Fördraget om stabilitet, samordning och styrning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fördraget om stabilitet, samordning och styrning
  Euroområdet (som är bundet av fördragets alla delar)
  Medlemsstater utanför euroområdet som ratificerat fördraget (och är bundna av dess finanspolitiska bestämmelser
  Medlemsstater utanför euroområdet som ratificerat fördraget (men är ej bundna av dess finanspolitiska bestämmelser)
  Medlemsstater som undertecknat men ej ratificerat fördraget
  Medlemsstater som inte har undertecknat fördraget

Fördraget om stabilitet, samordning och styrning, även känt som Europeiska unionens finanspolitiska pakt och europakten, är ett fördrag mellan alla Europeiska unionens medlemsstater utom Kroatien, Storbritannien och Tjeckien. Euroområdets ledare enades den 9 december 2011 om att fördjupa sitt finanspolitiska samarbete och den ekonomiska styrningen för euroområdet genom att ingå en finanspolitisk pakt, som kan ses som en fortsättning av stabilitets- och tillväxtpakten.[1]

Vid förhandlingar inom Europeiska rådet förhindrade Storbritannien och dess premiärminister David Cameron en fördragsändring av Europeiska unionens fördrag som skulle innebära att paktens bestämmelser fogades in i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det brittiska vetot tvingade euroområdet tillsammans med nio övriga medlemsstater (alla dåvarande medlemsstater utom Storbritannien) att föreslå bestämmelserna utanför EU:s regelverk. Fördraget antogs därför som ett mellanstatligt fördrag mellan dess signatärstater istället som en del av EU.

Fördragets innehåll antogs informellt av Europeiska rådet den 30 januari 2012 och det undertecknades av signatärstaternas representanter vid Europeiska rådets sammanträde den 2 mars 2012. Alla euroområdets medlemsstater samt ytterligare åtta medlemsstater beslutade att delta i pakten. Endast Storbritannien och Tjeckien valde att stå utanför.[2] Fördraget trädde i kraft den 1 januari 2013, efter att ha ratificerats av tolv euroländer. Fördraget utgör inte en del av unionsrätten. Kroatien, som blev medlem i unionen den 1 juli 2013, har ännu inte anslutit sig till fördraget. Den tjeckiska regeringen som tillträdde i januari 2014 har som uttalat mål att ratificera fördraget.[3][4]

Syfte och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Syftet med pakten är att stärka den ekonomiska styrningen och införa striktare regelverk kring budgetbalans som ett svar på skuldkrisen i Europa. I fördraget återfinns bestämmelser om begränsningar för hur stora budgetunderskott medlemsstaterna får ha, automatiska sanktioner mot medlemsstater som bryter mot regelverket samt bestämmelser om regelbundna toppmöten bland euroområdets ledare. Särskilt den sistnämnda delen var en känslig fråga för de medlemsstater som uttryckt intresse för pakten men som inte använder euron som valuta. Flera av dessa medlemsstater uttryckte krav om att få ha observatörstatus vid eurotoppmötena i utbyte mot att stödja pakten.[5][6]

Även om pakten antogs utanför EU:s rättsliga grund, kommer Europeiska unionens institutioner att spela en central roll i fördragets implementering. Europeiska kommissionen kommer att få en övervakande roll och Europeiska unionens domstol en dömande funktion. Europaparlamentets inflytande är dock begränsat, vilket har kritiserats av flertalet ledamöter i parlamentet. Storbritanniens premiärminister David Cameron har också ställt sig kritisk till att EU:s institutioner ska användas för implementeringen av ett avtal som inte är en del av unionsrätten.[7]

Rättslig form[redigera | redigera wikitext]

Pakten antas utan någon rättslig grund i Europeiska unionens fördrag, genom ett mellanstatligt fördrag. Det mellanstatliga fördragets officiella benämning är fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen mellan Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg, Ungern, Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Polen, Republiken Portugal, Rumänien, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien, Republiken Finland och Konungariket Sverige. Det upprättades på alla Europeiska unionens officiella språk utom tjeckiska.

Ratificering[redigera | redigera wikitext]

Paktens innehåll godkändes av medlemsstaternas ledare i slutet av januari 2012, för att därefter signeras i mars 2012. Därefter måste pakten ratificeras av medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. Fördraget kunde träda i kraft när tolv av eurländerna hade ratificerat den. Pakten innefattar dock endast de medlemsstater som har ratificerat den. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har klargjort att ingen medlemsstat kommer att kunna erhålla stöd från Europeiska stabilitetsmekanismen utan att ha ratificerat den finanspolitiska pakten.

Fördraget är öppet för alla andra medlemsstater i EU att ansluta vid ett senare tillfälle. Enligt fördraget ska medlemsstaterna sträva mot att dess innehåll integreras i EU:s fördrag inom fem år från att det har antagits.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Pakten har kritiserats från flera håll. Storbritanniens premiärminister David Cameron krävde undantag från införandet av en gemensam transaktionsskatt inom EU i utbyte mot att godkänna pakten, ett krav som avfärdades av övriga ledare med motivieringen att transaktionsskatten inte har något med pakten att göra. David Cameron har också ifrågasatt möjligheten till att nyttja unionens institutioner för att implementera pakten. Pakten har vidare kritiserats av enskilda ledamöter och politiska grupper i Europaparlamentet för att gå emot gemenskapsmetoden och för att vara överflödig. Paktens förespråkare, med Tysklands förbundskansler Angela Merkel i spetsen, hävdar å sin sida att pakten är nödvändig för att bringa ordning i Europas ekonomi.[8][9]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Uttalande från euroområdets stats- och regeringschefer”. Europeiska rådet. 2011-12-09. http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/sv/ec/126664.pdf. Läst 2012-01-26. 
  2. ^ ”EU president says 25 of 27 EU states join fiscal pact” (på engelska). EUbusiness. 2012-01-30. http://www.eubusiness.com/news-eu/finance-public-debt.ew0. Läst 2012-01-30. 
  3. ^ ”Euro adoption is not government coalition target - FinMin Babis” (på engelska). ČTK.cz. 2014-02-06. http://www.ceskenoviny.cz/news/zpravy/euro-adoption-is-not-government-coalition-target-finmin-babis/1040074. Läst 2014-02-07. 
  4. ^ ”Czech government to give up EU Charter opt-out” (på engelska). EUobserver. 2014-02-20. http://euobserver.com/news/123211. Läst 2014-02-20. 
  5. ^ ”Poland renews attack on eurozone-only summits” (på engelska). EUobserver. 2012-01-19. http://euobserver.com/19/114945. Läst 2012-01-26. 
  6. ^ ”Eyes turn to France at EU summit” (på engelska). EurActiv.com. 2012-01-27. http://www.euractiv.com/euro-finance/eyes-turn-france-eu-summit-news-510452. Läst 2012-01-27. 
  7. ^ ”Cameron sees 'legal difficulties' in fighting new fiscal treaty” (på engelska). EUobserver. 2012-01-06. http://euobserver.com/19/114788. Läst 2012-01-26. 
  8. ^ ”Political union beginning to take shape, Merkel says” (på engelska). EUobserver. 2011-12-14. http://euobserver.com/843/114637. Läst 2012-01-26. 
  9. ^ ”Merkel: Transfer more powers to EU, not more money to bail-out fund” (på engelska). EUobserver. 2012-01-26. http://euobserver.com/19/115022. Läst 2012-01-26. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.