Film i USA

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hollywood-skylten i Hollywood.

Amerikansk film har sedan 1920-talet dominerat den globala filmindustrin med ett brett utbud av filmer som varit både konstnärligt och tekniskt banbrytande. Detta har bidragit till att det i den amerikanska kulturen finns en ingrodd filmentusiasm som man inte kan hitta någon annanstans än kanske den andra stora filmnationen det vill säga Indien (se indisk film).

Historik[redigera | redigera wikitext]

Tack vare intresset för filmkonsten och det låga priset blev det allt vanligare med biografbesök i USA. Man besökte dessa så kallade Nickelodeons som de kallades för att det kostade endast en nickel (amerikanskt mynt med valör 5 cent) för en filmvisning.

Den mest framgångsrika filmen från den här perioden är förmodligen kärlekshistorien mellan Scarlett O'Hara och Rhett Butler i Borta med vinden som än idag inte har överträffats vad gäller antalet biobesökare.

Denna tradition kulminerade under 1950-talet. Det var då som televisionen fick sitt genombrott och nu hade var man sin egen "mini - biograf" därmed blev Nickelodeons alltmer sällsynta.

Den amerikanska filmindustrin anpassade sin produktion och började med att spela in storfilmer som publiken helt enkelt inte kunde uppleva fullt ut på sina små tv-apparater. Exempel på filmer från 1950-talet och 1960-talet Spartacus, Cleopatra och Ben Hur. Exempel på innovationer är bredbild såsom Cinemascope och ökat antal färgfilmer.

Den första biograf som öppnade i USA var Vitascope Hall i hörnet av Canal Street och Exchange Place i New Orleans den 26 juni 1896. Under de första åren visades film i regel i varietéprogram eller som demonstrationer i befintliga lokaler. New York hade bara 16 vanliga biografer 1906, men året därpå började den stora nickelodeon-boomen med hundratals biografer i New York och flera tusen i hela landet. De låg ofta i ombyggda affärslokaler och hade färre än 200 platser. Biljettpriset var en nickel (5 cent).

I mitten av 1910-talet växte de stora biografpalatset upp, med tusentals platser och högre biljettpriser. Innan första världskriget var Italien, Frankrike, Tyskland och Danmark de ledan filmnationerna. Men sedan dess har den amerikanska filmen varit dominerande i hela världen. Inte bara filmen utan hela den amerikanska kulturen, musik, reklam, mode etc, har blivit stilbildande.

De första amerikanska filmerna spelades 1892 in av William Kennedy Dickson för Edison. Det första dramat var The Execution of Mary Queen of Scots (av Alfred Clark), med premiär 28 augusti 1895. Den första långfilmen var Oliver Twist, som visades den 1 juni 1912. Den första långfilmen i färg, The Gulf Between, kom den 21 september 1917. Den första långfilmen med tal var Jazzsångaren, den 6 oktober 1927, men det hade kommit många ljudfilmer med olika system innan dess.

1914 producerade USA 212 långfilmer och 1918 887.

Sedan första världskriget har de amerikanska filmerna dominerat den globala filmdistributionen. Amerikansk livsstil och moral har påverkat andra länder, inte bara genom filmen, utan också genom kultur och trender.

1930-talet[redigera | redigera wikitext]

Produktionskoden infördes av filmindustrin (genom Motion Picture Association of America, MPAA) 1930 (den började dock tillämpas strikt först 1934) som en självcensur för att förekomma krav på statlig censur. Man brukar i engelskan tala om filmer som kom ut innan dess som pre-code, vilka var fria att innehålla mer våld och erotik och så vidare.

1940-talet[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget (1941-1945) ställde den amerikanska filmindustrin upp bakom staten med patriotiska krigsfilmer (både dokumentärer och spelfilmer). Exempel: Luften är vårt liv (1943) i regi av Howard Hawks. Man spelade till och med in spelfilmer som framställde det tidigare och senare avskydda Sovjetunionen (tillfällig allierad) i gott ljus.

Röda faran efter andra världskriget ledde till att ett antal filmskapare svartlistades och inte kunde jobba öppet då de vägrade vittna inför House Un-American Activities Committee mot misstänkta kommunister i filmindustrin. En del av de kallade vittnade mot sina kollegor och bitterheten över detta levde kvar länge.

Den vertikala intgreringen (filmbolagen ägde biografkedjor och kunde tvinga dem att visa även deras kommersiellt mindre framgångsrika filmer) avskaffades efter ett domslut 1948. Detta var slutet på Hollywoods guldålder (1927-1948).

1950-talet[redigera | redigera wikitext]

Se även: Mastodontfilm

Under 1950-talet blev televisionen en allt större konkurrent till biografen och Hollywood svarade med större och bredare filmer i stereo, för att skapa en upplevelse som man inte kunde få hemma. Man gav också ut 3D-filmer av samma skäl.

Exempel på filmer från 1950-talet och 1960-talet är Spartacus, Lawrence av Arabien, Cleopatra, Bron över floden Kwai och Ben-Hur.

Enligt ett domslut 1952 förklarades produktionskoden som oförenlig med USA:s konstitution. Det dröjde dock till 1960-talet innan den försvann helt.

Efter att de förödande atombomberna släppts över Japan under kriget, och kalla krigets kärnvapenkapprustning avspeglades oron för radioaktivitet som ett hot mot mänskligheten i 1950-talets filmer, i synnerhet monsterfilmer som Them! (1954, där jättestora muterade myror anfaller från underjorden).

1960-talet[redigera | redigera wikitext]

1960-talet var en omvälvande tid i USA. Motståndet mot Vietnamkriget var en del av en vänstervåg i landet och 1950-talets konservativa moral förändrades med nya tankegångar. Den studiodominerade filmindustrin hängde inte riktigt med i svängarna. Försöket att skildra Vietnamkriget med De gröna baskrarna (från 1968, med John Wayne i huvudrollen) sågs som alltför simplistisk, även av kritiker som inte nödvändigtvis var motståndare till kriget. Musikalfilmen Guldrushens glada dagar (1969) med Lee Marvin och Clint Eastwood som sjungande guldgrävare brukar hållas fram som en symbol för den amerikanska filmindustrins brist på kontakt med tidsandan.

Det blev istället en grupp filmskapare utanför studiosystemet med Francis Ford Coppola som nestor som kom att revitalisera filmbranschen. Bonnie och Clyde var ett tidigt exempel på det nya Hollywwod som de kom att kallas (även Easy Rider, 1969, kan nämnas som banbrytande). I det nya Hollywwod var det regissören och inte studion som hade huvudkommandot över filmskapandet. De kunde därför inrikta sig på de konstnärliga aspekterna utan att hämskos av kommersiella hänsynstaganden.

1960-talet var också slutet för produktionskoden som helt enkelt ignorerades då den inte hade någon laga kraft bakom sig. Istället införde MPAA 1968 sitt klassificeringssystem som används än idag i modifierad form.

Den revisionistiska western uppstod på 1960-talet. Westerngenren var en viktig del av den amerikanska nationalmyten om USA som ett land av nybyggare med god framåtanda. De revisionistiska westernfilmerna ifrågasatte denna narratologi, man framställde till exempel inte indianer som endimensionellt onda vildar, de hårda lagmännen var inte alltid de goda i vita hattar och så vidare.

1970-talet[redigera | redigera wikitext]

Regissörer från det nya Hollywood rönte stora kommersiella framgångar med så kallade blockbusters (kassasuccéer), till exempel George Lucas med Stjärnornas krig (1977) och Steven Spielberg med Hajen (1975). Båda filmerna gjordes med influenser från nya Hollywood men var mer kommersiellt inriktade och gick tillbaka till tidigare erors filmstilar. Hajen var en variant av monsterfilmen och Stjärnornas krig gick tillbaka till 1940-talets billiga science fiction-serials (filmer uppdelade i avsnitt).

1980-talet[redigera | redigera wikitext]

1980-talet var slutet på nya Hollywoods modell med en självständig regissör i högsätet. Fiaskot med Heaven's Gate (1981, regi Michael Cimino) ses som slutpunkten, men även bristen på kommersiell framgång för filmer som Martin Scorseses Tjuren från Bronx (1980) var ett tecken på detta.

Reaganperioden ledde till en nytändning för den amerikanska konservatismen, vilket reflekterades i filmernas värld. Nya Hollywoods pessimistiska syn på USA trängdes undan av filmer som ibland stämplas som 80s dumb action ("80-talets korkade aktionfilm"). Exempel kan ses i Rambo - First Blood II (1985, huvudroll Sylvester Stallone) och Commando (1985, huvudroll Arnold Schwarzenegger). I båda filmerna löses alla problem med stora skopor våld. I Rambo - First Blood II åker veteranen John Rambo tillbaka till Vietnam för att befria krigsfångar som lämnats kvar efter kriget (en vanlig myt i USA). Han vinner så att säga på film kriget som inte gick så bra i verkligheten. I Commando reagerar den f.d. översten John Matrix på gisslantagandet av sin dotter med att utplåna den gisslantagande gruppen och befria henne, vilket kan ses som ett eko av den segdragna gisslankrisen i Iran (1979-1981) där ett räddningsförsök misslyckades och USA förnedrades internationellt (gisslan släpptes samtidigt som Reagan svor presidenteden).

En undergenre är 1980-talets polisfilmer som i regel innehåller vissa stereotypa element. Huvudpersonen är en polis som är en loose cannon ("lös kanon"), han följer inga regler och lagar men är den som är verkligt effektiv i att stoppa brottslingarna som gömmer sig bakom rättsstatens bestämmelser. Misshandel, hot och tortyr framställs som enda sättet att få fram information från brottslingar. Ofta skälls han ut av polischefen när han farit fram hårt i jakten på brottslingar men inget görs mot honom då han är den som får fram resultat i slutändan. Detta är en reflektion av den amerikanska konservatismens syn på polisens roll i brottsbekämpningen (naturligtvis överdriven för underhållningseffekt och så vidare). Dirty Harry (1971) kan ses som föregångare till denna typ av film som blommade på 1980-talet (ett exempel är Tango & Cash (1989)). I nya Hollywoods Bonnie och Clyde var huvudpersonerna brottslingar och antihjältar; i 1980-talets polisfilmer var det istället polisen som var antihjälten som står över samhällets regler.

1990-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 1990-talet har trenden med större, bättre och häftigare film dominerat produktionen hos de amerikanska filmbolagen. Till stor del är orsaken utvecklingen på hemmabio- och TV-marknaden: för en låg kostnad får tittaren samma upplevelser hemma som på biografen. Filmer som Jurassic Park, Independence Day, Titanic och Sagan om Ringen och dess uppföljare har dock dragit storpublik till biosalongerna.

Independentfilm (film gjord utanför studiosystemet) fick ett uppsving under 1990-talet. Richard Linklaters enkla Slacker var en influens på dessa filmskapare. Sundance Film Festival var en viktig del i processen att synliggöra independentfilmer. Den kanske mest framgångsrike independentfilmaren från denna tid är Quentin Tarantino vars framgång med Pulp Fiction (1994) var stilbildande.

2000- och 2010-talet[redigera | redigera wikitext]

3D-film återlanserades med ny förbättrad teknik som ett sätt att erbjuda en upplevelse i biosalongen som inte kan återskapas på hemmabiosystem eller TV. James Camerons Avatar (2009) är en av de mer lyckade 3D-filmerna från denna tid. I USA talas det ibland om att kabel-TV nu är den främsta långfilmsformen då serier som HBO:s Game of Thrones och Boardwalk Empire inte har samma innehållsrestriktioner som biofilm (MPAA) och marksänd TV (regleras av FCC).

Ekonomi och globalt inflytande[redigera | redigera wikitext]

Strukturen hos vissa nationella filmmarknader, 2000
Nation Antal filmproduktioner Marknadsandel för inhemsk film Marknadsandel för amerikansk film
Tyskland 75 9,4% 81,9%
Australien 31 8,0% 87,5%
Spanien 98 10,1% 82,7%
Förenta Staterna 460 96,1% -
Frankrike 204 28,9% 58,3%
Italien 103 17,5% 69,5%
Japan 282 31,8% 64,8%
Storbritannien 90 19,6% 75,3%

Källa: Scott (2004).[1]

Centrala och kända personer[redigera | redigera wikitext]

Några framstående amerikanska regissörer:

Några noterbara amerikanska skådespelare:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Scott, Allen (2004). "Hollywood and the World : The Geography of Motion-Picture Distribution and Marketing", Review of International Political Economy 11(1):55.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • (engelska) Brownstein, Ronald (1992). The Power and the Glitter. The Hollywood – Washington Connection, 2:a upplagan. New York: Vintage Books.
  • (franska) Gauthier, Brigitte (1995). Histoire du cinéma américain. Paris: Hachette - Collection Les Fondamentaux.
  • (engelska) Miller, Toby (2001). Global Hollywood. London: British Film Institute.
  • (engelska) Scott, Allen J. (2005). On Hollywood: The Place, the Industry. Princeton: Princeton University Press.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]