Fokker Dr.I
Från Wikipedia
 |
|
| Fokker Dr.I | |
|---|---|
| Beskrivning | |
| Typ | Jaktplan |
| Besättning | 1 |
| Första flygning | 5 juli 1917 |
| I aktiv tjänst | 1917-? |
| Tillverkare | Fokker |
| Data | |
| Längd | 5,77 m |
| Spännvidd | 7,20 m |
| Höjd | 2,95 m |
| Vingyta | 18,70 m² |
| Vingprofil | Göttinge 298[1] |
| Sidoförhållande | 4,04 |
| Tomvikt | 406 kg |
| Motor | 1× Oberursel Ur.II 9-cylindrig stjärnmotor |
| Motoreffekt | 110 hk |
| Prestanda | |
| Max hastighet | 185 km/h |
| Räckvidd med max bränsle | 300 km |
| Max flyghöjd | 6 095 m |
| Stigförmåga | 5,7 m/s |
| Beväpning | |
| Kanoner / kulsprutor | 2 × 7,92 mm "Spandau" LMG 08/15 kulsprutor. |
| Ritning | |
 |
|
Fokker Dr. I, Dreidecker, (triplan) var ett jaktplan från Första världskriget, designad av Reinhold Platz och byggt av Fokker-Flugzeugwerke. Fokker Dr. I användes endast i liten skala, då den led av strukturella defekter. Men planet är främst ihågkommet på grund av Röde Baronen, Manfred von Richthofen, som flög detta plan.
Innehåll |
[redigera] Aerodynamiska framsteg
Vid Göttingens universitet hade Ludwig Prandtl visat på fördelarna med tjocka vingprofiler vid höga Reynolds tal, hög maximal lyftkraftskoefficient och låg luftmotstånd. Vid tidigare utveckling av vingprofiler hade man försökt imitera de tunna vingprofilerna hos fåglar, samt att man hade utfört vindtunneltester på vingprofilerna vid extremt låga Reynolds tal som markant skiljde sig från det som förekom på fullskaliga flygplan. Vid låga Reynolds tal har tjocka vingprofiler ett markant högre luftmotstånd än tunna vingprofiler medan skillnaden vid höga Reynolds tal är små i luftmotstånd, därigenom hade man på felaktiga grunder föredragit extremt tunna vingprofiler. Genom att Fokker använde denna nya tjocka vingprofilen Göttinge 298 hade en tjocklek på 13% av cordan fick man två stora fördelar:
- Den tjocka vingen gav plats för en intern vingbalk vilket elliminerade behovet att låta vingarna bilda ett fackverk genom att förbinda dem med mängder av tvärstag och vajrar. Dessa tvärstag och vajrar var en stor källa till luftmotståndet hos det tidiga 1900-talets flygplan. Som en jämförelse hade Fokker Dr. I en formluftmotståndskoefficient på 0,032 medan den Franska SPAD S.XIII hade 0,037 vilket är ca 15% mer.[1]
- Den hög maximal lyftkraftskoefficienten gav planet en god stigförmåga och mycket bra svängprestanda, båda egenskaperna var viktiga i den klassiska dog-fighten.
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Fokker Dr.I.
[redigera] Referenser
[redigera] Noter
- ^ [a b] Anderson, John David: Fundamentals of aerodynamics, McGraw-Hill, New York 1991, McGraw-Hill series in aeronautical and aerospace engineering, 99-0809456-4 (eng). ISBN 0-07-001679-8 (inb.). Libris 4495976.
[redigera] Webbkällor
[redigera] Tryckta källor
- Anderson, John David: Fundamentals of aerodynamics, McGraw-Hill, New York 1991, McGraw-Hill series in aeronautical and aerospace engineering, 99-0809456-4 (eng). ISBN 0-07-001679-8 (inb.). Libris 4495976.
