Festspelen i Salzburg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Domplatz i Salzburg, scenen där Jedermann spelas.

Festspelen i Salzburg (tyska: Salzburger Festspiele) äger rum varje sommar i Salzburg, Österrike sedan 1920.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Föregångare var (sedan 1877, med viss oregelbundenhet) den Internationella musikfesten i Salzburg (Internationalen Musikfeste in Salzburg). Vid invigningen av festspelen visas traditionellt Hugo von Hofmannsthals Jedermann (Envar) vars iscensättning av Max Reinhardt visades den 22 augusti 1920 på Domplatz vid de första festspelens invigning.

Förutom de egentliga festspelen arrangeras också särskilda festspel vid påsken (Påskfestspelen). Initiativet till dessa togs av Herbert von Karajan och de äger rum årligen sedan dess. Utöver dessa tillkom också Pingstfestspelen som efter Karajans död helt ägnas barockmusik. Sedan 2007 ägnas pingstfestspelen neapolitanska tonsättare och Riccardo Muti fungerar som konstnärlig ledare.

Förutom Reinhardt och Hofmannsthal har personerna bakom festspelen huvudsakligen varit tonsättaren Richard Strauss, dirigenten och hovoperadirektören Franz Schalk, samt scenografen Alfred Roller.

Vid festspelen 1921 spelades vid sidan av Jedermann först huvudsakligen kammarmusik och orkestermusik. 1922 tillkom, förutom teatern och konserterna, fyra operor av Mozart varvid festspelskonceptet väsentligt förändrades. År 1922 användes Hovstallskasernerna som provisorisk festspelsarena (Festspielhaus) och ett samarbete med radion inleddes.

1926 tillkom fältrittskolan som den andra konsertarenan och arkitekten Clemens Holzmeister byggde först om Festspielhaus och under 1930-talet följde ytterligare ombyggnader. Vid 1928 års festspel tillkom den logotyp och festspelsaffisch som fortfarande används.

Sedan 1936 finns också en festspelsfanfar, komponerad av Joseph Messner, som också används som signaturmelodi i radion.

Genom åren utvecklades och utökades festivalen fram till nazitiden och Österrikes ”Anschluss” i mars 1938. Anschluss fick allvarliga följder för festspelen. Jedermann fick tas bort från programmet och artister förbjöds att framträda eller gick i exil.

Vid andra världskrigets utbrott blev programutbudet väsentligt smalare och 1944 förbjöds alla festspel i det tyska riket. 1945 kunde festspelen återupptas, men ett mycket magert program presenterades. Jedermann kunde åter spelas och har sedan dess återkommit årligen. Betydande artister som under nazitiden inte var önskvärda kunde åter engageras. Bland dessa fanns Georg Solti och Rolf Liebermann. Vidare byggdes Festpielhaus åter om och befriades från de nazisymboler som tidigare införts.

Festspelens senare historia präglades framför allt av två personligheter: dirigenten Herbert von Karajan (1960-1989) och den belgiske intendenten Gérard Mortier (1990-2001). Karajans tid nådde på grund av hans diktatoriska ledarstil högsta musikaliska kvalitet och många internationella stjärnor engagerades, vilket dock mot slutet av hans era ledde till en viss konstnärlig stagnation. Det blev Mortiers uppgift att öppna festspelen för nya konstnärliga uttryck och strömningar och talteatern gavs åter större tyngd och utrymme.

Mortiers efterföljare blev Peter Ruzicka (2202-2006) och sedan 2007 är regissören Jürgen Flimm intendent.

Till öppningen av festspelen har sedan 1964 prominenta festtalare inbjudits. Denna tradition bröts 2005 då Saltzburgs regeringschef Gabi Burgstaller (SPÖ) – delstatsregeringen är värd vid invigningen – opponerade sig emot en av festtalarna.

Lista över festtalare[redigera | redigera wikitext]

Spelplatser[redigera | redigera wikitext]

  • Stora festspelshuset (Großes Festspielhaus)
  • Tidigare Lilla festspelshuset (Kleines Festspielhaus), sedan 2006: Mozarthuset (Haus für Mozart)
  • Fältrittskolan (Felsenreitschule)
  • Domkyrkoplatsen (Domplatz)
  • Residensplatsen (Residenzhof)
  • Saltzburgs landestheater (Salzburger Landestheater)
  • Mozarteums stora sal
  • Perner-Insel (i Hallein)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Marina Auer: Die Salzburger Festspiele im Schatten der Politik (1933–1945). LMU-Publikationen, München 2003 (Volltext)
  • Edda Fuhrich, Gisela Prossnitz (red.): Die Salzburger Festspiele. Ihre Geschichte in Daten, Zeitzeugnissen und Bildern. Band 1. 1920–1945. Residenz, Salzburg och Wien ca 1990, ISBN 3-7017-0630-1
  • Stephen Gallup: Die Geschichte der Salzburger Festspiele. Orac, Wien 1989, ISBN 3-7015-0164-5
  • Josef Kaut: Die Salzburger Festspiele. Bilder eines Welttheaters. Residenz, Salzburg 1973, ISBN 3-7017-0047-8
  • Andress Müry (red.): Kleine Salzburger Festspielgeschichte. Pustet, Salzburg 2002, ISBN 3-7025-0447-8
  • Michael P. Steinberg: Ursprung und Ideologie der Salzburger Festspiele 1890–1938. Pustet, Salzburg och München 2000, ISBN 3-7025-0410-9
  • Harald Waitzbauer: Festlicher Sommer. Das gesellschaftliche Ambiente der Salzburger Festspiele von 1920 bis zur Gegenwart. Schriftenreihe des Salzburger Landespressebüros. Salzburg 1997

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

  • The Salzburg Festival, Dokumentärfilm 2006, Regi: Tony Palmer

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]