Feministisk teologi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Isis med Horusbarnet
Maria med Jesusbarnet
Kristus i Mandorla
Fröja
Sofia med döttrarna Pistis, Elpis, och Agape
Hildegard
Birgitta

Feministisk teologi eller feministteologi är en teologi som problematiserar Gudsbegreppet utifrån ett genusperspektiv. Inom feministisk teologi tror man på en Gud som är könsneutral eller lika mycket kvinnlig som manlig.

Presentation[redigera | redigera wikitext]

Feministisk teologi är inget enhetligt begrepp. Idéhistoriskt kan det ses som en sammansmältning av kristen teologi och radikalfeminism. Även om den också finns inom andra religioner, måste den främst anses förekomma inom den kristna kulturen. Det är därför främst den kristna feministiska teologin som kommer att behandlas i denna artikel. (Komplettera gärna med andra former av feministisk teologi!) Där den första vågens liberala feminism kämpade för kvinnans lika tillträde till de kyrkliga ämbetena, gör den feministiska teologin inte halt där. Liksom radikalfeminismen anser att vetenskap och kultur är skapat av män, för män, och därför måste tänkas om på ett kvinnligt sätt; så anser den feministiska teologin att detta måste göras inom religionens och andlighetens värld. Bibeln är skriven av män, för män och den innehåller mäns tankar om Gud. Likaså har det genom tiderna varit män som tolkat Bibeln och inom kyrkan beslutat om normativa tolkningar. Kvinnor måste, menar man, i grunden tänka om den kristna tron utifrån ett kvinnligt perspektiv. (Detta förutsätter en liberal Bibelsyn, där Bibeln uppfattas vara människors tankar om Gud - inte Guds ord.)

En pågående reformation[redigera | redigera wikitext]

År 1995 publicerade William A. Beckham The Second Reformation: Reshaping the Church for the 21st Century som hävdade att den reformation Luther hade inlett fortfarande pågår och att den nu gått in i en ny fas där grundläggande strukturer nödvändigtvis måste förändras. [1]

Folkkyrkotanken, med rötter i 1880-talet, en central del av Svenska kyrkans värdegrund, är en strävan efter en samhällstillvänd kyrka med "låga trösklar", öppen och tillgänglig för alla. Folkkyrklighet kan delas i en traditionell och en progressiv form. Den traditionella betonar kyrkans roll som traditionsbärare i samband med dop, konfirmation, bröllop, begravning eller årets högtider, där allmänheten efterfrågar kyrkans medverkan. Den progressiva folkkyrkligheten eftersträvar en fortsatt reformation av kyrkan. Den kännetecknas av en påtaglig öppenhet för nya influenser från utvecklingen i samhället eller från andra religiösa traditioner än luthersk kristendom. Här har inte minst ett feministiskt perspektiv starkt kommit att påverka kyrkan i en ny riktning.

Biskopen John Shelby Spong i Episkopala kyrkan i USA publicerade år 2001 boken A New Christianity for a New World: Why Traditional Faith is Dying and How a New Faith Is Being Born.[2] Frågan blev aktuell i Svenska kyrkan under Kyrkomötet 2004, då kyrkostyrelsen fick frågan om hur de förhåller sig till Spongs uppfattning att kyrkan måste överge sin klassiska teologi för att inte dö. Kyrkostyrelsens svar gavs av biskopen Claes-Bertil Ytterberg, som deklarerade att det aldrig funnits och aldrig kommer att finnas något som kan kallas "klassisk kristen tro", utan endast "olika tidsbundna försök att fånga upp erfarenheter av Gud".

Kvinnlig och könsneutral Gudsbild[redigera | redigera wikitext]

Den feministiska teologin söker vår tids erfarenheter av Gud och kritiserar framför allt Bibelns och kristendomens manliga Gudsbild. Man eftersträvar istället att etablera en Gudsbild, där Gud framställs som antingen könsneutral eller lika mycket kvinnlig som manlig. Det förra kan sägas vara ett uttryck för likhetsfeminism och det senare för särartsfeminism.

Ordet “gud”, isländska: goð, guð, gotiska: guþ, fornsvenska: guþ, är ett gemensamt germanskt ord av omdiskuterad ursprunglig betydelse. Men det hade alltså en specifik, troligen snäv, men numera okänd mening i förkristen tid.[3]

Språkforskare har ofta antagit en äldre rot, *guþan, tolkad som ”åkallad”, ”den anropade”, ”den som kulten riktas till” (en kraft som inte är verkande, utan passiv)[4] Ett äldre ord för rättslig hövding, kultledare, var isländska goði (maskulinum: gode) och isländska gyðja (femininum: gydja), som ibland tänkts peka mot denna dimension i ordets äldre betydelse. [5]

Ordet gud hade alltid varit neutrum i äldre germanskt språk då det valdes som beteckning för kyrkans Gud i kristnade områden med germanska språk (God, engelska, Gott, tyska). Men genom inflytande från kyrkan och kristendomen blev ordet efter hand maskulinum.

Den mest allmänna indoeuropeiska beteckningen för ”gud” var annars *deiuo-, latin: deus, sanskrit: dévā-, forngermanska: tyr. Deus blev grund för ordet för kyrkans och kristendomens Gud i flertalet romanska språk (Déu, katalanska, Dieu, franska).[6]

Då gud (i nutida svenska) skrivs med versal, Gud, menas vanligen namnet på den ende guden som existerar enligt de tiotal nära besläktade monoteistiska religionerna: judendom, kristendom, islam, bahai, zoroastrism och de indiska monoteistiska religionerna.

Vissa gudsnamn, som arabiskans Allah, är spritt över hela den muslimska världen, d.v.s. även till icke-arabisktalande muslimska folk. Dessa ber i regel på arabiska, även om de inte behärskar arabiska i övrigt. Kristna församlingar vars medlemmar är arabisktalande kallar också sin Gud för Allah, och använder "Isa" det arabiska namnet på Jesus.

Ordet "gudinna" är tidigast belagt på 1500-talet i lärt språk, där det används i beskrivningar av kvinnliga mytiska gestalter i klassisk mytologi.

Inklusiva Gudsnamn[redigera | redigera wikitext]

Ett inslag i radikalfeminismen är arbetet för ett inklusivt språk, det vill säga ett språk som är könsneutralt eller lika mycket kvinnligt om manligt. Ett uttryck för detta inom den feministiska teologin är vilka namn som används för Gud. Man föredrar att använda ordet "Gud" vilket, åtminstone till sitt ursprung, är könsneutralt. "Fadern" anses patriarkalt och undviks. Används det kompletteras det med "Modern". (Tilläggas kan att redan Lars-Levi Læstadius använde det könsneutrala ”den himmelska Föräldern" om Gud.) [7]

Ordet "Herren" anses både patriarkalt och förtryckande - det talar ju om den troende som underordnad en manlig person. Orden "Herren” (i äldre svenska med betydelsen, överordnad förnäm person, "härskaren") liksom engelska "the Lord", har sedan gammalt använts i Bibelöversättningar.

I svenska Bibelöversättningar av Gamla Testamentet till och med 1917 är "Herren" en översättning av det hebreiska namnet יהוה (JHVH; möjligt uttal: Jahveh) eller אֲדֹנָי (Adonaj).

I Nya Testamentet är ”Herren” en översättning av det grekiska Κύριος (Kyrios), "Herren", motsvarande det latinska ordet dominus.

Inom wicca används "The Lord" respektive "The Lady", om de nämns tillsammans används "Lord and Lady". I svenska är motsvarigheten "Herren" (härskaren) och "Frun" (härskarinnan), vilket i äldre svenska motsvarar Frö (härskaren) och Fröja (härskarinnan; språkligt liktydigt med "frun").[8]

Uttrycket Herren (liksom Honom och Han) uppfattas även som ett problem för invandrare med ett mer könsneutralt andligt språk (eller för människor som bekänner sig till nyare religioner som till exempel bahá'í), eftersom Gud anses ha skapat könen för fortplantningsprocessen i den materiella världen, utan att själv, som ren och evig andevarelse, tillhöra något kön.

I feministisk teologi kallas Jesus bland inte bara vår "Broder", utan också vår "Syster". Den Helige Ande uppfattas ibland som kvinnlig (se nästa stycke). Man undviker att tala omTreenigheten som "Fadern, Sonen och den Helige Ande", utan föredrar "Skaparen, Befriaren och Livgiverskan". Feministiska teologer säger inte heller "han" om Gud, utan upprepar hellre "Gud".

Feminina aspekter av kristendomens Gud[redigera | redigera wikitext]

Sofia, gnosis och logos[redigera | redigera wikitext]

Sofiologin är ett filosofiskt koncept om visdom, och ett teologiskt koncept om Guds visdom. Enligt kristen teologi beskriver "visdom" en aspekt av Gud, eller det teologiska konceptet rörande Guds vishet. Paulus hänvisar till konceptet, bland annat i Första Korinterbrevet.

Bland feministiska teologer har Sofia väckt intresse som feminin symbol för Gud. "Sofia", det grekiska ordet för "visdom", är feminint.[9][10] Det är en synonym till gnosis, och är ett centralt begrepp i hellenistisk filosofi och religion, i platonism, ortodox kristendom esoterisk kristendom, gnosticism, kontemplation och kristen mystik.

Intresse för kristen mystik har funnits bland teologer i Svenska kyrkan under lång tid. Svenska kyrkan har under senare tid officiellt öppnat sig allt mer för mystik, delvis under inflytande från Dag Hammarskjöld och K. G. Hammar, vilket ibland mötts av viss kritik.[11][12][13]

Många framträdande personer inom den kristna mystiken är kvinnor, Hildegard av Bingen, Mechthild av Magdeburg, Katarina av Siena, italiensk mystiker från 1300-talet författare till skriften "Dialog", Heliga Birgitta, Teresa av Ávila, en av den spanska mystikens stora namn på 1600-talet, Madame Guyon (1648-1717) fransk författare och mystiker, Anne Catherine Emmerich samt företrädare för kvietismen

I den Östligt ortodoxa kyrkans mystika teologi förstås visdom som det gudomliga Logos, "Ordet", som blev inkarnerat som Jesus Kristus.[14]

I den Heliga Familjen representeras Sofia ofta av Theotokos (gudaföderskan, Jungfru Maria). Sofia uttrycks som den heliga visdomen hos Gud och helgonen, erhållen genom ödmjukhet, och Maria som Guds moder ses som det första och största av alla helgon.

Inom romersk-katolsk mystik ärade Hildegard av Bingen Sofia som en kosmisk person eller "kraft", både i sina skriftliga verk och i sin konst. Inom protestantisk mystik beskrivs Sofia ibland som Guds visdom, och ibland som en ren, oskyldig ande som utgår från Gud. Sofia ses som uttryckt i hela skapelsen och naturen[15] samt av många kristna mystiker, bland annat Jakob Böhme,[16] som en integrerad del av det andliga välbefinnandet hos människan, i Kyrkan och i kosmos.

Inom gnosticismen ses Sofia som kvinnlig och i likhet med den mänskliga själen, men också som en av de kvinnliga aspekterna av Gud och Kristi brud. Hon anses ha fallit från nåd på något sätt och har på så sätt skapat eller bidragit till att skapa den materiella världen.

Sofia är central i den teosofiska traditionen. De alexandrinska filosofer som först talade om teosofi byggde ett eklektiskt religionsfilosofiskt system. De ville finna en gemensam gudomlig vishet, som kunde förklarande sammanfatta det väsentliga i de rådande religiösa och filosofiska systemen, de kristna såväl som de förment hedniska. I den äldre teosofi som blomstrade framför allt mellan 1510-talet och 1810-talet hade Sophia, den gudomliga Visheten, mycket stor betydelse.

Den sentida teosofin, starkt präglad av indisk andlighet, kom till västerlandet 1875 genom Helena P. Blavatsky. Denna teosofi är en esoterisk lära, som anser sig ge sina följeslagare djupare insikt i andlighetens natur, och som i hög utsträckning har påverkat New Age och annan nyandlighet. Rörelsen dominerades av kvinnor, Blavatsky, men även Katherine Tingley och Annie Besant. De ville visa att alla religioner haft sitt ursprung i en uråldrig vishetsreligion.

Maria, Guds moder[redigera | redigera wikitext]

Bibelargument[redigera | redigera wikitext]

Även om de feministiska teologerna inte anser sig bundna av Bibeln (detta varierar dock), söker de i den uttryck för en radikalfeministisk linje. De lyfter fram det faktum, att man och kvinna enligt Bibeln båda är skapade till Guds avbild (1 Mos. 1:27). De lyfter fram ställen där Gud liknas vid en moder eller annan kvinnlig varelse (till exempel Ps. 131:2; Jes. 49:15; 66:13; Matt. 23:37; Luk. 15:8-10). De lyfter också fram det faktum, att "ande" på hebreiska (det språk Gamla Testamentet är skrivet på) - "rúach" - är femininum och drar av det slutsatsen att den Helige Ande är kvinnlig. Stöd för att tillbe Gud som "Sofia" finner de främst i den grekiska översättningen av Ords. 8:22-30. (Även det hebreiska ordet för vishet - chochmá - är feminint.)

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Den feministiska teologin finns på ett mer eller mindre tydligt sätt i de flesta kristna kyrkor. Den har fått minst inflytande i de ortodoxa och österländska kyrkorna. I Svenska kyrkan märks inflytandet till exempel i 2002 års Evangeliebok, där i den dagliga bönen eller kollektbönen tilltal som "Herre, vår Gud" och "Gud, vår Fader" tagits bort och ersatts med bara "Gud". Ett annat exempel är nummer 718, "Hennes starka vingar bär", i Verbums psalmbokstillägg (2002) - en psalm om den Helige Ande. Blivande präster undervisas också i feministisk teologi vid Svenska kyrkans pastoralinstitut.

Företrädare[redigera | redigera wikitext]

Exempel på företrädare i Sverige:

Kritik av den feministiska teologin[redigera | redigera wikitext]

Från traditionellt håll framförs kritik mot den feministiska teologin. Kritiken går ut på att den feministiska teologin går utöver Bibelns ord - vilket den feministiska teologin som sagt inte tycker är något problem, snarare en poäng.

Fader[redigera | redigera wikitext]

Bibeltrogna pekar till exempel på att det var Jesus som lärde oss att tilltala Gud som Fader, till exempel i bönen Fader vår (Matt. 6:9-13). Det framhålls som ett innerligt tilltal och inte som något förtryckande. Gud kallas "Fader" 277 gånger i Bibeln, 179 gånger av Jesus själv. Däremot kallas Gud aldrig "Moder" [17].

Herre och Broder[redigera | redigera wikitext]

"Herre" är också en viktig benämning på Gud och Jesus, som man inte utan vidare kan göra sig av med, menar de. Bibeln säger, att den som bekänner Jesus som Herre, skall bli frälst (Rom. 10:9, 13). Att kalla Jesus vår "Syster" är snubblande nära ett förnekande av inkarnationen (att Jesus blev människa).

Anden[redigera | redigera wikitext]

Vidare framhålls, att det faktum att det hebreiska ordet för ande - rúach - på hebreiska är femininum, inte nödvändigtvis säger något om verkligheten. Barnet är ju inte könslöst, bara för att ordet står i neutrum. Tvärtom finns det ställen i Gamla Testamentet, där Guds Ande nämns, där orden i meningen - mot grammatikens regler - böjs som om rúach var maskulint (2 Sam. 23:2; 1 Kung. 18:12; 2 Kung. 2:16; Jes. 32:15; 34:16; 40:13). Det är när man formulerar sig i strid mot grammatikens regler, som man kan dra slutsatser om hur författaren uppfattar ett visst begrepp.

Treenigheten och Guds namn[redigera | redigera wikitext]

"Skaparen, Befriaren och Livgiverskan" betyder inte heller detsamma som "Fadern, Sonen och den Helige Ande". De första uttrycken talar om Guds handlande, medan de senare talar om de Gudomliga personernas inbördes släktskap. Enligt kristen tro är alla de tre Gudomliga personerna med och skapar (Joh. 1:3; Kol. 1:16; Hebr. 1:2; Job 33:4), befriar (Ps. 40:18; Joh. 8:36; 2 Kor. 3:17) och ger liv (Joh. 5:21; 2 Kor 3:6), men alla är inte fader eller son till de andra. Vidare framställs i Bibeln "Fadern och Sonen och den Helige Ande" som Guds namn (Matt. 28:19) och namn kan man ju inte ändra hur som helst.

Logos och Sofia[redigera | redigera wikitext]

I Gamla Testamentet finns två ord som beskriver den preexistente Kristus, det vill säga Sonen innan han blivit människa. I grekisk översättning är det logos (som är maskulint) - ordet, med vilket Gud skapade världen (1 Mos. 1:3), och sofia (som är feminint) - visheten, som funnits hos Gud sedan begynnelsen (Ords. 8:22-30). När Nya Testamentets författare skulle beskriva Jesus, valde de det maskulina logos, troligen för att det passar bättre på mannen Jesus. (Även det hebreiska ordet för ord - davár - är maskulint.)

Positiv kritik[redigera | redigera wikitext]

Kritiken från traditionellt håll är dock inte entydigt negativ. Många Bibeltrogna ser det som något positivt att Guds omvårdande och varma egenskaper lyfts fram. Kanske säger det faktum, att både man och kvinna är skapade till Guds avbild, något väsentligt om Gud? Och Kyrkan har faktiskt aldrig slagit fast någon dogm om Guds kön.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Changing Church and The Second Reformation, review 2005.
  2. ^ Utkom i svensk översättning 2005 på Verbum: En ny kristendom för en ny värld. Förordet skrevs av Clas-Bertil Ytterberg, då biskop i Västerås stift.
  3. ^ Jan de Vries, Altgermanische Religionsgeschichte, 2, 1957, s. 1-10.
  4. ^ Jan de Vries, Altgermanische Religionsgeschichte, 2, 1957, s. 4.
  5. ^ Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 1939.
  6. ^ Grekiska theós är dock ej besläktat med detta. Under 1700-talets upplysning kom man att betona skillnaden mellan deism och teism, därför har orden Deus och Theos i senare tid ibland givits olika mening.
  7. ^ FoF: Språkmannen Laestadius
  8. ^ Mycket talar för att Fröja och Frigg i vissa avseenden kan betraktas som olika aspekter av samma väsen.
  9. ^ Kvinnor i Svenska kyrkan
  10. ^ Vad är Sofiamässor?
  11. ^ BibelFokus.se Mystik – en falsk frälsningsväg!
  12. ^ BibelFokus.se Mystik och andlig utveckling.
  13. ^ BibelFokus.se Den mystika religionens renässans i Sverige
  14. ^ Pomazansky, Protopresbyter Michael (1963, på ryska), Orthodox Dogmatic Theology: A Concise Exposition, Platina CA: St Herman of Alaska Brotherhood (publicerad 1994, Eng. Tr. Hieromonk Seraphim Rose), s. 357 ff, ISBN 0938635-69-7. Texten tillgänglig online: [1]
  15. ^ Julie Hirst, Jane Leade: Biography of a Seventeenth-Century Mystic (2005)
  16. ^ Jakob Böhme, The Way to Christ (1622)
  17. ^ Konkordanser över Gamla och Nya Testamentets grundtexter på hebreiska och grekiska.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Edgardh Beckman, Ninna. (2001). Feminism och liturgi: en ecklesiologisk studie. Stockholm: Verbum.

Hauke, Manfred. (1998). Gud fader eller Gud moder?: En granskning av feministisk teologi. Örebro: Libris. Originalutgåva: (1993). GOTT oder GÖTTIN?: Feministische Theologie auf dem Prüfstand. Aachen: MMVerlag.

Bibellänkar[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]