Färöarnas historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Den här artikeln behandlar Färöarnas historia.

Första tiden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Vikingatiden på Färöarna

De tidiga detaljerna om Färöarnas historia är ofta mycket oklara, det är möjligt att den iriska munken Sankt Brendan seglade förbi öarna under sin Nordatlantiska resa under 500-talet. Han såg en Fårö och ett Fågelparadis vilket kan ha varit Färöarna med dess fåravel och rika fågelliv.

Under det sent 600-tal fram till tidigt 700-tal var öarna ofta besökta av just munkar från Irland. Det är inte mycket man vet om dem, förutom att de använde Färöarna och Island som eremitboningar.

Fram till 1300-talet är det inte mycket man vet om historien. Den främsta källan för perioden fram till dess är Färingasagan (Færeyinga Saga) från 1200-talet men det är omstritt hur historisk den är.

Färingasgan existerar idag endast som kopior i andra sagor. I synnerhet i tre manuskript som kallas Ólafs Saga Tryggvasonar, Flateyjarbók och AM 62 fol.

Flateyjarbók berättar att Grímr Kamban bosatte sig på någon av öarna under Harald Hårfagers tid som kung i Norge (872-930). Men denna version överensstämmer inte med den frankiska munken Dicuils berättelse, vilken redan 825 skrev att munkarna drivits iväg av norska pirater. Det gör däremot Ólafs Saga Tryggvasonars version. Enligt denna börjar Färingasagan med detta:

En man hette Grímr Kamban; han bosatte sig först av alla på Färöarna. Men i Harald Hårfagres dagar flydde många män undan kungens övermakt. Några slog sig ned på Färöarna och bosatte sig där och andra sökte sig till andra ödeland.

Enligt denna version stämmer det att många flydde undan Harald Hårfager. Men texten påstår det att Grímr Kamban bosatte sig där någon tid dessförinnan, enligt vissa forskare flera hundra år tidigare. Förnamnet Grímr är norskt men tillnamnet Kamban är iriskt. Han kan ha varit av både norsk och irländsk släkt och kommit från en bosättning i de brittiska öarna. Om många norrmän bosatte sig på Färöarna under Haralds tid så bör de ha känt till Färöarna innan dess. Därför måste öarna besökts någon tid dessförinnan.

Enligt Färingasagan fanns det ett ting vid Tinganes vid Tórshavn på ön Streymoy. Detta var ett Alþing (Allting) där lagar stiftades och tvister bilades och där alla fria män hade rätt att delta. Historiker uppskattar att alltinget grundades någon gång på 800-talet.

1000-talet[redigera | redigera wikitext]

Omkring år 1000 så konverterade öarna till kristendomen och en kyrka byggdes i Kirkjubøur med omkring 33 biskopar. Färöarna blev en del av Norge år 1035.

I början av 1000-talet flydde till Norge Sigmundur Brestisson, som var av en stormannasläkt från de södra öarna som nästan hade blivit nästan utrotad av inkräktare från norr. Han sändes från Norge av kung Olav Tryggvason för att lägga öarna under den norskan kronan. Han införde kristendomen och trots att han därpå blev mördad blev Norges överhöghet etablerad. Öarna var sedan en del av det norska riket fram till 1386 då Norge och Danmark förenades. Öarna var dock fortfarande en del av den norska kronan. År 1380 döptes Alþting om till Løgting, även om det då kommit att inte bli mer än en lokal domstol.

1300-talet - 1500-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 1300-talet började en lång era av utländskt inflytande på den färöiska ekonomin. Då handeln reglerades så att all färöisk handel måste gå genom Bergen i Norge så att få in tullavgifter. Under denna tid började Hansan växa sig stark och spelade en allt större roll. Norge försökte att stoppa denna utveckling men tvingades ge efter då Digerdöden orsakat en befolkningsminskning.

Engelska pirater terroriserade befolkningen under 1500-talet. Magnus Heinason från Streymoy sändes av Fredrik II av Danmark för att rensa upp på havet. Magnus är än idag hyllad i sånger och berättelser.

Under Grevefejden 1535 då den avsatte Kristian II försökte ta makten från Kristian III av Danmark stödde Hansan den förlorande Kristian II. Den nya kungen Kristian III gav den tyska handelsmannen Thomas Köppen exklusiva handelsrättigheter på Färöarna. Reglerna för dessa rättigheter var: Endast varor av god kvalitet skulle tillhandahållas färingarna och måste vara gjorda i ett antal som motsvarar resten av marknaden. Varorna måste upptas till deras marknadsvärde och handelsmännen skall vara ärliga och pålitliga mot färingarna.

Kristian III genomförde reformationen på Färöarna vilken tog fem år att genomföra. Samtidigt infördes danska som kyrkospråk istället för latin och kyrkans egendomar tillföll staten. Färöarnas biskopsdöme avskaffades också.

1600-talet[redigera | redigera wikitext]

Efter Köppen, då andra övertog handelsmonopolet, när ekonomin mer eller mindre tillhörde Danmark, under perioden då de mesta av Färöarnas export var fisk, kött och ull övertogs av Nederländerna var varorna sålda till förbestämda priser. Ofta var argumenten och liknande saker helt oväsentliga vid ett byte. Detta orsakade uppskjutningar och ett stort underskott i färöiska förråd. Till slut producerade Färöarna gods med sämre kvalité än tidigare vilket resulterade att de fick lika dåliga saker tillbaka. Under denna tiden då höll handeln på att förfalla var smugglingen mycket tuff. Danmark försökte lösa problemen genom att lämna Christoffer Gabel (och senare hans son, Fredrik) som en personlig feodal egendom. Gabel var mycket sträng och hård och födde upp djur runt Färöarna. Detta ledde till att Danmark under 1600-talet var tvungna att återta hela handelsmonopolet själva. Handelsmonopolet med Danmark upphörde inte förrän den 1 januari 1856.

1658 erbjöd Danmark som kontrollerade öarna, dem till Sverige, som vägrade eftersom svenskarna hellre ville ha Bornholm (som de även fick som del i Freden i Roskilde).[1]

1800-talet[redigera | redigera wikitext]

Vid Kielfreden i 1814 kom Färöarna (tillsammans med Island och Grönland) formellt under Danmark eftersom de norska biländerna undantogs när Norge avstods till Sveriges konung. Året 1816 avskaffades Løgtinget och ersattes av Danmarks liknande system. Danska blev officiellt språk på Färöarna medan färöiskan helt blev nedslagen. En ny konstitution kom till makten i Danmark år 1849. Den nya konstitutionen kom även till Färöarna året efter, vilket gav öriket två platser i det danska parlamentet, Folketinget. Färöarna lyckades till sist återskapa sitt Løgting ett par år senare med många människor som hoppades på ett självständigt Färöarna. Under det sena 1800-talet började Färöarna likna en självständig stat, även om alla människor där inte var helt för det. Samtidigt växte öarnas ekonomi genom en stor produktion av fiske. Färöarna fick tillträde i danskt vatten i Nordatlanten. Befolkningen på öarna växte och levnadsstandarden ändrades till det positiva. År 1890 blev färöiskan officiellt språk på Färöarna.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Danmark var ockuperat av Nazityskland under andra världskriget, medan britterna delvis tog kontroll över Färöarna för att förebygga att viktiga transporter sjövägen stördes. Løgtinget satte upp en egen lagstiftning för att bibehålla suveräniteten. Den färöiska flaggan som skapades av färöiska studenter 1919 började att användas. Några människor på Färöarna försökte få Färöarna till en helt självständig stat i likhet med Island som blev självständigt under andra världskriget.

1950 -[redigera | redigera wikitext]

År 1973 gick Danmark med i Europeiska gemenskapen (idag EU). Färöarna gick inte med.

På 1980-talet ökade stödet för självständighet. För första gången på mycket länge upplevde landet en högkonjunktur. Arbetslösheten var låg och färingarnas levnadsstandard var bland de högsta i världen men landets ekonomi var nästan helt beroende av fisket som hade flera goda år vid denna tid. Samtidigt tilltog en spekulationsekonomi av relativt sett gigantiska mått. Massor av byggprojekt startades över alla öarna, bland annat lanserades idén om att förbinda alla bofasta öarna med varandra genom tunnlar. Projekten finansierades ofta med lån och när lågkonjunkturen i hela Norden kom 1991-1992 drabbades Färöarna relativt sett förmodligen hårdast av alla. Lågkonjunkturen sammanföll med dåliga tider för fisket, och arbetslösheten steg till över 20% samtidigt som mängder med färingar ruinerades. Till slut fick moderlandet Danmark gå in med finansiella garantier för att undvika en fullständig kollaps av finanssystemet. Det dröjde till omkring 2000 innan ekonomin började repa sig igen.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ http://blog.svd.se/historia/2011/06/11/roskildefredens-svaraste-not/

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]