Fenvalar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fenvalar
Knölval
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Valar
Cetacea
Underordning Bardvalar
Mysticeti
Familj Fenvalar
Balaenopteridae
Vetenskapligt namn
§ Balaenopteridae
Auktor Gray, 1864
Släkten och Arter
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Fenvalar (Balaenopteridae) är en familj i underordningen bardvalar. Medlemmarna av denna familj är inte bara de största valarna, de är också de största levande djuren. Det finns två släkten med tillsammans nio arter. I motsats till rätvalar har fenvalar en ryggfena och barderna är kortare.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Vuxna individer har en längd mellan 7 och 31 meter, beroende på art. Alla arter i familjen, med undantag av sejvalen, har en uppsättning längsgående hudveck som sträcker sig från munnen till naveln. Sejvalen har också sådana hudveck, men dessa är kortare. Det antas att dessa hudveck tillåterna fenvalarna att skapa en större munöppning när de äter.

Vikten varierar mellan cirka 10 ton för vikvalen och ungefär 150 ton för blåvalen. Kroppsformen är jämförelsevis smal med mer eller mindre spetsig huvud som upptar en fjärdedel av kroppen. Med undantag av knölvalen har fenvalar korta spetsiga bröstfenor. Ryggfenan är placerade på ryggens bakre del. På ovansidan finns två blåshål tät intill varandra och fontänen börjar som en enda stråle men får sedan för varje art en annan form.[1]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Fenvalar förekommer över hela världen: blåval, sillval, knölval, sejval och vikval återfinns i alla oceaner och de andra saknas enbart i de kalla vatten runt Arktis och Antarktis.

Individerna vandrar vanligen i utbredningsområdet enligt fasta mönster.[1]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Liksom hos andra bardvalar fångas födan i barderna. I Antarktis äter fenvalar nästan uteslutande krill men i andra regioner har de även hoppkräftor, andra kräftdjur, bläckfiskar och fiskar som föda.[1]

Fenvalar spelar en betydande roll i havets ekosystem. Större fenvalar äter varje år över 100 miljoner ton krill när de vistas vid Antarktis. När fenvalar saknas ökar krillens bestånd tydlig och även populationen av andra djur med samma födokälla som till exempel krabbätarsälen.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Honor kan para sig hela året men oftast är födelsen koncentrerade på 3 till 4 månader. Efter parningen i varma regioner vandrar de till kalla hav med mycket utbud på föda. Sedan flyttar de tillbaka för att föda ungarna. Dräktigheten varar i cirka 11 månader och vanligen föds en kalv åt gången. Honan diar kalven i cirka 7 månader genom att spruta mjölken i ungdjurets mun. Vissa ungdjur ökar på så sätt med 90 kilogram per dag[2]. Könsmognaden är kopplad till kroppsstorleken och infaller efter ungefär 6 eller 7 år. Livslängden ligger mellan 45 och 100 år[2].[1]

Fenvalar och människor[redigera | redigera wikitext]

Fenvalar jagades tidigare i större skala för köttets och valoljans skull. Å ena sidan betraktades de mindre nyttig än rätvalar, då fenvalarnas fettskikt är tunnare, men efter att rätvalarna nästan var utrotade börjades med jakt på fenvalar. Efter en tid var de största arterna i familjen (blåval, sillval och knölval) så gott som utdöd. Sedan 1986 finns omfattande skyddsåtgärder för alla fenvalar men trots allt jagas idag vikvalar.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Familjen delas i två släkten med upp till nio arter:

Edens fenval och Balaenoptera omurai fick sin artstatus 1993 respektive 2003 på grund av genetiska skillnader till andra fenvalar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Rorqual
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 14 oktober 2008.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • McDonald, David W. (red.) (1996) (på svenska utgåva). Bonniers stora verk om jordens djur. 2 Havsdäggdjur. Bonnier. sid. 70-77. ISBN 91-632-0076-7 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] McDonald (1996) sid. 70-77
  2. ^ [a b] McDonald, David W. (red.) (2009) (på engelska). The Encyclopedia of Mammals. Oxford University Press. sid. 858-865. ISBN 978-0-19-956799-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]