Fördraget om Europeiska unionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska flaggan Europeiska unionens fördrag
Maastrichtfördraget
Fördraget om Europeiska unionen
Utfärdat av medlemsstaterna
Undertecknat i Maastricht, Nederländerna
Depositarie Italiens regering
Offentliggjort i EGT C 191 1992
Celexnummer 11992M[1]
Juridiskt bindande ja, med direkt effekt
Undertecknat 1992-02-07
Ikraftträdande 1993-11-01


Annan lagstiftning





Ändrar EEG-fördraget
Euratom-fördraget
EKSG-fördraget




Ändrad genom Lissabonfördraget
Nicefördraget
Amsterdamfördraget
anslutningsfördragen








Utgör en del av primärrätten
Status: Ändrad unionsrätt

Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), även känt som Maastrichtfördraget och unionsfördraget, är ett av Europeiska unionens fördrag mellan dess medlemsstater som undertecknades den 7 februari 1992 i Maastricht, Nederländerna, och trädde i kraft den 1 november 1993. Förhandlingarna om fördraget avslutades i december 1991.

Fördraget utgör ett av unionens grundfördrag, och fastslår de övergripande bestämmelserna om Europeiska unionen, i synnerhet dess principer och mål, utrikes- och säkerhetspolitik och hur fördragen kan ändras. Sedan dess ikraftträdande har fördraget ändrats genom Amsterdamfördraget 1999, Nicefördraget 2003 och Lissabonfördraget 2009 samt genom de anslutningsfördrag som trätt i kraft sedan 1993.

Det ursprungliga fördraget innebar stora förändringar i det europeiska samarbetet. Fördraget innebar dels nya bestämmelser genom det nya grundfördraget, dels ändrade bestämmelser i de gamla grundfördragen, i synnerhet fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG-fördraget), som bytte namn till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget).

Fördraget ledde till bildandet av Europeiska unionen och var resultatet av flera separata förhandlingar för en monetär och politisk union. Det ledde också till uppkomsten av euron och upprättandet av pelarstrukturen. Därmed utökades det europeiska samarbetet till att omfatta utrikes- och säkerhetspolitik och rättsliga och inrikes frågor. I fördraget fastslås även unionens grundläggande principer, däribland subsidiaritetsprincipen, som innebär att beslut ska tas på lägsta möjliga politiska nivå.

För att träda i kraft var fördraget tvunget att ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras egna konstitutionella bestämmelser. Danmark, Frankrike och Irland valde att hålla folkomröstningar om fördraget. I Danmark röstade folket nej i den första folkomröstningen. Efter att vissa garantier och undantag givits landet, röstade folket ja i en andra folkomröstning. Således kunde fördraget träda i kraft i slutet av 1993.

Fördraget är deponerat hos den italienska regeringen och finns på en juridiskt bindande version på alla Europeiska unionens officiella språk.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Fördraget signerades i den nederländska staden Maastricht.

Fördraget om Europeiska unionen signerades den 7 februari 1992 efter att en regeringskonferens hade sammanträtt under 1991 med uppdrag att ta fram ett nytt fördrag.

Ratificeringsprocessen drog ut på tiden, vilket innebar att ikraftträdandet sköts upp från den 1 januari 1993 till den 1 november 1993. Detta berodde bland annat på den danska folkomröstningen som slutade med ett nej till fördraget. På flera håll var ratificeringen av fördraget kontroversiell på grund av att det upprättade en politisk union.

Ett år efter att fördraget trädde i kraft, utvidgades unionen till att även omfatta Finland, Sverige och Österrike. I samband med dessa staters anslutning blev fördraget bindande även för dem.

Signaturer[redigera | redigera wikitext]

Maastricht Signature Belgium.jpg Maastricht - Danmarks underskrift.jpg Maastricht Signature France.jpg Maastricht Signature Greece.jpg Maastricht Signature Ireland.jpg Maastricht Signature Italy.jpg Maastricht Signature Luxembourg.jpg Maastricht Signature Netherlands.jpg Maastricht Sinature Portugal.jpg
 Belgien  Danmark  Frankrike  Grekland  Irland  Italien  Luxemburg  Nederländerna  Portugal
Maastricht Signature Spain.jpg Maastricht Signature Great Britain.jpg Maastricht Signature Germany.jpg
 Spanien  Storbritannien  Tyskland

Syfte och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Sammanfattning av förändringar[redigera | redigera wikitext]

  • Europeiska unionen
En europeisk union upprättas.
  • Pelarstrukturen
En ny pelarstruktur införs.
  • Europeiska gemenskapen

Fördraget om Europeiska unionen innebar två förändringar, dels inrättandet av helt nya bestämmelser om utrikes- och säkerhetspolitik och rättsliga och inrikes frågor, dels förändringar i det regelverk som återfanns i de gamla grundfördragen.[2]

Europeiska unionen[redigera | redigera wikitext]

Den enskilt största förändringen som fördraget medförde var inrättandet av en europeisk union, som innefattade bland annat monetärt och politiskt samarbete. Den nya unionen innebar att det europeiska samarbetet utökades till att omfatta monetära, polisiära och rättsliga frågor liksom utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Unionen erhöll dock inte befogenheter att själv ingå exempelvis internationella avtal. Detta berodde på att unionen inte blev någon juridisk person.[2]

Pelarstrukturen[redigera | redigera wikitext]

Unionens pelarstruktur.

Istället för att göra den nyupprättade unionen till en juridisk person med befogenheter att ingå avtal, delades denna befogenhet upp på tre så kallade pelare. Varje pelare omfattade egna befogenhetsområden med egna befogenheter.[2]

Den första pelaren utgjordes av Europeiska gemenskaperna, som sedan tidigare bestod i sin tur av tre juridisk personer. Denna pelare präglades av överstatlighet och unionens institutioner hade stort inflytande inom detta område. De två andra pelarna var dels gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), dels rättsliga och inrikes frågor (RIF).[2]

Båda dessa pelare präglades av mellanstatlighet och samarbetet inriktades främst på samordning. Sedan ikraftträdandet för fördraget om Europeiska unionen har samarbetet inom framför allt RIF blivit mer och mer överstatligt. Däremot har samarbetet inom GUSP förblivit mellanstatligt, men konsoliderats bland annat genom inrättandet av Europeiska utrikestjänsten.

Europeiska gemenskapen[redigera | redigera wikitext]

Med fördraget lades grunden för införandet av euron under 1999.

En av de stora förändringarna som fördraget om Europeiska unionen innebar var förändringen av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). EEG bytte namn till Europeiska gemenskapen (EG), som samtidigt blev en del av den första pelaren. Första pelaren bestod förutom av EG även av de andra Europeiska gemenskaperna, det vill säga både Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). EKSG och Euratom delade därmed samma institutioner som unionen.

Bland de viktigare förändringarna inom EG var inrättandet av en ekonomisk och monetär union. Det var först genom fördraget om Europeiska unionen som en gemensam valuta och en gemensam penningpolitik blev rättsligt möjligt. Genom fördraget inrättades också Europeiska centralbanken, som skulle bli stommen i den nya penningpolitiken. Själva införandet av euron skedde dock först elektroniskt 1999 och fysiskt 2002.

Fördraget om Europeiska unionen innebar också fler beslut med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet.

Senare förändringar[redigera | redigera wikitext]

Fördraget om Europeiska unionen har ändrats genom efterföljande ändringsfördrag: Amsterdamfördraget 1999, Nicefördraget 2003 och Lissabonfördraget 2009. Dessutom har det justerats genom anslutningsfördraget 1994, anslutningsfördraget 2003 och anslutningsfördraget 2005.

Amsterdamfördraget innebar att flera områden inom rättsliga och inrikes frågor lyftes över till EG. Det som kvarstod av RIF ersattes med polisiärt och straffrättsligt samarbete. Samtidigt infördes möjligeten till närmare samarbeten och vissa förändringar skedde även in om utrikespolitiska området.

Nicefördraget innebar att fördraget om Europeiska unionen ändrades så att det anpassades för de kommande östutvidgningar, främst genom att kraven om enhällighet ersattes med kvalificerad majoritet på flera områden.

Lissabonfördraget innebar att pelarstrukturen avskaffades och att unionen blev en egen juridisk person. Utrikes- och säkerhetspolitiken konsoliderades ytterligare och det polisiära och straffrättsliga samarbetet integrerades helt i unionens överstatlig struktur genom avskaffandet av pelarstrukturen.

Årtal 1952 1954 1958 1967 1987 1993 1999 2003 2009
Europeiska gemenskaperna:
Europeiska atomenergigemenskapen
Europeiska kol- och stålgemenskapen Europeiska unionen
Europeiska ekonomiska gemenskapen Europeiska gemenskapen
Rättsliga och inrikes frågor
Polissamarbete och straffrättsligt samarbete
Europeiska politiska
samarbetet
Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Västeuropeiska unionen

Ratificering[redigera | redigera wikitext]

  Slutgiltig deposition avklarad
  Ratificeringsförfarandet avklarat
  Ratificeringsförfarandet ej klart
  Ratificeringsförfarandet stoppat

För att kunna träda i kraft var fördraget tvunget att ratificeras av varje medlemsstat i enlighet med dess egna konstitutionella bestämmelser. Ratificeringsprocessen skiljde sig åt mellan medlemsstaterna, vissa valde att folkomrösta om fördraget medan andra valde att enbart behandla ratificeringen i det nationella parlamentet. Danmark, Frankrike och Irland utgjorde den förstnämnda gruppen av medlemsstater.

I Storbritannien drog ratificeringen ut på tiden på grund av motsättningar i parlamentet. Storbritannien fick igenom en del undantag, bland annat från valutaunionen. I Tyskland var det i stället författningsdomstolens utslag som drog ut på tiden. Slutligen godkände landets författningsdomstol fördraget, vilket var en förutsättning för dess ikraftträdande.

Danmark, Frankrike och Irland[redigera | redigera wikitext]

I Danmark, Irland och Frankrike hölls folkomröstningar. 2 juni 1992 avslog det danska folket fördraget med 50 000 rösters övervikt. I Frankrike vann ja-sidan precis över nej-sidan med 51,05 % av rösterna. I Irlands fall var folkomröstningens utslag mer entydigt, med mer än 69 % för.

Eftersom danskarna hade avslagit fördraget tvingades Europeiska rådet till en lösning, där Danmark fick undantag från fördraget, främst rörande valuta- och förvarssamarbetena. Efter en andra folkomröstning, som resulterade i ett ja till fördraget, ratificerade Danmark fördraget den 9 juni 1993.

För att undvika att ratificeringsprocessen skulle behöva göras om, infördes de danska undantagen först genom Amsterdamfördraget.

Ratificeringsförfarandet i detalj[redigera | redigera wikitext]

Signerat Godkänt Ratificerat Deponerat

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Konsoliderade versioner: 11997M, 12002M, 12006M, 12008M, 12010M
  2. ^ [a b c d] ”EG blir EU”. EU-upplysningen. 2010-04-26. http://www.eu-upplysningen.se/Medlemskap-och-historik/Historik/EG-blir-EU/. Läst 2010-12-13. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.