Ford GT40
Från Wikipedia
| Ford GT40 | |
|
|
| Fabrikat: | Ford |
|---|---|
| Tillverkning: | 211 st, 1964-1968 |
| Karosseri: | 2-d coupé |
| Motor: | 8-cyl V-motor |
| Drivning: | Mittmotor |
- Den här artikeln rör sextiotalets tävlingsbil. För den moderna sportbilen, se artikeln: Ford GT.
Ford GT40 är en sportvagn, tillverkad av biltillverkaren Ford mellan 1964 och 1968. Den är mest känd för att ha segrat i Le Mans 24-timmars fyra år i rad från 1966-1969.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
I början av sextiotalet insåg Ford att kundernas uppfattning om märket hade förändrats. Under trettio- och fyrtiotalet hade Ford, med sin V8-motor varit den självklara prestandabilen. Men nu hade konkurrenterna kommit ifatt och förbi. För att locka den penningstarka efterkrigsgenerationen presenterade man ungdomliga modeller som Ford Mustang, men man gjorde även en satsning på motorsport. Efter att ha börjat med ett lite halvhjärtat stöd till Carroll Shelby och hans Cobrabilar beslutade man sig att satsa på att vinna Le Mans 24-timmars. Oavsett kostnaden.
För att göra det enkelt för sig försökte Ford först köpa Ferrari, som dominerade sportvagnsracingen. Men Enzo Ferrari vägrade sälja, trots att Ford var beredda att betala rejält. Istället gick Ford vidare till brittiska Lola som nappade på erbjudandet.
Lola Cars flyttade sin verksamhet till Slough, där Ford nu satte upp den nya avdelningen Ford Advanced Vehicles (FAV) under John Wyer. På andra sidan Atlanten hade Ford köpt upp racingspecialisten Kar Kraft och anställt Carroll Shelby att leda verksamheten.
[redigera] Utveckling
GT40 Mk I stod klar lagom till Le Mans-loppet 1964. Bilen var en vidareutveckling av Lolas tävlingsbil. Motorn var en tävlingsversion av Fords small block-motor, byggd helt i lättmetall. Siffran 40 i modellnamnet kommer från bilens höjd, 40 tum.
Fords ledning var inte nöjda med Mk I-modellen och lät därför Kar Kraft ta fram en variant av Fords 427 cui big block tävlingsmotor. Försedd med den enorma motorn skapades GT40 Mk II inför säsongen 1966.
FAV tog fram en landsvägsversion av bilen, kallad GT40 Mk III. Bilen hade en small block-motor från Shelby Mustang och var till och med försedd med ett litet bagageutrymme.
Till säsongen 1967 tog Kar Kraft fram en till stora delar ny version, kallad GT40 Mk IV. Bilen fick ett nytt chassi i aluminium och en ännu starkare big block-motor.
Efter 1967 drog sig Ford ur GT40-programmet. John Wyer fortsatte dock att vidareutveckla Mk I-modellen i sitt eget företag JW Automotive, sponsrad av oljebolaget Gulf. Bilen fick bland annat större small block-motorer och var fortsatt konkurrenskraftig under hela sextiotalet.
[redigera] Tekniska data
| Tekniska data | Mk I | Mk II | Mk III | Mk IV |
|---|---|---|---|---|
| Motor: | Mittmonterad 8-cylindrig V-motor | |||
| Cylindervolym: | 4727 cm³ | 6997 cm³ | 4727 cm³ | 6980 cm³ |
| Borrning x slaglängd: | 101,6 x 72,9 mm | 107,7 x 96,2 mm | 101,6 x 72,9 mm | 107,7 x 96,0 mm |
| Max effekt vid varvtal: | 390 hk vid 7000 v/min | 485 hk vid 6200 v/min | 306 hk vid 6000 v/min | 530 hk vid 6200 v/min |
| Max vridmoment vid varvtal: | 440 Nm vid 5000 v/min | 644 Nm vid 3200 v/min | 446 Nm vid 4200 v/min | |
| Ventilstyrning: | 1 centralt placerad kamaxel, 2 stötstångsmanövrerade ventiler per cylinder | |||
| Förgasare: | 4 st Weber 48 | 1 st Holley | 2 st Holley | |
| Växellåda: | 5-växlad manuell | 4-växlad manuell | 5-växlad manuell | 4-växlad manuell |
| Hjulupphängning fram: | Dubbla tvärlänkar, skruvfjädrar, krängningshämmare | |||
| Hjulupphängning bak: | Undre tvärlänkar, övre längslänkar, skruvfjädrar, krängningshämmare | |||
| Bromsar: | Hydrauliska skivbromsar | |||
| Chassi & kaross: | Stålmonocoque med glasfiberkaross | Aluminiummonocoque med glasfiberkaross | ||
| Hjulbas: | 241 cm | |||
| Torrvikt: | 1050 kg | 1100 kg | ||
| Toppfart: | 320 km/h | 345 km/h | 250 km/h | 330 km/h |
[redigera] Tävlingsresultat[1]
[redigera] Sportvagns-VM 1964
Bilen debuterade på Le Mans 24-timmars. Ford ställde upp med ett trebils-team i egen regi. Ingen av dem kom i mål. Två veckor senare ställde man upp med samma besättning på franska Reims, med samma nedslående resultat. Därefter drog man sig tillbaka för att rätta till felen inför nästa säsong.
[redigera] Sportvagns-VM 1965
Till 1965 lade Ford ut racingverksamheten på professionella team. Mest framgångsrika var Shelby American och Holman & Moody.
Inte heller detta år lyckades någon GT40 ta sig i mål på Le Mans. Bästa resultaten stod Bruce McLaren och Ken Miles för. På Sebring kom de tvåa och på Monza trea och Ford slutade på tredje plats i VM-tabellen.
[redigera] Sportvagns-VM 1966
1966 var det äntligen Fords år. Säsongen började med en trippelseger på Daytona, med Ken Miles och Lloyd Ruby på första plats. Även nästa lopp, på Sebring slutade med en trippelseger, återigen med Miles/Ruby på topp. På Le Mans kom året tredje trippelseger, med nyzeeländarna Bruce McLaren och Chris Amon på första plats. Säsongen slutade med en klar VM-seger för Ford.
[redigera] Sportvagns-VM 1967
Ford följde upp Le Mans-segern med en andra raka genom Dan Gurney och A.J. Foyt. I övrigt vann Ford bara på österrikiska Zeltweg genom Paul Hawkins och slutade på tredje plats i VM.
[redigera] Sportvagns-VM 1968
Efter säsongen 1967 hade Ford dragit tillbaka sitt deltagande från sportvagnsracingen och överlämnade åt John Wyers JW Automotive att stå för tävlandet. Stallet lyckades mycket bra och vann fem av tio deltävlingar.
På Brands Hatch vann Jacky Ickx och Brian Redman. På Monza stod Paul Hawkins och David Hobbs för segern. På Spa vann Ickx/Redman återigen och på Watkins Glen fixade paren Jacky Ickx/Lucien Bianchi och Paul Hawkins/David Hobbs en dubbelseger.
Året avslutades med Fords tredje raka Le Mans-seger, genom Pedro Rodriguez och Lucien Bianchi och en överlägsen VM-seger.
[redigera] Sportvagns-VM 1969
1969 tog Jacky Ickx och Jackie Oliver två segrar. Först på Sebring och sedan på Le Mans, där GT40:n vann för fjärde året i rad.
GT40:ns sista säsong slutade med en andraplats i VM-tabellen.
[redigera] Källor
- Classic Cars av Graham Robson, 1989. ISBN 1-85501-022-4
- 50 Years of Classic Cars, av Jonathan Wood, 1996. ISBN 0-517-14053-5
