Förenta nationerna

Från Wikipedia
(Omdirigerad från FN)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”FN” leder hit. För andra betydelser, se FN (olika betydelser).
Förenta Nationerna
الأمم المتحدة (arabiska)
Organisation des Nations unies (franska)
联合国 (kinesiska)
United Nations (engelska)
Организация Объединённых Наций (ryska)
Organización de las Naciones Unidas (spanska)
Emblem
Flagga
FN:s medlemsstater

Karta över FN:s medlemsstater
(blåmarkerade)
Förkortning FN
Grundad 24 Oktober 1945
Typ Mellanstatlig organisation
Säte FN-högkvarteret, New York
Medlemmar 193 medlemsstater
Officiella språk arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska, spanska
Generalsekreterare SydkoreaBan Ki-moon
Vice generalsekreterare SverigeJan Eliasson
Generalförsamlingens president Antigua och BarbudaJohn Ashe
Säkerhetsrådets president LuxemburgSylvie Lucas
Nyckelpersoner Representanter i Säkerhetsrådet för dess permanenta medlemmar
Huvudorgan Generalförsamlingen, Säkerhetsrådet, Ekon.-sociala rådet, Sekretariatet, Internationella domst.
Moderorganisation FN är moder­organisation iom FN-systemet
Webbplats http://www.un.org/

Förenta nationerna (officiellt: Förenta Nationerna; FN)[1] är en mellanstatlig organisation grundad 24 oktober 1945 för att främja internationellt samarbete. Vid grundandet fanns 51 suveräna stater som medlemmar och sedan juli 2011, då Sydsudan blev upptaget, har organisationen 193 medlemsstater, vilket innebär att nästan samtliga av världens självständiga nationer är medlemmar.[2]

Organisationens namn går tillbaka till Förenade nationernas deklaration (engelska: Declaration by United Nations) från 1 januari 1942, där regeringarna från tjugosex allierade länder anslöt sig till den brittisk-amerikanska Atlantdeklarationen, vilken förband de inblandade regeringarna till principer om hur de skulle agera under det pågående andra världskriget och den kommande freden.[3][4] När representanter för krigets segrarmakter i San Francisco, den 26 juni 1945, skrev under stadgan för att bilda en internationell organisation antog man namnet "United Nations".[5]

Förenta nationerna som organisation har fem huvudorgan, vilket bland annat innefattar Generalförsamlingen och Säkerhetsrådet som möts i Förenta nationernas högkvarter i New York. Säkerhetsrådet kan under extraordinära omständigheter fatta beslut som är bindande för enskilda medlemsländer, men framför allt utgör Förenta nationerna en viktig mötesplats och ett forum för medlemsstaternas regeringar. Förutom FN som en mellanstatlig organisation, finns det också ett utvidgat FN-system där en rad fackorgan, vilka formellt utgör egna självständiga organisationer, specialiserade inom olika områden samarbetar under FN:s ledning.[6][7] Förenta nationernas generalsekreterare som leder arbetet i FN-sekretariatet är även ordförande i den kommitté som koordinerar arbetet med de olika fackorganen inom FN-systemet.[8]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Förenade nationernas deklaration 1942 lade grunden till att FN kunde bildas som organisation vid krigsslutet.

Förenta nationerna bildades i slutskedet av andra världskriget av de allierade stater som bekämpat axelmakterna och som ville manifestera sin enighet bakom den nya världsordning och de grundläggande principer man enats om under kriget. Förenade nationernas konferens (engelska: United Nations Conference on International Organization) i San Francisco inleddes den 25 april 1945, medan slutstriderna mot Nazityskland fortfarande pågick i Europa.

Vid konferensens avslutande två månader senare den 26 juni 1945 undertecknade representanter för grundarnationerna den stadga som upprättade FN och som gäller än idag, men grundandet räknas formellt från den 24 oktober 1945, när säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och en majoritet av de övriga länderna hade ratificerat den. Vid det laget hade även Japan lagt ned vapnen och kapitulerat för segrarmakterna.[3][9]

Organisationens namn går tillbaka till Förenade nationernas deklaration (engelska: Declaration by United Nations) från 1 januari 1942, där regeringarna från 26 allierade länder anslöt sig till den brittisk-amerikanska Atlantdeklarationen.[4] Den utvidgade deklarationen tillkom på amerikanskt initiativ efter att USA den 7 december 1941 blivit indraget i kriget efter Japans anfall mot Pearl Harbor. Namnet "United Nations" myntades av den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill accepterade förslaget.

Idén om att etablera en ny internationell organisation utarbetades i deklarationer som undertecknades vid de allierades konferenser i Moskva och Teheran 1943. Under perioden augusti–oktober 1944 möttes representanter från Kina, Storbritannien, USA och Sovjetunionen i Washington D.C. vid det som kommit att kallas Dumbarton Oaks-konferensen. Förutom organisationens syften, kraven för medlemskap och olika utformningar av olika organ, diskuterades vid konferensen och senare möten, också olika metoder att upprätthålla internationell fred och säkerhet samt internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Förslagen diskuterades av olika regeringar och enskilda medborgare över hela världen. Fram till krigsslutet hade ytterligare 21 regeringar skrivit under Förenade nationernas deklaration och anslutit sig till de allierade.

Den 25 april 1945 inleddes Förenade nationernas konferens om internationell organisation i San Francisco. Under konferensen i Dumbarton Oaks hade det inte lämnats något utrymme åt icke-statliga organisationer, utan endast organisationens egna organ diskuterades. Vid konferensen i San Francisco hade dock USA inkluderat representanter från organisationer i sin delegation.[10] En rekommendation från dessa om konsultationer mellan Ekonomiska och sociala rådet och icke-statliga organisationer ledde fram till att detta inkluderades i FN-stadgan.[11] De 50 nationerna som fanns representerade på konferensen undertecknade FN-stadgan två månader senare den 26 juni 1945. Polen var inte representerat vid konferensen, men fick en plats reserverat bland de stater som grundade FN. Antalet ursprungliga medlemmar i organisationen är därför 51.

De som grundade FN hade högt ställda förhoppningar att organisationen skulle förhindra konflikter mellan världens nationer och göra krig omöjliga i framtiden genom att främja kollektiv säkerhet. Dessa förhoppningar har inte uppfyllts men världen har hittills inte fått uppleva ett nytt världskrig. Mellan 1947 och 1991 gjorde världens uppdelning i två ideologiska block under det kalla kriget alla överenskommelser och fredsinsatser mycket komplicerade. Efter det kalla krigets slut väcktes nya förhoppningar om att FN skulle bli en organisation som förverkligade världsomfattande samarbete och fred. Åtminstone ett dussintal konflikter har dock sedan dess plågat världen, och sedan Sovjetunionens fall har USA ensamt intagit en dominerande ställning vilket skapat nya problem för FN.

Sverige anslöt sig aldrig till Förenade nationernas deklaration under kriget, vilket hade inneburit att ge upp neutraliteten och ansluta sig till de allierade. Sverige var därför inte heller bland de nationer som var med och grundade organisationen 1945, utan blev upptagen som medlem den 19 november 1946. Den svenska översättningen av FN-stadgan skiljer på "Förenta Nationerna" som namn på organisationen och "förenade nationerna" om alliansen som bildade den, medan den engelskspråkiga stadgan som skrevs under vid grundandet den 26 juni 1945 bibehåller kontinuiteten i namnet "United Nations" för både organisationen och för alliansen som bildades under kriget.[5][12] Sverige var tillsammans med andra tidiga medlemsländer delaktiga i antagandet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna den 10 december 1948.[13][14] Sedan 1948 firas också datumet för FN:s grundande, den 24 oktober som FN-dagen. Det finns en rekommendation från FN:s generalförsamling om att göra 24 oktober till helgdag i medlemsländerna. I Sverige är den 24 oktober allmän flaggdag.

Medlemsstater[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: FN:s medlemsstater
FN-högkvarteret i New York invigdes i januari 1951.

Förenta nationerna har, sedan Sydsudan blev upptaget som medlem den 14 juli 2011, 193 medlemsstater. Före Sydsudan var Montenegro den nyaste medlemmen, efter att ha uppnått sin självständighet 2006.[2] Enligt FN:s position är det endast Vatikanstaten, av världens 194 självständiga stater, som inte är medlem.

Enligt FN:stadgan är medlemskap öppet för fredsälskande stater och som accepterar de åligganden som stadgan föreskriver och som, enligt organisationens sätt att se på saken, är villiga och kapabla att uppfylla dessa åtaganden. Generalförsamlingen beslutar om medlemskap efter att Säkerhetsrådet tillstyrkt detta.[15][16]

Före 1971 företräddes Kina av regeringen i Taipei, i dagligt tal Taiwan. Sedan 1971 är det FN:s position att hela Kina istället företräds av Folkrepubliken Kina, som enda legitim regering.[17] Enligt FN:s syn uppfyller Taiwan därmed inte kriterierna för medlemskap i organisationen.

Den serbiska provinsen Kosovo är sedan den 10 juni 1999, genom en resolution i Säkerhetsrådet, ställd under civil FN-administration. UNMIK upprättade 2001 en uppsättning provisoriska självstyrelseinstitutioner (engelska: Provisional Institutions of Self-Government), inklusive en folkvald församling. Den 12 februari 2008 samlades Kosovos folkvalda representanter i Pristina, oberoende av den församling de blivit valda till, där de antog en författning och förklarade Kosovo självständigt från Serbien. Kosovos självständighet har per den 2 juli 2014 erkänts av 107 av FN:s medlemsstater.[18] Kosovos självständighet erkänns dock ej av Serbien, som fortfarande betraktar det som en del av sitt suveräna territorium. Säkerhetsrådet har inte heller tillstyrkt medlemskap i FN, då de permanenta medlemmarna Ryssland och Kina inte erkänner Kosovo.

Utbrytarstater som Abchazien, Nordcypern, Somaliland, Sydossetien och Transnistrien eller associerade stater som Cooköarna och Niue anses inte heller uppfylla FN:s kriterier för medlemskap.

Observatörsstatus i Generalförsamlingen[redigera | redigera wikitext]

Palestina och Vatikanstaten har observatörsstatus i FN:s generalförsamling.[19] I inbjudan att delta som observatörer ingår rätten att hålla en permanent delegation vid FN-högkvarteret. Observatörer har ingen rösträtt i generalförsamlingen, men de får delta med yttranderätt och kan således påverka FN:s medlemsstater. Eftersom de inte är medlemmar kan de inte heller bli invalda i Säkerhetsrådet.

FN-systemet[redigera | redigera wikitext]

Ban Ki-moon, generalsekreterare, leder arbetet i Sekretariatet, ett av FN:s huvudorgan.
En överblick av FN-systemets viktigaste organ.
Huvudartikel: FN-systemet

FN-systemet (engelska: United Nations System; franska: Système des Nations unies) består av den mellanstatliga organisationen Förenta nationerna (engelska: United Nations; franska: Organisation des Nations unies) och dess samarbete med de andra fristående mellanstatliga organisationer som går under beteckningen Förenta nationernas fackorgan (engelska: United Nations Specialized Agencies; franska: Institutions spécialisées des Nations unies).


FN-systemet Organ
Förenta nationerna Huvudorgan Generalförsamlingen, Säkerhetsrådet, Ekonomiska och sociala rådet, Sekretariatet, Internationella domstolen
Underorgan Fonder och programorganisationer, Regionala kommissioner, Forsknings- och utbildningsinstitut, Koordineringsorgan, mm.
Förenta nationernas fackorgan FAO, ICAO, ILO, IMF, IMO, ITU, Unesco, UPU, WHO, World Bank Group, WMO, etc.
Andra relaterade organ IAEA, WTO, OPCW, OHCHR, UNFCCC, UNAIDS, CTBTO, etc.

FN-organisationen[redigera | redigera wikitext]

Huvudorgan[redigera | redigera wikitext]

FN-organisationen är den mellanstatliga organisation som bildades 1945 med namnet Förenta nationerna, och den har fem stycken huvudorgan (engelska: principal organs; franska: organes principaux).

I FN-stadgan finns även ett sjätte huvudorgan Förvaltarskapsrådet, men dess verksamhet förklarades vilande 1994 då Palau, det sista av FN:s förvaltarskapsområden, uppnådde självständighet.

Underorgan[redigera | redigera wikitext]

Under de olika huvudorganen lyder ett antal underorgan vilka kan indelas i ett antal huvudkategorier. Exempelvis räknas till fonder och programorganisationer de underorgan som tillkommit för att fylla sådana behov som inte förutsågs vid FN:s grundande 1945, exempelvis Palestinska flyktingar, utvecklingsbistånd, livsmedelsförsörjning och miljöfrågor.[20]

  • Fonder och programorganisationer
  • Regionala kommissioner[21]
  • Forsknings- och utbildningsinstitut[22]
  • Koordineringsorgan[23]
  • Gemensamt finansierade organ[24]

Exempel på underorgan är UNEP, United Nations Environment Programme, UNFPA, United Nations Population Fund, UNHCR, United Nations High Commissioner for Refugees, Unicef, United Nations International Children's Emergency Fund, UN Women, etc.

Förenta nationernas fackorgan[redigera | redigera wikitext]

Förenta nationernas fackorgan (engelska: United Nations Specialized Agencies; franska: Institutions spécialisées des Nations unies) är separata och fristående internationella organisationer med olika specialområden, som deltar i ett institutionaliserat samarbete inom FN-systemet. Vissa av organisationerna saknade koppling till FN vid grundandet, och några är äldre än FN, men har valt detta samarbete. [6][25] Ett urval av FN:s fackorgan:

  • FAO, Food and Agriculture Organization of the United Nations
  • ILO, International Labour Organization
  • IMF, International Monetary Fund
  • IMO, International Maritime Organization
  • ITU, International Telecommunication Union
  • Unesco, United Nations Educational, Scientific and Cultural Organisation
  • WHO, World Health Organisation
  • Världsbanken, World Bank Group
  • Världspostföreningen, Universal Postal Union

Samarbete med andra internationella organisationer[redigera | redigera wikitext]

Internationella organisationer som inte räknas som fackorgan inom FN-systemet, men som ändå upprätthåller en hög grad av samarbete med FN är bland annat International Atomic Energy Agency (IAEA), Världshandelsorganisationen (WTO) och Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW).[26][27]

Säkerhetsrådet[redigera | redigera wikitext]

Säkerhetsrådet är ett av FN:s huvudorgan och är organisationens viktigaste beslutsfattande instans.
Huvudartikel: Säkerhetsrådet

Säkerhetsrådet är ett av FN:s huvudorgan och är organisationens viktigaste beslutsfattande instans. Rådet har plats för femton medlemmar, men fem av dessa är reserverade för permanenta medlemmar som dessutom har vetorätt i alla beslut i säkerhetsrådet.[9] De permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet är sedan 1992 USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland. De tio icke-permanenta medlemmarna väljs med en mandatperiod om två år, med fem nyvalda medlemmar per år.

Det är endast de permanenta medlemmarna har vetorätt i Säkerhetsrådet. För att en resolution skall godkännas måste nio medlemmar, inklusive samtliga permanenta medlemmar, bifalla förslaget i en omröstning. Vetot utlöses om någon av de permanenta medlemmarna inte bifaller en föreslagen resolution.[28][29] Det land som flitigast använde sin vetorätt var fram till 1984 Sovjetunionen, men efter 1984 har det varit USA.

Före 1991 var det Sovjetunionen innehade den plats som Ryska federationen nu har i Säkerhetsrådet.[9] Fram till 1971 var det Republiken Kina, från 1949 representerat av regeringen i Taipei som representerade Kina, men sedan 1971 är det Folkrepubliken Kina och regeringen i Peking som besätter Kinas plats.[17]

Språk[redigera | redigera wikitext]

Förenta nationernas officiella språk är de vilka alla organisationens dokument måste utges på, förutsatt att dokumenten är av tillräckligt officiell karaktär. Dessa språk är arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska och spanska. Fem av de officiella språken blev valda då FN grundades, eftersom de användes av de permanenta medlemmarna av Säkerhetsrådet samt spanska. Arabiska lades till 1973. Från 1945 till 1971 användes traditionella kinesiska tecken men efter 1972 började man använda förenklade kinesiska tecken. FN-standarden for engelskspråkiga dokument (United Nations Editorial Manual) följer brittisk engelsk praxis och Oxford-standard.[30][31]

FN-högkvarteret och andra FN-kontor[redigera | redigera wikitext]

Fredspalatset i Haag är säte för Internationella domstolen, ett av FN:s huvudorgan.

När Generalförsamlingen och Säkerhetsrådet samlades för första gången i januari 1946 saknade FN egna lokaler och sammanträdena hölls på inbjudan i London, bland annat i den stora samlingslokalen Methodist Central Hall i Westminster.

I och med krigsutbrottet 1939 hade Nationernas förbund misslyckats med sitt uppdrag att bibehålla den fredsordning som upprättats efter första världskriget. När organisationen avvecklades i april 1946 överlät den sina tillgångar, inklusive det 1936 färdigställda högkvarteret Nationernas palats i Genève, till FN.

FN beslutade dock att bygga ett nytt högkvarter i New York, och tills dess det öppnade officiellt den 9 januari 1951 sammanträdde Generalförsamlingen dels i Chaillotpalatset i Paris och i New York-förorten Lake Success. FN-högkvarteret består av fyra byggnader Generalförsamlingens byggnad, Konferensbyggnaden, den 39 våningar höga Sekretariatsbyggnaden och Dag Hammarskjöldbiblioteket som färdigställdes 1961.[32] Tomten för FN-högkvarteret vid East River köptes genom en donation från John D. Rockefeller, Jr. på 8,5 miljoner dollar. Området för högkvarteret är en internationell zon och åtnjuter exterritorialitet, vilket innebär ett visst mått av oberoende gentemot den lokala statsmakten, men man fortfarande underkastad att följa de flesta federala och delstatliga lagar och bestämmelser.

Den enda av FN:s huvudorgan som inte ligger i New York är Internationella domstolen som finns i Fredspalatset i Haag. Nationernas palats blev Förenta nationernas kontor i Genève, som är det viktigaste sätet för FN utanför New York, följt av FN-kontoren i Wien och Nairobi. Inom FN-systemet finns också oberoende fackorgan som har kontor på orter som Rom, Addis Abeba, Montréal, Köpenhamn, Paris, etc.

Temaperioder[redigera | redigera wikitext]

FN utfärdar och koordinerar internationella temaperioder för att observera frågor som är av internationellt intresse. Med FN:s symbolism, en speciellt framtagen logotyp för temat, och FN:s infrastruktur så har dagar, veckor, år och årtionden fått speciell status och blivit internationellt uppmärksammade. Till exempel Jordens dag, Internationella astronomiåret, FN:s årtionde 19972006 för utrotande av fattigdom och internationella året 2006 för öknar och ökenutbredning.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • The Economist. 1947, s. 699-700
  • Fackföreningsrörelsen. 1945:1, s. 384-90

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Förenta Nationernas stadga och stadga för den internationella domstolen” (på svenska. Officiell svensk översättning.). Svenska FN-förbundet. http://www.fn.se/fn-info/om-fn/fn-stadgan/. Läst 2014-07-12. 
  2. ^ [a b] ”UN welcomes South Sudan as 193rd Member State” (på engelska). UN News Centre. United Nations. 24 juli, 2011. http://www.un.org/apps/news/story.asp?NewsID=39034&Cr=South+Sudan&Cr1=#.U8DR_LHCc5w. Läst 2014-07-12. ”The General Assembly today admitted the Republic of South Sudan as the 193rd member of the United Nations, welcoming the newly independent country to the community of nations. ... The latest country to join the world body had until now been Montenegro, which became the 192nd UN Member State on 28 June 2006, just weeks after it gained its independence from Serbia.” 
  3. ^ [a b] ”Declaration by United Nations, Subscribing to the Principles of the Atlantic Charter” (på engelska). ibiblio.org, University of North Carolina at Chapel Hill. January 1, 1942. http://www.ibiblio.org/pha/policy/1942/420101a.html. Läst 2014-07-12. 
  4. ^ [a b] ”Joint Statement by President Roosevelt and Prime Minister Churchill” (på engelska). The Avalon Project, Yale Law School. August 14, 1941. http://avalon.law.yale.edu/wwii/atlantic.asp. Läst 2014-07-12. 
  5. ^ [a b] ”CHAPTER II: MEMBERSHIP Article 3”. Charter of the United Nations and Statute for the International Court of Justice. United Nations. http://www.un.org/en/documents/charter/chapter2.shtml. Läst 2014-07-12. ”The original Members of the United Nations shall be the states which, having participated in the United Nations Conference on International Organization at San Francisco, or having previously signed the Declaration by United Nations of 1 January 1942, sign the present Charter and ratify it in accordance with Article 110.” 
  6. ^ [a b] ”The Specialized Agencies”. UN in Brief. United Nations. http://www.un.org/Overview/uninbrief/institutions.shtml. Läst 2014-07-12. ”Autonomous organizations linked to the UN through special agreements” 
  7. ^ ”FN:s fackorgan”. Svenska FN-förbundet. http://www.fn.se/fn-info/om-fn/organisation/fns-fackorgan/. Läst 2014-07-12. 
  8. ^ ”About the Chief Executives Board”. United Nations System Chief Executives Board for Coordination. http://www.unsceb.org/content/about/. Läst 2014-07-12. ”The UN System Chief Executives Board for Coordination (CEB) is the longest-standing and highest-level coordination forum of the United Nations system. It meets biannually and is chaired by the UN Secretary-General.” 
  9. ^ [a b c] ”KAPITEL V. SÄKERHETSRÅDET. Artikel 23.”. Säkerhetsrådet består av femton medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De Socialistiska Rådsrepublikernas Union, Det Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland och Amerikas Förenta Stater skola vara ständiga medlemmar av säkerhetsrådet.. http://www.fn.se/fn-info/om-fn/fn-stadgan/#kapitel5. 
  10. ^ Carolyn Stephenson. ”Nongovernmental Organizations (NGOs)” (på engelska). The Beyond Intractability Project, The Conflict Information Consortium, University of Colorado. http://www.beyondintractability.org/essay/role-ngo. Läst 2014-07-12. ”Neither the original July 18, 1944 "US Tentative Proposals for a General International Organization," nor the Dumbarton Oaks Proposals put forth by the four major powers (the US, UK, Soviet Union, and China) October 7, 1944, contained any reference to the role of non-governmental organizations, but only to what would become the specialized agencies of the UN system. However, the US Delegation to the San Francisco Conference included representatives of 42 national organizations as Consultants. These included organizations in the fields of labor, law, agriculture, business, and education, plus women's, church, veterans', and civic organizations. A recommendation by these consultants for a paragraph providing for consultation between NGOs and ECOSOC played into the international dynamics over the representation of international labor unions, and led to the inclusion of Article 71 of the Charter, which allowed for NGOs” 
  11. ^ ”KAPITEL X. EKONOMISKA OCH SOCIALA RÅDET. Artikel 71” (på svenska. Officiell svensk översättning.). Förenta Nationernas stadga och stadga för den internationella domstolen. Svenska FN-förbundet. http://www.fn.se/fn-info/om-fn/fn-stadgan/. Läst 2014-07-12. ”Det ekonomiska och sociala rådet äger träffa lämpliga anstalter för samråd med icke statliga organisationer, som handhava angelägenheter, vilka falla inom rådets behörighet. Sådana uppgörelser må träffas med internationella organisationer samt, där så är lämpligt, med nationella organisationer efter samråd med vederbörande medlem av Förenta Nationerna.” 
  12. ^ ”KAPITEL II. MEDLEMSKAP. Artikel 3.” (på svenska. Officiell svensk översättning.). Förenta Nationernas stadga och stadga för den internationella domstolen. Svenska FN-förbundet. http://www.fn.se/fn-info/om-fn/fn-stadgan/#kapitel2. Läst 2014-07-12. ”Ursprungliga medlemmar av Förenta Nationerna äro de stater som, sedan de deltagit i de förenade nationernas konferens om internationell organisation i San Francisco eller tidigare undertecknat de förenade nationernas deklaration av den 1 januari 1942, underteckna föreliggande stadga och ratificera den i överensstämmelse med artikel 110.” 
  13. ^ ”FN:s allmänna förklaring”. Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter. Sveriges regering. http://www.manskligarattigheter.se/sv/vem-gor-vad/forenta-nationerna/fn-s-allmanna-forklaring. Läst 2014-07-12. ”Förenta Nationernas generalförsamling antog och kungjorde den 10 december 1948 en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna.” 
  14. ^ ”The Universal Declaration of Human Rights” (på engelska). United Nations. 10 december, 1948. http://www.un.org/en/documents/udhr/index.shtml. Läst 2014-07-12. 
  15. ^ ”KAPITEL II. MEDLEMSKAP. Artikel 4.” (på svenska. Officiell svensk översättning.). Förenta Nationernas stadga och stadga för den internationella domstolen. Svenska FN-förbundet. http://www.fn.se/fn-info/om-fn/fn-stadgan/#kapitel2. Läst 2014-07-12. ”Medlemskap i Förenta Nationerna står öppet för alla andra fredsälskande stater; vilka åtaga sig de förpliktelser som denna stadga ålägger och enligt organisationens uppfattning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser. Upptagande av sådan stat till medlem av Förenta Nationerna sker genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.” 
  16. ^ ”CHAPTER II: MEMBERSHIP Article 4”. Charter of the United Nations and Statute for the International Court of Justice. United Nations. http://www.un.org/en/documents/charter/chapter2.shtml. Läst 2014-07-12. ”Membership in the United Nations is open to all other peace-loving states which accept the obligations contained in the present Charter and, in the judgment of the Organization, are able and willing to carry out these obligations. The admission of any such state to membership in the United Nations will be effected by a decision of the General Assembly upon the recommendation of the Security Council.” 
  17. ^ [a b] ”Off-the-Cuff: Secretary-General's press encounter with California Governor Arnold Schwarzenegger” (på engelska). Secretary-General Ban Ki-moon. United Nations. 27 juli, 2007. https://www.un.org/sg/offthecuff/?nid=1053. Läst 2014-07-12. ”The position of the United Nations is that the People's Republic of China is representing the whole of China as the sole and legitimate representative Government of China. The decision until now about the wish of the people in Taiwan to join the United Nations has been decided on that basis. The resolution that you just mentioned is clearly mentioning that the Government of China is the sole and legitimate Government and the position of the United Nations is that Taiwan is part of China.” 
  18. ^ ”Togo recognized Kosovo” (på engelska). Kosovo Ministry of Foreign Affairs. 2 juli, 2014. http://www.mfa-ks.net/?page=2,4,2381. Läst 2014-07-12. ”Togolese recognition brings the number of recognitions to 107 from the United Nations member states that have recognized Kosovo.” 
  19. ^ ”Non-member States” (på engelska). United Nations. http://www.un.org/en/members/nonmembers.shtml. Läst 2014-07-12. ”Non-member States having received a standing invitation to participate as observers in the sessions and the work of the General Assembly and maintaining permanent observer missions at Headquarters.” 
  20. ^ ”Funds and programmes” (på engelska). United Nations System Chief Executives Board for Coordination. http://www.unsceb.org/members/funds-and-programmes. Läst 2014-07-12. ”The Funds and Programmes were created by the United Nations to meet needs not envisaged at San Francisco, such as Palestine refugees, development assistance, food aid, or the environment.” 
  21. ^ ”Regional Comissions” (på engelska). United Nations System Chief Executives Board for Coordination. http://www.unsceb.org/agencies/regional-commissions. Läst 2014-07-12. ”Regional Commissions are the regional outposts of the United Nations and represent an integral part of the regional institutional landscape.” 
  22. ^ ”UN Research and Training Institutes” (på engelska). United Nations System Chief Executives Board for Coordination. http://www.unsceb.org/agencies/united-nations-research-and-training-institutes. Läst 2014-07-12. ”The various research and training institutes were established by the General Assembly to perform independent research and training.” 
  23. ^ ”Inter-agency Coordination Mechanisms” (på engelska). United Nations System Chief Executives Board for Coordination. http://www.unsceb.org/iacms. Läst 2014-07-12. ”The Chief Executives Board and its subsidiary mechanisms take into account the many coordination and inter-agency networks already in existence. These groups do not fall under the hierarchical structure but may be classified by their sphere of activity.” 
  24. ^ ”Jointly Financed Bodies” (på engelska). United Nations System Chief Executives Board for Coordination. http://www.unsceb.org/agencies/jointly-financed-bodies. Läst 2014-07-12. ”Jointly Financed Bodies are administrative organizational units of the United Nations common system financed on an inter-agency basis.” 
  25. ^ ”Specialized Agencies” (på engelska). United Nations System Chief Executives Board for Coordination. http://www.unsceb.org/members/specialized-agencies. Läst 2014-07-12. ”Specialized Agencies are legally independent international organizations with their own rules, membership, organs and financial resources, were brought into relationship with the United Nations through negotiated agreements.” 
  26. ^ ”Related Organizations” (på engelska). United Nations System Chief Executives Board for Coordination. http://www.unsceb.org/members/related-organizations. Läst 2014-07-12. 
  27. ^ ”Other UN System Organizations and Entities” (på engelska). United Nations System Chief Executives Board for Coordination. http://www.unsceb.org/more-entities. Läst 2014-07-12. 
  28. ^ ”KAPITEL V. SÄKERHETSRÅDET. Artikel 27.” (på svenska. Officiell svensk översättning.). Förenta Nationernas stadga och stadga för den internationella domstolen. Svenska FN-förbundet. http://www.fn.se/fn-info/om-fn/fn-stadgan/#kapitel5. Läst 2014-07-12. ”Varje medlem av säkerhetsrådet har en röst. För säkerhetsrådets beslut i procedurfrågor kräves bifall av nio medlemmar. För beslut av säkerhetsrådet i alla andra frågor kräves bifall av nio medlemmar, bland dem de ständiga medlemmarna; dock att vid fattande av beslut enligt kapitel VI samt enligt artikel 52, moment 3, part i tvist skall avhålla sig från att rösta.” 
  29. ^ ”CHAPTER V: THE SECURITY COUNCIL Article 27”. Charter of the United Nations and Statute for the International Court of Justice. United Nations. http://www.un.org/en/documents/charter/chapter5.shtml. Läst 2014-07-12. ”Each member of the Security Council shall have one vote. Decisions of the Security Council on procedural matters shall be made by an affirmative vote of nine members. Decisions of the Security Council on all other matters shall be made by an affirmative vote of nine members including the concurring votes of the permanent members; provided that, in decisions under Chapter VI, and under paragraph 3 of Article 52, a party to a dispute shall abstain from voting.” 
  30. ^ Basic Facts About The United Nations, Förenta nationerna (2004) ISBN 92-1-100936-7
  31. ^ ”Spelling” (på engelska). United Nations Editorial Manual Online. United Nations. http://dd.dgacm.org/editorialmanual/ed-guidelines/style/spelling.htm. Läst 2014-07-12. ”The Concise Oxford English Dictionary, twelfth edition, is the current authority for spelling in the United Nations.” 
  32. ^ ”United Nations Headquarters” (på engelska). UN Virtual Tour. United Nations. http://www.un.org/pubs/cyberschoolbus/untour/subunh.htm. Läst 2014-07-12. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]