Flygekorrar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Flygekorrar
Glaucomys volans
Glaucomys volans
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Underordning Ekorrartade
Sciuromorpha
Familj Ekorrfamiljen
Sciuridae
Underfamilj Sciurinae
Tribus Flygekorrar
Vetenskapligt namn
§ Pteromyini
Auktor Brandt, 1855
Hitta fler artiklar om djur med

Flygekorrar (Pteromyini) hör till ekorrfamiljen (Sciuridae). Mellan djurens fram- och bakben finns en hudflik som utspänd hjälper djuret att glidflyga från gren till gren.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Hudfliken sitter fast vid djurets handled. Den långa, breda och yviga svansen används som roder. På så sätt glidflyger flygekorrar upp till 50 meter långa sträckor. Under särskilt goda förhållanden kan individer i släktet jätteflygekorrar glidflyga nästan 450 meter. Före landningen vrider flygekorrar sin kroppsaxel så att de står lodrätt mot marken och bromsar med hudflikarna. Med böjd kropp och utsträckt svans landar de på målet. Svansen möjliggör till och med att flygekorrar kan ändra riktning under hoppet.

Förmågan att glida långa distanser finns hos flera olika grupper i klassen däggdjur. Dessa djur, som inte är närmare släkt med flygekorrar, fick genom konvergent evolution en liknande kroppsbyggnad. Några av dessa djurgrupper är flygpungekorrar, dvärgflygfalanger, jätteflygfalanger, pälsfladdrare och taggsvansekorrar (Anomaluridae).

Alla flygekorrar har kraftiga klor som möjliggör säker klättring. De har på framfötterna fyra och på bakfötterna fem tår. Huvudet är runt och de stora ögonen visar på ett nattaktivt levnadssätt.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Flygekorrar förekommer i skogen. Oftast är de aktiva under gryningen eller natten. De klättrar snabbt i träden men på marken hindrar hudflikarna djuret från snabba rörelser. Födan består som hos andra djur i ekorrfamiljen av nötter och frukt men de äter även insekter.

Oftast byggs ett bo i en hålighet i träden eller bland grenarna. Flygekorrar sover i bon och uppfostrar sina ungar där. Livslängden uppgår hos några arter till 13 år men är vanligen kortare. Genom sin förmåga att glida undviker de ofta överfall av trädlevande rovdjur som mårdar, men flygekorrar blir ibland offer för rovfåglar och ugglor. Arterna i den sydostasiatiska underfamiljen maskugglor (Phodilinae) är till och med specialiserade på jakt på flygekorrar.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Trots att det finns flygekorrar i Nordamerika, Europa och norra Asien ligger djurgruppens huvudsakliga utbredningsområde i östra och sydöstra Asien. Särskilt i den indonesiska övärlden finns många arter. För flera av dessa saknas forskningsdata. Fast den eurasiska flygekorren förekommer rikligt i mellersta Asien, är den i EU klassad som en starkt hotad art, då den inom EU förekommer endast i Finland och Estland. Man befarade att beståndet i Finland var på stark tillbakagång, men en undersökning 2006 i Österbotten och Södra Finland gav vid handen att det ännu finns 143000 bebodda bon. Beståndet hotas dock av den moderna skogshushållningen samt minskande och alltmer isolerade habitat.

Systematik och evolution[redigera | redigera wikitext]

En art (Pteromys momonga) i släktet eurasiska flygekorrar.

Djurgruppen flygekorrar delas in i 15 släkten.[1]

Det äldsta fyndet av fossila flygekorrar finns i Europa från oligocen. Men fyndet hänfördes till släktgruppen bara på grund av likheter i tändernas uppbyggnad. Många paleontologer betvivlar att djuret var en flygekorre.

Fynd som utan tvekan tillhör flygekorrar härstammar från miocen och hittades i Eurasien och Nordamerika. Det fanns även flera släkten som numera är utdöda.

  • Petauristodon, miocen, Nordamerika
  • Miopetaurista, miocen till pliocen, Nordamerika och Eurasien
  • Aliveria, miocen, Europa
  • Shuanggouia, miocen, Asien
  • Blackia, miocen till pliocen, Europa och Nordamerika
  • Forsythia, miocen, Europa
  • Albanensis, miocen, Eurasien
  • Meinia, miocen, Asien
  • Pliopetaurista, miocen till pleistocen, Eurasien
  • Pliosciuropterus, miocen till pleistocen, Europa
  • Parapetaurista, miocen, Asien
  • Petauria, pleistocen, Europa

Från det enda idag i Europa förekommande släktet, eurasiska flygekorrar, härstammar de äldsta fynden från pliocen.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Pteromyini

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]