Folkungar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För den så kallade "Folkungaätten" vars medlemmar ibland (missvisande) betecknats "folkungar", se Bjälboätten.
Sverige som det såg ut under 1100-talet.
  Svear]
  Götar
  Gutar

Folkungarna, även kallade folkunga rote, var en väpnad grupp inom svearnas högfrälse i motsvarande dagens Uppland under Medeltiden,[1] kända genom handskriften Erikskrönikan för flera uppror mot den svenska kungamakten åren 1210-1280.

En viktig del av folkungarnas politiska motiv tycks ha varit hävd av stormännens regionala självbestämmande gentemot kungamaktens växande enhets- och centralmaktssträvanden. Med maktcentrum i folklanden i motsvarande nuvarande Uppland och östra Östergötland, samt med släktband till kung Erik den helige (1120-1160), vars ättlingar i Erikska ätten tangerade personkult, förefaller de också ha bestridit rivaliserande tronpretendenter ur Sverkerska ätten.

Folkungarnas sista motstånd slogs ned för gott av kungamakten genom jarl Birger Magnusson under slutet av 1200-talet, varmed deras sista ledare avrättades 1280. Svitjod och Götaland slogs samman, varefter folklanden uppgick i ett enat svenskt rike med enväldigt lagstiftande absolut arvmonarki.

Vilka var Folkungarna?[redigera | redigera wikitext]

Medan svenska inrikesstrider under 1100-talet präglades av rivalitet mellan Sverkerska och Erikska ätten, vars respektive huvudmän avlöste varandra på kungatronen, polariserades konfliktbilden under 1200-talet från ättfejd till mer ideologiskt-politiskt motiverade skiljelinjer. Detta genom att ett förbund av lokala ledare i folklanden kring dagens Uppland, i Erikskrönikan omnämnda folkunga rote, gemensamt motsatte sig att bilda ett enat, centralstyrt rike så småningom under Birger jarls ledning.

Uppenbarligen[källa behövs] var de uppländska stormännen tidigare skattebefriade, långt före Alsnö stadga. Om detta vittnar Sigtunaannalerna avseende år 1247: "Detta år [1247] förlorade Upplands allmoge vid Sparrsäter segern och sin frihet, och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor".

Folkungarna och "folkungaätten"[redigera | redigera wikitext]

Birger Magnussons ättlingar i Bjälboätten kom senare att betecknas "folkungar", eller "Folkungaätten", hos senare historiker såsom Olaus Petri (1493-1552) och Johannes Bureus (1568-1652), stödda av uppgifter om att personer inom Bjälboätten anslöt sig till folkungarna. Den moderna historikern Erik Lönnroth (1910-2002) menade att detta var en missvisande centralmaktspolitiskt motiverad efterhandskonstruktion, och betecknade de historiska folkungarna för de "äkta folkungarna" för att markera skillnad mot folkungaätten.

Hädanefter kallas ätten vanligtvis Bjälboätten för att undvika missförstånd och markera skillnaden mot det i denna artikel behandlade historiska begreppet folkungar.

Omnämnda folkungar och deras inbördes släktskap[redigera | redigera wikitext]

Historiska källor för denna tid är få, sparsamma och nämner bara de ledare sm tillhörde Sveriges dåvarande elit, varför vi inte känner alla folkungar till namnet. Men en lista kan göras, som utgår från dokumenterade folkungar, eller som av historiker anses tillhöra denna opposition:

1210, slaget vid Gestilren[redigera | redigera wikitext]

1229, slaget vid Olustra[redigera | redigera wikitext]

1247, slaget vid Sparrätra[redigera | redigera wikitext]

1251, slaget vid vid Herrevadsbro[redigera | redigera wikitext]

Startade med ett uppror efter Valdemar Birgerssons val till kung 1250

1278-1280, det tredje folkungaupproret, (Filipssönernas uppror)[redigera | redigera wikitext]

Enligt Erikskrönikan skall upproret ha startat på grund av kung Magnus Ladulås förkärlek för utländska män, och i synnerhet för hans uppskattning av den danske riddaren Ingemar Nielsen, som skall ha fått gifta sig med hans släkting. [2]

Släkttavla[redigera | redigera wikitext]

Nedan ses i en grafisk släkttavla utvalda personer av Folke den tjockes och Erik den heliges ättlingar, den kungliga linjen med grön bakgrund, och omnämnda flkungar, eller av historiker ansedda folkungar i opposition mot Erik Eriksson och Birger jarl, eller Birgers son Magnus Ladulås, vilka stupade, avrättades eller blev landsflyktiga med röd bakgrund. Streckade linjer avser av historiker vedertaget troliga hypoteser, men ej helt bevisade släktlinjer.

Folke »grossus» Erik den helige
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Bengt (enl. Saxo)
 
Knut (enl. Saxo) Filip Eriksson Knut Eriksson
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Karl Döve
d. 1220 i Estland
Birger brosa
d. 1202
 
 
Holmger Filipsson Magnus Minnisköld
d. 1208/1210
 
 
Erik Knutsson
d. 1216
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
3. Ulf Fase
d. 1247 e. 1248
Knut jarl
d. 1208
1. Folke jarl
d 1210
Filip jarl
d. 1200 i Norge.
2.Knut Holmgersson
d. 1234
Katarina Eriksdotter
 
 
Ingeborg Eriksdotter
g.m. Birger jarl
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
9. Junker Karl
d. 1260
Magnus broka Cecilia Knutsdotter
 
Filip Birgersson (Katarina?)
Filipsdotter
4. Holmger Knutsson
d. 1248 och bror:
6. Filip Knutsson d. 1251
8. Filip Petersson
d. 1251
Magnus Ladulås
(ca 1240-1290)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
7. Knut Magnusson
d 1251
10. Birger Filipsson
d. 1280
11. Johan Filipsson
d. 1280
 
Ingegärd g.m.
Karl Tjälfvesson
5. Filip Larsson
d efter 1247
möjlig dotter till
Filip Petersson
g.m.Finvid
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
12. Johan Karlsson
d. 1280
Karlsdotter
till Johan
 
13. Filip av Rumby
 

Folkungarnas väpnade motstånd mot kungamakten[redigera | redigera wikitext]

Folkungarna leddes av och stöttade tronpretendenter från sidolinjer till Erik den Heliges ätt. Deras uppror tycks ha varit delar i en konservativ kamp för att bibehålla äldre politiska strukturer i sveariket, med starkt inflytande av oberoende stormän och lagmänting och i lagsagor. Detta i motsättning till Bjälboättens strävan efter ökat inflytande och ambition att genom representanter i form jarlar ena Svitjod och Götaland under centralmakt. De förefaller av den anledningen ha varit motståndare mot både kung Erik Eriksson och senare Birger Magnusson, även kallad Birger jarl.

Erik Eriksson gifte in sig i Sverkerska ätten och Birger Magnusson i Erikska ätten.

Det faktum att Birger Magnusson gifte in sig i kungafamiljen gjorde att han inte längre endast i egenskap av jarl utverkade kungens vilja såsom vasall, utan kom att fungera som regent i det rike han åstadkom genom Svitjods och Götalands enande. Han och hans son blivande kung Magnus Ladulås krossade också till slut folkungarnas motstånd genom segrar i slag och avrättningar.

Uppror 1210[redigera | redigera wikitext]

Namnet "folkungar" nämns för första gången i källorna i Västgötalagens kungalängd, där det heter om kung Sverker den yngre att "Folkungar togo liv av honom". Detta hände vid det omtalade men historicitetiskt ifrågasatta slaget vid Gestilren, vilket skulle ha hållits 17 eller möjligen 18 juli 1210.[4] Vid detta slag sägs deras hjälte Folke jarl ha stupat.

Uppror 1229 med tronpredentent Knut Holmgersson[redigera | redigera wikitext]

Knut Holmgersson, även kallad Knut Långe, var medlem av det riksråd som styrde Sverige 1222-1229 istället för Erik den heliges omyndige son Knut Eriksson, även kallad den "läspe och halte". Knut Långe blev sedermera kung av Sverige efter slaget vid Olustra (1229). Erikskrönikan använder benämningen folkungar på de adelsmän som stödde Knut Holmgersson. Knut Långe var sannolikt brorsonson eller systersonson till Knut Eriksson och därmed syssling till kung Erik Eriksson. Knuts båda söner Holmger Knutsson och Filip Knutsson kom senare att avrättas av Birger jarl efter ett uppror som utmynnade i slaget vid Sparrsätra (1247).

Uppror 1247 mot jarl Birger Magnusson[redigera | redigera wikitext]

1247, året innan Birger Magnusson utnämndes till jarl, hade han och svågern kung Erik besegrat de så kallade "äkta folkungarna", ledda av tronpretendenten Holmger Knutsson, under slaget vid Sparrsätra.

Uppenbarligen var de uppländska stormännen tidigare skattebefriade, långt före Alsnö stadga. Om detta vittnar Sigtunaannalerna avseende år 1247: "Detta år [1247] förlorade Upplands allmoge vid Sparrsäter segern och sin frihet, och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor".

Kungaval och turbulens 1250[redigera | redigera wikitext]

När Erik Eriksson dog 1250 befann sig Birger Magnusson på korståg, varför hans unge son Valdemar Birgersson valdes till kung. Valet av Valdemar verkar dock inte ha varit särskilt enhälligt. Huruvida kungavalet ska ses som kuppartat förblir osäkert, men med Erikskrönikan som enda källa antyds att situationen var turbulent.

När Birger återkom hem ifrågasatte han att kungavalet hållits i hans frånvaro och uttryckte tronanspråk. Birger uppmanades då att acceptera läget med argumentet att utlysande av nyval skulle ha riskerat leda till ny konflikt innefattande andra tronpretendenter, däribland den omstridde Joar Blå, vars besvikna anhängare senare också underblåste motstånd.

Uppror 1251[redigera | redigera wikitext]

1251 slogs ytterligare ett uppror ned i slaget vid Herrevadsbro, varefter Birger jarl och hans son kung Valdemar Birgersson år 1252 brevledes uppmanade invånarna i Attundaland, Fjädrundaland och Tiundaland att erlägga en tredjedel av fattigtiondet till katolska kyrkans ärkebiskopssäte i Uppsala.

Efter detta restes inget kraftigare motstånd under några år.

Folkungaupproret 1278[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Folkungaupproret

1278 utbröt åter avgörande uppror, den här gången mot kung Magnus Ladulås, känt som det så kallade Folkungaupproret, föranlett av kungens ynnest mot utlänningar. Upproret slogs ned och flera av upprorsmakarna, däribland bröderna Johan Filipsson (Aspenäsätten) och Birger, samt deras systerson Johan Karlsson, avrättades år 1280.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

På 1290-talet tog lagmannen i Tiundaland, Birger Persson till Finsta, initiativ. Han samlade "tolv redliga män" och tillsammans skrev de en ny gemensam lag, Upplandslagen, som samlade element från de äldre lagarna.

Vid tinget därpå (1296) ratificerades den nya lagen i samtliga folklanden, vilka tillsammans bildade Uppland, och som nu endast i undantag fungerade som juridiska distrikt i vissa särskilda frågor en tid hädanefter.[5]

Absolut svensk arvmonarki[redigera | redigera wikitext]

I slutändan resulterade slutet på upproren i att folklanden trots folkungarnas seglivade motstånd uppgick i ett enat rike med enväldigt lagstiftande absolut arvmonarki.

I Kristofers landslag (1442), en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag (1350-talet), anges att "det ej får finnas mer än en konung i Sverige samt detta riket är av hedna värld sammankommet av Svea samt Göta riken":

Swerikis Rike ær af hedne værld saman komith, af swea och gotha landh; swea kalladis nordan skogh, och gotha sunnan scogh. Twenne æra gotha j suerige, östgota oc wæsgotha. Ey findz gota nampn j flerom landom fast standande wtan j swea Rike, for thy ath aff them wt spreddis gota nampn j annor landh, som scripten sigher. §.1. Thetta Riket hauir i sik VII biscops döme oc XI laghmanz döme meth landamærom thera. Första ær erchebiscops dömit i vpsalom, som hauer j sik eth laghmanz döme ofuer alt vpland. Annat ær linköpungs biscops döme, som hauer j sik tw laghmanz döme, östergötland oc ölandh. Tridia ær scara biscops döme, som hauer i sik tw laghmanz döme, wæstergötland och wærmelandh. Fierda ær strengenæs biscops döme, som haffuer i sik tw laghmanzdöme, swdermanna land oc nærike. Fæmpta ær westeraars biscops döme, som haffuer j sik eth laghmanz döme, wesmanna landh oc dala. Sietta ær wexio biscops döme, som hauer j sik tiiheredh laghmanz döme. Siwnda ær aabo biscops döme, som hauer j sik tw laghmanz döme, norfinna oc swderfinna.

Med "nordan skog" och "södran skog" avses skogen Kolmården, som förut bildat ett politiskt stabiliserande ingenmansland mellan Svitjods folkland och Götaland.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lönnroth, Erik| De äkta Folkungarnas program (1944)
  2. ^ Erikskrönikan 1993, s. 61
  3. ^ Harrison 2002, s. 217
  4. ^ Bergsten, Magnus. ”Inga spår efter slaget vid Gestilren”. Populär historia. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=52&vid=376. Läst 11 november 2009. 
  5. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000