Förenta nationerna

Från Wikipedia
(Omdirigerad från FN)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”FN” leder hit. För andra betydelser, se FN (olika betydelser).
Förenta nationerna
الأمم المتحدة (arabiska)
Organisation des Nations unies (franska)
联合国 (kinesiska)
United Nations (engelska)
Организация Объединённых Наций (ryska)
Organización de las Naciones Unidas (spanska)
FN-flaggan
FN:s medlemsländer

Karta över FN:s medlemsländer (blåmarkerade)
Förkortning FN
Grundad 24 oktober 1945
Säte Internationellt territorium på Manhattan i New York
FN-högkvarteret i New York

FN-högkvarteret
Medlemmar 193 medlemsstater
Officiella språk arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska, spanska
Generalsekreterare Ban Ki-moon
Webbplats http://un.org

Förenta nationerna (FN) är en sammanslutning av 193 stater, grundad 24 oktober 1945. Nästan alla världens länder är medlemmar i FN. Medlemskap är öppet ”för alla stater som vill arbeta för fred” och som accepterar de åligganden som FN-stadgan föreskriver och som, enligt organisationens sätt att se på saken, är villiga och kapabla att uppfylla dessa åtaganden. Generalförsamlingen beslutar om medlemskap enligt säkerhetsrådets rekommendationer. I juli 2011 hade organisationen 193 medlemmar. FN:s högkvarter ligger i New York.

Namnet myntades av Franklin D. Roosevelt under andra världskriget och var tänkt att anknyta till De allierade. Organisationens första formella nytta var den deklaration, Atlantdeklarationen, som 1 januari 1942 förband alla allierade stater att inte ingå en separatfred med Axelmakterna. Namnet övertogs av det FN andra världskrigets segermakter grundade som en naturlig fortsättning på Atlantdeklarationen och andra överenskommelser från kriget. Man kan säga att FN är som ett parlament, men har hand om hela världen och består av representanter från olika länder och inte bara ett land.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Förenta nationernas organisation är uppbyggt av flera organ, fonder, program och andra underorganisationer som tillsammans kallas FN-systemet. Organisationens arbete övervakas av sex huvudorgan:

Huvudorganen har operativa program, underorgan, fackorgan, självständiga organisationer, kommissioner, utskott och tillfälliga organ knutna till sig.

Säkerhetsrådet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Säkerhetsrådet

Säkerhetsrådet har mycket stor makt. De fem permanenta medlemmarna har vetorätt i alla beslut i säkerhetsrådet. Dessa fem är Kina, USA, Frankrike, Storbritannien och Ryska federationen (före detta Sovjetunionen).

Från 1945 till 1971 var det Republiken Kina (”Taiwan”) som hade Kinas plats. Från 1971 är det Folkrepubliken Kina (”Fastlandskina”) som har platsen.

Det land som flitigast använt sin vetorätt var fram till 1984 Sovjetunionen. Efter 1984 är det USA.

Organ[redigera | redigera wikitext]

För att genomföra FN:s arbete finns ett antal underorganisationer. Några av de mest kända är:

  • FAO, Food and Agriculture Organization of the United Nations
  • UNCHR, United Nations Council of Human Rights
  • UNECE, United Nations Economic Commission for Europe
  • Unesco, United Nations Educational, Scientific and Cultural Organisation
  • UNFPA, United Nations Population Fund
  • UNHCR, United Nations High Commissioner for Refugees
  • UNMIK, United Nations Interim Administration Mission in Kosovo
  • Unicef, United Nations International Children's Emergency Fund
  • WHO, World Healtganisation
  • WFP, World Food Programme
  • IAEA, International Atomic Energy Agency
  • ILO, International Labour Organization
  • IMF, International Monetary Fund
  • IMO, International Maritime Organization
  • ITU, International Telecommunication Union
  • UNEP, United Nations Environment Programme
  • UN Women, United Nations Entity for Gender Equality and the Empowerment of Women

Därtill kommer flera operativa organ; till Säkerhetsrådet är ett flertal fredsbevarande operationer knutna.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Förenta nationernas officiella språk är de vilka alla organisationens dokument måste utges på, förutsatt att dokumenten är av tillräckligt officiell karaktär. Dessa språk är arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska och spanska. Fem av de officiella språken blev valda då FN grundades, eftersom de användes av de permanenta medlemmarna av Säkerhetsrådet samt spanska. Arabiska lades till 1973. Från 1945 till 1971 användes traditionella kinesiska tecken men efter 1972 började man använda förenklade kinesiska tecken. FN-standarden for engelskspråkiga dokument (United Nations Editorial Manual) följer brittisk engelsk praxis och Oxford-standard.[1]

Medlemsstater[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: FN:s medlemsstater

FN har idag 193 medlemsländer sedan Sydsudan den 14 juli 2011 blev upptaget som den senaste medlemmen.[2] Av världens 194 självständiga stater är det endast Vatikanstaten som inte är medlem av FN. Territorier som Abchazien, Cooköarna, Färöarna, Grönland, Niue, Palestinska myndigheten, Somaliland, Sydossetien, Taiwan[3], Transnistrien, Åland och Kosovo räknas i detta sammanhang inte som självständiga stater. Den 17 februari 2008 förklarade Kosovos parlament Kosovo som självständigt från Serbien. Serbiens parlament, likväl som FN:s säkerhetsråd, har inte erkänt Kosovos självständighet. Totalt har 106 länder erkänt Kosovo. En majoritet av världens länder har erkänt Kosovo, varav många har deklarerat att man inte heller har för avsikt att göra detta. Detta gör det därför svårt för Kosovo att kunna bli medlem i FN.

Observatörsstatus[redigera | redigera wikitext]

Palestinska myndigheten och Vatikanstaten har så kallad observatörsstatus. Det innebär att de inte är fullvärdiga medlemmar och därmed inte får inte rösta. De får inte heller bli medlemmar av säkerhetsrådet. De får dock tillgång till information, har yttranderätt och får vara med i alla FN:s organ.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Förenta nationernas historia

FN grundades efter andra världskriget som en efterträdare till Nationernas förbund. 1945 samlades representanter för 50 stater i San Francisco till den konferens som instiftade sammanslutningen. FN räknar sitt grundande till den 24 oktober 1945, när Republiken Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och en majoritet av de övriga länderna hade ratificerat fördraget. FN-dagen firas därför den 24 oktober.

Idén bakom FN utarbetades i deklarationer som undertecknades vid De allierades konferenser i Moskva och Teheran 1943. Organisationens namn var ett förslag från den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt. Namnet användes första gången 1 januari 1942 i De förenade nationernas deklaration. Under andra världskriget använde de allierade namnet avseende deras gemensamma allianser. Under perioden augusti–oktober 1944 möttes representanter från Frankrike, Republiken Kina, Storbritannien, USA och Sovjetunionen i Washington D.C. vid det som kommit att kallas konferensen i Dumbarton Oak. Förutom organisationens syften, kraven för medlemskap och olika utformningar av olika organ, diskuterades vid konferensen och senare möten, också olika metoder att upprätthålla internationell fred och säkerhet samt internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Förslagen diskuterades av olika regeringar och enskilda medborgare över hela världen.

Den 25 april 1945 inleddes Förenta nationernas konferens om internationella organisationer i San Francisco. Förutom de olika staternas regeringar var även flera icke-statliga organisationer som Lions Clubs International inbjudna att delta i diskussionerna kring FN:s stadgar. De 50 nationerna som fanns representerade på konferensen undertecknade FN-stadgan två månader senare den 26 juni 1945. Polen var inte representerat vid konferensen, men fick en plats reserverat bland de stater som grundade FN. Antalet ursprungliga medlemmar i organisationen är därför 51. FN skapades 24 oktober 1945 efter att FN:s stadgar ratificerats av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet – Republiken Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA – och av en majoritet av de övriga 46 nationerna.

De som grundade FN hade högt ställda förhoppningar att organisationen skulle förhindra konflikter mellan världens nationer och göra krig omöjliga i framtiden genom att främja kollektiv säkerhet. Dessa förhoppningar har inte uppfyllts men världen har hittills inte fått uppleva ett nytt världskrig. Mellan 1947 och 1991 gjorde världens uppdelning i två ideologiska block under det kalla kriget alla överenskommelser och fredsinsatser mycket komplicerade. Efter det kalla krigets slut väcktes nya förhoppningar om att FN skulle bli en organisation som förverkligade världsomfattande samarbete och fred. Åtminstone ett dussintal konflikter har dock sedan dess plågat världen och sedan Sovjetunionens fall har USA intagit en så dominerande ställning att det skapat nya problem för FN.

Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs den 10 december 1948.

Lokaler[redigera | redigera wikitext]

Förenta nationernas högkvarter uppfördes i New York 1949–1950 på en tomt vid East River som köptes genom en donation från John D. Rockefeller, Jr. på 8,5 miljoner dollar. FN-högkvarteret öppnade officiellt 9 januari 1951. FN:s viktigaste säte är det i New York, men organisationen har även viktiga organ förlagda till Genève, Haag, Wien, Nairobi, Rom, Addis Abeba, Montréal, Köpenhamn, Bonn och på flera andra orter.

FN-dagen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: FN-dagen

FN-dagen firas den 24 oktober sedan 1948 med möten, diskussioner och utställningar till minne av att FN-stadgan ratificerades detta datum 1945.

FN-temaperioder[redigera | redigera wikitext]

FN utfärdar och koordinerar internationella temaperioder för att observera frågor som är av internationellt intresse. Med FN:s symbolism, en speciellt framtagen logotyp för temat, och FN:s infrastruktur så har dagar, veckor, år och årtionden fått speciell status och blivit internationellt uppmärksammade. Till exempel Jordens dag, Internationella astronomiåret, FN:s årtionde 19972006 för utrotande av fattigdom och internationella året 2006 för öknar och ökenutbredning.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • The Economist. 1947, s. 699-700
  • Fackföreningsrörelsen. 1945:1, s. 384-90

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Basic Facts About The United Nations, Förenta nationerna (2004) ISBN 92-1-100936-7
  2. ^ ”UN welcomes South Sudan as 193rd Member State”. http://www.un.org/apps/news/story.asp?NewsID=39034&Cr=South+Sudan&Cr1=. Läst 14 juli 2011. 
  3. ^ ”San Jose, California, 27 July 2007 – Secretary-General's press encounter with California Governor Arnold Schwarzenegger”. Förenta Nationerna. 27. https://www.un.org/sg/offthecuff/?nid=1053. Läst 5 november 2012. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]