Förlängningsfaktor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ett 50 mm-objektiv på en APS-sensor har en bildvinkel motsvarande c:a 70 mm på 35 mm-film.

Förlängningsfaktor eller brännviddsförlängning är ett begrepp inom fotografi som har präglats med digitalkamerors uppkomst. Eftersom de flesta digitala sensorer är mindre än 35 mm-film,[1] visar ett objektiv med samma brännvidd en mindre bildutsnitt eller bildvinkel på en digitalkamera.

Formeln som bestämmer det hela är: \Phi=2 \cdot \arctan(\frac{D}{2\cdot f}), där \Phi är bildvinkeln, D är sensorstorleken och f är brännvidden.

Det betyder till exempel att ett 100 mm-objektiv på en digitalkamera visar samma bildutsnitt som en 150 mm-objektiv på en kamera som använder 35 mm-film. Eftersom många fotografer är vana vid 35 mm och intuitivt vet vad vissa brännvidder ger för bildvinkel, sägs det ibland att en viss digitalkamera har en viss förlängningsfaktor för brännvidden (1,5 i exemplet ovan). Detta är ett missvisande begrepp, eftersom objektivets brännvidd inte förändras. Samma objektiv kan ge olika förlängningsfaktorer i kombination med olika kameror, eftersom begreppet är beroende av brännvidden i kombination med sensorns storlek.

Samma effekt gör att brännvidden av ett normalobjektiv som är runt 50 mm för 35 mm-film, ligger runt 30–35 mm för många digitala systemkameror, som ofta har förlängningsfaktorer runt 1,5–1,7.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Här avses negativformatet 24x36 mm, dvs 135-film