ett nej till införandet av valutan i landet. Bulgarien, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Tjeckien och Ungern, siktar på att införa euron så snart deras ekonomier tillåter det.

Associerade medlemsstater

Mikrostaters deltagande

  Officiella medlemsstater

  Andra stater med euro som valuta

Utöver de medlemsstater i EU som har euron som valuta, används euron även som officiell valuta i mikrostaterna Monaco, San Marino och Vatikanstaten, trots att de inte är medlemmar i unionen. Detta är möjligt på grund av särskilda monetära avtal. Anledningen till att de tre mikrostaterna använder euron som valuta, är att de redan sedan tidigare saknade egna valutor. Istället använde Monaco fransk franc och San Marino och Vatikanstaten italiensk lira. De tre mikrostaterna införde därför euron samtidigt som Frankrike och Italien.

De monetära avtalen innebär att mikrostaterna får tillverka euromynt med egna motiv på den nationella sidan. Antalet euromynt som får tillverkas är reglerat i avtalen. Det är Frankrike och Italien som har företrätt unionen vid förhandlingarna om de monetära avtalen. Omförhandlingar av avtalet med San Marino pågår, medan nya avtal för Vatikanstaten och Monaco trädde i kraft den 1 januari 2010 respektive den 1 december 2011.

Mikrostaters deltagande

Andorra ligger insprängt mellan Frankrike och Spanien i Pyrenéerna.

Till skillnad från Monaco, San Marino och Vatikanstaten införde Andorra euron som valuta utan ett monetärt avtal med unionen. Officiellt saknar Andorra valuta, och innan eurons införande använde sig landet av Frankrikes och Spaniens nationella valutor.

Efter sex års förhandlingar, som till stor del försenades på grund av Andorras banksekretess, slöt Andorra och EU till slut ett monetärt avtal den 10 februari 2011. Om avtalet ratificeras kommer euron att bli officiella valuta i Andorra under 2013.

Liksom Andorra använder sig Kosovo och Montenegro också av euron, eftersom de tidigare de facto använde sig av tyska D-marken. Varken Kosovo eller Montenegro har något formellt avtal med EU om användningen av euron. Montenegro är sedan den 8 juni 2006 en självständig stat. Kosovo deklarerade självständighet den 17 februari 2008.

Territorier med specialstatus

Territorier med specialstatus.

I regel använder de områden som ingår i EU och tillhör euroområdets medlemsstater den gemensamma valutan. Dit hör de portugisiska ögrupperna Azorerna och Madeira, den spanska ögruppen Kanarieöarna samt de franska utomeuropeiska departementen Franska Guyana, Guadeloupe, Martinique och Réunion. Samtidigt står i regel de områden som tillhör ett euroland men inte ingår i EU utanför eurosamarbetet. Dit hör de nederländska ögrupperna i Västindien och de franska utomeuropeiska förvaltningsområdena Franska Polynesien, Wallis- och Futunaöarna samt Nya Kaledonien. Däremot använder de franska territorierna Clippertonön, Franska sydterritorierna, Mayotte, Saint-Barthélemy och Saint-Pierre och Miquelon euron, varav de tre sistnämnda använder euron genom särskilda monetära avtal mellan Europeiska unionen och Frankrike. I Europa använder inte Büsingen am Hochrhein, Campione d'Italia och Nordcypern euron, medan brittiska Akrotiri och Dhekelia gör det.

Utvidgning

Måldatum för införande av euro

  Inom fem års tid

  ”Så snart som möjligt”

  Måldatum saknas

Alla Europeiska unionens medlemsstater, utom Danmark och Storbritannien, är förpliktade att ersätta sina nationella valutor med euron när de väl uppfyller vissa kriterier. Dessa så kallade konvergenskriterier omfattar ekonomiska och rättsliga krav och syftar till att konvergera ekonomierna, så att de anpassas till den gemensamma monetära politiken i euroområdet.

Av de medlemsstater som blev medlemmar i EU under 2004 och 2007, har Cypern, Estland, Malta, Slovakien och Slovenien infört euron. Övriga stater har ännu inte uppfyllt konvergenskriterierna, främst på grund av ekonomiska problem men i vissa fall även på grund av avsaknad politisk vilja. Sverige har avsiktligt misslyckats med att uppfylla kriterierna med syfte att inte behöva införa euron, efter att det svenska folket röstade nej till införandet av euron i landet.

Efter finanskrisen 2008–2009 och den ekonomiska kris som i dess följd drabbade Grekland 2010, uttryckte den tyska förbundskanslern Angela Merkel i mars 2010 sitt stöd för att i framtiden möjliggöra uteslutning av euroländer som missköter sina statsfinanser gång på gång under en längre tid. Inget euroland har hittills lämnat eurosamarbetet sedan dess uppkomst.

De flesta av de medlemsstater som anslöt sig till Europeiska unionen under 2004 och 2007 siktar på att införa euron så snart deras ekonomier tillåter det.

Baltikum

Växelkursmekanismen ERM II

  Nuvarande deltagande stater

  Tidigare deltagande stater

Lettland och Litauen är båda knutna till Europeiska växelkursmekanismen (ERM II). Det innebär att deras valutor är knutna till euron inom ett visst intervall, vanligtvis 15 procent. Eftersom ett av konvergenskriterierna omfattar att staten ska ha varit ansluten till ERM II i minst två år, är de två baltiska staterna de enda som i praktiken kan införa euron inom två års tid.

Estland införde euron den 1 januari 2011, efter att Europeiska kommissionen konstaterade att landet uppfyllde alla konvergenskriterier under våren 2010. Det slutgiltiga beslutet togs av Europeiska unionens råd den 13 juli 2010 efter att både kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) hade gett grönt ljus.

Lettland och Litauen siktar däremot på att övergå till den gemensamma valutan så snart deras ekonomier tillåter det. Lettlands officiella måldatum är den 1 januari 2014, medan Litauen saknar ett officiellt måldatum. Båda länderna har haft stora problem med för hög inflation, och de har också drabbats hårt av finanskrisen under 2008 och 2009. Därför väntas Lettland och Litauen inte införa euron förrän tidigast 2014. Samtliga tre baltiska stater har vid upprepade tillfällen tvingats skjuta upp sina måldatum för införande av euron. Från början siktade Estland och Litauen på att införa euron 2007 och Lettland siktade på 2008. Dessa datum har senare reviderats till följd av att länderna inte har uppfyllt konvergenskriterierna. Både den lettiska och litauiska regeringen har dock som mål att införa euron inom de kommande åren.

Central- och Östeuropa

  Medlemsstater utanför ERM II

De central- och östeuropeiska staterna Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckien och Ungern har som mål att införa euron, men deras måldatum har skjutits upp upprepade gånger på grund av ekonomiska problem. Dessa problem förvärrades under finanskrisen 2008–2009.

Euroskeptiska regeringar i både Polen och Tjeckien har tidigare lagt processen med övergången till euron på is. Den nuvarande regeringen i Polen vill däremot införa euron så snart som möjligt. Tjeckiens regering har tidigare varit skeptisk, och den nuvarande regeringen kommer inte att ta ställning till en valutaövergång under innevarande mandatperiod, som sträcker sig fram till 2014. Ungerns regering tror inte på införande av euro innan 2020.

Ingen av de fem staterna är knutna till Europeiska växelkursmekanismen, vilket innebär att ingen av staterna kan införa euron förrän tidigast om två år. I praktiken väntas inget av länderna införa euron förrän tidigast efter 2015, vilket är mer än tio år efter att de blev medlemmar i EU. Dessutom finns det starka politiska grupper i Polen och Tjeckien som anser att länderna inte ska införa euron alls. Måldatumen som dessa stater har haft tidigare har skjutits upp upprepade gånger. Till exempel siktade Bulgarien ursprungligen på att införa euron 2009, men saknar för närvarande måldatum. Rumänien, det land som tidigare ansågs vara längst ifrån av dessa fem länder, är det enda som har ett officiellt måldatum; den 1 januari 2015.

Sverige

Sverige var avvaktande redan vid eurons bildande. 2003 hölls en nationell folkomröstning om landet skulle införa euron, men en majoritet röstade nej (55,9%, mot 42% ja-röster). Dock har inte landet förhandlat till sig något formellt undantag rörande eurosamarbetet, så som Danmark och Storbritannien har gjort.

Sverige är därför internationellt sett förpliktat att införa euron inom sinom tid, när landet uppfyller konvergenskriterierna. För att inte behöva införa euron har Sverige avsiktligt misslyckats med att uppnå kriterierna, i synnerhet genom att inte delta i Europeiska växelkursmekanismen. Sverige har sedan 1992 inte bundit sin valuta, så icke-deltagandet är helt enkelt fortsättning på existerande policy.

I folkomröstningen ställde sig Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna positiva till euron, medan Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet motsatte sig ett deltagande. Dock fanns det framför allt inom Socialdemokraterna och Centerpartiet stora grupper som inte delade den officiella ståndpunkten. Sedan folkomröstningen har Folkpartiet och Kristdemokraterna förespråkat att frågan ska aktualiseras på nytt genom en andra folkomröstning. Det folkliga stödet är dock lågt, särskilt efter skuldkrisen i Europa 2010–2011. I november 2011 noterades det lägsta stödet för en svensk euroanslutning sedan 1997. 80,4% av de tillfrågade var då emot en svensk anslutning.

Kommande medlemsstater

Två länder håller på att förhandla om medlemskap i EU, Kroatien och Island. Båda vill införa euron. För Island är euron ett viktigt argument för medlemskapet eftersom deras valuta har varit instabil. Kroatien uppfyller konvergenskriterierna utom ERM-deltagandet, och tidsplanen är medlemskap 2013 och införande av euro tidigast 2016. Island har problem med konvergenskriterierna, framför allt avseende statskuld. Ytterligare stater på Västra Balkan (Albanien, Makedonien, Monenegro och Serbien) har ansökt om medlemskap i EU, men de förväntas inte bli medlemmar före 2020.

Undantag

Danmark och Storbritannien

Opinionen om införande av euron i Danmark mellan år 2006 och 2010. Opinionen har under 2011 fått negativ övervikt i Danmark.

Danmark och Storbritannien är undantagna från eurosamarbetet, och förpliktade att införa euron endast om de anmäler sin avsikt att göra det till Europeiska unionens råd. Undantagen är fastställda i två protokoll fogade till Europeiska unionens fördrag. Protokollen uppkom i samband med ratificeringen av fördraget om Europeiska unionen, då idén om en gemensam valuta realiserades i fördragen. Danmark och Storbritannien var dock skeptiska till att ingå i valutaunionen, och därför erhöll de undantag från denna del av samarbetet för att kunna godkänna övriga delar av fördraget.

Danmark höll en folkomröstning om eurosamarbetet under 2000, men en majoritet av danskarna röstade nej till förslaget om att införa euron som valuta. Enligt protokollen där undantagen fastslås kan Danmarks och Storbritanniens regeringar när som helst meddela Europeiska unionens råd att de inte längre önskar att bestämmelserna ska tillämpas. I så fall blir de underställda samma regelverket som övriga medlemsstater i fråga om eurosamarbetet.

Tidslinje

Se även

• Euro
• Euromynt
• Europeiska unionens ekonomi
• Eurosedlar
• Konvergenskriterier
• Världsvaluta

Externa länkar

• EU-upplysningen: EMU
• Elfte rapporten om de praktiska förberedelserna inför den framtida utvidgningen av euroområdet (12 november 2010)

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.