F.W. de Klerk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Frederik Willem de Klerk Mottagare av Nobels fredspris 1993


Ämbetsperiod
10 maj 199430 juni 1996
Företrädare Alvyn Schlebusch (avgick 1984)
Efterträdare Thabo Mbeki

Ämbetsperiod
15 augusti 198910 maj 1994
Företrädare Pieter Willem Botha
Efterträdare Nelson Mandela

Ämbetsperiod
Februari 1989–September 1997
Företrädare Pieter Willem Botha
Efterträdare Marthinus van Schalkwyk

Född Frederik Willem de Klerk
18 mars 1936 (78 år)
Johannesburg, Sydafrika
Politiskt parti Nationalistpartiet, numera opolitisk
Maka Elita Georgiades
Marike de Klerk (död 2001)

Frederik Willem de Klerk, född 18 mars 1936 i Johannesburg, Gauteng (dåvarande Transvaal), var Sydafrikas president från 1989 till 1994 och därefter vicepresident 1994 till 1996. 1993 delade han Nobels fredspris med Nelson Mandela för sin roll i apartheidsystemets avskaffande.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Frederik Willem de Klerk kom från en afrikaanstalande familj och engagerade sig tidigt i politiken. Fadern, Johannes de Klerk var i mer än 20 år toppolitiker för Nationalistpartiet och satt i regeringen 1954-1969 på olika ministerposter. 1958 utexaminerades de Klerk från universitetet i Potchefstroom som advokat och valdes 1969 in i parlamentet för Nationalistpartiet samtidigt som fadern utsågs till senatens talman. I premiärminister P W Bothas regering erhöll de Klerk en rad ministerposter; pensions- och sjukdomsminister (1978), post-, telekommunikations-, idrotts- och fritidsminister (1978-1979), mineralminister (1979-1982), miljöminister (19791980) samt energiminister (1980-1982).
Han utsågs slutligen 1982 till inrikesminister och avancerade 1984 till utbildningsminister (poster fadern haft under 1960-talet), där han i huvudsak gjorde sig känd som konservativ försvarare av segregation inom utbildningen. Efter Bothas insjuknande 1989 lyckades de Klerk efter en tids oklarhet slå ut utrikesminister Pik Botha, tillförordnade presidenten Chris Heunis samt finansminister Barend du Plessis och valdes till nationalisternas partiledare (69 röster mot 61 för du Plessis). I augusti tillträdde han presidentposten sedan den 73-årige P W Botha avgått. Ett av den nya regeringens första beslut var att kalla nyval (september 1989) vilket utlöste ytterligare oro i det sargade landet, då det radikala Konservativa partiet (KP) gick starkt framåt och nationalisterna för första gången sedan 1948 inte vann en majoritet av rösterna.

AWB-medlemmar protesterar utanför en kyrka i Pretoria mot de Klerk och reformprocessen.

President (1989-1994)[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha förklarat sin trohet till partiets Verligte ("upplysta") falang, där utrikesminister Botha var en förgrundsgestalt lät de Klerk slopa det undantagstillstånd som införts under hans föregångare, avskaffade provisoriskt dödsstraffet och hävde i februari 1990 förbuden mot kommunistpartiet, PAC och ANC och frigav efter en rad politiska fångar, främst det senares förgrundsgestalt Nelson Mandela från 28 års fångenskap. Processen utlöste en orolig och våldsam period i landets historia och bemöttes med ramaskri från radikala vita inom och utanför parlamentet, främst KP respektive AWB. Ökänd blev en demonstration utanför den konservativa lantstaden Ventersdorp i Transvaal 1991, där vita kravallpoliser till stöd för de Klerk och reformprocessen i det tumult som uppstod dödade demonstranter från AWB samt en förbipasserande.

F. W. de Klerk (vänster) och Nelson Mandela vid World Economic Forum i Davos 1992.

1992 kunde de Klerk trots tilltagande motstånd från radikala svarta och vita avgå med segern när två tredjedelar av den vita befolkningen i en folkomröstning sa ja till förhandlingar i syfte att ge landet en ny grundlag. Ett attentat 1993 av militanta boernationalister under ledning av AWB-ledaren Eugène Terre'Blanche riktat mot förhandlingarna i Kempton Park nära Johannesburg kunde inte förhindra ett avtal om majoritetsstyre i Sydafrika. De första allmänna valen skulle enligt överenskommelsen hållas i april följande år. Samma år erhöll de Klerk och Mandela Nobels fredspris i Oslo.

Vicepresident och pension[redigera | redigera wikitext]

27 april 1994 kunde Sydafrika för första gången gå till allmänna val genom de Klerks och Mandelas försorg. En ambitiös valkampanj, där Nationalistpartiet avsagt sitt tidigare stöd till apartheid ledde till vissa framgångar vilka till stor del tillskrivits de Klerks profil. Partiet erhöll drygt 20 % av rösterna och kunde bilda en enpartiregering i Västra Kapprovinsen. Enligt de på förhand givna regler som antagits kunde de Klerk erhålla en post som vicepresident samt ett antal ministerposter i Mandelas regering. 1996 valde han att lämna regeringen efter interna samarbetssvårigheter. Följande år ombildades Nationalistpartiet till Nya Nationalistpartiet (NNP) och de Klerk valde att lämna ordförandeposten och politiken.

2001 återvände han till Norden och besökte Stockholm för att som tidigare pristagare fira Nobelprisets 100-årsjubileum. Under hans vistelse mördades hans frånskilda hustru Marike brutalt av en svart gärningsman i sin lägenhet i Kapstaden. de Klerk valde därefter att omedelbart återvända till Sydafrika. Mordet fördömdes av bland annat president Thabo Mbeki och Winnie Mandela, som höll ett lovtal till Marike de Klerks minne. Gärningsmannen, en 22-årig säkerhetsvakt arresterades två dagar efter mordet och dömdes till två livstider och tre års fängelse för mord.

de Klerk utsågs nyligen efter Mandela och Christiaan Barnard fram som den tredje mest framstående sydafrikanen någonsin i en kontroversiell lista där bland annat apartheidpolitikens skapare Hendrik Frensch Verwoerd ingick.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Pieter Willem Botha
Sydafrikas statspresident
1989-1994
Efterträdare:
Nelson Mandela
Sydafrikas president
Nationalistpartiets ordförande
1989-1997
Efterträdare:
Marthinus van Schalkwyk
Företrädare:
Alvyn Schlebusch
Sydafrikas andre vicepresident
1994-1996
Efterträdare:
Thabo Mbeki
Förste vicepresident 1994-99
Företrädare:
Okänd
Sydafrikas utbildningsminister
1984-1989
Efterträdare:
Okänd
Företrädare:
Jan Christiaan Heunis
Sydafrikas inrikesminister
1982-1985
Efterträdare:
Stoffel Botha