Tamfår

Tamfår
Gotlandsfår
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Partåiga hovdjur Artiodactyla
Underordning	Idisslare Ruminantia
Familj	Slidhornsdjur Bovidae
Underfamilj	Getdjur Caprinae
Släkte	Får Ovis
Art	Tamfår O. aries
Vetenskapligt namn
§ Ovis aries
Auktor	Linné, 1758
Synonymer
Ovis orientalis aries
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Tamfåret är en domesticerad variant av får. Det är fortfarande omstritt om den ska räknas som egen art (Ovis aries) eller som underart till mufflonfåret (Ovis orientalis aries). Fåren producerar ull, kött, mjölk och skinn, vissa raser är specialiserade på en av delarna, medan andra är så kallade kombinationsraser. Tamfåret utvecklade först spinnbar ull efter att ha varit husdjur i flera tusen år. Från första början var det sannolikt köttet som var åtråvärt, snart också mjölken.

Ursprung

Fåret (Ovis aries) är efter hunden troligtvis människans tidigaste domesticerade husdjur, nära följt av get. Domesticeringen ska ha skett i Iran och Irak för så länge som 11 000 år sedan, möjligen i flera omgångar och på andra håll i Asien. Det har varit omdiskuterat vilka de vilda förfäderna är, eftersom även de vilda fåren finns i många olika underarter. I dag räknas den orientaliska mufflonen som ursprunget. Det är ett bergsdjur som är en mycket säker klättrare, ett beteende som tamfåren i större eller mindre grad har ärvt. De övriga asiatiska vildfåren har ett avvikande kromosomtal som gör det osannolikt att de skulle ha bidragit till tamfåret. Den europeiska mufflon som finns på Korsika och Sardinien kan i själva verket vara en tidig tamform av mufflonen som har förts till öarna under stenåldern. En sorts mellanform mellan mufflon och senare tamfår har överlevt förvildad på den avlägsna skotska ögruppen St Kilda, soayfåret, annars förekommer en mängd olika gamla raser av tamfåret (Ovis aries). Många av dessa finns bara lokalt, och deras ull kan likna den man finner i traktens historiska textilier. Under de senaste tvåhundra åren har ett mindre antal raser blivit dominerande inom världens fåravel.

Ulliga får som vi känner dem utvecklades först efter flera tusen års fårhållning. I början var det alltså kött, skinn och möjligen mjölk som var intressant.

Ekologi

Betande får

Tamfår hålls i högst olika bitotoper, från Nordafrikas torra värme till Grönland, från berg till nederländska strandängar. Där de har valet föredrar fåren torr mark, och de lägger sig ofta till vila högt i terrängen. De lever naturligt i flock, och flockbeteendet gör det möjligt för en van herde och en vallhund att driva dem dit man vill. Tamfåret försvarar sig skickligt och är säkra klättrare.^{[källa behövs]}

Föda

Tamfåret är en idisslare och har fyra magar: våm, nätmage, bladmage och löpmage. De betar allt från gräs och örter till sly, blad och bark från de flesta trädarter, till exempel sälg och asp. Överdriven fårhållning har starkt bidragit till att förstöra den naturliga vegetationen på många håll i världen, inte minst i medelhavsområdet, men i vissa områden kan fårbetet uppskattas för att det motverkar igenväxning.

Reproduktion

Får kan para sig under större delen av året men de mer ursprungliga raser brunstar främst under hösten och då får sina lamm under våren. Dräktighetstiden är lite under 5 månader.

Etymologi och terminologi

En fårhona kallas tacka, en hanne kallas bagge och en unge för lamm. På gotländska kallas vuxna individer lamm och ungar lammungar. Även på det svenska fastlandet säger man ibland lammskinn om fällar från vuxna djur. En fåraherde är en person som har till uppgift att valla; se efter lösgående får.

Tamfår som nyttodjur

Dolly var världens första klonade däggdjur.

Fåraherdar

Fåren har genom tiderna varit mycket betydelsefulla för människan då de bidrar med både kött, skinn, mjölk och ull till kläder. - vissa raser är specialiserade på en av delarna, medan andra är så kallade kombinationsraser. Fåret har haft oerhört stor betydelse både i hushållsekonomin och tillbaka i historien även i samhällsekonomin, därför att ylletextilier var en viktig handelsvara.

Fårskötsel

Fårskötseln på en gård är beroende av tillgången till bete, eftersom betet är en förutsättning för att driften ska ge ekonomisk vinst.

Fåren hålls i skötsel för köttets, ullens eller fårmjölkens skull eller för två eller alla tre dessa egenskaper. Av mjölken tillverkas det fårost, i många länder är detta en vanlig mejeriprodukt. I Sverige spelar ull- och mjölkproduktionen dock en underordnad roll. Valet av ras beror dels på hurdana betesmarker man har och dels på lammproducentens intresse; om man vill vidareförädla lammskinn eller mjölk eller om man enbart är intresserad av köttproduktion. Vanliga raser för köttproduktion är Texel, Suffolk och Dorset. De som är intresserade av skinn och ull väljer ofta Gotlandsfår, Finullsfår, Leicester eller någon av de andra lantraserna.

Såväl ungbaggen som tackan kan användas i avel redan när de är ett halvår gamla, och är vanligtvis i produktion till 5-8 års ålder. Om det tillåts kan dock får bli 15-18 år gamla. En bagge i sin bästa ålder kan årligen betäcka ända upp till 100 tackor, men vid synkroniserad brunst bör inte mer än högst 40 tackor ingå i gruppen. Betäckningstiden beror på när man vill ha lamningen som inträffar 5 månader senare. Den vanligaste lamningstiden är i april men nu för tiden så lammar många på andra tider på året. Tackorna skall vara i lagom gott hull vid betäckningen och så förbli till de har lammat så föder de friska starka lamm. Foderstaten ökas på månaden innan lamningen och hålls hög under digivningen.

När lammen har fötts kan de få tillgång till en lammkammare där bara de små lammen kan komma in och äta kraftfoder och ett spätt hö/ensilage. Lammen kan vänjas av från sina mödrar från 5-6 veckors ålder men tidig avvänjning förutsätter att de har haft tillgång till lammkammare och att de verkligen äter kraftfoder, ca 250 g per dag och lamm. Vad man använder som kraftfoder till tackorna och lammen varierar beroende på tillgång och pris. Man kan använda allt från färdigproducerade pellets till hemmagjorda blandningar med spannmål, soja, betfor, ärtor, rapskaka och mineraler mm i. Alla får och lamm ska alltid ha tillgång till rent friskt vatten och saltsten.

Ovanstående gäller produktion av slaktfår av köttras eller kryssningstyp. Andra fårraser behöver mycket mindre kraftfoder, alternativt endast grovfoder av bra kvalité, men har då inte heller samma tillväxt.

Fåren bör klippas två gånger om året; efter avvänjning av lammen och ca en månad innan lamningen. Ullavkastningen är synnerligen växlande för olika raser. Det viktiga är att ullen som man har tänkt att ta hand om hålls ren från hö, kardborrar och gödsel. Levande vikten hos de olika fårraserna varierar mycket från 40–90 kg på tackorna och 60–150 kg för baggarna. Lammen uppnår vuxenvikt vid ca 18 månaders ålder.

Vakta får

Komondor är en storvuxen och vädertålig boskapsvaktande hundras.

Sedan fårets domesticering har det funnits behov att vakta djuret mot inkräktare, varg, björn och andra rovdjur.

Fåraherdar drev sina får på bete och bodde ute i bergen eller betesmarker i fäbodar och vakade över djuren dag och natt. Boskapsvaktande hundar var arbetande brukshundar med uppgift att skydda frigående djur som får mot rovdjursangrepp. Denna uppgift anses vara en av tamhundens allra äldsta, alltsedan människan började hålla andra husdjur för sin livsmedelsförsörjning.

Till sin hjälp hade de ofta särskilda boskapsvaktare, vakthundar som var storvuxna och vädertåliga, och lite mindre vallhundar som border collie, australian kelpie, collie och puli som vallade fåren men inte var stora nog att gå i närkamp med exempelvis varg eller björn. Den uppgiften togs hand om det storvuxna hundraserna som komondor, maremmano abruzzese, anatolisk herdehund, och kangal. Hundraserna puli och komondor var ett klassiskt par på den ungerska pusztan. Den snabba mindre pulin vallade fåren och den större aggressivare komodoren fungerade avskräckande för varg och vakade på nätterna.

Fårskötsel i Sverige

Får har funnits i Sverige sedan yngre stenålder. Ullen har spunnits och vävts till kläder åtminstone sedan bronsåldern. I förhistorisk tid och medeltid var det nordiska kortsvansfår enarådande som typ. På 1600- och 1700-talet importerades på statens initiativ utländska fårraser, och genom olika förordningar sökte man att få bort böndernas inhemska får, då deras ull ansågs att vara grov och olämplig för finare kläder. I modern tid har spillror av de gamla fårtyperna dock fått en renässans. Sveriges vanligaste får pälsfåret är ett förädlat får av nordisk ursprung.

Vikten på lantrastackor vid 1900-talets början i södra Sverige uppgick till 30–45 kg, medan baggarna var tyngre.

Sveriges fårstam har varit i ständigt avtagande. 1904 bestod den av 1 105 903 djur (ungefär 3/4 av antalet 1865). 2005 fanns det ca 7 000 fårbesättningar med ca 450 000 djur i Sverige.

Horn och ull

Hornen är oftast svängda bakåt och nedåt. Hos vissa av de mer ursprungliga raserna är båda könen hornbärande, hos andra endast baggarna. Hos många andra raser är både könen dock kulliga, d.v.s. utan horn. Hos enstaka raser, bland annat Jacobsfåret kan baggen ha fyra istället för två horn - ett fenomen som också tidigare har varit känd hos gutefåret.

Olika fårraser har mycket olika ull. Ursprungligt har fåret två olika hårfiber: täckhår och bottenull. Täckhåren är långa och grova, men bottenullen mycket mjuk. Detta ses fortfarande hos en rad fårraser, till exempel islandsfår eller gutefår. De flesta framavlade fårraser har en enhetlig ull som i fibertjocklek är ett mellanting. Det finns också raser med speciellt finfibrig ull, fram för allt merinofåret, men även vårt inhemska finullsfår. Andra fårraser hålls mest eller uteslutande för köttets skull, och enstaka raser er specialiserade på pälsproduktion, till exempel gotlandsfåret.

Sjukdomar

Får är mycket tåliga djur, men kan precis som alla andra drabbas av olika typer av sjukdomar. Många gånger fokuseras på epizootier som mul- och klövsjuka, scrapie eller boskapspest. Dock är det vanligare att uppfödningsarbetet utsätts för betydligt allvarligare och vanligare problem än så, där de mest kända sannolikt är olika typer av parasitangrepp eller felaktig utfodring.

Bland de vanligaste problemen inom fåraveln märks:

• dålig fårhälsovård
• dålig klövvård
• felaktig utfodring
• förlossningskomplikationer
• miljöproblem
• parasitangrepp
• olika typer av smitta

Brist- och ämnesomsättningssjukdomar hos tackor

• Acidos
• Hypokalcemi (dräktighetsförlamning)

Brist- och ämnesomsättningssjukdomar hos lamm

Många av bristsjukdomarna hos lamm har försvunnit i takt med att man lagt mer vikt vid bra utfodring av såväl tackor som lamm.

• Cerebrocortical nekros
• Hypokalcemirelaterad kramp
• Medfödd svaghet hos lamm
• Muskeldegeneration

Infektionssjukdomar

Vissa infektionssjukdomar, som till exempel colibacillos, lammdysenteri och enterotoxinemi drabbar företrädesvis lamm.

• Aktinos
• Artrit
• Colibacillos
• Enterotoxinemi (gasbrand)
• Juverinflammation
• Kvarbliven efterbörd
• Lammdysenteri
• Listerios
• Lunginflammation
• Maedi
• Smittsamt muneksem
• Spontanabort (kastning)
• Stelkramp

Klövproblem

• Foot-rot
• Förvuxna klövar
• Klövspaltinflammation
• Klövböld

Organsjukdomar

• Livmoderframfall
• Slidframfall (vaginalprolaps)
• Urinsten

Förgiftningar

• Foderförgiftning
• Kopparförgiftning

Hudparasiter

• Fästing och fästingburna sjukdomar som bölder och ledinflammation
• Ohyra - pälslus, stora lusflugan
• Skabb - fotskabb, fårskabb, huvudskabb
• Sårflugor

Inälvsparasiter

• Coccidier
• Leverflundror - stora och lilla leverflundran
• Mag- och tarmmaskar - rundmask, bandmask
• Lungmaskar

Ull- och pälsproduktion

Fårklippning på Island

• ull
• lammskinn

Köttproduktion

Ett halvt slaktat får

Flest lamm föds under våren men det kommer att planas ut då andra raser ökar i mängd och fler vill slakta dem på vintern och våren. Att man väljer denna tid på året för slakt kan dels bero på hur mycket betesmarker och vilka byggnader man har, men framför allt så beror det på att nya producenter inte får kontrakt vid Swedish Meats att slakta sina lamm under hösten.

Tabellen nedan redovisar produktionen av får- och lammkött i kg/person.

Land/region	1979-1981	1990	2003
Hela världen	1,2	1,3	1,25
Afrika	1,8	2,5	1,3
Australien	38,0	37,0	30,3
Brasilien	-	0,4	-
Bulgarien	7,5	6,5	4,9
Chile	5,0	3,0	0,6
Danmark	0,2	0,2	0,3
Finland	0,2	0,2	0,1
Frankrike	3,0	3,0	2,2
Grekland	8,0	9,5	0,5
Holland	1,5	1,0	0,9
Indien	-	0,2	-
Iran	6,0	5,0	5,0
Irland	13,0	24,0	16,0
Island	66,0	40,0	30,3
Italien	1,2	1,3	1,0
Kina	-	-	1,4
Marocko	4,0	3,5	3,4
Nigeria	-	0,8	-
Norge	4,2	6,0	5,4
Nya Zeeland	183,0	162,0	141,0
Sovjetunionen	3,3	3,0	-
Spanien	4,5	6,0	5,1
Storbritannien	4,5	6,0	5,1
Sudan	-	-	4,3
Sverige	0,6	0,7	0,4
Tyskland	-	2,1	0,5
Uruguay	13,0	20,0	7,9
USA	0,7	0,6	0,3

Mjölkproduktion

I Sverige är fårmjölksproduktionen begränsad, men desto vanligare i andra delar av världen. Ingen större produktion uppges emellertid förekomma i USA, Australien och Nya Zeeland. Tabellen visar produktionen i tusentals ton. Vid ostproduktion är tumregeln att det går åt tio liter mjölk för att producera ett kg ost.

Område	Fårmjölk	Getmjölk
Världen	2 922	3 748
Europa	1 028	765
Sydamerika	12	54
Asien	1 308	2 028
Afrika	573	901

Biprodukter från tamfår

Större delen av fåret, förutom själva slaktkroppen för köttets skull, kan utnyttjas:

• Pälsen - till lammskinn, kläder, garn, med mera
• Inälvor som hjärta, tunga, njure, bräss och lever - som livsmedel
• Skallen - som livsmedel
• Tarmar - till fjälster vid korvtillverkning och i vissa länder till traditionella maträtter, som kokoreç i Turkiet.
• Övriga organ och annat avfall kan användas för biogasproduktion eller annan energiproduktion.

Tamfår i kultur och folktro

Fårens betydelse märks bland annat i de religiösa uttrycken Herren är min herde, man pratar om Lejonen och lammen. Symboliskt sett representerar fåren i kristen mytologi ofta de goda och rättfärdiga människorna, medan getterna representerar de onda och förtappade.^{[källa behövs]}

Raser

Lista över fårraser (i urval):

• Dalafår
• Dorset
• Gotlandsfår
• Gutefår
• Finullsfår
• Île-de-France
• Islandsfår
• Karakul
• Leicester
• Manx Loaghtan
• Merinofår
• Mufflonfår
• North Ronaldsayfår
• Ostfrisiskt mjölkfår
• Oxford down
• Rambouillet
• Roslagsfår
• Ryafår
• Romanov
• Suffolk
• Texel

I Frankrike avlades den minsta fårrasen fram, Ouessantfår, den har en vikt på 13 till 16 kilogram och når bara en mankhöjd omkring 45 centimeter.

Sverige

I Sverige finns ett tjugotal fårraser, såväl inhemska som importerade.^{[källa behövs]} Gutefår är fortfarande vanligt på Gotland, där det förefaller vara en mycket ursprunglig och gammal ras.^{[källa behövs]} Dalafår, ryafår och finullsfår är andra exempel på svenska lantraser, vilka är varianter av nordiska kortsvansfår. I Sverige är idag kanske gotlandsfåret vanligast.^{[källa behövs]} Både gotlandsfåret (kallades tidigare pälsfår) och gutefåret härstammar från det ursprungliga gotländska lantrasfåret.^{[källa behövs]} Andra raser som finns i Sverige är importerade raser som till exempel holländsk texel, oxford down, suffolk och ostfrisiskt mjölkfår.

Fårkontrollen har valt att indela det svenska fårbeståndet i fyra rasgrupper:^{[källa behövs]}

• Pälsfår: Hit räknas gutefåret och gotlandsfåret.
• Vita lantraser: I gruppen ingår svensk finull, ryafår och allmogefår.
• Tyngre korsningsraser/köttraser: Är den största rasgruppen inom svensk fårskötsel. Här finns texel, Leicester, Dorset, Suffolk, ostfrisiskt mjölkfår, Shropshire, Dalasau och Oxford down.
• Korsningsgruppen: Gruppen kallas ibland för sveafår och kan, som namnet antyder, innehålla korsningar mellan lantraserna och de tyngre köttfåren.

Fårbestånd

Tabellerna visar antalet får i tusental.

Europa

Land	1975	1985	1995	2005
Europa	124 535	137 511	180 786	137 351
Danmark	61	52	145	141
Finland	124	68	80	115
Frankrike	10 568	12 676	10 320	9 113
Grekland	8 274	8 258	8 802	9 000
Holland	760	814	1 674	1 236
Irland	2 711	3 081	5 775	4 556
Island	864	709	458	454
Italien	7 995	11 098	10 681	8 200
Norge	1 639	2 414	2 524	1 417
Ryssland	-	-	31 818	15 494
Sovjetunionen	145 305	142 876	-	-
Spanien	16 257	17 520	23 058	22 500
Storbritannien	29 967	23 946	43 304	35 500
Sverige	385	426	462	450

Asien

Land	1975	1985	1995	2005
Asien (hela)	283 834	341 255	440 649	457 926
Indien	40 540	46 930	54 131	62 500
Iran	28 085	40 000	50 889	54 000
Israel	197	267	327	390
Japan	12	24	20	11
Kazakhstan	-	-	24 273	11 287
Kina	94 700	95 194	117 445	170 882
Mongoliet	14 503	13 391	13 787	11 686
Pakistan	17 454	25 037	29 065	24 900
Syrien	5 809	10 993	12 075	15 310
Turkiet	40 539	40 391	35 646	25 201
Turkmenistan	-	-	6 100	14 267

Afrika

Land	1975	1985	1995	2005
Afrika (hela)	161 219	187 472	208 623	253 619
Algeriet	9 773	15 660	17 302	18 700
Etiopien	23 078	23 000	10 900	17 000
Kenya	2 945	7 000	8 204	10 000
Marocko	14 800	12 862	13 389	17 026
Nigeria	5 379	10 359	14 000	23 000
Sudan	13 774	19 709	37 180	48 000
Sydafrika	30 989	30 256	28 784	25 316

Sydamerika

Land	1975	1985	1995	2005
Sydamerika	101 543	100 032	84 822	68 884
Argentina	34 691	28 750	15 245	12 450
Bolivia	7 694	7 804	7 884	8 550
Brasilien	17 828	18 659	18 336	14 182
Chile	5 644	5 800	4 625	3 400
Colombia	1 920	2 500	2 540	2 180
Peru	15 280	12 787	12 570	14 000
Uruguay	15 069	21 196	20 250	9 712

Övriga

Land	1975	1985	1995	2005
Australien	151 653	149 747	120 862	106 000
Nya Zeeland	55 320	67 851	48 816	40 000
Kuba	330	378	1 309	2 600
USA	14 515	10 716	8 989	6 135

Officiell statistik om får

I Sverige har antalet får ökat under 2000-talet och det översteg 620 000 år 2011. På Jordbruksverkets webbplats publiceras årligen statistik om antalet får i Sverige i det Statistiska meddelandet om husdjur. I Eurostats databas publiceras statistik om antal får i Europa under kategorin Agriculture och underkategorin Regional Agriculture Statistics. I FAO:s databas publiceras statistik om antal får i världen under kategorin Production och underkategorin Live Animals.

Se även

• Räkna får
• Ull
• Herde
• Läder

Externa länkar

• Svenska Fåravelsförbundet
• Lammproducenterna
• ITIS (engelska)
• Husdjur – Statistik från Jordbruksverket
• Jordbruk – Statistik från Eurostat
• Husdjur – Statistik från FAO