Fasan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fasan
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Fasantupp
Fasantupp
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hönsfåglar
Galliformes
Familj Fälthöns
Phasianidae
Släkte Phasianus
Linné, 1758
Art Fasan
P. colchicus
Linné, 1758
Vetenskapligt namn
§ Phasianus colchicus
Underartsgrupper[2]
  • colcichus-Gruppen
  • versicolor-Gruppen
Fasanhöna
Fasanhöna
Hitta fler artiklar om fåglar med

Fasan (Phasianus colchicus) är en hönsfågel som ursprungligen bara fanns i södra Asien, men som introducerats till många platser runt om i världen, däribland Europa, där den på många håll har förvildats.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Denna tupp uppvisar en tydlig vit halsring varför den hänförs till torquates-typen från Kina, men det europeiska beståndet av fasan består i stor utsträckning av hybrider mellan flera underarter.
Denna tupp uppvisar ingen vit halsring och har en brunröd övergump varför den hänförs till colchicus-typen från bland annat Kaukasus.
Fasanägg

Fasanen härstammar från Asien där det ursprungliga beståndet förekommer från området väster om Kaspiska havet och österut till Sydostasien och kustområden utmed Japanska havet.[3] Fasanen har introducerats till stora delar av världen där de sedan förvildats och den förekommer från sydöstra Europa genom Centralasien till Japan och Taiwan. Vissa underarter har introducerats till Nordamerika där de har hybridiserat och utgör idag en väletablerad förvildad population.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Utbredningsområdet (som inte omfattar de introducerade områdena) delas upp i 34 underarter.[2] De tre taxonen som förekommer på de Japanska öarna kategoriseras av vissa auktoriteter som arten grön fasan (P. versicolor) medan andra kategoriserar den som underartsgruppen versicolor och placerar övriga 31 underarter i underartsgruppen colcichus.[2]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Först infördes fasanen till slottsmiljöer,[4] men har sedan förvildats och stora delar av populationen kategoriseras idag som spontant förekommande av SOF. I Sverige förekommer den i södra halvan av landet, på Öland och Gotland, och i norr, främst utmed Östersjökusten. Enligt SOF kategoriseras den förvildade populationen förekomma så långt norrut som till Medelpad men den observeras ända upp till Norrbotten, men de senare kategoriseras inte som förvildade eller spontana utan härstammar från utplanterade individer.[5]Fasanen är inte anpassad för snörika vintrar.[4]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Fasanen har liksom övriga höns nakna hudställen på huvudet, men saknar hönsens kam och köttiga flikar. Hanarna har fjädertofsar på hjässan. Stjärten, som har 16 eller 18 pennor, är smal, mycket lång, kilformad och svagt takformigt hoptryckt. Tarsen hos hannen är försedd med sporre. Fasanhannen har en övervägande brungul kroppsfärg med huvud och hals glänsande grönblå. Den blir 53-85 cm lång, med ett vingspann på 70-90 cm.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop och föda[redigera | redigera wikitext]

Fasanen vistas helst i lundar och täta snår, som omges av ängar och fält och erbjuder tillgång till vatten. Under hela dagen håller de sig på marken och smyger bland buskar för att finna sin föda, som utgörs av insekter, maskar, bär och frön. Först på kvällen uppsöker de lämpliga träd för att övernatta.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Hanarna lever i månggifte och är under häckningsperioden mycket stridslystna. Boet består av en uppskrapning i marken, som kan fodras med torra växtdelar, där den lägger 7-17 olivfärgade ägg som honan ruvar i 24-25 dagar.[3]

Fasanen och människan[redigera | redigera wikitext]

Uppfödningshistoria i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har flera försök gjorts att anlägga så kallade fasanerier, det första försöket gjordes i Ulriksdal av drottning Lovisa Ulrika. Det hade ingen framgång och lades snart ned. 1846 lät kung Oscar I inrätta ett fasaneri i Fiskartorpet nära Stockholm, men uppfödandet misslyckades gång på gång, varför även detta företag upphörde, 1852. Även försök vid Näsbyholm i Skåne, vid Adelsnäs i Östergötland och på Öland att införa fasaner misslyckades med att åstadkomma varaktiga resultat.

Större framgång hade det storskaliga fasaneri som friherre Oscar Dickson anlade på Visingsö 1879. Här övervintrade fasanerna i det fria, och stora jakter anordnades årligen. Efter Dicksons död (1897) lades fasaneriet ned. Men 1905 levde där fortfarande förvildade fasaner.

Senare lyckades man dock på flera ställen, särskilt i Skåne och Östergötland, med att uppföda fasaner och låta dem vistas och häcka i det fria.[6]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Både dess vetenskapliga namn Phasianus och trivialnamnet "Fasan" härstammar från det grekiska ordet phāsiānos, vilket betyder "(fågel) från Phasis" [7]. Phasis är det antika namnet på den georgiska floden som idag heter Rioni.

Fasan som vilt[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Småviltjakt

Fasanen är ett uppskattat jaktvilt och jagas främst med stötande och stående fågelhundar. Även vid klappjakter är fasan ett vanligt byte. Fasanens kött anses vanligen välsmakande och är en av anledningarna till jakt. [källa behövs].

Noter och andra källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Phasianus colchicus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c] Clements Checklist, nov 2008, <www.birds.cornell.edu>, läst 2008-12-04
  3. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  4. ^ [a b] Björn Bergenholtz (2011) Känn igen 25 fåglar. ISBN 978-91-29-67610-5.
  5. ^ Artportalen (2008), läst 2008-11-29
  6. ^ Fasansläktet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
  7. ^ Online Etymology Dictionary


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]