Ferdinand/Elefant (stridsvagn)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Panzerjäger Tiger (P)[1]
Panzerjager Tiger P Aberdeen Proving Grounds.JPG
Generella egenskaper
Typ Pansarvärnskanonvagn
Besättning 6
Längd 8,14 m
Bredd 3,38 m
Höjd 2,97 m
Vikt 65 ton
Tillverkare Nibelungenwerke
Skydd och beväpning
Skydd 20-200mm
Primär beväpning 8,8cm PaK43/2 L/71
Sekundär beväpning 7,92 mm ksp MG34
Mobilitet
Motor 2× Maybach HL120TRM
2×300 hk
Växellåda Elektrisk kraftöverföring
Hastighet på väg 30 km/t
Räckvidd 150 km

Panzerjäger Tiger (P) var en tung pansarvärnskanonvagn som utvecklades i Tyskland under andra världskriget. Vagnen gick under namnet Ferdinand efter konstruktören av chassit Ferdinand Porsche. Hitler hade under utvecklingen av Tiger I argumenterat för att tornet skulle göras tillräckligt stort för att man skulle kunna montera den större 8,8cm KwK43 L/71. När detta inte visade sig möjligt så beslöt man den 22 september 1942 att utveckla en Sturmgeschütz med 200 mm frontpansar och beväpnad med den långa 8,8 cm kanonen baserad på Porsches föreslagna chassi till Tiger (P). Alkett skulle konstruera och montera Ferdinand vagnarna och Nibelungenwerke skulle leverera chassina, men när Hitler den 6 februari 1943 beordrade att 90 stridsvagnar skulle levereras snarast möjligt till frontförband, så fick Nibelungenwerke klara av ordern på egen hand och i slutet av maj 1943 var alla vagnar levererade, i tid för sommaroffensiven vid Kursk. Vagnarna levererades till schwere Panzerjäger-Abteilung 653 och schwere Panzerjäger-Abteilung 654 som tillhörde XXXXI. Panzerkorps som anföll på den norra sidan av Kurskbågen. Förlusterna på grund av sovjetiska stridsvagnar och pansarvärnskanoner var små men minor och tekniska problem skördade fler offer. I samband med reträtten undan den sovjetiska offensiven Operation Kutuzov förlorades många skadade vagnar som inte kunde bärgas.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Chassit var samma som Porsches Tiger chassi men med extra 100 mm tjocka pansarplåtar påbultat på fronten och en påbyggnad i aktern för att bära upp överbyggnaden samt leda ut kylluften från den elektriska kraftöverföringen. Originalchassits två luftkylda V10 Porsche Typ 101 motorer byttes ut mot två vattenkylda Maybach HL120TRM, men den problematiska elektriska kraftöverföringen behölls. Då motorerna satt i mitten av chassit så var radiooperatören och föraren helt isolerad från resten av besättningen bak i överbyggnaden. Efter slaget vid Kursk byggdes de överlevande vagnar om så att vagnchefen fick en kupol med siktprismor så att han kunde ha uppsikt över omgivningen utan att behöva exponera sig genom luckan. Radiooperatören fick också en kulspruta för att kunna bekämpa hotande infanteri. 48 vagnar byggdes om och sändes tillbaka till frontförband i Italien.

Bevarade exemplar[redigera | redigera wikitext]

Det finns bara två bevarade exemplar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Chamberlain, Peter; Doyle Hilary L. (1999[1993]) (på eng). Encyclopedia of German tanks of World War Two (Rev. ed). London: Arms & Armour. sid. 140. Libris 6460286. ISBN 1-85409-518-8 (pbk) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]