Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. För andra fördrag slutna i Paris, se Parisfreden.
Europeiska flaggan Europeiska unionens fördrag
Parisfördraget
Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen
Utfärdat av medlemsstaterna
Undertecknat i Paris, Frankrike
Depositarie Frankrikes regering
Offentliggjort i EGT C 191 1992
Celexnummer 11951K[1]
Juridiskt bindande ja
Undertecknat 1951-04-18
Ikraftträdande 1952-07-23
Sista giltighetsdag 2002-07-23
Annan lagstiftning










Ändrad genom Nicefördraget
Amsterdamfördraget
EU-fördraget
europeiska enhetsakten
fusionsfördraget
anslutningsfördragen







Utgör en del av primärrätten
Status: Upphävd unionsrätt

Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG-fördraget), även känt som Parisfördraget, var ett fördrag mellan Europeiska kol- och stålgemenskapens medlemsstater som signerades den 18 april 1951 i Paris och trädde i kraft den 23 juli 1952. Fördraget upprättade den första överstatliga organisationen i världen, Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG).[2] Fördraget ingicks för en period om 50 år och upphörde följaktligen att gälla den 23 juli 2002, exakt 50 år efter dess att det trätt i kraft.

Fördraget sågs som ett grundläggande steg för att få till stånd fred i Europa efter andra världskriget. Några av huvudfienderna under kriget inledde genom fördraget samarbete kring produktionen av kol och stål, nyckelresurserna för att kunna producera krigsmateriel och därmed bedriva krig. Syftet var att inrätta en gemensam marknad för bland annat stål. Ett antal institutioner bildades för att ta hand om frågor som rörde EKSG, däribland Höga myndigheten och rådet.

I samarbetet ingick Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. Storbritannien valde att inte delta i samarbetet.

Fördraget och samtliga tillhörande dokument deponerades i Paris hos den franska regeringen, till skillnad från senare EU-fördrag, som deponerades i Rom hos den italienska regeringen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Robert Schuman, fransk utrikesminister presenterade idén.

Efter andra världskrigets slut hade Tyskland splittrats i fyra olika ockupationszoner. Den 24 maj 1949 bildades Förbundsrepubliken Tyskland, Västtyskland, genom att de tre västallierade makterna slog ihop sina ockupationszoner. Västtysklands framtid och integration i Västeuropa var en viktig men kontroversiell fråga. I oktober 1949 bildades Östtyskland ur den sovjetiska ockupationszonen, vilket ökade trycket på Västeuropa att bygga upp Västtyskland. Frankrike motsatte sig dock att Västtyskland skulle få fria händer att bygga upp sin industri och militärmakt med hänsyn till vad som hade skett under första världskriget och andra världskriget.[3]

Jean Monnet, chef för Frankrikes planeringsmyndighet, kom då med idén att fransk och tysk kol- och stålproduktion skulle underställas en internationell organisation för att säkerställa bland annat så att inte någon av staterna i hemlighet ökade sin produktion och på så sätt kunde rusta upp sin militärmakt. Idén framfördes till Frankrikes utrikesminister Robert Schuman, som i sin tur framförde den under en presskonferens den 9 maj 1950 efter att ha samtalat med den franska respektive tyska regeringen. Europadagen firas sedan dess den 9 maj varje år till minne av Schumans tal. Schuman blev senare den första talmannen för den parlamentariska församlingen inom EKSG och Monnet blev den första ordföranden för Höga myndigheten.[3]

Flera andra länder anslöt sig till idén om att medverka i det som skulle bli Europeiska kol- och stålgemenskapen, men Storbritannien tackade nej till att delta. Efter förhandlingar mellan regeringarna för Frankrike, Västtyskland, Benelux-länderna och Italien undertecknades fördraget den 18 april 1951 i Paris. Först efter att fördraget hade godkänts i samtliga medlemsstater enligt deras respektive konstitutionella bestämmelser kunde fördraget träda i kraft den 23 juli 1952. EKSG-fördraget innebar påbörjan av den europeiska integrationen, som senare resulterade i bildandet av Europeiska unionen (EU) 1993. Fördraget upphörde att gälla 50 år efter dess ikraftträdande, det vill säga den 23 juli 2002.[3] EKSG:s uppgifter och funktioner överfördes till Europeiska gemenskapen (EG), som 2009 ersattes av Europeiska unionen.

Syfte och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Sammanfattning av förändringar[redigera | redigera wikitext]

  • Europeiska kol- och stålgemenskapen

Genom EKSG-fördraget inrättades Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) mellan de sex västeuropeiska staterna Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. Fyra institutioner upprättades inom gemenskapen: Höga myndigheten, ministerrådet, församlingen och domstolen. Höga myndigheten bestod främst av tjänstemän, medan ministerrådet representerade medlemsstaternas regeringar och församlingen medlemsstaternas parlament.[3]

Resultaten av EKSG-fördraget och EKSG var till en början en gemensam marknad för kol och järnmalm, som öppnades i början av 1953. Denna marknad kompletterades i maj samma år med stålprodukter och senare även med specialstål.[3] Den gemensamma marknaden kompletterades senare med en mängd andra produkter genom EEG-fördraget och EU-fördraget.

Årtal 1952 1954 1958 1967 1987 1993 1999 2003 2009
Europeiska gemenskaperna:
Europeiska atomenergigemenskapen
Europeiska kol- och stålgemenskapen Europeiska unionen
Europeiska ekonomiska gemenskapen Europeiska gemenskapen
Rättsliga och inrikes frågor
Polissamarbete och straffrättsligt samarbete
Europeiska politiska
samarbetet
Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Västeuropeiska unionen

Ratificering[redigera | redigera wikitext]

  Slutgiltig deposition avklarad
  Ratificeringsförfarandet avklarat
  Ratificeringsförfarandet ej klart
  Ratificeringsförfarandet stoppat

För att kunna träda i kraft var EKSG-fördraget tvunget att ratificeras i alla de sex signatärstaterna Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. Samtliga sex stater valde att ratificera fördraget genom enbart parlamentariska omröstningar eftersom man inte ansåg det vara nödvändigt att hålla folkomröstningar om frågan.

Nederländerna och Västtyskland var först med att ratificera fördraget. Förbundsdagen i Tyskland godkände fördraget med överväldigande majoritet med 378 för och 143 emot. Även i de andra medlemsstaternas parlament godkändes fördraget utan några hinder. I Frankrike röstade nationalförsamlingen för fördraget med 377 röster för och 232 röster emot, medan den italienska deputeradekammaren godkände fördraget med 165 röster för och 98 röster emot. Belgien var det sista landet att rösta om fördraget i sitt parlament. Representanthuset godkände fördraget med röstsiffrorna 191 för och 13 emot.[4]

Fördraget och samtliga tillhörande dokument deponerades i Paris, där fördraget hade signerats, hos den franska regeringen. EKSG-fördraget var upprättat i ett enda original, som förvarades i den franska regeringens arkiv. Detta skilde sig från senare fördrag, som upprättades på samtliga officiella språk och deponerades istället i Rom hos den italienska regeringen. Den franska regeringen fick till uppgift att överlämna en bestyrkt kopia av originalet till varje annan medlemsstat. Efter att alla länderna hade deponerat sina fördrag i Paris, trädde fördraget i kraft den 23 juli 1952.

Ratificeringsförfarandet i detalj[redigera | redigera wikitext]

Signerat Godkänt Ratificerat Deponerat

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Konsoliderade versioner: 11957K
  2. ^ ”The ECSC Treaty” (på engelska). University of Mannheim. 2010-03-17. http://euce.dal.ca/Files/Rittberger_paper.pdf. Läst 2010-12-20. 
  3. ^ [a b c d e] ”Kol- och stålgemenskapen”. EU-upplysningen. 2009-01-13. http://www.eu-upplysningen.se/Medlemskap-och-historik/Historik/Kol--och-stalgemenskapen/. Läst 2009-02-17. 
  4. ^ ”The Treaty of Paris - Ratification” (på engelska). Universidad de Zaragoza. http://www.unizar.es/euroconstitucion/Treaties/Treaty_Paris_Rat.htm. Läst 2009-02-17. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.