Flerspråkighet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Flerspråkighet (även multilingualism, ofta även tvåspråkighet eller bilingualism) betecknar förmågan att obehindrat kunna använda fler än ett talat, tecknat eller skrivet språk.

Flerspråkighet på individnivå[redigera | redigera wikitext]

I ordets bredaste bemärkelse är varje person som kan kommunicera med hjälp av mer än ett språk, antingen aktivt eller passivt, flerspråkig. Oftast använder man dock en snävare definition av begreppet där två- eller flerspråkighet anger en förmåga att använda språket på en likartad nivå som de som talar språket som (enda) modersmål.

En två- eller flerspråkig person (även polyglott) behärskar obehindrat två eller flera språk och kan betrakta dessa språk som "sina" i någon mening, även om ett av språken är personens modersmål och det eller de andra är personens andraspråk eller mycket välövade främmande språk. Oftast används termen för en person som vuxit upp med mer än ett språk eller tillägnat sig ytterligare språk till en hög nivå. En person som kan kommunicera på flera språk räknas oftast inte automatiskt som flerspråkig, eftersom det även finns en emotionell dimension i begreppet: Flerspråkig är den som själv bekänner sig som flerspråkig. Till exempel har många svenskar en hög nivå på sin engelska utan att själva känna sig flerspråkiga. Inom tvåspråkighetsforskningen tas olika stor hänsyn till den emotionella faktorn.

Flerspråkiga har ofta tillägnat sig mer än ett språk tidigt under barndomen, så kallade L1 ("Language no. 1"), det vill säga modersmål. L1 utvecklas i symbios med världsbildsutvecklingen, begreppsutvecklingen och den emotionella utvecklingen och har en tydlig förankring i dessa. Hur barn egentligen tillägnar sig L1 är fortfarande okänt, även om det finns många teorier.

Flerspråkiga har tillgång till flera språk, som kan vara antingen flera L1:or eller också L2:or. Ett L2 är ett språk som man har tillägnat sig senare i livet, till exempel genom inlärning i en miljö där språket talas (andraspråk) eller genom undervisning (främmande språk). Påbörjas inlärningen av L2 i skolålder eller senare finns det en klar fördel i god formell undervisning.

Var man vill låta gränsen mellan L1 och L2 gå varierar från forskare till forskare – en del vill sätta gränsen vid tre års ålder, en del vid puberteten och en del anser att det inte rör sig om en åldersskillnad utan om en kvalitativ skillnad, såsom att L1 främst talas i hemmet och L2 i kontakt med personer utanför den närmsta kretsen, eller att man har olika förmåga att använda språken.

Personer som tidigt haft tillgång till flera språk eller som lärt sig minst två språk till en nivå där det finns tydliga kopplingar till begreppsvärlden har visat sig vara bättre på att tillägna sig ytterligare språk (L2) senare i livet än enspråkiga. Den tidiga insikten att samma begrepp kan ha helt olika benämningar när man använder olika språk är en nyckel till språklig medvetenhet. Individens grundläggande språkbegåvning, som också påverkar förmågan att lära sig språk, påverkas dock inte av denna högre språkliga medvetenhet.

En vanlig missuppfattning i västvärlden är att enspråkighet är en standard som man ska utgå från. I stort sett all språkforskning utgår från enspråkighetsnormen. En majoritet av världens barn växer ändå upp som flerspråkiga. Flerspråkighet är inte dubbel enspråkighet, det innebär inte att man har dubbla fullständiga uppsättningar av begrepp och ordförråd. Flerspråkiga använder sina olika språk i olika språkliga domäner, till exempel ett språk i skolan eller på jobbet och ett annat hemma, eller ett när man talar om mat och ett annat när man talar om läxor, och detta påverkar vilka begrepp och ord man behöver på de olika språken. I samtal med andra personer med samma uppsättning språk är det vanligt att man kodväxlar, det vill säga byter mellan språk eller hämtar ord och fraser från ett annat språk. På detta sätt får man en mycket bättre uttrycksförmåga än om man, i likhet med enspråkiga, endast hade tillgång till ett språk, samtidigt som det kan finnas domänluckor i de olika språk man använder.

Flerspråkighet på samhällsnivå[redigera | redigera wikitext]

Det finns gott om flerspråkiga samhällen världen kring. Flerspråkighet har varit mer vanligt än vad man vanligen tänker sig: När de flesta talare hörde till en mindre grupp i vilken ett eget språk (eller en avvikande dialekt) talades var det nödvändigt att kunna fler språk för att kunna idka handel eller ha andra kontakter med folk utanför det egna samhället. Detta är fortfarande fallet i områden med stor språklig mångfald, som Afrika söder om Sahara och stora delar av Asien. Hur man väljer att hantera detta politiskt skiljer sig mycket från plats till plats. I många afrikanska länder har man valt ett gammalt kolonialspråk som officiellt språk för att undvika att ge någon folkgrupp fördel framför andra. I Tanzania har man valt ett gammalt lingua franca (handelsspråk), nämligen swahili, som officiellt språk.

Flerspråkighet i Finland[redigera | redigera wikitext]

Se även Språk i Finland

Finland är sedan gammalt flerspråkigt, med bland annat finsk-, svensk- och samisktalande invånare. Under 1800-talet blev finska officiellt språk vid sidan av svenska. Numera dominerar finskan på de flesta områden, också om de båda "nationalspråken" formellt är mer eller mindre likställda). Två- eller flerspråkighet har varit vanligt i vissa befolkningsgrupper, medan en stor del av både den svenskspråkiga och den finskspråkiga befolkningen levt i enspråkiga miljöer. Sedan grundskolreformen på 1970-talet är det andra inhemska språket obligatoriskt för alla finsk- och svenskspråkiga elever.

På vissa orter, så som Helsingfors, Vasa, Jakobstad och Karleby, är den finskspråkiga befolkningen blandad med den svenskspråkiga. Antalet familjebildningar över språkgränserna har speciellt under de senaste decennierna ökat och därmed antalet barn med två språk i hemmet. Ehuru många är tvåspråkiga i praktiken, kan blott ett av språken vara officiellt modersmål, varför antalet tvåspråkiga inte direkt kan uppskattas genom officiell statistik. Barn vars föräldrar har olika modersmål utgör på vissa orter en betydande andel av barnen i de svenskspråkiga grundskolorna. I många svenskspråkiga läroanstalter (såsom vid Åbo Akademi) utgör finskspråkiga en betydande minoritet bland de studerande.

I de större finskdominerade städerna är finlandssvenskar praktiskt taget tvungna att kunna bra finska, varför dessa i allmänhet är funktionellt tvåspråkiga också då hemspråket varit svenska.

Liksom i Sverige förekommer svenska dialekter som skiljer sig så mycket från standardspråket att man kan anse dem som talar både dialekt och högsvenska för tvåspråkiga – eller trespråkiga i de fall de även behärskar finska.

I norra delen av finska Lappland är även samiska officiellt språk. På grund av den tidigare språkpolitiken har många samer finska som sitt starkaste språk. I Enare kommun talas tre samiska språk och det är inte ovanligt att vara trespråkig med kunskaper i till exempel nordsamiska, enaresamiska och finska.

Numera är också invandrarspråk, såsom ryska, estniska, somaliska, arabiska, albanska och vietnamesiska, på många håll ett betydande inslag i den finska vardagen.

Flerspråkighet i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Det förs inte statistik över modersmål i Sverige, varför det inte finns tillförlitliga siffror över vilka språk som talas i Sverige. Man uppskattar dock att det rör sig om ca 200 olika språk. Av 9 miljoner talare av svenska har 1,5 miljoner svenska som andraspråk och ett annat språk som modersmål. Det rör sig till exempel om stora invandrarspråk som arabiska dialekter, turkiska och kurdiska. Dessutom finns det inhemska minoriteter som talar sitt eget språk. Sverige har fem officiella minoritetsspråk: samiska, finska, tornedalsfinska, romani och jiddisch. I vissa svenska samhällen talas svenska dialekter som avviker starkt från standardsvenskan, såsom älvdalska, vilket gör att man kan tala om tvåspråkighet även hos dem som både behärskar dialekten och standardsvenska. En annan flerspråkig grupp är teckenspråkstalarna. I skolplanen för den svenska specialskolan (d.v.s. dövskolan) fastställs att målet är att eleverna ska bli tvåspråkiga på svenskt teckenspråk och skriven svenska.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]