Fästingburna sjukdomar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fästingar är en vanlig vektor för en mängd sjukdomar. Här bredvid en tändsticka för storleksjämförelse. Fästingar är vanligtvis 2-6 mm långa.

Fästingburna sjukdomar är sjukdomar som sprids med parasiten fästing som vektor (smittbärare). Sjukdomarna kan orsaka av spridda mikroorganismer (bakterier, virus och protozoa) samt toxiner. I Sverige är de tre vanligaste fästingburna infektionerna TBE, borrelia och fästingfeber. [1] Fästingbett kan även leda till allergiska reaktioner.

Lista över viktiga fästingburna sjukdomar[redigera | redigera wikitext]

D. = Dermacentor, I. = Ioxedes, A. = Ambylomma, B. = Babesia

Bakterier[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomsnamn Bakterie Fästingart
Kattklössjuka (Cat scratch fever) Bartonella henselae
Borrelia Borrelia burgdorferi Ixodes ricinus (i Europa)
Rickettsia Rickettsia rickettsii Dermacentor andersoni, D. variabilis
Ehrlichios/Fästingfeber (tidigare känd som human granulocytär ehrlichios (HGE)) Anaplasma phagocytophilum Amblyomma americanum (Amblyomma americanum), I. scapularis
Ornithos Borrelia-arter arter av Ornithodoros
Tularemi/Harpest Francisella tularensis, A. americanum D. andersoni, D. variabilis

Virus[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomsnamn Virus Fästingart
TBE (tick-borne encephalitis) TBEV, ett flavivirus Ixodes scapularis, I. ricinus (Europa), I. persulcatus (Ryssland + Asien)
Colorado tick fever Coltivirus D. andersoni
Krim-kongo hemorrhagisk feber CCHF-virus Rhipicephalus bursa, Hyalomma marginatum marginatum

Protozoa[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomsnamn Protozo Fästingart
Babesios Babesia microti, B. equi I. scapularis, I. pacificus
Cytauxzoonos Cytauxzoon felis (drabbar enbart katter) D. variabilis (amerikansk hundfästing)

Toxiner[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomsnamn Toxin (gift) Fästingart
Fästingförlamning Nervgift, okänt 40-80 kDa som produceras i fästingens spottkörtlar D. andersoni, D. variabilis West

Allergiska reaktioner[redigera | redigera wikitext]

Innan fästingen tar upp sin blodmat, injicerar de genom sin snabel en körtelutsöndring ("saliv") i sitt byte. För immunsystemet hos näringsoffret är saliven störande skräp, trots det anti-inflammatoriska medel som finns däri. Reaktioner på antikoagulerande utsöndring från fästingar kan också i sällsynta fall leda till förlamning och död hos människor, särskilt vid fästingbett på huvudet och nära ryggen (Fästingförlamning).

Betydligt vanligare kan ett nyligen säkerställt samband mellan alfa-galaktos från tidigare bytesvärdar och fästingbett vara med urtikaria som följd. Ett svenskt forskarteam har för första gången visat att fästingen I. ricinus innehåller epitopen alfa-Gal, som har hittats i fästingens matspjälkningsområde.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ivarsson-Norrby Infektionsmedicin Säve Förlag 2007 ISBN 91-972689-8-4
  2. ^ Marianne van Hage; Koppling mellan fästingbett och köttallergi, KI (2013-09-26).