Fiskmås

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fiskmås
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult fiskmås av nominatformen.
Adult fiskmås av nominatformen.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Lari
Familj Måsfåglar
Laridae
Släkte Larus
Art Fiskmås
L. canus
Vetenskapligt namn
§ Larus canus
Auktor Linné, 1758
Fiskmås av underarten L. c. brachyrhynchus
Fiskmås av underarten L. c. brachyrhynchus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Fiskmås (Larus canus) är en fågel som tillhör familjen måsar och trutar som häckar över stora delar av det norra halvklotet och merparten är flyttfåglar. Arten delas vanligtvis upp i fyra underarter som alla uppvisar mindre dräktskillnader. Fiskmåsen påminner om gråtruten men är betydligt mindre och slankare. Som adult i sommardräkt har den grå ovansida och är i övrigt vit, med gul näbb och ben, och svarta vingspetsar med vita slantar. Juvenilen är spräcklig och denna dräkt ruggas sedan i omgångar tills den anlägger adult dräkt under sitt tredje levnadsår.

Fiskmåsen häckar i en mängd olika biotoper i närheten av vatten men återfinns också i stadsmiljö. Den häckar både i större kolonier och som enstaka par. Fiskmåsen lägger vanligtvis en kull om året som i snitt innehåller tre ägg. Paret ruvar och tar hand om ungarna tillsammans. Fiskmåsen är en allätare som ofta födosöker i närheten av människan och kan flyga långa sträckor från häckningsplatsen för att födosöka. Den tar fisk och fiskavfall, musslor, daggmask, hushållsavfall, insekter som flygmyror, bär och utsäde.

Fiskmåsen har ett mycket stort utbredningsområde och världspopulationen är stor varför den kategoriseras som livskraftig (LC).

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Fiskmåsen häckar över stora delar av det norra halvklotet. Generellt kan man säga att den häckar cirkumpolärt mellan 50:e och 70:e breddgraden utom på Grönland och i östra Kanada. Den häckar i hela Skandinavien och förekommer såväl vid kusterna som inne i landet. Över absoluta merparten av sitt utbredningsområde är den en flyttfågel men förekommer året om, lokalt, främst utmed kusterna, av södra Skandinavien, Storbritannien, Baltikum, Polen, Tyskland, Nederländerna och Frankrike, och utmed kusten av sydvästra Kanada.[2] Individantalet på dessa vinterlokaler skiftar beroende på hur kall vintern är.

Fiskmåsen delas idag in i fyra underarter:[3]

Det finns en säker observation av den nordamerikanska underarten brachyrhynchus i Europa, vilket skedde på Azorerna i februari-mars 2003.[4] Taxonen kamtschatschensis och brachyrhynchus behandlas ibland som en egna arter.[5][6]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Fiskmåsen häckar vid vatten i hela Sverige ända upp i fjällvärlden.[7] Skogsbygderna i exempelvis Dalsland och det inre av Norrland koloniserades först under en expansion som inleddes under 1930-talet.[8] På vintern flyttar merparten av den svenska populationen, men några stannar kvar utmed Sveriges södra kuster. Antalet övervintrande fåglar beror på hur varma vintrarna är.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Flygande fiskmås.
Juvenil av nominatformen.

Fiskmåsen har tre åldersklasser. Dess längd är 40-46 cm och vingspannet 100-115 cm.[9] Vikten varierar mellan 394-586 gram.[10] Den påminner om gråtruten men är betydligt mindre och slankare. Den har också smalare näbb, rundare huvud och en spänstigare, snabbare flykt än gråtruten. Könen är lika men kan könsbestämmas genom att honan är något mindre.[9] Bland annat skiljer sig näbblängden åt där honans näbb är något kortare. Hos nominatformen gäller att honornas näbb är mindre än 88,5 mm och hanarnas är större än 91,0 mm.[11]

I adult dräkt är den grå på ovansida av vingarna och på ryggen. Bröst, undergump, övergump och stjärt är vita. Svarta yttre handpennor med stor vit fläck s.k. "slant". Den har ljust gulgröna ben och gul näbb. Huvudet är vitt på sommaren och gråstreckat på vintern, då också näbben blir grönare inne vid näbbroten, och den får ett svart streck som skiljer av den gula näbbspetsen.[9]

Adult brachyrhynchus i vinterdräkt.

Den juvenila fiskmåsen har en brungrå spräcklig teckning på ovansidan, undersidan vattrat gråvit, och den har ett gråbrunt brett bröstband som går upp bakom nacken. Dess ben och näbben är rosa utom näbbspetsen som är svart. Den har ett brett ändband på stjärten som kontrasterar mot den vita övergumpen, som också har några grå prickar. Undersidan av vingarna är precis som ovansidan grovt fläckade i gråbrunt.[9]

Fiskmåsen i sin första vinterdräkt har ruggat till en grå rygg. Det mesta av de brungrå bröstbandet är borta och benen har blivit ljusare rosa. Även näbben är mer distinkt färgad med rosa näbbrot och svart näbbspets. Den har fortfarande sitt distinkta ändband, huvudet är gråstreckat och vingundersidorna fläckiga i grått, svart och brunt.[9]

Fiskmåsen i sin andra vinterdräkt har inget brunspräckligt kvar i sin fjäderdräkt. Den är grå på ryggen och ovansida av vingarna. Stjärt, övergump, undergump, vingundersidor, kroppsidor och mestadelen av bröstet är helvit. Huvudet är gråstreckat. Benen är nu ljust gulgröna och näbben har ett kraftigt svart tvärband mellan den gulgröna näbbroten och den gråvita näbbspetsen. "Slanten" är liten och den har mer svart på handpennespetsarna och handtäckarna upp till vingknogen än den adulta som har mer skarp avgränsning mellan det svarta och grå på vingovansidan.[9]

Dräktskillnader mellan underarterna[redigera | redigera wikitext]

Fiskmåsar varierar i utseende varför det inte alltid går att underartsbestämma en fiskmås som inte befinner sig på sitt häckningsområde.[12] Utöver detta uppvisar canus och heinei en klinal övergång i västra Ryssland och heinei och kamtschatschensis kan överlappa i nordöstra Sibirien.[5] Nedanstående beskrivningar gäller typiska individer för sina respektive underarter:

Juvenil brachyrhynchus.
  • L. l. canus är den ljusaste och minsta underarten och väger som adult 290–480 gram.[6][5]
  • L. c. heinei är större än nominatformen, har grövre näbb och väger som adult 315–550 gram.[5][6]
  • L. c. kamtschatschensis är den största underarten och väger som adult 394–586 gram. Den skiljer sig dräktmässigt från nominatformen under andra vintern, då den har ett svart ändband på stjärten precis som brachyrhynchus. Vissa individer har gråprickig övergump och somliga individer har ett lika kraftigt ändband andra vintern som nominatformen har första vintern.[5][6]
  • L. c. brachyrhynchus är den mörkaste underarten. Den är större än nominatformen och väger som adult 320–550 gram. Dräktmässigt skiljer den sig främst från nominatformen canus när fågeln är juvenil eller under första vintern. Den amerikanska fiskmåsen är då mycket mörkare med en brungrå fjäderdräkt. Under första vintern ljusnar dräkten något men förblir kontrastlös och saknar distinkta svarta eller vita partier. Exempelvis anlägger nominatformen redan under första vintern en rent vit stjärt med ett brett helsvart ändband. Även under första sommaren har den amerikanska fiskmåsen en ljusbrun grundton där nominatformen har vit. Under andra vintern är största skillnaden att den amerikanska fiskmåsen har ett suddigt svart ändband på stjärten medan nominatformen är helvit. Man också att en sittande amerikansk fiskmås har svarta markeringar på några av tertialerna. Som adult har den amerikanska fiskmåsen en mörkare grå rygg och vingovansida än nominatformen, och den har också mer brunt på huvud, nacke och halssidor om vintern än nomnatformen. Den adulta amerikanska fiskmåsen har i häckningsdräkt ljus iris till skillnad från nominatformens mörka.[5][6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Adult fiskmås i sommardräkt av underarten L. c. brachyrhynchus (notera den ljusa irisen).
Dunungar.

Fiskmåsen häckar i en mängd olika biotoper i närheten av vatten som exempelvis stora sjöar, mindre skogstjärnar och utefter kusten. Utmed kusterna och vid stora insjöar häckar den ofta i stora kolonier. Den återfinns också i stadsmiljö, men inte i samma utsträckning som gråtruten.

Kolonihäckande fåglar placerar bona rätt glest på marken med omkring en fyra meters lucka. Ensamhäckande par kan placera sitt bo lite varstans, på hustak, i träd eller på ett större stenblock på en åker. Boet är en skålformad konstruktion av växtmaterial.[7]

Fiskmåsen häckar första gången vid 3-5 års ålder.[7] Den lägger i snitt tre ägg som paret ruvar i mellan 23 till 28 dygn.[7] Föräldrarna tar sedan gemensamt hand om ungarna, som blir flygfärdiga efter cirka 35 dygn.[2] Vanligtvis lägger den sin enda kull i början till mitten av maj.

Fiskmåsen är en allätare som ofta födosöker i närheten av människan och kan flyga långa sträckor från häckningsplatsen för att finna föda. Den tar fisk och fiskavfall, musslor, daggmask, hushållsavfall, insekter som flygmyror, bär och utsäde.[7]

Fiskmåsen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Fiskmåsen har ett mycket stort utbredningsområde på över 10 000 000 km² och världspopulationen uppskattas till mellan 1 700 000 och 4 400 000 individer.[1] På grund av detta kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Arten är dock lokalt hotad och i Turkmenistan utrotad.[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har fiskmåsens utbredning och populationstäthet varierat. På 1930-talet expanderade arten och koloniserade bland annat skogsbygderna i Dalsland och det inre av Norrland.[8] Det svenska beståndet av häckande fiskmåsar har uppskattats till mellan 100 000 och 200 000 par.[8] Naturvårdsverket uppskattade i maj 2008 att trenden för den svenska populationen ur ett 30-årsperspektiv är stabil.[13]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Det vetenskapliga namnet Larus canus betyder "grå mås". Den äldsta kända nedskrivingen av ordet "fiskmås" härstammar från 1582, men detta trivialnamn är med stor sannolikhet mycket äldre.[8] Redan 1330 finns fiske maka omnämnd, men det är osäkert om det är fiskmås eller någon annan måsfågel som åsyftas.[8] Trivialnamnet "mås" anses idag från början vara ljudhärmande för fiskmåsens gnälliga lite jamande läte.[14] Ordet "mås" har germanskt ursprung. På fornsaxiska hette den mĕu, på medelnederländska mĕwe, på tyska mŏwe och på engelska mew.[15]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Förklaring
Feskanåpa[16] Småland Nåpa kommer av nappa, fågeln nappar fisk ur vattnet [16]
Feskemåns[17] Västergötland
Fiskmåke[16] Närke
Fiskmåns, fiskmååns Värmland
Fiskmåse, måse[8]
Gale Bohuslän
Gjuse[18] Öland
Glimås[8]
Homåka
Lövgjuse[18] Östergötland
Måk, måke[8]
Måge

Folktro[redigera | redigera wikitext]

Måsen förekommer ofta i folktron, dock är det ofta omöjligt att veta om det just är fiskmåsen som avses.

En vanlig sägen är att måsen är själen från en avliden människa, och då ofta en skeppsbruten. Detta är förmodligen orsaken till att fiskmåsen på många håll ej har fått dödas.[18] Den har också fungerat som orakel. Exempelvis trodde man i delar av Finland att det blev ett dåligt skördeår om den häckade långt från sjön, och i Torslunda i Skåne sade man att det blev ett gott år om fiskmåsen följde nära efter harven eller plogen. På flera håll tolkades det som att det skulle bli oväder om fiskmåsarna från havet flög in över land.

Tjörn sade man förr att fiskmåsen skriker: "Se silla! Ta a! Ta a! Ta a!"[18]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Larus canus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Larsson (2001)
  3. ^ Clements et al. (2009)
  4. ^ Alfrey & Ahmad (2007)
  5. ^ [a b c d e f] Olsen & Larsson (2004)
  6. ^ [a b c d e] del Hoyo et al. (1998)
  7. ^ [a b c d e] Staav & Fransson (1991) s:235-236
  8. ^ [a b c d e f g h] Dahlfors (2005)
  9. ^ [a b c d e f] Svensson et al. (2009) s:182-183
  10. ^ Brazil (2009) s:200-201
  11. ^ Ornithologische Arbetsgemeinschaft (2004)
  12. ^ Moores (2004)
  13. ^ Naturvårdsverket (2008)
  14. ^ Hallengren (2009)
  15. ^ SAOB (1945)
  16. ^ [a b c] Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon, s 139, [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  17. ^ Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon, s 136, [2] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  18. ^ [a b c d] Tillhagen (1978) s:323

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Alfrey, P. & Ahmad, M. (2007) Short-billed Gull on Terceira, Azores, in February-March 2003 and identification of the Mew Gull complex, Dutch Birding, vol.29, nr.4, sid:201-212
  • Brazil, Mark (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0
  • del Hoyo, J., et al., eds. (1998) Handbook of the Birds of the World vol.3, sid:621, Lynx Edicions, ISBN 84-87334-20-2
  • Larsson, Lars (2001) Birds of the world, CD-rom
  • Olsen, K. M. & Larsson, H. (2004) Gulls of Europe, Asia and North America, Christopher Helm, Helm Identification Guides, A & C Black, London, ISBN 0-7136-7087-8
  • Rietz, Johan Ernst (1962) Svenskt dialektlexikon, Gebers, Lund 1867/Malmö 1962, [3]
  • Sibley, David Allen (2000) The Sibley Guide to Birds, National Audubon Society
  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9 
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  • Tillhagen, Carl-Herman (1978) Fåglar i folktron, LT:s förlag, Stockholm, ISBN 91-36-01184-3
  • Wahlberg, Tage (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige , Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]