Fosna-Hensbackakulturen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skivyxa, typisk för Fosnakulturen

Fosna-hensbackakulturen är ett kulturkomplex som finns i både Sverige och Norge. Kulturgruppen är en jakt- och fiskekultur som dateras till äldre stenålder, omkring 7600 f.Kr.-6500 f.Kr.) och kan relateras till den paleolitiska Ahrensburgkulturen i norra Tyskland.

Fosnakulturen[redigera | redigera wikitext]

Fosnakulturen är namngiven efter ön Fosna i Kristiansunds skärgård och man talar om Fosnakultur längs västkusten i mellersta Norge och längs Oslofjorden. Den beskrevs ursprungligen av den norske arkeologen Anders Nummedal. Fosnakulturen är nära släkt med Lyngbykulturen i Danmark och Hensebackakulturen. I nordligare Norge återfinns det samtida Komsakulturen. Det är fråga om havsanknutna boplatser vid det nordeuropeiska Skandinaviens uppsplittrade, örika, klippiga västkust.

Endast redskap av flinta har bevarats av kulturen: kärnyxor, skivyxor, mikroliter, eneggade pilar, sticklar och spånredskap. Dess redskap har sin utgångspunkt i spåntillverkning från plattformskärnor.

Under första halvan av 1900-talet menade språkforskaren K.B. Wiklund att samernas särskilda "antropologiska typ" måste ha utvecklats under en längre period av isolering från andra folkgrupper. Fosna- och Komsakulturernas mycket gamla lämningar, som tydde på att människor hade kunnat övervintra vid havskusten under istiden, passade bra in i den teorin. Wiklund tyckte sig även se att den nutida befolkningen i Möre fylke och Sunnfjord, där Fosnakulturens fynd påträffats, var av en "mycket närstående antropologisk typ" till samerna i nordligaste Norge.[1]

Hensbackakulturen[redigera | redigera wikitext]

Hensbackakulturen är en arkeologisk kultur under mesolitikum i Västsverige, uppkallad efter en boplats i Foss socken i Munkedals kommun i Bohuslän. Man talar om Hensbackakulturen på den svenska sidan upp till Oslofjorden. I Sydskandinavien motsvaras den av Maglemosekulturen.

Hensebacka är en tidigmesolitisk boplats inte långt från Saltkällefjorden som är den av de innersta delarna av den stora Gullmaren som just här nästan klyver Bohuslän itu. Under boplatsens tid nådde den ännu längre in i landet. Boplatsens nivå är numera cirka 65-90 meter över havet och vattnet nådde då i stora sund bland annat vid Munkedal in i Vänern. Just vid Hensebacka gick fjorden söderut ned till Uddevalla och nästa fjord, Byfjorden. Det är i denna arkipelag som vi skall tänka oss boplatsens kanoter och hyddor vid en bäck som föll ut i fjorden.

Boplatsens invånare livnärde sig genom jakt, fångst och fiske på havet och öarna med preboreal flora och fauna. Troligen var det en säsongsboplats; under sommaren kanske bosatt.

Vid Hensebacka har upprepade plockningar och grävningar ägt rum. Troligen har delar av boplatsen förstörts av bäckens kraftiga erosion och ligger nedrasade i dess sluttningar.

Andra liknande fynd[redigera | redigera wikitext]

På en del av de äldsta boplatserna i Norrland, bland annat i Jämtland och Härjedalen (Övre Särvsjön), finns fynd med samma former och teknik som i Fosnakulturen.[2] Detta har tolkats som att fynden efterlämnats av människor som annars höll till vid den norska kusten men som säsongsvis jagade i inlandet medan de sista resterna av inlandsisen fortfarande låg kvar.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Brøndum-Nielsen Johannes, Wiklund Karl Bernhard, red (1947). Nordisk kultur: samlingsverk. 10, Lapperne ; Lapparna. Stockholm: Bonnier. sid. 7. Libris 128247 
  2. ^ Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1993). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 1, [A-Gästg]. Höganäs: Bra böcker. Libris 1610871. ISBN 91-7133-187-5 
  3. ^ Baudou, Evert (1995[1992]). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 45. Umeå: Skytteanska samf. sid. 55–56. Libris 7617822. ISBN 91-7191-227-4 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sten- och bronsålderns ABC (1991)