Filmens historia

Filmen föddes under 1890-talet. Se även biograf.

Förhistoria

Tre olika utvecklingslinjer, alla nödvändiga för att film skulle kunna födas, kom samman på 1890-talet. Den första är fotografiets utveckling som startade med 1500-talets camera obscura, det mörka rummet. Den sista länken i denna kedja var uppfinningen av den böjliga filmen på celluloidbas, som Kodak introducerade 1889.

Den andra linjen är projektionen som börjar med skuggspel som antagligen fanns redan i historiens gryning. Utan projicering skulle film inte ha kunnat bli ett massmedium. Den viktigaste milstolpen är laterna magica, känd från 1600-talet.

Slutligen är det fenomenet med ögats tröghet, som utnyttjats i olika uppfinningar, för att ge illusion av rörelse. 1832 uppfann belgaren Joseph Plateau och österrikaren Simon Stampfer oberoende av varandra Phenakistoscope, en snurrande skiva med figurer, som såg via en spegel. 1833 kom Zoetrope, en variant där figurerna fanns på en remsa som placerades inuti apparaten. Dessa optiska leksaker skapade en illusion av rörelse. Flera remsor är bevarade och kan betraktas som de första animerade filmerna.

Under 1800-talet påverkade de tre utvecklingslinjerna varandra vid flera tillfällen, för att slutligen i mitten av 1890-talet samverka till filmens födelse. Två tekniska uppfinningar krävdes, en apparat som snabbt kunde projicera bilderna mot en yta och en mekanism som kunde skapa en intermittent rörelse, så att varje bildruta för ett kort ögonblick stannade upp framför ljuskällan.

Zoetropen ("livshjulet") från 1834 var William George Horners utveckling av Phenakistoskopet. Han ersatte skivan och spegeln med en ihålig trumma, perforerad med avlånga smala spalter. Bildsekvenserna var tecknade på lösa remsor som placerades runt väggen i botten av trumman, och då den snurrades uppstod rörelsen när man kikade genom springorna. Alltså samma princip som tidigare, men nu blev de lättare och billigare att framställa bildserierna.

Dessa mycket enkla motiv med ständigt samma upprepande rörelse, utan början och utan slut, har på senare tid mer och mer börjat anses som de första filmerna innan filmens födelse. Man har identifierat flera av "filmskaparna" och man kan också urskilja olika grader av skicklighet hos dem när det gäller att analysera och utföra de olika stadierna i rörelsen, från mycket grova bildsekvenser till sådana som gott står sig mot det bästa inom senare tiders mer konventionellt tecknad film.

I David Robinsons bok Masterpieces of Animation 1833-1909 finns många av dessa första "filmer" avbildade tillsammans med en översikt av alla kända optiska apparater som använts för att skapa animering mellan 1833 och 1912.

När och hur filmen föddes kommer alltid att bli en fråga om hur man definierar det. De två första kända, och bevarade, filmfragmenten spelades in i oktober 1888 av den franskfödde Louis Aimé Augustin Le Prince (född 1842). Den ena sekvensen visar hans svärfars trädgård utanför Leeds; den andra heter Traffic Crossing Leeds Bridge. Filmerna var gjorda på en pappersbas och visades i en projektor enligt samma princip som våra dagars. Ett år senare lyckades Le Prince få tag på Eastmans celluloidbaserade film och byggde en ny projektor som han avsåg att demonstrera i Paris och New York. Den 16 september 1890 försvann han spårlöst från tåget mellan Dijon och Paris och har inte setts till sedan dess.

Den första demonstrationen ägde istället rum i maj följande år när fru Edison frågade de 147 damer som hon bjudit på lunch om de ville följa med över till hennes mans verkstad och titta på en liten uppfinning som han hade gjort. Det var ett tittskåp, Kinetoscope, där bara en i taget kunde se på det nya undret, rörliga bilder. Först den 14 april 1894 kom den första kommersiella användningen när Holland Bros' Kinetoscope Parlor öppnade i New York.

Men film är bäst på bio och den första biografen öppnade sina portar den 28 december 1895 i en före detta biljardhall i Paris med Lumière-filmer på programmet. Bröderna Auguste och Louis Lumière hade redan i mars samma år demonstrerat filmvisning på duk för ett vetenskapligt sällskap. Deras Arbetarna lämnar fabriken, som spelades in i början på hösten 1894, anses som den första film som officiellt projicerats på duk. Men det är inte helt odiskutabelt.

Nazisterna framhöll på 40-talet att bröderna Max och Emil Skladanowskis filmvisningar, som startade den 1 november 1895 i Berlins Wintergarten, var skäl nog att betrakta Tyskland som landet där filmen föddes. Men deras filmer var mycket enkla, oändliga slingor där handlingen bara varade några sekunder innan den upprepades. Projiceringhastigheten var blott 8 bilder i sekunden.

Skladanowskis uppfinning hade ingen betydelse för den fortsatta utvecklingen, medan Lumière snabbt spred sina filmer och sin kombinerade kamera-projektor till nästan alla länder i världen. När Sverige den 28 juni 1896 mötte den nya attraktionen vid Industriutställningen i Malmö, hade redan tolv länder upplevt samma sak, blott ett halvt år efter Paris-premiären.

De första biografägarna hyrde inte sina filmer, de köpte dem, som meter-vara (eller fot-vara), vilket ibland resulterade i att köparna klagade på att säljarna hade drygat ut filmen med onödig handling, ett påstående som fortfarande alltför ofta är aktuellt.

En katalog från 1904 delar in filmerna i fem klasser, ordnade efter graden av popularitet: 1) Berättelse; 2) Komedier; 3) Mysterier; 4) Sceniska; 5) Personligheter. "Berättelsefilmerna kan delas in i a) Historiska, b) Dramatiska och c) Berättande. Komedierna kan ha inslag av mysterier. Med de sceniska avses utsikter från tåg, panoramer över floder, vattenfall och städer. Personligheterna är oftast någon känd människa som det kan vara intressant att se, t ex president McKinley eller Kaiser Wilhelm. Filmer gjorda från verkliga händelser är inte så populära som de som fotograferar av en scen som preparerats för kameran."

De första årens filmer var rörliga fotografier, det vill säga de bestod av enda tagning eller bild, utan rörlig kamera och utan klipp. När bilden var slut var filmen slut. Speltiden låg på mellan en halv minut och fem minuter. Om flera bilder togs från en större händelse, till exempel när man filmade olika sträckor av drottning Victorias parad vid jubileumsfirandet 1897, så såldes varje bild som en enskild film. Biografägaren köpte så många bitar han ville från händelsen. Ganska snart bör man ha kommit underfund med att man kunde sätta ihop två eller flera bilder och därmed uppkom klippningen.

Trots att filmerna var enkla fanns det redan ett flertal olika genrer. De allra första engelska filmerna med fiktiv handling var "acts", aktstycken som återgav populära sketcher eller danser från music hall och teater. Andra kategorier som förekom före sekelskiftet var idrottsfilmer (arrangerad boxningsmatch), komedier (golfspelare missar bollen och ramlar) och kriminalfilmer (vadhållare kämpar emot men blir arresterad av polis).

Två typiska dramer var The Sailor's Departure (en sjöman tar adjö av sin fru) och The Sailor's Return (en sjöman återvänder till sin fru och ser deras baby). Dessa visades antagligen efter varandra. Det fanns speciella genrer under de första åren som knappast förekommer i resten av filmhistorien. Bland "facials", som kanske kan översättas med grimaschfilmer, finns av naturliga skäl de första närbilderna. Patosfilmerna var extremt känslosamma (sjöman kommer hem i tid för att hindra att hans blinda mamma blir vräkt), jaktfilmer (pojke stjäl våldsam hund och bussar den på polis, sjöman och blind man) och djurfilmer, oftast med hundar.

Vilken projektionshastighet är den bästa när man ser en film? För många videofilmer tycks snabbspolning med bild vara det bästa alternativet och faktum är att en hel del av videopubliken verkar snabbspola filmerna tills det dyker upp ett "häftigt" ställe. Det kan till och med vara så att filmare anpassat sig till det nya sättet att se på film och spelat in filmerna så att de gör sig bättre i snabbspolningen. Det finns faktiskt tidigare bevis i filmhistorien för att man tar sådana hänsyn.

Om en film visas i samma hastighet som den spelats in, så kommer rörelserna att återges i samma tempo på duken som i verkligheten. Om den spelas in fortare än den visas, så blir tempot långsammare på duken och om den spelas in långsammare blir tempot snabbare på duken.

Under stumfilmstiden vevades filmkamerorna (med några få undantag) för hand och olika kameramän hade olika metoder för att hålla takten. Om man dessutom betänker att filmerna visades i projektorer som vevades för hand, så är det förstås lite märkligt att begreppet stumfilmshastighet så definitivt kommit att förknippas med 16 eller 18 bilder/sek. Ljudfilmshastigheten bestämdes till 24 bilder/sek eftersom ljudet var beroende av att återges med en konstant hastighet. (Att filmer av tekniska skäl måste visas med 25 bilder/sek i TV är irriterande för människor med absolut gehör eftersom de märker tonhöjdsförskjutningen.)

Det finns en tydlig utveckling under stumfilmsperioden. Ju tidigare en film är inspelad, desto troligare är det att den filmades långsammare än 18 bilder/sek. Om den är från 20-talet är det troligt att den är snabbare än 18 bilder/sek. Det finns en teori som förklarar den här upptrappningen.

Filmerna visades ofta i biografen ett par bilder för fort. Det var inte alltför märkbart på duken och biografägaren kunde kanske få plats med en föreställning till. Om maskinisten hade bråttom hem kunde de gå undan ännu mera. Detta blev kameramännen medvetna om och eftersom de ville att deras filmer skulle visas i rätt hastighet kontrade de genom öka inspelningshastigheten. Mot slutet av stumfilmstiden var man ibland uppe i 24 bilder/sek och till och med 26 bilder/sek i några fall.

Upplevelsen av de tidigaste stumfilmerna förstörs genom att de visas i ljudfilmshastighet, som man ofta gör när man lägger musik på filmen. (Man kan sakta ner rörelserna genom att specialkopiera filmen, så att varannan ruta kopieras två gånger.) Men det blir inte hellre bättre om en "seriös" filmklubb insisterar på att visa, t ex Robin Hood från 1922 i 16 bilder/sek vilket blir en seg visningstid på tre timmar. I regel följde anvisningar om visningshastighet med filmerna och för Robin Hood angavs de till 12 min/akt, vilket motsvarar nästan ljudfilmshastighet och en visningstid på två timmar och åtta minuter. Ibland var anvisningarna så detaljerade att de angav olika tempo för olika avsnitt av filmen beroende på stämningen.

Hastigheten kunde också variera inom varje film. Om man bytte kameraman mitt under inspelningen var det inte säkert att de hade samma uppfattning om tempot. Första halvan av Ella Cinders (1926) är inspelad i 18 och andra halvan i 22 bilder/sek. I Nosferatu (1922) varierar hastigheten mellan 18 och 20 bilder/sek i olika scener. Jaktscener spelades gärna in lite långsammare eftersom de då gick snabbare på duken och om det var ont om film i kameran kunde kameramannen veva långsammare för att den skulle räcka hela scenen.

Under 50-talet spelades de första Todd-AO-filmerna, Oklahoma! och Jorden runt på 80 dagar in i 30 bilder/sek och visades på vissa biografer i den hastighet, men det blev ett kortvarigt experimenterande. Från 1984 utvecklade Douglas Trumbull Showscan, som visar 70 mm film i 60 bilder/sek. Det är nästan maximal informationshastighet för vad ögat kan ta emot och upplevelsen lär vara tredimensionellt realistisk utan glasögon. När en dörr öppnas i en vit vägg får man intrycket av att någon är på väg ut genom duken in i biosalongen.

Det började med en kyss i en tågtunnel: tåget åker in i tunneln, filmat från kofångaren - klipp - man i kupé kysser kvinna - klipp - tåget kommer ut från tunneln. Denna film från 1899 var ovanlig med sina direkta klipp och byte av vinkel. Nästan alla andra filmer från åren kring sekelskiftet som bestod av mer än en bild (tagning) hade övergångar i form av övertoningar (det vill säga den ena bilden gled långsamt över i den andra), och de var alltid filmade rakt framifrån som om det vore en teaterscen. Övertoningarna var antagligen ett arv ifrån lanterna magica-visningarna, men kan också jämföras med ridåfallet mellan scenerna i en pjäs. Efter 1903 är det svårt att hitta några exempel på det här sättet att göra klipp och först på slutet av 20-talet kom övertoningen tillbaka, nu som ett uttryck för att det hade gått en längre tid mellan de två bilderna.

Det var engelsmännen som var först med att göra snabba klipp. 1900 gjorde Bamforth-bolaget en nyinspelning av The Kiss in the Tunnel. Den här gången satt inte kameran på tåget, utan man såg i en avståndsbild hur det körde in i tunneln - klipp - kyssen i kupén - klipp - en annan avståndsbild som visar hur tåget kom ut. Det här sättet att berätta på film, med en handling som fortsätter från bild till bild, är helt naturligt för oss, men i början av seklet var känslan av att varje bild var något avslutat så stark att det bara går att hitta några få filmer som använder sig av direkta klipp. James Williamsons Stop Thief! (1901) består av tre bilder och visar i den första hur en tjuv jagas ut ur bilden - klipp - han kommer in i bilden på en ny plats, försvinner ut vid andra kanten - klipp - kommer in i bilden och blir fångad. Jämför med Lumière-filmen från 1895 där trädgårdsmästaren springer ut ur bilden efter den busige pojken och drar tillbaka honom framför kameran för att vi ska få se hur han bestraffas. Förutom Williamsons Fire! (1902), så finns det inga andra filmer från före 1903 som använder den här typen av direkta klipp.

Dörröppningar och fönster var ett problem för de första filmberättarna. Varje bild i en film började gärna med att folk kom in och slutade med att de gick ut, precis som en scen på teatern. Om de gick ut genom en dörr och bilden efter klippet visar hur de kommer in i nästa rum, så fick man se både hur de gick ut och hur de kom in, samma handling två gånger efter varandra, från olika håll. När de bara var en person, så var de inte så märkbart, men när flera strömmade ut genom dörren en efter en innan klippet kom och sedan i början av nästa bild strömmade ut genom samma dörr, så blev det lite konstigt. Dörröppningsproblemet löstes så småningom och skulle vi se det i en film nuförtiden, så är det antagligen av konstnärliga skäl.

En av de äldsta bevarade filmerna spelades in 1893 eller 1894. Den är så gammal att den inte har något namn, men den kallas vanligen för Två pojkar dansar medan W.K.L. Dickson spelar in ett violinsolo, vilket är exakt vad som händer i den några sekunder långa filmen.

Det var ett test som Edison gjorde, för att se om hans båda uppfinningar, Fonografen (ljud på vaxrulle) och Kinetoscopet (rörliga bilder i tittskåp), kunde fungera ihop. Den 30 sekunder långa filmen restaurerades nyligen med pengar från George Lucas och fick nypremiär.

Redan från den allra första början försökte man alltså skapa ljudfilm, men det dröjde till slutet av 1920-talet innan teknologiska, ekonomiska, sociala och estetiska faktorer sammanföll på ett sådant sätt att stumfilmen helt trängdes bort.

Det vimlar av ljudfilmer från stumfilmsperioden, de flesta bortglömda. Den första ljudfilmen i färg var den svenska Vals ur Solstrålen (1911) av Ernst Dittmer De verkliga rariteterna finns bland de hybrider som uppstod under den förvirrade övergångsperioden, de filmer som var delvis stumma och delvis med ljud.

Hade ljudet kommit för att stanna? Var det dags att bygga om studion? Fanns det tillräckligt många biografer som installerat ljud för att det skulle vara lönsamt? Från vårt perspektiv är det lätt att tro att ljudet bara föll på plats i filmhistorien, att filmkonsten gick och väntade på att få den länge saknade rösten. Så var det ingalunda, stumfilmen upplevdes som en komplett konstart och underhållningsform. Den första tanken när ljudfilmen blev praktiskt genomförbar var att nu slipper vi betala för biografmusiker till varje föreställning. Först så småningom undrade någon försynt: "Kunde inte skådespelarna läsa mellantexterna?"

En särskild kategori är de filmversioner som spelades in i ett försök att lösa det nya problemet med språkförbistringen. Stumfilmerna bytte bara ut mellantexterna till ett annat språk. Under de första ljudfilmsåren gjordes filmerna ofta i flera upplagor, med dialogen på olika språk. När Marlene Dietrich talar engelska i den tyska filmen Blå ängeln är det inte en dubbad version, utan den parallellt inspelade engelska. Man kan inte påstå att man sett alla Helan och Halvans eller Buster Keatons filmer förrän man hört dem prata spanska eller franska eller tyska.

En annan kategori är de filmer som befann sig i produktion när ljudet slog till. För att undvika risken med en efterbliven produkt i distributionen lade man till ett ljudspår med musik och ljudeffekter, och om man var riktigt på hugget, så lyckades man också få in en eller två talsekvenser. Helt stumma versioner måste också göras eftersom alla biografer inte byggt om till ljud.

Vad som var en nyhetsattraktion då framstår i dag som stilbrott. Universals första talfilm Lonesome (1928, regi: Paul Fejos) har tre korta talade dialoger. Den lyriska stämningen mellan mannen och kvinnan som av en slump träffats på ett tivoli slås abrupt sönder när de får sina röster och börjar sprida banaliteter. I nästa ögonblick är de stumma igen och talar med hela kropparna, men förtrollningen är bruten.

Cecil B De Milles sista stumfilm, The Godless Girl, fick en slutscen med tal, inspelad långt efter att resten av filmen var klar. Den ena av skådespelarna hade magrat flera kilo och låtit ungdomsvårdsskolefrisyren växa ut, medan den andra var brunett igen. Ingen av dem var villig att offra sitt hår för den korta nyinspelningen, och därför ser de plötsligt helt annorlunda ut i den färdiga filmen.

En sista kategori udda filmer från övergångsperioden är de som spelades in med Warners system Vitaphone. Ljudet låg på separata grammofonskivor, som vid varje föreställning måste synkroniseras med bilderna. Detta opraktiska system trängdes snart undan av Movietone (med ljudspår på filmremsan), som introducerats av Fox i en journalfilm om Charles Lindbergh ett drygt halvår innan Warners The Jazz Singer (1927, januari resp oktober).

När Broadway Melody (1929) introducerade ljudfilmen på Malta krävde direktören för Royal Opera House att samtliga besökare måste vara klädda i tennisskor för att inte störa föreställningen. Det hjälpte inte. Ljudskivorna kom i osynk, så att män talade med kvinnoröster och tvärtom. I pausen blev man tvungen att bryta föreställningen när en man hittades död på parkett.

I tre omgångar har filmindustrin i USA lanserat 3D-film som ett försök att erbjuda en upplevelse i biosalongen man inte kan få hemma. På 1950-talet var det TV:n som hotade, under 1980-talet var det hemvideon och 2000- och 2010-talet var det allt mer avancerade hemmabiosystem och nedladdning av film från nätet. James Camerons Avatar kan ses som en av de mest lyckade 3D-filmerna.

Den 2 februari 2000 : första digital filmvisning i Europa, genom Philippe Binant, med DLP CINEMA-teknik av Texas Instuments.

Danmark

Dansk film började gå hem internationellt under 1980-talet, då Billie August och Gabriel Axel rönte framgångar.

Lars von Trier är en dansk filmregissör som nått stor konstnärlig framgång internationellt. von Trier ingick i en dansk gruppen filmskapare som 1995 lanserade Dogme 95, ett avskalat sätt att göra film med handhållna kameror, som fick internationellt inflytande.

Susanne Bier är en annan framstående dansk regissör som vunnit Oscar för bästa utländska film för Hämnden (2010).

Frankrike

Många av filmens pionjärer kom från Frankrike: bröderna Lumière, Émile Cohl, samt Georges Méliès som gärna använde trickfotografering. Under 1960-talet kom den franska nya vågen att bli en av de viktigaste strömningarna i filmen. Idag säljer den franska biografbranschen mest biobiljetter i Europa.

Hongkong

Hongkong var länge världens tredje största filmindustri, efter Bollywood och Hollywood, men håller för tillfället på att återhämta sig efter den filmkris som den drabbades av i mitten av 1990-talet. Klart lysande stjärnor som Bruce Lee och Jackie Chan har gjort Hong Kongs filmindustri framgångsrik internationellt, särskilt de filmer som innehåller kung fu och annan action.

Indien

Den indiska filmindustrin är en av världens största. Den arketypiska Bollywood-filmen innehåller sång- och dansnummer i en speciell stil.

Italien

Neorealismen föddes i Italien på 1940-talet och var en enkel men konstnärligt framstående filmstil med bland annat Roberto Rossellini (1906-1977) som representant. En genre med kommersiellt framgångsrika, men inte så konstnärligt avancerade filmer, var filmer med en övernaturligt stark man i huvudrollen (om Herakles och Maciste till exempel) som sålde internationellt under 1960-talet. Spaghetti-western hade också framgångar internationellt och avlöste starke man-filmerna i popularitet under 1960-talet. Genren influerade den amerikanska revisionistiska western. Giallo är en undergenre av thrillern som framträdde på 1960-talet och som har sitt säte i Italien.

Den italienska filmindustrin hade vissa problem ekonomiskt under 1980-talet vilket ledde till en våg av exploitationfilmer och kopior på kända Hollywood-filmer av regissörer som Bruno Mattei (1931-2007). En exploitationfilm från den tiden är den våldsamma Cannibal Holocaust (1980) som var banbrytande med berättargreppet "funnen film" (engelska: found footage) även om den inte är så väl ansedd.

Japan

Akira Kurosawa (1910-1998) är kanske den internationellt mest framstående japanske regissören. Samurajfilmer som utspelar sig i det förmoderna Japan är en speciell undergenre från Japan. Filmer som de De sju samurajerna var inspirerade av amerikanska westernfilmer, och påverkade i sin tur westerngenren (som när en amerikansk westernnyinspelning gjordes av De sju samurajerna betitlad 7 vågade livet).

Landets filmindustri är även känd för monsterfilmer (Godzillaserien med flera) och animerade filmer i en i landet utvecklad stil, anime. Under 2000-talet fick skräckfilmer som Ringu och Förbannelsen - The Grudge stor uppmärksamhet och amerikanska nyinspelningar gjordes på en del av dem.

Sverige

Ingmar Bergman (1918-2007) är den internationellt mest kände svenska regissören som fick konstnärliga framgångar med sina existentiellt färgade filmer, bland andra har den amerikanska regissören Woody Allen påverkats av honom.

På 1960-talet blev "den svenska synden" ett begrepp, då svenska filmer som ur ett internationellt perspektiv visade mycket nakenhet fick kommersiell framgång

Tyskland

De första filmerna spelades in av bröderna Skladanowky och visades första gången den 1 november 1895. Tysklands första biograf öppnade i juli 1896 på Unter den Linden i Berlin. Den första långfilmen, In dem grossen Augenblick (av Urban Gad och med Asta Nielsen) hade premiär den 11 augusti 1911. 1913 producerade man 49 långfilmer. Den första ljudfilmen, Melodie der Welt (av Walter Ruttmann, visades första gången den 12 mars 1929.

Tysk film hade under 1920-talet en andra storhetstid med filmer som Metropolis (av Fritz Lang) och Den blå ängeln (av Josef von Sternberg). Under nazistregimen på 1930-talet flydde 800 tyska filmarbetare (producenter, regissörer, manusförfattare, fotografer, skådespelare etc) till USA.

Under 1960-talet blommande så en ny filmera upp med regissörer som Rainer Werner Fassbinder, Werner Herzog och Volker Schlöndorff. De arbetade utefter Oberhausen-manifestet där man ville skapa en ny spännande tysk film. Manifestet blev startpunkten för den nya tyska filmen som fanns under 1960- och 1970-talet.

Under senare år har den tyska filmen stundtals kritiserats för att ha förlorat i kraft. Men man har samtidigt gjort flera kritikerrosade filmer som rönt uppskattning internationellt, exempelvis Good Bye, Lenin!, Experimentet, Spring Lola med flera.

USA

Den första biograf som öppnade i USA var Vitascope Hall i hörnet av Canal Street och Exchange Place i New Orleans den 26 juni 1896. Under de första åren visades film i regel i varietéprogram eller som demonstrationer i befintliga lokaler. New York hade bara 16 vanliga biografer 1906, men året därpå började den stora nickelodeon-boomen med hundratals biografer i New York och flera tusen i hela landet. De låg ofta i ombyggda affärslokaler och hade färre än 200 platser. Biljettpriset var en nickel (5 cent).

I mitten av 1910-talet växte de stora biografpalatset upp, med tusentals platser och högre biljettpriser. Innan första världskriget var Italien, Frankrike, Tyskland och Danmark de ledan filmnationerna. Men sedan dess har den amerikanska filmen varit dominerande i hela världen. Inte bara filmen utan hela den amerikanska kulturen, musik, reklam, mode etc, har blivit stilbildande.

De första amerikanska filmerna spelades 1892 in av W K L Dickson för Edison. Det första dramat var The Execution of Mary Queen of Scots (av Alfred Clark, med premiär 28 augusti 1895. Den första långfilmen var Oliver Twist, som visades den 1 juni 1912. Den första långfilmen i färg, The Gulf Between, kom den 21 september 1917. Den första långfilmen med tal var Jazzsångaren, den 6 oktober 1927, men det hade kommit många ljudfilmer med olika system innan dess.

1914 producerade USA 212 långfilmer och 1918 887.

Sedan första världskriget har de amerikanska filmerna dominerat den globala filmdistributionen. Amerikansk livsstil och moral har påverkat andra länder, inte bara genom filmen, utan också genom kultur och trender.

1930-talet

Produktionskoden infördes av filmindustrin (genom Motion Picture Association of America, MPAA) 1930 (den började dock tillämpas strikt först 1934) som en självcensur för att förekomma krav på statlig censur. Man brukar i engelskan tala om filmer som kom ut innan dess som pre-code, vilka var fria att innehålla mer våld och erotik och så vidare.

1940-talet

Under andra världskriget (1941-1945) ställde den amerikanska filmindustrin upp bakom staten med patriotiska krigsfilmer (både dokumentärer och spelfilmer). Exempel: Luften är vårt liv (1943) i regi av Howard Hawks. Man spelade till och med in spelfilmer som framställde det tidigare och senare avskydda Sovjetunionen (tillfällig allierad) i gott ljus.

Röda faran efter andra världskriget ledde till att ett antal filmskapare svartlistades och inte kunde jobba öppet då de vägrade vittna inför House Un-American Activities Committee mot misstänkta kommunister i filmindustrin. En del av de kallade vittnade mot sina kollegor och bitterheten över detta levde kvar länge.

Den vertikala intgreringen (filmbolagen ägde biografkedjor och kunde tvinga dem att visa även deras kommersiellt mindre framgångsrika filmer) avskaffades efter ett domslut 1948. Detta var slutet på Hollywoods guldålder (1927-1948).

1950-talet

Se även: Mastodontfilm.

Under 1950-talet blev televisionen en allt större konkurrent till biografen och Hollywood svarade med större och bredare filmer i stereo, för att skapa en upplevelse som man inte kunde få hemma. Man gav också ut 3D-filmer av samma skäl.

Exempel på filmer från 1950-talet och 1960-talet (se åren 1950 till 1969) är Spartacus, Lawrence av Arabien, Cleopatra, Bron över floden Kwai och Ben-Hur.

Enligt ett domslut 1952 förklarades produktionskoden som oförenlig med USA:s konstitution. Det dröjde dock till 1960-talet innan den försvann helt.

Efter att de förödande atombomberna släppts över Japan under kriget, och kalla krigets kärnvapenkapprustning avspeglades oron för radioaktivitet som ett hot mot mänskligheten i 1950-talets filmer, i synnerhet monsterfilmer som Them! (1954, där jättestora muterade myror anfaller från underjorden).

1960-talet

1960-talet var en omvälvande tid i USA. Motståndet mot Vietnamkriget var en del av en vänstervåg i landet och 1950-talets konservativa moral förändrades med nya tankegångar. Den studiodominerade filmindustrin hängde inte riktigt med i svängarna. Försöket att skildra Vietnamkriget med De gröna baskrarna (från 1968, med John Wayne i huvudrollen) sågs som alltför simplistisk, även av kritiker som inte nödvändigtvis var motståndare till kriget. Musikalfilmen Guldrushens glada dagar (1969) med Lee Marvin och Clint Eastwood som sjungande guldgrävare brukar hållas fram som en symbol för den amerikanska filmindustrins brist på kontakt med tidsandan.

Det blev istället en grupp filmskapare utanför studiosystemet med Francis Ford Coppola som nestor som kom att revitalisera filmbranschen. Bonnie och Clyde var ett tidigt exempel på det nya Hollywwod som de kom att kallas (även Easy Rider, 1969, kan nämnas som banbrytande). I det nya Hollywwod var det regissören och inte studion som hade huvudkommandot över filmskapandet. De kunde därför inrikta sig på de konstnärliga aspekterna utan att hämskos av kommersiella hänsynstaganden.

1960-talet var också slutet för produktionskoden som helt enkelt ignorerades då den inte hade någon laga kraft bakom sig. Istället införde MPAA 1968 sitt klassificeringssystem som används än idag i modiferad form.

Den revisionistiska western uppstod på 1960-talet. Westerngenren var en viktig del av den amerikanska nationalmyten om USA som ett land av nybyggare med god framåtanda. De revisionistiska westernfilmerna ifrågasatte denna narratologi, man framställde till exempel inte indianer som endimensionellt onda vildar, de hårda lagmännen var inte alltid de goda i vita hattar och så vidare.

1970-talet

Regissörer från det nya Hollywood rönte stora kommersiella framgångar med så kallade blockbusters (kassasuccéer), till exempel George Lucas med Stjärnornas krig (1977) och Steven Spielberg med Hajen (1975). Båda filmerna gjordes med influenser från nya Hollywood men var mer kommersiellt inriktade och gick tillbaka till tidigare erors filmstilar. Hajen var en variant av monsterfilmen och Stjärnornas krig gick tillbaka till 1940-talets billiga science fiction-serials (filmer uppdelade i avsnitt).

1980-talet

1980-talet var slutet på nya Hollywoods modell med en självständig regissör i högsätet. Fiaskot med Heaven's Gate (1981, regi Michael Cimino) ses som slutpunkten, men även bristen på kommersiell framgång för filmer som Martin Scorseses Tjuren från Bronx (1980) var ett tecken på detta.

Reaganperioden ledde till en nytändning för den amerikanska konservatismen, vilket reflekterades i filmernas värld. Nya Hollywoods pessimistiska syn på USA trängdes undan av filmer som ibland stämplas som 80s dumb action ("80-talets korkade aktionfilm"). Exempel kan ses i Rambo: First Blood Part II (1985, huvudroll Sylvester Stallone) och Commando (1985, huvudroll Arnold Schwarzenegger). I båda filmerna löses alla problem med stora skopor våld. I Rambo: First Blood Part II åker veteranen John Rambo tillbaka till Vietnam för att befria krigsfångar som lämnats kvar efter kriget (en vanlig myt i USA). Han vinner så att säga på film kriget som inte gick så bra i verkligheten. I Commando reagerar den f.d. översten John Matrix på gisslantagandet av sin dotter med att utplåna den gisslantagande gruppen och befria henne, vilket kan ses som ett eko av den segdragna gisslankrisen i Iran (1979-1981) där ett räddningsförsök misslyckades och USA förnedrades internationellt (gisslan släpptes samtidigt som Reagan svor presidenteden).

En undergenre är 1980-talets polisfilmer som i regel innehåller vissa stereotypa element. Huvudpersonen är en polis som är en loose cannon ("lös kanon"), han följer inga regler och lagar men är den som är verkligt effektiv i att stoppa brottslingarna som gömmer sig bakom rättsstatens bestämmelser. Misshandel, hot och tortyr framställs som enda sättet att få fram information från brottslingar. Ofta skälls han ut av polischefen när han farit fram hårt i jakten på brottslingar men inget görs mot honom då han är den som får fram resultat i slutändan. Detta är en reflektion av den amerikanska konservatismens syn på polisens roll i brottsbekämpningen (naturligtvis överdriven för underhållningseffekt och så vidare). Dirty Harry (1971) kan ses som föregångare till denna typ av film som blommade på 1980-talet (ett exempel är Tango & Cash (1989)). I nya Hollywoods Bonnie och Clyde var huvudpersonerna brottslingar och antihjältar; i 1980-talets polisfilmer var det istället polisen som var antihjälten som står över samhällets regler.

1990-talet

Under 1990-talet har trenden med större, bättre och häftigare film dominerat produktionen hos de amerikanska filmbolagen. Till stor del är orsaken utvecklingen på hemmabio- och TV-marknaden: för en låg kostnad får tittaren samma upplevelser hemma som på biografen. Filmer som Jurassic Park, Independence Day, Titanic och Sagan om Ringen och dess uppföljare har dock dragit storpublik till biosalongerna.

Independentfilm (film gjord utanför studiosystemet) fick ett uppsving under 1990-talet. Richard Linklaters enkla Slacker (1991) var en influens på dessa filmskapare. Sundance Film Festival var en viktig del i processen att synliggöra independentfilmer. Den kanske mest framgångsrike independentfilmaren från denna tid är Quentin Tarantino vars framgång med Pulp Fiction (1994) var stilbildande.

2000- och 2010-talet

3D-film återlanserades med ny förbättrad teknik som ett sätt att erbjuda en upplevelse i biosalongen som inte kan återskapas på hemmabiosystem eller TV. James Camerons Avatar (2009) är en av de mer lyckade 3D-filmerna från denna tid. I USA talas det ibland om att kabel-TV nu är den främsta långfilmsformen då serier som HBO:s Game of Thrones och Boardwalk Empire inte har samma innehållsrestriktioner som biofilm (MPAA) och marksänd TV (regleras av FCC).

Se även

• Lista över filmår

Externa länkar

• Filmhistoria