Bannlysning

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Exkommunicera)
Hoppa till: navigering, sök

Bannlysning eller exkommunikation innebär uteslutning ur ett religiöst samfunds fulla gemenskap.

Bannlysning (lysning i bann) användes inom kyrkan som straff för allvarliga förseelser såsom villolära, ogudaktigt leverne eller ohörsamhet mot kyrkans myndighet. Bannlysning inom kristna samfund härstammar från motsvarande straff inom judendomen, där församlingsmedlemmar kan uteslutas ur synagogan på viss eller obestämd tid, ett straff som i äldre tid var allvarligt men som nu till stor del förlorat sin betydelse.

Bannlysningen inom kristenheten avsåg till att börja med snarare ett medel till bättring och främjande av församlingens renhet (poena medicinalis) men kom med tiden att användas mer som bestraffning. Under 300-400-talen förtydligades bannlysningsstraffen så att man erkände större och mindre bann och detaljreglerade vilken botgöring som krävdes för den bannlystes fulla återinträde i kyrkan. Det mindre bannet innebar bland annat uteslutning från nattvarden och prästtjänster, det större fullständig uteslutning från den kyrkliga gemenskapen bland annat att få begravas i vigd jord.[1]

Under början av 1200-talet blev bannlysning även underställd värdslig dom[2] och ledde ofta till fredlöshet.Påven Gregorius VII förklarade undersåtar lösta från sin lydnadsplikt gentemot en bannlyst furste. Inom ett stift hade biskopen bannlysningsrätt, inom hela kyrkan påven. Under 1300-talet förlorade bannlysningen mycket av sin kraft efter nederlaget i striden med Filip IV av Frankrike. Under reformationstiden väckte bannlysning således mera harm och åtlöje än vållade skada. Därefter har bannlysning blivit en sällan använd åtgärd.

Även inom protestantismen förekommer bannlysningsstraff, som kyrkotuktens sista steg.

Bannlysning används i modernt språkbruk i överförd bemärkelse för uteslutning ur en gemenskap eller grupp i största allmänhet.

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1939 (nynutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. sid. 29 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1939 (nynutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. sid. 30