Filippinerna

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Filippinsk)
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 12°N 124°Ö / 12°N 124°Ö / 12; 124

Republika ng Pilipinas
Republic of the Philippines
República de Filipinas
Flagga Statsvapen
ValspråkMaka-Diyos, Maka-Tao, Makakalikasan at Makabansa
Av kärlek till Gud, Folket, Naturen och Landet
Nationalsång: Lupang Hinirang
Huvudstad Manila
Största stad Quezon City
Officiella språk Filipino, engelska1
Statsskick Republik
 -  President Benigno Aquino III
 -  Regeringschef Benigno Aquino III
Självständighet från USA 
 -  Deklarerad 12 juni 1898 
 -  Erkänd 4 juli 1946 
Area
 -  Totalt 300 000 km² (70:e)
 -  Vatten (%) 0,61%[1]
Befolkning
 -   års uppskattning 94 013 200[2] (12:e)
 -  Befolkningstäthet 295,2/km² (28:e)
BNP (PPP) 2003 års beräkning
 -  Totalt $80 574 milj (43:e)
Valuta filippinsk peso (PHP)
Tidszon UTC+8
Topografi
 -  Högsta punkt Mount Apo, 2 954 m ö.h.
 -  Största sjö Laguna de Bay, 911-949 km²
 -  Längsta flod Cagayan, 505 km
Nationaldag 12 juni
Nationalitetsmärke RP
Landskod PH
Landsnummer 63
1 Filipino och engelska är de officiella språken men det talas mer än 170 olika språk i landet.

Filippinerna (filipino: Pilipinas), formellt Republiken Filippinerna,[3] (filipino: Republika ng Pilipinas), är ett land i Sydostasien i västra Stilla havet. I norr över Luzonsundet ligger Taiwan. Västerut över Sydkinesiska sjön ligger Vietnam. Suluhavet i sydväst ligger mellan Filippinerna och ön Borneo och i söder skiljer Celebessjön landet från andra öar i Indonesien. Landet gränsas i öster av Filippinska sjön. Dess läge vid Eldringen och dess tropiska klimat gör Filippinerna utsatt för jordbävningar och tyfoner men har också utrustat landet med naturresurser och gjort det till ett av de rikaste områdena av biologisk mångfald i världen. Med en arkipelag som består av 7107 öar delas Filippinerna in i tre geografiska regioner: Luzon, Visayas och Mindanao. Dess huvudstad är Manila.

Med en uppskattad befolkning på omkring 94 miljoner människor är Filippinerna världens 12:e folkrikaste land. Ytterligare 11 miljoner filippiner bor utomlands. Flera etniciteter och kulturer finns på alla öar. Under förhistorisk tid var negritos några av arkipelagens äldsta invånare. De följdes av successiva vågor av austronesiska folkslag som förde med sig influenser från malajiska, hinduiska och muslimska samhällen. Handel introducerade kinesiska kulturella influenser som förblir än i dag.

Ankomsten av Ferdinand Magellan 1521 markerade början på en epok av spanskt intresse och slutlig dominans. Manila blev det asiatiska navet i galeonflottan Manila-Acapulco. Kristendomen blev vida antaget. Då 1800-talet gav vika för 1900-talet följde filippinska revolutionen i snabb takt som gav upphov till den kortlivade första filippinska republiken, spansk-amerikanska kriget och filippinsk-amerikanska kriget. I efterdyningarna framträdde USA som den dominerande statsmakten. Bortsett från perioden av japansk ockupation behöll USA suveränitet över öarna fram till slutet av andra världskriget då Filippinerna blev självständigt. USA efterlämnade Filippinerna med det engelska språket och en starkare affinitet för den västerländska kulturen. Filippinerna utgör idag en av Asiens demokratier, men en demokrati som ständigt utmanas genom en rad defekter ytterst härledda från landets koloniala förflutna[4].

Historia[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Lämningar har hittats som visar att Homo sapiens fanns i Palawan för troligen omkring 50 000 år sedan. Dessa invånare kallas Tabonmänniskan.

Tusentals år senare anlände vågor av austronesisktalande invandrare - förfäderna till nutidens etniska filippinier – från Indonesien och genom södra Kina via Taiwan. Etniskt kinesiska köpmän anlände på 700-talet e.Kr.

1400-talet nådde islam de sydliga öarna.[5]

Spansk kolonialisering[redigera | redigera wikitext]

Ferdinand Magellan kom till öarna första gången 1521. Efter att han upprättat vänskapliga förbindelser med några lokala hövdingar och omvänt dem till kristendomen kom Magellan i konflikt med en av hövdingarna som fortfarande var fientliga mot honom, Lapu-Lapu. I det slag som följde blev spanjorerna besegrade och Magellan dödades, men ett av hans skepp kom tillbaka till Spanien och förde med sig nyheten om detta nya land. Den 27 april 1565 kom den spanske conquistadoren Miguel López de Legazpi med 500 soldater till Cebu och bildade den första spanska bosättningen på öarna, ursprunget till dagens Cebu City.

Augustiner och franciskaner följde med soldaterna från ö till ö för att leta efter inhemska byar och människor. Spanjorerna byggde snart upp kyrkor och fästningar, medan de letade efter guld och kryddor. Katolicismen infördes och antogs av majoriteten. Sporadiska uppror skedde från stamgrupper i norra Luzons högländer och i kustområden. En del muslimer gjorde motstånd i Mindanao i södra Filippinerna. Den spanska militären slog tillbaka kinesiska pirater, japanska och portugisiska, nederländska och brittiska styrkor, som alla också hade intresse av Filippinerna.

Filippinerna styrdes från Nya Spanien (Mexiko) tills Mexiko blev självständigt. I slutet av 1500-talet inleddes en spirande handel.

1781 bildade guvernör José Basco y Vargas Sociedad Económica de los Amigos del País ("Det ekonomiska sällskapet för landets vänner") för att främja den ekonomiska utvecklingen. Filippinerna administrerades direkt från Spanien. Utveckling inom landet och utanför och öppnandet av Suezkanalen 1869, som förkortade restiden till Spanien och medverkade till att föra nya idéer till Filippinerna, befrämjade framväxten av en upplyst filippinsk övre medelklass, ilustrados. Många unga filippinare fick möjlighet att studera i Europa.

När de blivit upplysta av propagandarörelsen om den spanska kolonialregeringens orättvisor eftersträvade de först tillräcklig representation i Spaniens Cortes och senare självständighet. José Rizal, den mest uppskattade intellektuelle (och mest kontroversiella ilustradon), avrättades 1896 för högförräderi, eftersom Rizal var inblandad i revolutionsutbrottet. Katipunan bildades av Andrés Bonifacio och var ett hemligt sällskap med störtandet av det spanska styret i Filippinerna som enda målsättning. Sällskapet blev upptäckt av fader Mariano Gil som bröt sin tystnadsplikt och berättade för de spanska myndigheterna om en församlingsmedlem som var syster till en medlem i Katipunan. Den filippinska revolutionen bröt ut. Katipunan var delat i två grupper, Magdiwang som leddes av Andrés Bonifacio och Magdalo lett av Emilio Aguinaldo. Revolution slutade med ett avtal där revolutionärerna kapitulerade och gick med på att gå i exil i Hong Kong.

Amerikanskt övertagande och självständighet[redigera | redigera wikitext]

USA och Spanien blev invecklade i det spansk-amerikanska kriget 1898. Revolutionärernas ledare Emilio Aguinaldo lockades då tillbaka till Filippinerna med ett påstått löfte om självständighet liknande den för Kuba, som då utkämpade ett självständighetskrig. Den 12 juni 1898, när segern tycktes uppnåelig, utropade Emilio Aguinaldo Filippinernas självständighet. Det visade sig dock att både Spanien och USA försökte utesluta filippinierna från makten i det ockuperade Filippinerna. De ignorerade den filippinske representanten under förhandlingarna om Parisfördraget 1898. Spanien överlämnade Filippinerna till USA. Den filippinska republiken gjorde uppror mot USA:s ockupation, vilket ledde till det filippinsk-amerikanska kriget 1899-1913. Filippinerna kvarstod under USA:s kontroll och fick 1935 sin ställning uppgraderad. År 1941, under andra världskriget, invaderades och ockuperades Filippinerna av Japan som etablerade Andra filippinska republiken (1943-1945). Den 4 juli 1946 erkändes Filippinerna som självständig stat.

Ferdinand Marcos, 1966.

Filippinerna har upplevt en del ekonomisk och politisk instabilitet efter 1946. Gerillan Hukbalahap, som hade bekämpat japanerna under kriget, fortsatte sina aktiviteter och upplevdes som ett hot mot staten. Ferdinand Marcos valdes till president 1965. Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet växte aktivism bland studenter och antiamerikanska demonstrationer. Ett författningskonvent bestående av valda delegater utarbetade en ny författning som skulle antas i folkomröstning och ersätta den gamla från 1935. Perioden var präglad av oroligheter och undantagstillstånd utlystes 21 september 1972. President Marcos fick nu kraftigt förstärkt makt. Den nya konstitutionen infördes sedan med något tvivelaktiga medel. Situationen tycktes lugna ned sig tills de senare åren av Marcos auktoritära regim, som präglades av korruption. Undantagstillståndet hävdes 1981. En politisk och ekonomisk kris under 1980-talet förvärrade missnöjet med Marcos.

1986 lämnade Marcos med sin familj och några förbundna Filippinerna och gick i exil i Hawaii. Corazon Aquino, änka efter den mördade senatorn Benigno Aquino, tog över regeringsmakten efter ett snabbt val. Efter Marcos har Filippinerna återgått till demokrati och reformerat styret, men en inrotad korruption, inbördes stridigheter och aktiviteter av kommunistiska upprorsmakare och muslimska separatistiska rörelser försvårar alltjämt landets ekonomiska produktivitet. Under perioden efter Marcos har landet upplevt tre presidentskapskriser, varav den senaste i samband med ett avvärjt kuppförsök i början av 2006 då president Gloria Macapagal-Arroyo införde undantagstillstånd.

Vid valen i maj 2010 vann Benigno Aquino III. Han svor presidenteden den 30 juni 2010 vid Quirino Grandstand i Luneta Park. I installationstalet lovade han bland annat att motverka fattigdom och korruption. Benigno Aquino III är son till Corazon Aquino och Benigno Aquino, Jr..

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över Filippinerna.

Geografiskt utgör Filippinerna en fortsättning på de bergiga indonesiska öarna, och bergskedjornas högsta toppar når 2 000–3 000 m ö.h. Mellan bergen ligger bördigt lågland, t.ex. den centrala Manilaslätten på Luzon. Öarna ingår i Östasiens bälte av vulkanism och drabbas ofta av jordskalv och vulkanutbrott; vid Pinatubos utbrott 1991 på södra Luzon dödades flera hundra människor och ofantliga askmoln spreds runt hela jorden. Öster om ögruppen finns Filippinergraven, ett av världshavens största djup. Filippinerna har tropiskt monsunklimat med riklig nederbörd. Nordostkusten utsätts ofta för tropiska orkaner (tyfoner). Längs kusterna finns mangroveskog och en del öar omges av korallrev. Omkring 1/3 av landets yta täcks ännu av en artrik regnskog. Stora arealer har dock avverkats, vilket har lett till svår jordförstöring. Floran uppvisar bl.a. ett mycket stort antal orkidéarter.[5]

Landet består av 7 107 öar varav närmare 900 är bebodda. Den största ön heter Luzon. Den filippinska arkipelagen är belägen mellan 116° 40' och 126° 34' östlig longitud, 4° 40' och 21° 10' nordlig latitud. Den sammanlagda arean är cirka 300 000 km². Öarna indelas i tre grupper: Luzon, Visayas och Mindanao. Hamnstaden Manila som ligger på ön Luzon är huvudstad och Filippinernas andra stad till storleken. Störst är Quezon City.

Klimatet är varmt, fuktigt och tropiskt. Årsmedeltemperaturen ligger runt 26,5°. Filippinerna har tre årstider: Tag-init eller Tag-araw (den varma årstiden 'sommar', mars-maj), Tag-ulan (regnperioden, juni-november) och Tag-lamig (den kalla årstiden 'vinter', december-februari). De flesta av öarna är skogklädda vulkanöar. Den högsta punkten är Mount Apo på ön Mindanao som når 2 954 m. Flera vulkaner, som Pinatubo, är aktiva. Landet drabbas också av ett tjugotal tyfoner från Stilla havet varje år.

Natur[redigera | redigera wikitext]

På Filippinerna lever en otalig mängd insekter och mer än 5 000 större djurarter samt cirka 14 000 olika växter. Bland djurarterna kan nämnas vattenbuffel, papegojor, flygekorrar, spökdjur, delfiner, krokodiler, ormar, sköldpaddor och olika ödlor. Några zoologer påstår att djurvärlden på Filippinerna och djurvärlden i Indonesien liknar varandra. På ön Calauit släpptes 1976 ett stort antal afrikanska djurarter. Bland dessa finns 70 giraffer och några zebror samt antiloper. Det anordnas idag safariturer för turister.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Filippinernas provinser och regioner.

På en övergripande nivå delas Filippinerna in i tre delar, Luzon, Visayas och Mindanao, en indelning som motsvarar den svenska indelningen i Götaland, Svealand, och Norrland. Luzon-delen består av den stora huvudön i norr med samma namn, plus kringliggande småöar, Mindanao-delen på samma sätt av ön Mindanao med kringliggande småöar, och Visayas är alla de små och medelstora öarna mellan Luzon och Mindanao.

Filippinerna är sedan indelat i 79 provinser, närmast motsvarande Sveriges län, som var och en tillhör en av de 17 regionerna i landet. Dessutom finns en autonom region, Muslimska Mindanao. Huvudstadsområdet Metro Manila är en egen region, dock inte indelad i provinser, utan istället i fyra distrikt. Provinserna i sin tur indelas i städer ("cities") och köpingar ("municipalities"), motsvarande svenska kommuner, vilka i sin tur delas in i den minsta administrativa enheten på Filippinerna: barangay, som saknar svensk motsvarighet. De regionnamn som skrivs med stora bokstäver är akronymer, bildade från namnen på de största provinserna, öarna eller städerna i regionen i fråga. Regionernas numrering anges med latinska siffror i parentes.

Region Beteckning Regionshuvudstad
Ilocos Region Region I San Fernando, La Union
Cagayan Valley Region II Tuguegarao, Cagayan
Central Luzon Region III San Fernando, Pampanga
CALABARZON Region IV-A Calamba, Laguna
MIMAROPA Region IV-B Calapan, Oriental Mindoro
Bicol Region Region V Legazpi, Albay
Västra Visayas Region VI Iloilo City
Centrala Visayas Region VII Cebu City
Östra Visayas Region VIII Tacloban
Zamboangahalvön Region IX Zamboanga City
Norra Mindanao Region X Cagayan de Oro
Davaoregionen Region XI Davao City
SOCCSKSARGEN Region XII Koronadal, Södra Cotabato
Caraga Region XIII Butuan City
Autonoma regionen Muslimska Mindanao ARMM Cotabato City
Cordillera Administrative Region CAR Baguio City
National Capital Region NCR Manila


Calabarzon och Mimaropa utgjorde tidigare tillsammans regionen Södra Tagalog (IV).

Politik[redigera | redigera wikitext]

Filippinernas statsskick är löst baserat på USA:s. Den nuvarande konstitutionen antogs 1987. Landet är en republik med stark presidentmakt, där presidenten är statschef, regeringschef och militär överbefälhavare. Presidenten väljs i allmänna val för en mandatperiod på 6 år och utnämner ett kabinett som den leder. Parlamentet, kongressen, har två kamrar, representanthuset och senaten. Senaten har 24 ledamöter med 6-åriga mandatperioder, medan representanthuset har högst 250 ledamöter med 3-åriga mandatperioder. Senatens ledamöter väljs nationellt. Av representanthusets ledamöter väljs 206 i enmansvalkretsar och de övriga från partilistor.

När Gloria Macapagal-Arroyo blev president blev hennes parti LAKAS-CMD också det största i kongressen. Partiet leder en koalition av flera större och mindre partier, med sammanlagt 187 ledamöter i representanthuset och 13 i senaten. Kongressledamöterna tenderar att inte ha så stark partilojalitet och ofta byta partitillhörighet.

Rättsväsendets högsta instans är högsta domstolen med en ordförande och 14 övriga domare, som alla utses av presidenten på förslag av ett rättsligt råd.

Filippinerna är en av grundarna av FN och ASEAN, samt medlem av APEC, latinska unionen och G24. Filippinerna är en viktig allierad till USA utanför NATO, men också medlem av Alliansfria rörelsen.

Filippinernas presidenter[redigera | redigera wikitext]


Internationella dispyter[redigera | redigera wikitext]

Filippinerna ligger i konflikt med Taiwan, Kina, Vietnam och Malaysia om de olje- och naturgasrika Spratlyöarna och Scarborough Shoal, och med Malaysia om provinsen SabahBorneo.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Strand på den filippinska ön Bantayan.

Filippinerna är ett utvecklingsland och kännetecknas av djup fattigdom och ojämn inkomstfördelning. Jordbruket sysselsätter flertalet invånare, och stapelfödan är ris, som odlas av småbönder i nederbördsrika områden, samt majs. På plantager odlas exportgrödor som socker, kopra och andra kokosprodukter, bananer och ananas. Skogsindustrin är betydande i söder (på Mindanao) och fisket ger stora inkomster. Det finns ganska gott om mineral (koppar, guld, silver, krom, järn och nickel) men man måste importera olja. Industrin, som byggts upp med amerikanskt kapital, förädlar främst råvaror från skogs- och jordbruket. Under senare tid har bl.a. konfektions-, elektrisk, elektronisk och petrokemisk produktion tillkommit och ekonomiska frizoner med bl.a. skattelättnader har inrättats. Turismen är ekonomiskt viktig, men ett svårlöst problem är barnprostitutionen, som florerar framför allt i storstäderna. Det finns få järnvägar, vägnätet är föråldrat. Sjöfart och flyg spelar en växande roll.[5]

Filippinerna i grunden är en jordbruksnation har lätt industri och tjänstesektorn gjort stora inbrytningar i landet. Filippinernas nominella BNP är 144 miljarder USD (2007)[6] och landet anses komma på 46:e plats av 184 länder och femtonde bland Asiens länder.

Under 2007 växte Filippinernas ekonomi med 7,3%, vilket var den näst snabbast växande ekonomin i Sydöstra Asien endast efter Vietnam.

Landet kallas ofta Asiens nya tigerekonomi. Det drabbades av Asienkrisen 1998, i förening med stigande priser, inflation och dåliga väderförhållanden. Den ekonomiska tillväxten föll från 5% 1997 till 0,6% 1998, men återhämtade sig sedan till omkring 3% 1999 och 4% 2000. Regeringen har lovat att fortsätta sina ekonomiska reformer för att medverka till att komma ikapp utvecklingstakten i de nyligen industrialiserade länderna i Östasien. Försöken att förbättra den ekonomiska situationen hämmas av stora skulder, med en statsskuld på 77% av BNP. Avbetalningen av statsskulden tar en större del av budgeten än utbildningsdepartementet och försvarsmakten tillsammans.

Regeringens strategi för att förbättra ekonomin innehåller förbättringar av infrastruktur, reformer av skattesystemet för att öka statens intäkter, främja avreglering och privatiseringar och öka handelsintegrationen med omgivande länder. Framtidsutsikterna beror mycket på den ekonomiska utvecklingen i de två stora handelspartnerna USA och Japan, samt på större regeringspolitikens och administrationens utveckling.

På senare år har många call centers och business process outsourcing (BPO)-företag flyttat till Filippinerna och skapat tusentals nya arbetstillfällen. Den 1 november 2005 infördes en ny lag om utökad moms, som syftar till att skära ned utlandsskulden och förbättra offentliga tjänster.

Filippinerna är medlem av Asiatiska utvecklingsbanken, Världsbanken, Internationella valutafonden, samt andra internationella ekonomiska sammanslutningar, såsom APEC, Colomboplanen och G-77.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutveckling 1961 till 2003 (uppgifter från FAO, 2005). Befolkning i tusental invånare.

Filippinerna är världens tolfte folkrikaste land med en beräknad folkmängd på cirka 94 miljoner invånare 2010.[2] Ungefär två tredjedelar bor på Luzon. Huvudstaden Manila är tillsammans med den omgivande regionen Metro Manila en av världens folkrikaste storstadsområden.

Utbildningssystemet är baserat på kursplaner från USA. 95,9% är läskunniga, utan någon större skillnad mellan män och kvinnor.

Medellivslängden är 69,29 år, (kvinnor: 72,28, män: 66,44). Den årliga befolkningstillväxten är cirka 1,92%, med 26,3 födda per 1 000 människor, och landet är på grund av denna höga tillväxttakt tättbefolkat.

Invånarna i Filippinerna kallas för filippinier eller filippinare. I dagligt tal kan en filippinare kalla sig själv för pinoy/pinay. Ungefär 95% av befolkningen är enligt officiella uppgifter ättlingar till en rad av vågor av austronesiska immigranter som anlände för cirka tusen år sedan och som bosatte sig över hela arkipelagen. Filippinierna kan indelas i 12 större språkgrupper samt ett stort antal mindre grupper.

Urinvånarna (aeta) ersattes i hög grad av de invandrande austroneserna och utgör idag endast 0,03% av befolkningen (cirka 30 000). Cirka 2% av befolkningen är mestiser, och medan deras antal är litet så har de ändå stort ekonomiskt och politiskt inflytande. Den största icke-filippinska befolkningsgruppen i landet är kineser (3%). Den resterande befolkningen består av andra utländska nationaliteter.

Det stora antalet inhemska etniska grupper med egna språk gör Filippinerna till ett ur etnisk synvinkel sett mycket heterogent land. De senaste decennierna har regeringen aktivt arbetat för att göra kulturen mer homogen, men det har mött stort motstånd från flera etniska grupper, vilka alls inte önskar assimileras in i en gemensam filippinsk kultur. Dessa regeringens strävanden har setts som Manila-imperalism.

Språk[redigera | redigera wikitext]

På Filippinerna talas mer än 170 språk, av vilka nästan alla tillhör den västliga malajo-polynesiska språkgruppen av austronesiska språk. Det största undantaget är chavacano som är ett spanskbaserat kreolspråk. Enligt 1987 års konstitution[7] är både filipino (baserat på tagalog) och engelska officiella språk, medan filipino ensamt kallas nationellt språk. Engelska används främst inom administration, näringsliv och högre utbildning. Därutöver ges de regionala språken status som "auxiliary official languages" i respektive region. Det finns 12 regionala språk, som har mer än en miljon talare vardera: tagalog, cebuano, ilokano, hiligaynon, waray-waray, bikol, kapampangan, pangasinan, kinaray-a, maranao, maguindanao och tausug.

Övriga stora utländska språk som talas på Filippinerna inkluderar spanska, hokkien, kantonesiska, indonesiska, sindhi, punjabi, koreanska och arabiska. Ett arv från kolonialtiden är en rik litteratur på spanska.[5]

Religion[redigera | redigera wikitext]

Filippinerna är samtidigt det fjärde största katolska, det trettonde största protestantiska, det sjuttonde största buddhistiska och det fyrtionde största muslimska landet i världen. Kring 92 % av alla filippinier är kristna. Av dessa tillhör i sin tur 90 % romersk-katolska kyrkan medan övriga 10 % tillhör olika protestantiska samfund. Fastän kristendomen är en stor kraft i kulturen lever även äldre trosuppfattningar och ritualer kvar.

Den katolska kyrkan har stort inflytande både i statliga och icke-statliga sammanhang, trots att åtskillnad mellan kyrka och stat är inskriven i konstitutionen. Filippinerna har för närvarande två kardinaler: Ricardo Cardinal Vidal och Jose Cardinal Sanchez. Den 2005 avlidne Jaime Cardinal Sin var en betydelsefull andlig ledare som aktivt deltog i den politiska utvecklingen i landet. Den mest kända katedralen är Manilas katedral.

De olika protestantiska samfunden har förbindelser med nordamerikanska kyrkor och det finns många amerikanska missionärer i landet. Två filippinska oberoende kyrkor bildades i början av 1900-talet och är framträdande idag. Dessa är Oberoende Filippinska Kyrkan (grundad 1902 under inflytande av Gregorio Aglipay) och Iglesia ni Cristo (Kristi kyrka, grundad 1913).

Kring 5 % av invånarna är muslimer.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Grunden för den filippinska kulturen baseras på de olika regionala traditionerna runt om i landet. Den är dock även starkt påverkad av influenser från de kinesiska och spanska kultursfärerna.

Arvet från den tre århundraden långa spanska kolonialtiden är tydligast i katolska traditioner och festivaler samt i förekomsten av spanska efternamn. Kineserna har framför allt satt sin prägel på den filippinska matkulturen men även bland annat påverkat språken och namnskicket. De amerikanska influenserna är en rätt ny företeelse och sträcker sig drygt hundra år tillbaka i tiden. Det utbredda bruket av engelska språket, nationalsporten basket och förkärleken för snabbmat är tre exempel på påverkan från USA. De kända danserna från Filippinerna är Tinikling, Pandanggo sa ilaw, Singkil, Maglalatik, Sayaw sa bangko, Itik-itik och många fler.

Kända filippinier[redigera | redigera wikitext]

Försvar[redigera | redigera wikitext]

Samtidsproblem[redigera | redigera wikitext]

Fattigdom[redigera | redigera wikitext]

Fattigdom är ett stort problem på Filippinerna, där uppskattningsvis 40% av befolkningen lever i fattigdom och de större städerna omges av slumområden. Bara i Manila finns ungefär 60 000 gatubarn. Många av dessa barn jobbar som biltvättare, skoputsare eller samlar avfall och många pojkar och flickor utnyttjas som prostituerade.

Flyktingar och internationellt spridda invånare[redigera | redigera wikitext]

Interna stridigheter mellan regeringstrupper och muslimska organisationer som Moro Islamic Liberation Front och Abu Sayyaf har lett till ett stort antal flyktingar inom landet. 2007 uppskattades antalet till 300 000[6].

Omkring 11 miljoner filippinare arbetar utanför Filippinerna, vilket är cirka 12% av landets befolkning, och mer än en miljon lämnar landet varje år. Deras yrken kan vara allt från läkare till sjömän och hembiträden. Närmare 15% av Filippinernas BNP utgörs av pengar som de utlandsarbetande skickar hem. De länder som tar emot flest filippinska gästarbetare är USA (fyra miljoner) och Saudiarabien (två miljoner). I Sverige fanns 7 637 filippinska medborgare år 2006.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”East & Southeast Asia :: Philippines” (på engelska). The World Factbook. Washington, DC: Author: Central Intelligence Agency. 2009-10-28. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/rp.html. Läst 2009-11-07. 
  2. ^ [a b] Department of Economic and Social Affairs Population Division (2010) (på engelska). National Statistics Office 2000 Census-based Population Projection. 2010 revision. Philippine National Statistics Office. http://www.census.gov.ph/data/sectordata/popproj_tab1r.html. Läst 2011-05-21. 
  3. ^ (PDF) Utrikes namnbok: svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU- och EG-organ, EU-titlar och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska. Stockholm: Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2007. sid. 83. Libris 10473857. ISBN 978-91-38-32379-3. http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/04/11/46/7aff8780.pdf 
  4. ^ ”LANDFAKTA - Filippinerna: II. Det politiska läget” (PDF). Sveriges ambassad i Bangkok. 31 maj 2011. sid. sid 2.. http://www.swedenabroad.com/SelectImageX/172390/LANDFAKTA_Philippines_augusti_2011.pdf. Läst 11 november 2011. 
  5. ^ [a b c d] Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  6. ^ [a b] https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/print/rp.html
  7. ^ THE 1987 CONSTITUTION OF THE REPUBLIC OF THE PHILIPPINES – ARTICLE XIV

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]