Fairchild-Republic A-10 Thunderbolt II

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
A-10 Thunderbolt II
A-10 i USA:s flygvapen
Beskrivning
Typ Attackflygplan
Besättning 1
Första flygning 10 maj 1972
I aktiv tjänst 1977-
Tillverkare Fairchild-Republic
Data
Längd 16,26 m
Spännvidd 17,53 m
Höjd 4,47 m
Vingyta 47,0 m²
Tomvikt 11 321 kg
Max. startvikt 23 000 kg
Motor(er) 2 × General Electric TF34-GE-100A
Dragkraft 2 x 40,32 kN
Prestanda
Max. hastighet 704 km/h
Räckvidd med max. bränsle ca 400 km
Transporträckvidd 4 150 km
Max. flyghöjd 13 700 m
Stigförmåga 30 m/s
Beväpning
Beväpning 1 × 30 mm GAU-8/A automatkanon
Bomber 7 200 kg

Fairchild-Republic A-10 Thunderbolt II, eller endast Fairchild A-10, är ett ensitsigt attackflygplan ursprungligen tillverkat på 1970-talet av amerikanska Fairchild Industries. Typen är utformad för att bekämpa stridsvagnar och andra pansarfordon samt ge flygunderstöd åt marktrupp och var det första flygplanet som specifikt producerades för en understödsroll. Dess sovjetiska motsvarighet är Suchoj Su-25.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Kritik riktades mot USA:s flygvapen under Vietnamkriget då man saknade specialiserad flygunderstödsförmåga och fick förlita sig på antingen helikoptrar som UH-1 Iroquois och AH-1 Cobra, som inte kunde bära med sig tyngre vapen för att slå ut bepansrade markmål, eller jaktflygplan som F-100 Super Sabre och F-4 Phantom II, som var för snabba för att piloterna effektivt låsa på mål.[1] redan år 1966 började flygvapnet skissa på experimentella attackflygplan och år 1973 valde man att anlita Fairchild som utvecklare och producent av flygplanet som då kallades YA-10A.[2]

Planets effektivitet blev känd under Kuwaitkriget 1990-91 då det användes i över 8100 uppdrag och stod för 90% av alla avfyrade AGM-65 Maverick attackrobotar under kriget.[3] I kriget förlorades endast fyra A-10:or till luftvärnsrobotar och ytterligare tre togs ur tjänst vid återvändo på grund av skador.[4][5]

Design[redigera | redigera wikitext]

Planet drivs av två dubbelströmsmotorer (engelska: turbofan) som är monterade baktill på planet. A-10 är beväpnad med en GAU-8 Avenger automatkanon som väger 1200 kg och bär normalt sett 1174 granater,[6] men kan laddas med 1350[7]. Kanonen kan avfyra all ammunition på sjutton sekunder. Varje granat väger ett halvt kg. A-10 kallas ibland Warthog eller Hog (vårtsvin respektive svin), men också The Silent Killer (den tysta mördaren). Det senare namnet kommer av att ljudet från automatkanonen inte når fram till målet förrän granaterna redan har träffat det.

A-10 kan avfyra facklor för att lura värmesökande robotar och har hög manövrerbarhet i låga farter och låg höjd på grund av dess stora vinge med högt sidoförhållande och stora skevroder. Detta stora sidoförhållande medger också korta starter och landningar, vilket möjliggör verksamheten från primitiva flygfält nära frontlinjen.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Endast USA:s flygvapen har använt A-10 Thunderbolt och ingen variant har exporterats utomlands. År 2011 fanns totalt 345 enheter i bruk varav 191 i aktiv tjänst, 106 i Flygnationalgardet och 48 i Air Force Reserve Command.[8] Med de senaste tekniska uppgraderingarna beräknas A-10 vara i aktiv tjänst fram till år 2040. Enligt Dagens Industri 2014 02 24 planerar USA att skrota vapensystemet pga nedskärningar i försvaret.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Coram, Robert. Boyd: The Fighter Pilot Who Changed the Art of War. Los Angeles: Back Bay Books, 2004. ISBN 0-316-79688-3.
  2. ^ Spick, Mike. The Great Book of Modern Warplanes. London: Salamander Books, 2000. ISBN 1-84065-156-3. s.18
  3. ^ "A-10/OA-10 fact sheet." U.S. Air Force, October 2007. Retrieved: 5 March 2010.
  4. ^ "Fixed-wing Combar Aircraft Attrition, list of Gulf War fixed-wing aircraft losses." Gulf War Airpower Survey, Vol. 5. Retrieved: 19 July 2010.
  5. ^ Friedman, Norman. "Desert Victory." World Air Power Journal.
  6. ^ Jenkins, Dennis R. Fairchild-Republic A/OA-10 Warthog. North Branch, Minnesota: Specialty Press, 1998. ISBN 1-58007-013-2 sid 64-73
  7. ^ Spick, Mike. The Great Book of Modern Warplanes. London: Salamander Books, 2000. ISBN 1-84065-156-3 sid 44
  8. ^ Mehuron, Tamar A., Assoc. Editor. "USAF Almanac, Fact and Figures (PDF)" Air Force Magazine, May 2012. Retrieved: 17 May 2012.