Fernando Arrabal

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fernando Arrabal.

Fernando Arrabal Terán, född 11 augusti 1932 i Melilla, är en spansk författare och filmregissör.

Han bor sedan 1955 i Frankrike - "desterrado" är hans egen definition, vilket man skulle kunna översätta med "till hälften utflyttad från sitt hemland, till hälften i exil".

Han har regisserat sju långfilmer, har skrivit ett hundratal teaterpjäser, fjorton romaner, åtta diktsamlingar, åtskilliga essäer och sitt berömda ”Lettre au général Franco” (”Brev till general Franco”) medan diktatorn ännu levde. Hans samlade teaterproduktion har tryckts på en rad språk (två volymer på mer än två tusen sidor).

Tillsammans med Roland Topor och Alejandro Jodorovsky grundade han 1990 rörelsen Panique och har erhållit utmärkelsen Transcendant Satrape från Collège de Pataphysique, patafysiska kollegiet. Som vän till bland andra Tristan Tzara tillbringade han tre år i André Bretons surrealistgrupp.

"En galen, brutal, prålig, skämtsamt provocerande teater. En dramaturgisk ”potlatch” ( ung. ”lapptäcke”), där våra ”avancerade” samfunds kroppar finner sig förkolnade på festernas ramp i en ständigt pågående revolution. Han har ärvt en Kafkas klarsynthet och en Jarrys humor; i sin våldsamhet är han besläktad med Sade eller Artaud. Men han är säkerligen den enda att ha drivit löjet så långt. Djupt politiskt och muntert lekfullt, upproriskt och bohemiskt är detta syndromet för vårt århundrade av taggtrådsstängsel och gulager; ett sätt att hålla sig kvar." (Dictionnaire des littératures)

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Fernando Arrabal, 2012

Han lärde sig att läsa och skriva i Ciudad Rodrigo (Salamanque) - han fick nationellt pris för "extrabegåvade" vid tio års ålder - och genomförde sina universitetsstudier i Madrid.

Under sin barndom led han av faderns mystiska försvinnande; denne hade dömts till döden av Francoregimen och därefter flytt 1941.

Dömd och fängslad 1967, under Francoregimen, för sitt politiska engagement, trots stöd från merparten av tidens stora författare, från François Mauriac till Arthur Miller, och en begäran i domstolen från Samuel Beckett, som då framförde: ”Om någon skuld skulle föreligga, må den ses i ljuset av de stora förtjänsterna av igår och det stora löftet inför morgondagen och därmed vara förlåten. Må Arrabal bli återförd till sin egen skärseld.”

Vid general Francos död var han medlem i gruppen ”De farligaste fem spanjorerna” (förbjudna att återvända) med Carillo, la Pasionaria, Lister och El Campesino. Senare skall demokratin i Spanien tillåta honom att uppnå ett verkligt erkännande i sitt födelseland med ett hundratal utmärkelser varav två nationella teaterpris. Vissa av hans pjäser blev stora succéer, som ”Lettres d’amour”, med María Jésus Valdés.

Barndom (1932–1946)[redigera | redigera wikitext]

Fernando Arrabal Téran (Téran är hans andra efternamn) är son till målaren Fernando Arrabal Ruiz och Carmen Téran Gonzales. Den 17 juli 1936, vid tiden för militärupproret i början av spanska inbördeskriget, förblir fadern till Fernando Arrabal republiken trogen och döms som följd därav till döden. Senare omvandlas straffet till trettio års fängelse. Fernando Arrabal senior förflyttas mellan fängelser, från Santi Espiritu till Melilla, från Monte Hacho till Ceuta (där han försöker begå självmord), till Ciudad Rodrigo och Burgos, till dess att han den 4 december 1941 blir förd till sjukhus i Burgos, där han förklaras vara sinnessjuk. Sannolikt var sjukdomen simulerad i syfte att förflyttas till en mindre övervakad plats. Den 29 december 1941 rymmer Fernando Arrabal senior från sjukhuset i pyjamas; utanför är fälten täckta av en meter snö. Trots efterforskningar senare går det inte att få besked om vad som hände med honom.

Arrabal har skrivit: "Utan att vilja jämföra det som inte går att jämföra, inför dessa oklara fakta (och mycket ofta utan logiskt samband) tänker jag ofta på en syndabock: min far. Den dag då detta orättfärdiga krig började, blev han instängd i flaggrummet i en kasern i Melilla av sina 'medkännande kompanjoner', för att han noga skulle tänka igenom sin situation, ty han riskerade att dömas till döden för militärt uppror, om han inte anslöt sig till revolten (alzamiento). Efter en timme kallade löjtnant Fernando Arrabal på sina 'exkamrater', redan! För att säga dem att han inte behövde tänka mer. Tack vare detta måste jag idag vara vittne, exempel eller symbol, som han, till det mest väsentliga som sker? Jag, som bara är en landsflyktig. Om man fjärmar mig från mina kära siffror, leder det som finns omkring mig till förvirring, till oordning ... utan order från befäl. Jag vill inte vara en syndabock som min far, jag vill bara sluta andas levande, när Pan så vill."

Under denna tid hade Arrabals mor återvänt till Ciudad Rodrigo, där hon placerar Fernando, medan hon själv åkte för att arbeta i Burgos, då huvudstad för nationalisterna samt general Francos regeringsresidens. 1937 börjar Fernando i Thérésienneskolan, ända till dess att inbördeskriget har upphört 1940, då hans mor kommer för att bosätta sig i Madrid på rue de la Madera nr 17.

1941 vinner Fernando Arrabal en tävling för ”extrabegåvade barn”. Han studerar vid Collège des Escolapius de San Anton (Ecole Pie, där på sin tid Victor Hugo och Benavente gick), och senare hos les Escolapios de Getafe. Under denna tidsperiod läser Arrabal mycket och tillägnar sig erfarenheter, som han tillstår, kommer att vara mycket användbara för honom senare.

Ungdom (1946-1956)[redigera | redigera wikitext]

1947 tvingar hans mor honom att gå på förberedande kurser för att komma in på l’Ecole Générale Militaire, men Arrabal tar inte del i undervisningen, vilket leder till, att han skickas till Tolosa (Guipuzcoa), där han studerar vid l’Ecole Théorico-Pratique de l’Industrie et du Commerce du Papier. Det är under denna period, som han skriver ett flertal teaterpjäser, ännu idag inte utgivna.

1951 börjar han att arbeta hos la Papelera Espanola. Han skickas till Valence där han tar studentexamen, sedan till Madrid, där han studerar juridik. Under dessa år umgås han ofta med postmoderna poeter på l’Ateneo de Madrid , tar sig an de nya versionerna av Pique-nique (då kallade ”Les soldats”), och han skriver El triciclo (första titel: ”Les hommes au Tricycle”).

1954[redigera | redigera wikitext]

1954 liftar han till Paris för att se ”Mor Courage och hennes barn” av Bertolt Brecht, eftersom Berlinerensemblen uppträdde i huvudstaden. Senare i Madrid lär han känna Luce Moreau, som kommer att bli hans hustru. 1955 mottar han ett stipendium på tre månader för att studera i Paris, och under den tiden bor han på Collège d’Espagne i Cité Universitaire. Då får han ett allvarligt återfall i tuberkulos. Han har alltid ansett denna sjukdom en ”olyckans tur” (”une malheureuse chance”), som har tillåtit honom att slutgiltigt bosätta sig i sitt verkliga fädernesland, detta Kunderas, Vives, St. Ignaces och Picassos land: i exil.

Priser[redigera | redigera wikitext]

Även om han är en av de mest kontroversiella författarna av sin tid, är hans verk erkänt över hela världen. ( Grand Prix de Théatre av l’Académie Française, Nakobov’s romanpris, ”Espasa” essäpris, ”World’ Theatre“, “Pasolini“ för film, “Mariano de Cavia’s” journalistpris, “Alessandro Manzoni“ för poesi etc.)

Han var sista finalisten till Prix Cervantes med stöd av Camilo José Cela och José Hierro. Han såg sig tillerkännas hederslegionen den 14 juli 2005, och titeln Docteur Honoris Causa vid L’Université Aristote (Grekland), 2007 .

Film[redigera | redigera wikitext]

Fernando Arrabal har regisserat sju långfilmer. Han har också varit manusförfattare för samtliga.

  • 1970 Viva la muerte (Samproduktion Isabel-Films (Paris) och S.A.T.P.E.C. (Tunis), med Nuria Espert, Ivan Henriques och Anouk Ferjak
  • 1972 J’irais comme un cheval fou (producerad av S.G.P.-Babylone Films, med Emanuelle Riva, Hachemi Marzouk och George Shannon)
  • 1975 L’arbre de Guernica (producerad av C.V.C. Communication, med Maria Angela Melato och Ron Faber)
  • 1980 L’odyssée de la Pacific (”El emperador de Perú”) (producerad av Babylone Films, med Mickey Rooney och Monique Leclerc)
  • 1981 Le Cimétière des voitures (samproduktion Antenne 2 och Babylone Films, med Alain Bashung och Juliette Berto)
  • 1992 Adieu Babylone! (produktion Antenne 2 .Cinecim, med Lélia Fischer och Spike Lee)
  • 1998 Jorge Luis Borges (Una vida de poesía) (produktion Aphaville/Spirali (Italien) med Lélia Fischer och Alessandro Atti)

Kortfilmer[redigera | redigera wikitext]

  • 1978 Sang et or (”Sangre y oro”) (en ”Antenne 2”-produktion med Edgar Rock och Josua Watsky)
  • 1990 Echecs et Mythe (en ”Antenne 2”-produktion med Joël Lautier, Roland Topor, Julie Delpy och Gabriel Matzneff)
  • 1991 New York, New york (en ”Antenne 2”-production med Tom O’Horgan, Melnin Van Peebles och Tom Bishop)

Filmatiseringar har gjorts av flera av Fernando Arrabals pjäser: Le Grand Cérémonial (regi Pierre-Alain Jolivet), El triciclo (regi Luis Argueta); El Ladrón de sueños (regi Arroyo), ”Pique-nique” (regi Louis Sénechal), Guernica (regi Peter Lilienthal), Fando et Lis ( regi Alejandro Jodorovsky) etc.

Opera[redigera | redigera wikitext]

Den 13 februari 2009 hade hans opera Faustball premiär; musik av Leonardo Balada (född 1933) och iscensatt med les Comediants de Barcelone. Premiär på Teatro Real. Kör och orkester som teaterns namn, Teatro Real. Madrids symfoniorkester. Regi: Joan Font; ”Faustball är kvinnan som i tredje årtusendet är reinkarnationen av Alfred Jarrys Dr Faustroll, en doktor Faust, som begär ord och böner av Gud och av Lucifer, för att kärlek och barmhärtighet ska kunna gå samman i ett enda. Ingenting kan stilla denna orkan av vetenskaplig nyfikenhet, ej heller få stormen av begär att upphöra. Ytterst begåvad, mycket vacker och berikad av sina omvandlingar och sina förflyttningar, svär hon sin Amazone sin glödande kärlek. Hon förflyttar sig studsande mellan galaxerna, samtidigt som kriget om slutet på civilisationerna rasar och förflyttar sig i rymden med supersonisk hastighet. Inför henne beklär sig Margarito, överbefälhavare för de beväpnade styrkorna, med det brutala och elektroniska förtryckets pansar. Han är fullständigt betagen i Faustball under den himmelska kupolen. Han försöker att äga henne genom strömmen i sitt torn, genom att ta själve Mefistofeles till hjälp. Ett libretto av den sarkastiske, geniale och oklassificerbara Fernando Arrabal. Jesús Lópes Cobos, Teatro Reals dirigent tar sig an den musikaliska regin. För tolkningen svarar två enastående sopraner i denna världspremiär, Ana Ibarra och Maria Rodríguez (huvudroll). Mezzosopranen Cecilia Diaz är Amazonen, tenorerna Gerhard Siegel och Eduardo Santamaria, innehar rollen till de två Margaritas, basen Stefano Palatchi förkroppsligar Gud och barytonerna Tomas Tomasson och Lauri Vasar är Mefistofeles."

Operalibretton som har blivit framförda på scen[redigera | redigera wikitext]

  • Apokaliptika (Milo Kelemens musik)
  • L’opéra de Bastille (Marcel Landwskis musik)
  • Pic nic im felde (Ostfiend Busings musik)
  • Guernica (Constantio Stylianos musik)

Romaner[redigera | redigera wikitext]

  • Baal Babylone (1959)
    •  !Viva la muerte! (översättning Kajsa Rootzén, PAN/Norstedt, 1972)
  • L’enterrement de la sardine (1970)
  • Fête et rites de la confusion (1966)
  • El mono
  • La tour prend garde (”La torre herida por el rayo”) (1983) - La Vierge rouge (1986) - La Fille de King Kong (1988) - La Tueuse du jardin d’hiver (1994) - Levitation - Porté disparu - L’Extravagante Croisade d’un castrat amoureux - Champagne pour tous - Viva la Muerte

Arrabal har mottagit Nadals romanpris (spanska motsvarigheten till Concourt eller Pulitzer) 1982 för La torre herida por el rayo (utgiven på franska av ’éditions Grasset’, med titeln La tour prend garde). Han har också erhållit Prix Nakobov International.

Poetiska verk[redigera | redigera wikitext]

Belönad med Alessandro Manzonipriset har Arrabal skrivit

  • La Pierre de la folie (1963)
  • Cent sonnets (1965)
  • Humbles paradis (1985)
  • Liberté couleur de femme ou Adieu Babylone (filmatiserad dikt, 1993)
  • Lettres à Julius Baltazar (1997)
  • Diez poemas pánicos y un cuento (1997)

Arrabal har också publicerat åtta hundra böcker i bibliofilupplagor, illustrerade av Salvador Dalí, René Magritte, Roland Topor, Enrico Baj, Antonio Saura, Yue Minjur, Alekos Fassianos, etc. bland vilka särskilt kan framhållas:

  • 1975 L’odeur de Sainteté (med Antonio Saura, 1980)
  • Cinq sonnets, eau-fortes (med Julius Balthazar, 1991)
  • Sous le flux libertin (med Jean Cortot, 2004)
  • Triptyque (med Catherine Millet och Michelö Houllebecq, 2008)
  • Clitoris poème (med 56 översättningar, däribland Milan Kunderas tjeckiska version)

Dramatiska verk[redigera | redigera wikitext]

(Urval av ett hundratal pjäser)

  • Le Tricycle (1953)
  • Fando et Lis (1955, filmatiserad av Alexandro Jodorowsky)
  • Guernica (1959)
  • La bicyclette du condamné (1959)
  • Le cimétière des voitures (1959, filmatiserad av författaren själv)
    • Bilkyrkogården (otryckt översättning av Evert Lundström för Göteborgs stadsteater 1960-tal)
  • Le Grand Cérémonial (1963)
  • L’Architecte et l’Empéreur d’Assyrie (1966)
  • Le Jardin (1967)
  • Le Labyrinthe (1967)
  • L’Architecte et l’Empéreur d’Assyrie (1967)
    • Arkitekten och kejsaren av Assyrien (otryckt översättning av Lars Forssell för Kungliga Dramatiska Teatern 1967)
  • Une tortue nommée Dostoïevski (1967)
  • L’Aurore rouge et noire (1968)
  • Bestialité érotique (1968)
  • Le Grand Cérémonial (1969)
  • Cérémonie pour un noir assassiné (1969)
  • ... Et ils passèrent des menottes aux fleurs (1969)
  • Le Ciel et la Merde (1972)
  • Jeunes barbares d’aujourd’hui (1975)
  • La Tour de Babel (1978)
  • Inquisition (1979)
  • Les Délices de la chair (1984)
  • La Traversée de l’empire (1988)
  • La nuit est aussi un soleil (1990)
  • Lettres d’amour (1999)

Arrabal har erhållit två nationella teaterpris och är för närvarande den främst erkände dramaturgen enligt ”LaListaWIP.com”.

Målningar[redigera | redigera wikitext]

Fernando Arrabal har ofta framhållit att han är en "frustrerad målare". I hans egen familj, förutom fadern, gör sig Ángel (1874-1926) Carmen, Léila bemärkta och i synnerhet Julio Arrabal, "en stor porträttmålare, som målar i olja" enligt författaren. I sina sällsynta konstnärliga utflykter har Arrabal målat ett femtiotal tavlor, utfört ett hundratal teckningar och lika många collages, som ställts ut i museer som Paris Art Center, Bayeux eller Carlo Borromeo i Milano.

Den aktivitet han främst ägnar sig åt, med måleriet, består i att samarbeta med konstnärer som har förmågan att framställa oljor i stort format med utgångspunkt från de detaljerade krokier som han föreslår dem.

Den första tavlan ur denna samling av ett hundratal oljor har reproducerats 1962 i tidskriften La Breche, utvalda av André Breton. För närvarande samarbetar Fernando Arrabal i synnerhet med plastik-/videokonstnären Christèle Jacob, med vilken han framställt ett tiotal videor och en serie fotomontage, som sträcker sig från "Les artilleurs des échecs et de la littérature" efter Henri Rousseau (1909) fram till” Rendez-vous du Corps des satrapes” efter Max Ernst (1922).

Essäer[redigera | redigera wikitext]

  • Un esclave nommé Cervantès
  • Le Gréco-
  • La dudosa luz del día
  • Goya-Dalí
  • Le frénétique du spasme (1991)
  • Lettres au général Franco
  • Lettre à Fidel Castro (1984)
    • Brev till Fidel Castro år "1984" (översättning Kajsa Lundgren, Askelin & Hägglund, 1984)
  • Lettre à Staline
  • Houllebecq !

Författaren är en stor amatör i schackspel. - Fischer : le roi maudit , Éditions du Rocher , 1980 (ISBN 2268014185 ) - Échecs et mythes - Fêtes et défaites sur l’échiquier - Les Échecs féériques et libertaires Fernando Arrabal, alltför upptagen av sina litterära aktiviteter ,skriver varje gång mindre i pressen. Han har blivit tilldelad Mariano de Caviapriset, (den högsta utmärkelsen för en journalist i Spanien) för sin medverkan i Generación XXI, L’Express El Mundo, Exceso, El innombrable, för redaktionsartiklar ('opinión') i EL PAIS och sina ’terceras’ i ABC.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

Allt som rör tillfångatagandet av fadern är taget från Axel Berenguer, 1977. Francisco Torres Monreals grundliga studie kan tjäna som en oumbärlig introduktion till de två volymer på mer än två tusen sidor som publicerats i Coleccion Clásicos Castellanos i Espasas utgåvor från 1997, utgivna 2009.

Källor[redigera | redigera wikitext]

- Berenguer, Ángel: ”Crono-biografía de Fernando Arrabal”, i Cátedral (1977) ISBN 978-84-376-0100-7

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

- Wikiquote: arrabalesques et jaculatorias de Fernando Arrabal. www.arrabal.org. - Vidós Dailymotion och YouTube. - Fernando Arrabal av Jesús Quintero - Diverses interventions TV de Fernando Arrabal - Fernando Arrabal – Photos av Mathieu Bourgois, Serge Assier, Maxime Godard, Serge Tamagnot, Ralph Gibson, Lucien, Clergue etc. - Fernanda Arrabals filmade porträtt verkställda av Gérard Courant, Xavier Pasturel, Jorge Amat, Léo Bernard, Ramón Suarez, Rouben Mamoulian etc.