Falkenering

Samtida falkenerare i USA.

Falkenering är företeelsen att föda upp och träna rovfåglar, främst falkar, för jakt, uppvisning, tävling eller nöjessyfte. Falkenering är en gammal tradition och var under medeltiden i Europa en populär sysselsättning för högreståndspersoner av båda könen, se jaktregale. Falkenerare har varit till hjälp vid uppfödning i naturvårdande syfte för att rädda vissa hotade rovfågelarter, exempelvis pilgrimsfalken. Samtidigt utgör falkenering ett hot mot svaga rovfågelsbestånd, då förrymda hybridfalkar kan fortplanta sig med vilda falkar och därmed kontaminera genpoolen.

Falkenering i Sverige

Jakt med rovfåglar tycks att döma av arkeologiska fynd ha introducerats i Sverige under folkvandringstid (500-talet). Sannolikt har den förekommit under medeltiden i vissa delar av Sverige. I en av Sveriges landskapslagar från 1300-talet, Västmannalagen, omnämns jakt "med hök och hund". Falkjakt återinfördes vid det svenska Hovet omkring 1550. Falkjakt förekom därefter av och till vid hovet åtminstone till mitten av 1700-talet. Den siste kunglige falkeneraren (med tjänsteboställe vid Solna kyrka) dog faktiskt så sent som 1867. Det finns inget som tyder på att falkjakt förekom någon annanstans i Sverige än just vid hovet efter 1350. Däremot bedrevs fångst av pilgrimsfalk och jaktfalk av främst tyska falkfångare på flera håll i Sverige åtminstone fram till 1760-talet. Det kan vara värt att notera att duvhök var den dominerande jaktfågeln i Sverige. Detta är rätt naturligt eftersom falkar är bara lämpade för jakt i öppen terräng, i det skogiga Sverige är duvhöken betydligt effektivare. Det finns dock även en del fynd av jaktfalk och pilgrimsfalk, medan stenfalken som var en populär jaktfågel på kontinenten (speciellt för damer) knappast förekom alls i Sverige.

Sverige är ett av mycket få^{[förtydliga]} länder som idag har förbjudit falkenering.